Etikett: Välfärdsstaten

Publicerat

Det staten skapar

Sofie Löwenmark skriver i Expressen om svenska statens goda öga till jihadism: Sverige är ett tryggt växthus för IS-terrorn

Att vi ligger i det europeiska toppskiktet av länder som har försett IS med flest rekryter per capita är känt sedan länge. Likaså fanns svensk inblandning i terrordåden i Paris och Bryssel. Sverige har i relation till andra länder en bristfällig terrorlagstiftning, vilket har resulterat i att landet kunnat fungera som ett tryggt växthus för denna typ av extremism. Ett växthus som dessutom allt för ofta har finansierats med skattemedel.

Johan Lundberg har i sin bok Ljusets fiender beskrivit hur akademiker och aktivister med stöd av skattemedel bedriver denna växthusverksamhet.

Detta är resultat av 68-rörelsens långa vandring in i den svenska jättestaten. Vänstern har styrt Sverige och fyllt upp departement med sina åsiktsfränder, som bidragsfinansierar sina vänner i olika vänsterföreningar som i sin tur påverkar staten.

Ett standardinslag i statsradion går i regel ut på att någon av dessa vänsterföreningar intervjuas som kommentar till någon vänsterpolitiker som kritiseras från vänster.

Det går runt och runt.

På samma sätt är det våld vi ser idag ett resultat av statens arbete. Vänsterakademiker ger ett ideologiskt försvar för våldet, som omfamnas av statstrogna journalister och i sin tur påverkar våldsverkarna.

Polisen är på samma sätt skolad i vänsteranda, det är dialog, förståelse, armband och kaffekokning som gäller. När de väl griper en kriminell finns förstående syltryggar till jurister som släpper de kriminella lösa igen.

Det går att stoppa utvecklingen om man vill, men etablissemanget vill inte. De har förståelse för våldet, men är framför allt så fångade i sin ideologi att de inte kan agera.

Borgerligheten är rent politisk socialdemokrater, och även värderingsmässigt. På samma sätt som de har lagt ned sina röster så att Stefan Löfven kan regera har de lagt ned sina borgerliga ideal.

Staten har designat utanförskapet genom miljonprogrammet, bidragssystemen har permanentat utanförskapet, och statspropagandan har pumpat på.

Årtionden av socialism har nått sin logiska slutpunkt – våld.

Publicerat

Överheten och svenska folket

Jag kommer från mellansverige. Den gård jag har växt upp på har långa anor, jag är tolfte generationen i min släkt som har växt upp där. Bergslagen blev modernt snabbt genom bruken som finns där, och våra traditioner bröts snabbt och vi kastades in i modernitet.

Svenska folket har alltid varit utsatta för överhetens nycker. Förr i tiden var det grymma kungar. Sedan demokratins intåg har statens näve fått en sammetshandske, men den är fortfarande stenhård. Och den griper allt hårdare.

Under 1900-talet har staten steg för steg ökat sin makt över våra liv. Staten har infiltrerat de flesta delar av samhälle. Skola, pension, föreningsliv – staten lägger sin våta hand över det mesta. Och skatterna höjs.

Fria initiativrika medborgare blir steg för steg kuvade och bidragsberoende. Den protestantiska arbetsmoralen byts ut mot bidragsberoende. Driftiga svenskar lessnar och lämnar landet.

Utvecklingen accelereras nu när en omfattande invandring kommer till. De nya medborgarna skolas snabbt in i välfärdsstatens bidragsberoende och passivitet.

Till det kommer att många har en kultur som är väsensskild från vår. En kultur som säger att män och kvinnor inte är likvärdiga, att otrogna är smutsiga och att brott mot otrogna inte är brott. En kultur som har mäktiga externa aktörer som finansierar och påverkar utifrån. Denna kultur passar som hand i handske med överhetens ovilja mot det traditionellt svenska.

Förr i tiden kuvades folket av prästerskapet som predikade svavelosande om arvssynd. Idag är det politiska ledare som sprider sin motvilja mot det traditionellt svenska. Överheten har lärt oss att vår kultur är barbarism och att inget finns att vara stolt över.

Vi ska tacksamt öppna våra hjärtan när nya kulturer påverkar oss. Deras kultur är ju lika mycket värd som vår, eller egentligen bättre. Är det kanske till och med vårt fel att andra har det dåligt?

Överheten har sett svenskarna som sitt projekt under lång tid. Först skulle vi bli goda socialdemokrater. Nu ska vi bli en del av ett globalt, modernt och identitetslöst samhälle. Svensken ska lydigt se på när landet han känt förändras till oigenkännlighet, och acceptera ännu lite höjd skatt.

Det finns många sätt att bromsa utvecklingen, men allt börjar fundamentalt med vissa insikter

  • Jag som svensk är en del av ett folk
  • Jag har en historia som är värd att berättas och lära av
  • Jag har en kultur och värderingar som jag tänker försvara

Jag förstår de som vill engagera sig politiskt för att ändra saker. Kanske kan saker och ting förbättras eller så är staten helt enkelt för stor och kollapsar under sin egen vikt.

Den varaktiga förändringen kommer dock genom att institutioner återuppbyggs utanför staten och att vi svenskar inser att vi måste ta ansvar för oss själva.

Har man det bra för länge blir man bekväm och aningslös och hamnar i knipa. Vi är i en knipa nu, men kanske kan det komma något vackert ur detta. Kanske är askan den bästa jorden.

Publicerat

Politiken är trög

Igår publicerade Det goda samhället en text av Nima Dervish: Öppna era ögon! Använd era hjärnor! Det är en apell till politiker att se problemen som finns i dagens samhälle och agera.

När mina föräldrar kom till Sverige år 1987 hade landet förvisso politiska skönhetsfläckar som vi nyanlända ej kände till, eller som i jämförelse med våra egna hemländer inte var anmärkningsvärda. Allt var inte perfekt förr. Likväl var Sverige, utan tvekan, ett av världens bästa länder att leva i. Det hon måhända saknade av kosmopolitisk ”joie de vivre” kompenserade hon med råge i form av trygghet, jämställdhet och social rättvisa… 

Jag minns en svensk familjevän som hade turistat utomlands och förfärats över alla gatubarn och tiggare. Denna för mig välbekanta företeelse var helt främmande för vännen och hade skakat om hennes väsen. 

Om någon hade påstått att Sverige en dag skulle ha hemlösa som sover på trottoaren i minusgrader, eller att det skulle finnas minst en tiggare vid varje T-banestation i Stockholm, hade jag ansett denne vara galen: ”Det kommer bli ett himla liv, svenskar kommer aldrig acceptera det.” 

Ack, så snabbt vi har vant oss. […]

Svenska folket öppnade sina hjärtan för länge sedan, långt innan Reinfeldts tal. Gott så, inget fel i det. Men nu är det hög tid för makthavarna att lyssna på folkets uppmaning: Öppna era ögon! Använd era hjärnor!

Jag såg denna text delas en del igår och den är en text på ett populärt tema. Det var bättre förr, Sverige är på väg utför och politikerna måste agera.

För det första undrar jag om det var bättre förr. Det Nima Dervish för fram låter för mig misstänkt mycket som socialdemokratisk nostalgi. Var tryggheten bättre förr? Var vården bättre förr? Det fanns inte stenkastning och brinnande bilar förstås. Men jag tror inte att svensk offentlig vård någonsin varit en “hit”.

Jag misstänker att en del av de problem vi ser idag faktiskt beror på bättre bevakning och rapportering. Sociala medier leder till att skandaler lyfts upp i större utsträckning. På det glada 80-talet är min misstanke att många skandaler inte tog sig igenom journalisternas filter.

Är Sverige på väg utför? Utanförskapet ökar och i utanförskapsområdena blir läget allt sämre.  Men på många sätt blir samhället bättre. Sverige är fortfarande ett samhälle där man kan ta sig från noll till ett framgångsrikt liv.

Vad kan då politikerna göra? De kan stifta lagar, som sedan ska handläggas av tjänstemän. Det är en lång och trög cykel, med osäkert resultat. Politikerna verkar i en parallell verklighet där de måste öka sitt röstresultat till nästa val. Det korrelerar sällan med det bästa för landet.

Det är enligt mig orimligt att ropa på “politiker” att förbättra läget i Sverige. Det rimliga är att ropa på att politikerna ska kliva tillbaka, så att människor kan hantera sina egna problem. Om politikerna får mindra att jobba med är också chansen större att de faktiskt lyckas.

Publicerat

Bokrecension: En annorlunda historia

2011 gav Timbro ut historieboken En annorlunda historia av Anders Edwardsson. Genom den här filmen kom jag i kontakt med den:

Den presentationen väckte mitt intresse och jag beställde boken. Jag har gått i svensk skola, och har oerhört dålig koll på historia. Dessutom, visade det sig, att historieskrivningen som skolan lär ut kraftigt politiserad.

Edwardssons utmärkta bok

Edwardsson gör en överblick över svensk historia som börjar på 1500-talet. Vår politiska förvaltning har nämligen anor ända sedan Gustav Vasa. Nedslagen så långt tillbaka är kortfattade, och blir sedan successivt mer och mer detaljerad när vi närmar oss nutid.

Historien som jag kände den är som sagt grovt politiserad och kretsar kring socialdemokraterna. Jag och de flesta tror nog att vi har vårt välstånd att tacka socialdemokraterna för. De och facket har kämpat mot kapitalismen och gett folket rikedom.

Historien Edwardsson berättar är dock annorlunda. Under sent 1800-tal var liberalismen stark i Sverige, och landet förde en klassisk liberal politik. Äganderätten var stark och skatterna låga. Mycket av det som vi ser som självklart statlig välfärd sköttes av frivilliga sammanslutningar.

Socialdemokraterna var under tidigt 1900-tal osäkra på om de ville ha revolution eller det vi idag känner som socialdemokrati. Efter hand lyckades de ensa sig och grep makten starkt från 1930 och framåt. Då började förändringen av Sverige.

Steg för steg höjdes skatterna, och de frivilliga sammanslutningarna togs över av staten, ofta under protester från folk och opposition. De nya statliga “gratistjänsterna” blev dock snabbt en vana.

Genom statlig skola har vi alla blivit indoktrinerade i socialdemokrati. Socialdemokraternas olika stödorganisationer göddes av staten och tog kontroll över stora delar av samhället. Kulmen blev löntagarfonderna då Sverige sånär blev socialistiskt.

Något som chockade mig var Sveriges djupt omoraliska hållning genom de två världskrigen. Socialdemokraterna har svikit framför allt Finland genom ett fegt och usligt agerande, självklart under moralisk flagg. För att kunna hantera detta var det nödvändigt att hitta en förklaring till vårt agerande, och lösningen blev myten om neutraliteten.

De har också sett till att militären varit svag inför båda världskrigen. Denna politik fortsätter nu när vi åter rör oss mot konflikt. Ideologin ligger fortsatt kvar med synen på neutralitet som något moraliskt, vilket i praktiken innebär knäböjande för världens diktaturer.

Sverige har gett läpparnas bekännelse till solidaritet med våra grannländer. Historien visar att detta betyder noll och intet. Finland kan räkna med att bli svikna en tredje gång.

Socialdemokraternas vision är ett samhälle med statlig kontroll i så stora delar som möjligt. De har varit metodiska och förändrat Sverige till ett passivt land. Genom att dölja skatteuttaget från folket har skatterna kunnat höjas och partiets kontroll ökats.

Historien skrivs alltid av segrarna, och Socialdemokraterna har varit noga med politiseringen av historien. Det gäller det mesta, från neutralitet till Ådalen, myten om Palme med mera. Därför bör varje svensk som vill förstå landet läsa Edwardsson och väga hans bild mot den färgade bild vi har växt upp med.

Det är en öppen fråga om socialdemokraternas jättestat kan rullas tillbaka. Oppositionen är domesticerad och idag mycket goda socialdemokrater. En förändring måste börjas med medvetenhet – lär av historien och läs Edwardsson.

Publicerat

Om Sverige och Malaysia

Förra julen åkte jag och min fru till Malaysia på bröllopsresa. Malaysia är ett ungt land, det grundades 1963. Landet har en annorlunda etnisk sammansättning genom att det finns tre stora folkgrupper, malaysier, kineser och indier. Kineserna är 25% av landets befolkning och indierna är 7%.

Invandringen uppkom när britterna ockuperade landet. De ville då ha arbetskraftsinvandring och uppmuntrade kineser och indier att flytta in. Sedan dess har motsättningar skakat Malaysia, bland annat genom raskravaller.

För att lugna den inhemska befolkningen har de fått lagstadgade förmåner som de andra etniska grupperna inte har.

För mig är det uppenbart att det finns paralleller mellan länderna. Precis som de brittiska ledarna har de svenska ledarna haft en radikal vision om invandring. Både i värderingar och praktiskt politik.

Det traditionellt svenska ska tonas ned, och den invandrade kulturen ska uppvärderas. Mona Sahlin har uttalat sig om ämnet, något som SvD skrivit om:

”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”.

Vänstern har varit ledande i synen på invandring, men under Fredrik Reinfeldt tog även borgerliga till sig denna syn. Den yttrade sig tydligast i Fredrik Reinfeldts uttalande efter sin avgång till Tv4:

– Det är ett vägval om vilket land Sverige ska vara.
– Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? frågade han sig retoriskt.
– För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet, konstaterade Reinfeldt sedan.

Reinfeldt hade en starkt grepp om debatten. Under honom blev åsiktskorridoren starkare och starkare, och hans ord ekar än idag.

För mig kommer de tillbaka när jag läser om asylsökande i Blekinge, som ofredade flickor på bussen. Då sätter länstrafiken in en egen buss till dem.  Eller när eu-migranter bajsar på en kyrkogård i Uppsala, utan konsekvenser.

För de flesta områden gäller budgetramar, men för migrationen är det öppen bok. Det är svårt att inte se den symboliken när en lyxkryssare planeras att bli flyktingboende.

Myndigheterna hukar sig i mötet med andra kulturer. Hänsyn till ras och ursprung kommer före likhet inför lagen. Staten gynnar människor utifrån grupptillhörighet. Precis som i Malaysia, fast tvärtom.

Erik Lidström har skrivit om välfärdsstaten som saxen som klipper sönder samhället, och för mig är statens misslyckanden uppenbara. Både det brittiska imperiet och Reinfeldts postmoderna välfärdsstat.