Etikett: Svensk Folkmusik

Publicerat

Skivrecension: Duo Disparat – Klåparen

Anders Noruddes musik spelad av Anders Norudde och Johanna Karlsson

Tradition är något speciellt. En lärjunge söker upp en mästare och gör allt i sin makt för att tillägna sig den personens spel. Mästaren hedras och uppvärderas och sånt som tidigare avfärdats ses plötsligt som fint.

Många gånger är denna heder och vördnad reserverad för mycket gamla personer, eller till och med döda personer. Ibland sker dock undantag, och så har skett med Duo Disparat.

Johanna Karlsson från Hälsingland är känd bland annat från Limbohofvet och är en mycket driven spelman. Hon köpte en fiol av Anders Norudde och föreslog i samband med det att de skulle bilda en grupp. Kravet var att de bara skulle spela Anders låtar.

Anders Noruddes musik är kärv, lekfull och sur. Vi har hört den tidigare i Hedningarna och på andra skivor, till exempel “Kan själv” och “Med hull och hår”. Då blandades egna kompositioner med traditionell musik. På Klåparen får Anders musik stå på egna ben och skapa ett eget universum – början på en ny tradition.

Johanna har studerat Anders musik noga och tillägnat sig hans stil. Hon spelar melodin på flera låtar och då hörs låtarna på ett nytt sätt. Detta förstärks av att Anders då tar stämman och visar en till dimension av sitt mästerskap – harmonierna. Ett plus ett blir tre.

Stilmässigt hörs Anders hemvist i Värmland men vi rör oss ofta ännu längre västerut till Norge. Här hör vi den norska musikens toner och teman. Teman upprepas och varieras vilket skapar suggestion och möjlig extas. Här hörs starka paralleller till Hedningarnas mästerverk “Hippjokk”.

Gott blir inte gott förrän andra berömmer det och Johanna Karlsson har skapat något mycket gott. Hon har satt fokus på Anders Noruddes mästerskap i spel och komposition och med sitt eget vackra spel lagt till en ny dimension.

Som grädde på moset spelas musiken på Anders Noruddes instrument. Han är inte bara spelman, han är fiolbyggare också.

Det är bara att lyfta på hatten och rikta ett stort tack till Duo Disparat. Har ni inte köpt skivan än rekommenderas den starkt.

Följ gärna Duo Disparat på Facebook.

Publicerat

Folkmusiken och politiken

Sara Parkman och Samatha Olanders är två folkmusiker som gjort succé med sin föreställning Fäboland. Fäbodland presenteras på Riksteaterns hemsida:

Fäboland utgår från fäbodarna som en matriarkal utopi. Det handlar om den svenska folkmusikens historia ur ett annat perspektiv, en bortglömd historia. 

Nu har de släppt en skiva under namnet Matriarkerna.

Skivan recenseras bland annat i Sonic Magazine och får bra betyg.

Parkman och Olanders är aktivister, vilket innebär att de använder musiken för att göra politiska poänger. De är en del av en politisk våg som blivit mer närvarande i folkmusikvärlden under de senaste åren.

Folkmusiker mot främlingsfientlighet är en organisation som synts på stämmorna och i spelmanstidningar. Organisationen reagerar mot Sverigedemokraternas stöd till folkmusiken. Personligen har jag sett väldigt lite av det, förutom att Jimmie Åkesson hade folkdräkt en gång, men väldigt mycket av motreaktionerna.

Som folkmusiker förväntas du ta ställning – du är väl inte främlingsfientlig?

Något som också alltid är närvarande är det multikulturella idealet. På Bingsjöstämman uppträder alltid Ethno, en organisation för musikaliska möten över gränserna. Den svenska folkmusiken ska vara en språngbräda för multikulturella möten.

Folkmusikens påverkan utifrån är också viktig. Olanders och Parkman intervjuas i DN.

– Folkmusiken har dessutom alltid påverkats av sin samtid. När dragspelet kom så var det revolutionerande, och den kändaste dansformen i svensk folkmusik heter polska, som heter så för att den kom hit via Polen. Om man är för nostalgisk så är ju folkkulturen inte längre levande, säger Samantha Ohlanders.

Ni vet väl att det inte finns någon svensk kultur?

Folkmusiken är bidragsfinansierad och statens värderingar sipprar ned från föreningar, arrangörer och ut på stämmorna. Det är så politiserat att till och med ETC är nöjda.

Följaktligen är Olanders och Parkman helt rätt i tiden. De är mycket framgångsrika.

Från intervjun i DN:

De kallar sig både feminister och anti-nationalister, men samtidigt inser de att det som folkmusiker är få förunnat att leva på sitt värv. 

– Vi har ju sparkat uppåt länge, men ju högre upp man kommer, desto mer tillhör man själv etablissemanget, säger Samantha Ohlanders.

Det är intressant att matriarkerna själva inser att de tillhör etablissemanget. Men mer än så, de är politiska kommisarier på ett uppdrag. Spelmännen ska bli anti-nationalistiska folkmusiker, med korrekt beteende och en progressiv historiesyn.

Ingen kommer undan politiken.