Vänsterns antisemitiska retorik

Den fjärde augusti skrev Per Gudmundson på SvD Ledarsidan om ett nytt akademiskt verk om Reepalu-affären:

I uppsatsen The Reepalu Affair as a Paradigm of Swedish Leftwing Antisemitismförsöker Mikael Tossavainen, forskare vid Stephen Roth Institute for the Study of Contemporary Antisemitism and Racism vid universitetet i Tel Aviv, förklara det.

Tossavainen identifierar tre av Reepalus tankefigurer – att jämställa sionism med antisemitism, att göra judar kollektivt ansvariga för Israels handlingar, samt att antyda att en israelisk lobby styr medierna – som klart förankrade i en antisemitisk tradition. Vidare menar Tossavainen att denna tradition förvaltas av en vänster som i sitt motstånd mot Israels politik inte förmår göra upp med det unkna tankegodset. Ju längre ut till vänster, desto värre är det, men liknande argumentation smyger sig inte sällan in i den bredare vänstern.

Detta betyder dock inte att Reepalu är antisemit, ett uttryck man ska vara försiktig med för att inte urholka dess betydelse.

Reepalu gick längre än andra i sina attacker, och visst använde han antisemitisk retorik. Jag tror inte heller att Reepalu hatar judar, men han är väl förankrad på yttre vänsterkanten i Israelfrågan och han är en slugger som inte ger sig. Liksom vänstern i allmänhet attackerar han sina motståndare med grövsta möjliga svartmålning. I frågan om Israel/Palestina blir då resultatet antisemitisk retorik.

Gudmundson ställer frågan om vänsterns retorik är farlig för Malmös judar, och svaret är självklart ja. När vänsterns auktoritära användande av antisemitiska tankefigurer möter den klassiska antisemitismen bland Malmös arabiska minoritet blir resultatet att deras tänkande legitimeras. De får stöd i sina fördomar, och kan trappa upp antisemitismen.

Följaktligen har vi nu sett en bombattack mot Malmös synagoga.

Men problemet är större än Malmö. Samma mönster ligger bakom Aftonbladets antydningar om att israeliska soldater skördar palestinska pojkar på organ. Lyssna in en vänsterpartist på vilken debatt som helst om mellanöstern så får du fler exempel.

Vänstern i Sverige är inte antisemiter. Men effekten av deras antisemitiskt inspirerade retorik blir ändå hat mot judar. Så vad är egentligen skillnaden?

Läs hela rapporten här.

Stoppa syndikalisternas utpressning

SvD Brännpunkt skriver idag Harald Ullman (s), Kristina Alvendal (m) och Berns VD Yvonne Sörensen Björud om utpressningen som syndikalister ägnar sig åt utanför Berns:

Utpressning och organiserade trakasserier mot företagare sker allt som oftast i det tysta. Med hot om skadegörelse eller våld försöker kriminella ligor tvinga till sig pengar. Polisen arbetar målmedvetet och framgångsrikt mot denna typ av brottslighet. Nu har en ny typ av utpressningssituation sett dagens ljus genom att syndikalister blockerar ingångar till företaget och skrämmer anställda och besökare. Aktioner av detta slag har tidigare skett i bland annat Malmö, Solna och Stockholm.

Som förevändning för sitt agerande säger sig syndikalisterna driva en facklig strid. Men arbetsgivare och de fack som Berns slutit kollektivavtal med är överens. Syndikalisterna har krävt 1,4 miljoner kronor för att avbryta trakasserierna. Detta är inget annat än utpressning av den sort som den organiserade undre världen bedriver.

Visst är detta utpressning. Men det får inte den behandling det förtjänar av rättsväsendet:

Sedan 2008 arbetar Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet samlat mot den organiserade brottsligheten. Arbetet styrs av Samverkansrådet mot organiserad brottslighet. I nio särskilda aktionsgrupper arbetar tvåhundra poliser med att bekämpa utpressning och trakasserier. Blockaderna mot arbetsplatser där motiven varit att tvinga till sig pengar bör tydligt falla under detta arbete. Vi kräver att Samverkansrådet utreder syndikalisternas agerande och att de samverkande myndigheterna agerar lika oavsett vilka förevändningar utpressarna har.

Om blockadvakterna istället haft på sig emblem från ökända organisationer i den undre världen hade samhällets bemötande varit ett annat. Vi tycker att det är oacceptabelt att samma typ av illegala handlingar bemöts olika av samhället beroende på vilket tryck som sitter på tröjorna.

Den etablerade fackföreningsrörelsen borde agera kraftfullt mot syndikalisterna. Varför accepterar man att syndikalisterna svärtar ned svensk fackföreningsrörelse?

Ohly vänsterns utrikesminister II

Dick Erixon citerar en utmärkt ledarartikel från Sydsvenskan. Urban Ahlin menar på Newsmill att kritikerna av det utrikespolitiska manifestet bör läsa hela dokumentet. Det har Sydsvenskan gjort och funnit följande:

De rödgröna ”kräver” att USA avvecklar sina kärnvapen men nöjer sig med att ”arbeta” för att Ryssland gör det.

En rödgrön regering kommer att ”verka för” att USA häver sin blockad mot Kuba, men tydligen inte för en demokratisering på Kuba.

En rödgrön regering tänker ”verka för” att USA ansluter sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC, men har inga specifika synpunkter på att Ryssland och Kina står utanför.

En rödgrön regering kommer att ”kritisera USA:s stöd till odemokratiska regimer”, men tydligen tala tyst om Kinas och Rysslands stöd.

Regimen i Teheran beskrivs som ”auktoritär”, landets opposition som ”modig”, men det enda konkreta löftet är att en rödgrön regering ”kommer att motsätta sig folkrättsvidriga angrepp på Iran”.

Dick Erixon landar i samma slutsats som Sydsvenskan.

Det kan vara så att det inte är Vänsterpartiet som kuppat in kommunistisk utrikespolitik, utan att detta är Socialdemokraternas nya hållning. Då har Socialdemokraterna blivit ett nytt parti, av ett helt annat slag än det under Per Albin Hansson och Tage Erlander som betonade samförstånd och enighet.

Se även DNs Peter Wolodarski: Ska Ohly företräda Sverige?

Ohly vänsterpartiernas utrikesminister

Corren skrev igår om vänsterpartiernas utrikesmanifest “En huvudlös utrikespolitik som skämmer ut Sverige”:

Visst är det oroväckande med ett regeringsalternativ som är oförmöget att mejsla fram en trovärdig gemensam politik, men kanske bör vi oroa oss mer för vad man faktiskt lyckas enas om.

I sitt gemensamma utrikespolitiska manifest från den 17 februari i år, En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder slår de rödgröna samarbetspartierna fast att “En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Detta är inte något obskyrt dokument framtaget av en perifer arbetsgrupp i ungdomsförbundet eller något avlägset partidistrikt. Det är en gemensam utrikespolitisk valplattform som diskuterats och godkänts på partiledarnivå.

Viktigt inlägg av Corren. Vänsterpartiernas politik framstår som direkt verklighetsfrånvänd. Man skulle kunna tro att manifestet var skrivet av oförsonliga ungkommunister. Men icke. Detta är vänsterpartiernas utrikespolitiska vision för Sverige.

Jan Björklund och Fredrik Malm skriver om samma ämne på Newsmill:

I en tid när vi behöver fördjupa våra ansträngningar tillsammans med världens mest inflytelserika stater för att möta klimathot, ekonomisk oro och säkerhetspolitiska risker – då väljer Mona Sahlin att gå till val på en diplomatisk frontalkrock med USA. Inget förslag från oppositionen är så obegripligt som detta

Det är tydligt för var och en vad det är som inspirerar vänsterpartiernas utrikespolitiska manifest. Det är socialism och USA-hat av bästa kommunistiska modell. Det är Lars Ohly och gammelkommunisterna i Vänsterpartiet som håller i taktpinnen.

Är det någon som tror att Sveriges ställning i världen skulle stärkas med Lars Ohly som utrikesminister? Med vänsterpartiernas utrikespolitiska manifest känns det rimligt att Ohly skulle få det förtroendet.

Det är skrämmande att se hur verklighetsfrånvända vänsterpartierna är. Det vore katastrofalt för Sverige om deras politik blev verklighet.

Vem ska betala vänsterns ledighet?

Carl B Hamilton summerar utkomsten av Miljöpartiets kongress:

Miljöpartiet är arbetsskyggt och har nära till pekpinnen och tvånget.Självklart ska människor så långt det är möjligt själva få bestämma sin arbetstid och göra sitt eget val mellan inkomst, arbetstid och fritid. Tanken att ett politiskt parti ska fatta detaljbeslut över vår vardag och våra viktiga livsval är obehaglig.

Lägg till detta vänsterns beslut om sex timmars arbetsdag. Två av tre vänsterpartier vill alltså ha en arbetstidsförkortning.

Det är denna typ av allt-till-alla-politik som har lett Grekland ned i fördärvet och många andra länder till avgrundens brant.

Sverige är ett internationellt föredöme eftersom vi har fört en ansvarsfull ekonomisk politik. Nu vill vänstern kasta detta över ända med massiva skattehöjningar för att människor ska kunna vara lediga på medmänniskors bekostnad.

Är detta verkligen en ansvarsfull ekonomisk politik, Mona Sahlin?

(v) vill avskaffa äganderätten

Vänsterpartiet har nu kongress. Personligen har jag fastnat lite för deras partiprogram, och läst både det korta och det långa. En del läsare tror inte på att Vänsterpartiet vill införa planekonomi. Ur det fullständiga programmet, sida 27:

Ur medborgarperspektivet är det samhälleliga ägandet avgörande. Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster. Därmed blir det möjligt att låta samhällsnyttan styra verksamheten i stället för kortsiktigt vinstmaximerande.

Och vidare på sidan 29:

I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete, upphävs ägandet av produktionsmedlen över huvud taget, såväl det samhälleliga som det privata.

Det ersätts av en gemensam förvaltning och utveckling av gemensamma resurser, av de arbetandes fria sammanslutning.

Detta stycke ur vänsterpartiets partiprogram visar tydligt på hur partiet använder nyspråk för att försvara sin socialistiska politik.

Valet mellan socialism och kapitalism är inte ett val mellan plan och marknad. Varje modern ekonomi behöver såväl planering som mark nadsmekanismer.

Dagens kapitalistiska ekonomi är kraftigt planerad och centraliserad. (min fetstil) Planeringen sker dock utifrån enskilda kapitalägares behov. I ett socialistiskt samhälle ersätts kapitalismens odemokratiska styrning av företag, koncerner och karteller med demokratiskt framarbetade riktlinjer för ekonomins utveckling.

Eftersom dagens ekonomi, enligt vänsterpartiet, är “planerad” kan till och med deras demokratiska planekonomi ses som någon form av marknadsekonomi.

Om ni frågar Fidel Castro eller Vänsterpartiets vänner i Svensk-Kubanska föreningen är det demokrati på Kuba. På samma sätt resonerar Vänsterpartiet i sitt partiprogram, där kapitalism blir till planekonomi.

Vänsterpartiet kan tänka sig att acceptera vissa privata företag. Men ägandet av dessa ska ske centralt, och styrandet av dessa ska också ske centralt. Då blir skillnaden mellan ett “privat” företag och en myndighet hårfin. Kanske får “företagsägaren” själv förmånen att bli styrd istället för att Vänsterpartiet tillsätter en generaldirektör för “företaget”.

Sakine Madon avfärdar kritiken mot Vänsterpartiet som ett sätt att fixa interna ryggdunkningar, och dålig valtaktik. Hon menar också att det är svartmålning att påstå att v är antidemokrater. Fredrik Segerfeldt har kommenterat.

Såvitt jag kan se är det inte överdrifter att peka på vad Vänsterpartiet har för politiska mål. De ser upphävandet av äganderätten som den slutgiltiga demokratin. Vi som inte är socialister kan se vad detta har lett till alla de gånger det har försökts tidigare. Massmord och terror, även då infört i demokratins namn.

Visst stämmer det att Vänsterpartiet i det korta perspektivet kanske mest bidrar till höjda skatter och mer offentligt ägande är såklart sant. Men jag kan inte se logiken i att krama ett parti för att de inte får igenom så mycket av sin politik. Läser man partiprogrammet är målet glasklart.

För oss vanliga människor är det diktatur. Men för en troende vänsterpartist är det den högsta formen av demokrati.

Fredrik Segerfeldt skriver lite om Vänsterpartiet och kopplingarna till Kuba.

Mitt tidigare inlägg i ämnet finns här. Se även Johnny Munkhammar och Mathias Sundins artikel i Aftonbladet om ämnet, med replik och slutreplik.

På (s) första maj: Skär huvudet av borgare

På socialdemokraternas första maj-firande i Linköping uppträdde Mikael Wiehe. Så här sjöng han. Från Corren:

“Vill du skära dem i bitar, och slå in dem i paket. Drömmer du om huvuden som ligger i en korg. Vill du sätta upp en galge på närmaste stora torg.”

Socialdemokraterna blev oerhört kränkta när Mats Odell i förra veckan kallade deras allt-till-alla-löften för Tobleronepolitik. Men första maj-firande där man sjunger om att hugga huvudet av borgare, det är helt OK tydligen!

Moderaternas Christian Gustafsson har skrivit om händelsen:

Socialdemokratiska gruppledaren i riksdagen var där. Partidistriktets ordförande Johan Andersson var där. Sossarnas ledare i Linköping Lena Micko och Johan Löfstrand var där. En hop av kommunalråd, ombudsmän och politiska sekreterare var där. Vad gjorde de? Sjöng med… ?

Via mina partikamrater Linnea Darell och Carina Boberg. Centerns Gösta Gustavsson har också uppmärksammat.

Ohlsson: Monumentalt hyckleri av vänstern

Per T Ohlsson har skrivit i Sydsvenskan om vänsterns utrikesdeklaration:

En rödgrön regering kommer, meddelade Hans Linde i onsdags, att ”konse kvent reagera när de mänskliga rättigheterna kränks”. Hyckleriet är monumentalt.

Linde företräder ett parti som under decennier försvarade och lierade sig med folkmordsregimer. In i det sista – partiet plockade bort K för kommunism året efter Berlinmurens fall – upprätthöll VPK nära och förtroliga förbindelser med Öst- och Centraleuropas diktaturer. Att Vänsterpartiet inte har brutit med sitt förflutna framgår av det nuvarande partiprogrammet med dess dogmatiska ton och överslätande formuleringar om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. Än idag ursäktar tongivande vänsterpartister bröderna Castros totalitära styre på Kuba.

När Hans Linde talar om mänskliga rättigheter är det lika trovärdigt som när en Sverigedemokrat talar om tolerans och öppenhet.

Han skriver vidare om det historiska i att Sahlin släpper in kommunisterna i regeringen, och dessutom låter dem vara talespersoner för vänsterns utrikespolitik:

Nu tänker Socialdemokraterna bilda regering med ett parti som kräver att Sverige lämnar EU och som betraktar den europeiska integrationen som en imperialistisk och kapitalistisk komplott.

Genom att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna alliansbygget har Socialdemokraterna, med sin stolta frihetstradition, surrat fast sig vid diktaturvänner och gamla nackskottsnostalgiker. Det förhållandet att en vänsterpartist tilldelats rollen som överste uttolkare av oppositionens budskap tyder rent av på att Mona Sahlin använder utrikes- och säkerhetspolitiken – ett område där klyftan mellan demokratisk socialism och kommunism har varit bråddjup – för att markera att Vänsterpartiet har blivit rumsrent.

Vänsterpartiet och ”total demokrati”

I dagens Aftonblad har Mathias Sundin och Johnny Munkhammar en slutreplik till Vänsterpartiets Mats Einarsson och hans “totala demokrati”:

I det nu gällande partiprogrammet står inte bara det Mats Einarsson nämner, som högre skatter. Där krävs också avskaffande av ägandet av produktionsmedlen, såväl det samhälleliga som det privata, vilket ska ersättas av gemensam förvaltning och gemensamma resurser.

Alla företagare blir av med sina företag och staten tar över. Politiker ska styra vad som ska produceras och för vem. Det kallas planekonomi och har prövats i en rad länder. Av dagens länder är det Kuba och Nordkorea som har gått längst på den vägen.

Intressant nog försvarar Einarsson partiets totalitära demokratisyn.

Visst är det intressant. Av partitaktiska skäl har Lars Ohly och vänsterpartiet slutat kalla sig för kommunister. Men deras politik är kommunistisk. Och den vill Mona Sahlin släppa in till maktens köttgrytor.

Mathias Sundin kommenterar:

Mona Sahlin är beredd att göra det Erlander, Palme, Carlsson och Persson vägrade – att släppa in kommunister i regeringen.

Ett historiskt och potentiellt ödesdigert beslut för Sverige.

Konfrontera (v) om Afghanistan

I dagens Studio Ett diskuterades Afghanistan. Debatten var mellan Jens Orback, och först trodde jag hans motpart var Jan Myrdal. Men det var en annan Jan, Jan Guillou. De har dock ganska stora likheter, dessa båda Jan.

Jan Guillou har under sin karriär ägnat sig åt att stötta diktaturerna i världen, och senast nu har han gjort sig känd genom att sprida antisemitiska myter i Aftonbladet. Det är vidrigt att höra honom breda ut sig och tillåtas hånskratta åt Jens Orback när han lyfter humanitära skäl för att vara i Afghanistan.

Det säger något om svenskt medieklimat att man låter personer som Jan Guillou befinna sig i kulturens finrum. Det är oerhört principlöst att låta honom delta i Studio Ett.

Men hans åsikter är dock relevanta. De delas nämligen av Vänsterpartiet som vill lämna Afghanistan.

Detta innebäratt kvinnorna åter kläs i burka, oliktänkande torteras och avrätta samt att terror bedrivs terror mot demokrativänner världen över. Detta är en i sanning extrem ståndpunkt.

Debatten borde stå mellan Jens Orback och Lars Ohly, eller ännu hellre Lars Ohly och Mona Sahlin.

Lars Ohly vill bli Sveriges utrikesminister, så ställ honom till svars och lämna antidemokrater som Jan Guillou utanför Public Service’ finrum.