Etikett: Socialism

Publicerat

Ett Sverige genomsyrat av rasism

Socialdemokraterna har under hundra års tid målmedvetet socialiserat Sverige. Fram till några år sedan haft som mantra att vara mitt emellan USA och Sovjet. Vi har följaktligen många likheter med Sovjet.

Ett exempel på detta är kriminalpolitiken, där våldsverkare ses med oerhört blida ögon. I Sovjet kallades de kriminella “Blatnye” och var socialt närstående till staten. Mises.se har publicerat Alexandr Solzjenitsyns vittmesmål om detta och även gjort en podd i ämnet.

Som uppväxt i ett socialdemokratiskt land kan vi det marxistiska tänkandet i ryggmärgen. Den svenska skolan designades av socialdemokraterna för att skapa politiska aktivister med de rätta åsikterna.

Vänstern idag ingår i en större grupp politiskt aktiva. Dessa politiskt aktiva vill omstöpa samhället enligt deras utopiska mål. Detta innefattar enkelt sett JÖK-partierna och deras sympatisörer. Vi kan kalla dom progressiva, etatister, statskramare eller vänstern. (Se fnordspotting för mer om detta.)

De progressivas plan med Sverige är att omstöpa landet till ett mångkulturellt samhälle. Det traditionella svenska ska brytas ned och bytas ut mot en globalistisk och rotlös kultur.

Svensken ska helt enkelt inte finnas. Andra folk finns och är värdefulla, men svenskar hör inte till något folk. De som ser sig som svenskar och är stolta över sitt ursprung är rasister och ska fördömas.

Genom skolan har svenskarna fått lära sig att deras välstånd kommer ifrån stöld från tredje världen. Deras egen kultur är barbari och töntig – de bestulnas/underordnades kultur är fin och värdefull.

Genom vänsterns bidragspolitik lockas dessa underordnade/utsugna till Sverige. Genom vänsterpolitik hindras de från rimliga chanser till arbete, och hänvisas till bidrag och utanförskap.

Genom vänsterns agitation lär de sig att utanförskapet beror på svenskarnas rasism och diskriminering. De tilldelas en identitet av utanförskap, som glorifieras och upphöjs men samtidigt permanentas.

En del gör handling av sitt hat. Närmast dagligen läser vi om fruktansvärda rån och övergrepp med ett hänsynslöst våld som inte går att förstå utifrån vanliga tolkningsverktyg. Om vi däremot ser dem som hatbrott mot etniska svenskar blir det ganska tydligt vad som pågår.

Precis som i Sovjet ser vänstern med blida ögon på dessa brott. Varför inte? Svensken är ju skyldig. Vårt överflöd kommer av stöld från de underordnade och dessa underordnade bara lever ut sin frustration över diskriminering och fattigdom.

Regering, riksdag, förvaltning och medier pumpar ut och realiserar detta budskap. Men något verkar inte stämma. När statens socialt närstående ropar “jävla svenne” till en mamma och försöker råna henne verkar det trots allt som att svensken finns.

Vänstern lär oss också att samhället är genomsyrat av rasism. Detta stämmer, men inte som vi har lärt oss. Det är inte svenskarna som storskaligt hatar invandrare. Vad som däremot är epidemiskt är hatet mot svenskar.

Överheten ser oss som fiender, eftersom stolta, självständiga och enade svenskar är ett hot mot deras försörjning. De håller oss nere så att de kan fortsätta suga ut oss, och fortsätta deras samhällsförändrande drömprojekt. Vi måste förbli under deras klack.

Ännu ett begrepp som vänstern använder visar sig här: klasshat. De som suger ut oss och förnedrar oss är värda hat och förakt.

Publicerat

Run the Jewels om frihet

Run the Jewels är en amerikansk rapduo som är mkt bra. De är, som de flesta artister, vänster och Killer Mike var engagerad i Bernie Sanders kampanj.

Så här säger Killer Mike om att acceptera valresultatet, hur man hanterar ett sådant nederlag. Han intervjuas av Pitchfork:

I tell people who look like me, “You have to be more self-reliant because you’re living in a time where either the government’s going to have too much control over your life or they’re going to be hands-off when you really need them.” […]

Personally, I smoke weed and prepare each day as though I’m a free human being. That means I figure out how to grow tomatoes and collect my rainwater for my own garden. I just bought about three acres of land. I’m sure I’m going to kill a deer, have it go in the deep freezer. All you can do is control yourself and your day-to-day life. 

Don’t hold your fucking head down. This is a beautiful life we lead in spite of whatever things come against us or whatever team loses or wins.

Vackra ord av Killer Mike, men vad jag inte förstår är varför man engagerar sig för en socialist med den insikten. Men jag kommer nog aldrig förstå vänstern, så det kanske bara är att acceptera.

Run the Jewels var med i Portlandia och pratade om hur deras album skulle släppas, mkt skoj:

När Run the Jewels spelade på Way Out West var jag där, det var en otroligt bra spelning. De sa att alla i publiken var med i “Run the Jewels family”, så jag gissar att jag kvalar in!

Även om jag inte gillar politiken så älskar jag musiken. Kolla in deras nya album. 

Publicerat

Sverige och staten som religion

I kommunistiska länder är religionen förbjudet, och kommunismen fungerar som en form av religion. Sverige är ett socialdemokratiskt land med till hälften socialiserad ekonomi, och många av elementen som finns i en kommunistisk stat.

På samma sätt som medborgare i en kommunistisk stat har svenskarna en tro på staten. Medborgarna formas här som där genom massiv statlig propaganda, i skolan, på statlig tv och genom de många myndigheternas påverkanskampanjer.

Mer och mer av samhället har snärjts in i statens nät. De politiska partierna är bidragsfinansierade och fungerar som en form av myndigheter. Tidningarna är bidragsfinansierade. Föreningarna är bidragsfinansierade.

Tron på staten tar sig många olika uttryck. Den mest grundläggande tron är att staten fungerar, att våra skattepengar går till något gott. Ren logik ger vid handen att tjänstemän som hanterar andra människors pengar inte kommer ha samma omsorg som om det vore deras egna pengar. När ingen har överblick över staten är slöseriet kassaskåpssäkert.

Man tror också att staten kan ta bort oönskade fenomen. Narkotika är till exempel farligt, därför ska staten ta bort det. Eftersom narkotika ska bort ska det vara olagligt att använda narkotika. Effekten av detta blir att polisen lägger otroliga resurser på brott utan offer.

Eftersom polisen har begränsade resurser kommer verkliga brott prioriteras ned. Rån, mord, inbrott och utpressning ska hanteras av samma polisorganisation som istället väljer att jaga välartade marijuanarökare.

Om bruk av narkotika avkriminaliserades skulle stora polisresurser frigöras, som HAX skriver.

Svenskar tycker att det är fel när män köper sex. Därför ska det vara förbjudet. Politiker har hjälpt till att hitta på sexköpslagen som lurar människor att tro att de faktiskt hjälper människor. Men prostitution kan inte förbjudas.

Resultatet blir att kvinnor som säljer sex pressas att ta risker. Och polisresurser slösas bort när poliser ligger på hotell och lyssnar på folk som har sex och kanske prasslar med sedlar.

Den lagstiftning som låter bra har ofta oönskad bieffekter. Det perfekta samhället kan inte planeras fram av politiker.

För mycket av den politiska debatten händer i en fantasivärld. Staten kan helt enkelt inte göra särskilt mycket bra, däremot kan den förstöra.

Förutom den svenska statstron finns också mängder med människor som lever av staten. Det bidrar till en enorm tröghet, och ett system som vill utöka sig själv. Statens möjligheter att öka skatterna är goda – medierna hejar på och uttaget är dolt för medborgarna.

Sveriges välstånd skapades när staten var liten, under 1900-talets början. På 70-talet började staten svälla och har fortsatt att växa sedan dess. Rörelsen fortsätter med oförändrad styrka, och självklara effekter.

Idag ser vi sönderfallet i den offentliga sektorn tydligare och tydligare. Men svenskar som är indoktrinerade kommer sannolikt fortsätta vända sig till staten för hjälp. Politiker, tyckare och föreningsmänniskor som är försörjda av staten kommer fortsätta att försvara den.

Vi är indoktrinerade att tro att Sverige är ett föregångsland, men vi är halvvägs till Venezuela. Och sannolikt på väg närmare och närmare deras öde.

Publicerat

Ljusets fiender: Kommunismens band till islamism

Ett standardverk för borgerliga

När Timbro hade rea tidigare beställde jag boken Ljusets fiender av Johan Lundberg. Boken är numer slut inbunden men finns att beställa i pocket.

I korthet handlar boken om hur “tredje ståndpunktens” ställningstaganden finns kvar i samhällsdebatten än idag. Kommunismens totalitära läror fascinerar och har sina försvarare i svensk offentlighet.

Lundberg visar också på likheterna mellan de olika totalitära lärorna kommunism, fascism och islamism. Han visar på hur den moderna islamismen uppkom, och hur dess grundare inspirerades av Lenin och andra despoter.

De olika totalitära lärorarnas förespråkare förenas i sin kamp mot det öppna samhället. Dessa försvarare innehar höga offentliga positioner och deras verksamhet finansieras av statliga medel.

Han visar hur personer som Mattias Gardell, Rashid Musa, Pia Laskar och andra verkar för att förstöra samhället. Ett bra exempel på ett projekt där de sammanstrålar är Ship to Gaza.

Det är verkligen skrämmande hur ljusets fiender har kunnat äta sig in i offentligheten och där leva gott på oss skattebetalare. Det är ett argument så gott som något för skattesänkningar och minskade offentliga bidrag.

För mig som är engagerad i debatten kring islam var Lundbergs text verkligen en ögonöppnare. Lundberg undviker också klädsamt att land i vanliga plattityder om islam som en fredens religion. Det gör hans argumentation starkare.

(En relaterad text är Sam Harris och Majid Nawaaz som skriver på the Daily Beast: We Need to Talk About Islam’s Jihad Problem.)

Johan Lundberg är generellt en förebild. Kunnig och inte rädd för att ta ställning. Han har dragit sig undan från offentligheten sen han skrev sin bok, vilket jag personligen beklagar. Hursomhelst är hans bok utmärkt.

Jag trodde nog att boken skulle vara mer konfrontativ än den var. Det är en stillsam bok, som är mycket väl underbyggd i sin argumentation.

Det är verkligen ovant att läsa en politisk text som är ett debattinlägg men så långt och väl belagt med källor. Boken väcker många tankar och jag kan mycket väl tänka mig att läsa den en andra gång. 

Publicerat

Facket mot Sema och Ahmed

Jag läste idag på Corren om Ingeborgs Bageri som satts i blockad av Livsmedelsfacket.

Blockaden mot bageriet är inne på sin andra dag och när Corren kollar läget står fyra blockadvakter från Livsmedelsarbetareförbundet utanför lokalen. […] 

Sema Mehdi har bagarkläderna på sig. Nu när företagets anställda inte får arbeta får Sema jobba extra hårt både i butiken och i bageriet. Ahmed har just anlänt, i taxiuniform.
– Jag kör taxi 5–6 timmar varje morgon för att få ekonomin att gå ihop. Och så har jag en reklambyrå, jag är egentligen grafisk designer, berättar han. 

Ahmed och Sema berättar om vilket jobb det har varit med att starta bageri. Hur de gjorde i ordning lokalerna i flera månader innan de kunde öppna. Hur de har satsat för att Ingeborgs ska bli som det var förr, med allt bakat på plats, utan bake-off. Hur många utgifter det var innan pengarna började komma in. 

– Vi är inte uppe på noll än. Det är därför vi inte har råd att skriva på kollektivavtal, inte än i alla fall. Det är inte så att vi inte vill, vi kan helt enkelt inte, säger Sema.

Correns ledarsida skrev om Ingeborgs bageri i morse: Fy skäms, facket

Jag cyklade förbi Ingeborgs bageri idag och träffade Sema och Ahmed. Ahmed sa att det inte står i lagen att kollektivavtal måste tecknas. Det stämmer, men det finns också en implicit lag.

Nu har facket slagit klorna i Ingeborgs bageri och kommer inte släppa. Om de inte viker sig kan andra fackförbund varsla om sympatiåtgärder. Till slut kommer de inte kunna transportera mat till bageriet eller transportera bort sina sopor.

Sema och Ahmed – utsatta företagare

Personligen tycker jag det är jättebra om företag har kollektivavtal. Det är en konkurrensfördel och en trygghet som anställd. Men det är bara skrämmande att småföretag tvingas till att teckna avtal de inte har råd med.

Sema och Ahmed berättade om hur de emottagit hot från anonyma personer om vad som skulle hända dem om de inte tecknade kollektivavtal. Och nu omsätts hoten i handling.

Som medborgare kan vi bara se på när jätten facket nu långsamt maler ned Sema och Ahmeds verksamhet. Det är så man vill gråta.

UPPDATERING: Nu varslar facket om ytterligare sympatiåtgärder. Matleveranser till bageriet ska stoppas. Snaran dras åt.

Publicerat

Briljant om socialismens kärna

Våldsvänstern är på frammarsch, både på gatorna och i offentlighetens finrum. Om detta skriver Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet: Hotbrev från vänstern

Den törst efter blod som vänsterförespråkarna känner sipprar ut som en dold hemlighet då och då. Men det som sägs, görs och skrivs inför offentlighetens öga, är sannolikt bara toppen på ett isberg. 

Där liberalismen hyllar och älskar människan för hennes kraft och potential, drivs vänstern i stället av klassmotsättningar och förakt. Socialismen må ha eldens färg, men bär isens egenskaper. Kyla, hat, förakt för andra människor. Om de inte gör som du säger: Bränn, hugg, slå. […] 

De svartklädda är värst, med sina knytnävar och tändstickor. Men vi har anledning att fasa för även dem med mildare röster, i klädda käck vindjacka med partilogga. 

Vänsterfolk anser sig nästan alltid ha full rätt att bestämma över oss andra, att ta vår frihet från oss och säga hur mycket vi ska få behålla av vår inkomst. De använder demokratiska metoder men har fortfarande svag respekt för individen. Det skrämmer på sätt och vis mer än några galningars aktioner.

Oerhört träffsäkert av Dahlman som sätter fingret på varför vänstern hatar så mycket. Och jag håller helt med om att de välklädda och vältaliga är de som skrämmer mest.

Vänsterpartiet har precis som Sd sitt ursprung i antidemokratisk extremism. Och precis som hos Sd är fernissan tunn.

Se Dahlmans blogg där hon länkar till källor från sin text.

Publicerat

Sonic sörjer saknad socialistmusik

Nummer 64 av utmärkta musiktidningen Sonic har nyligen kommit i min brevlåda. Det är en riktigt bra tidskrift som är oumbärlig för den som är intresserad av popmusik.

Men tidningen innehåller inte bara pop, emellanåt är det en del politik också. Och då handlar det om härlig gammal popvänster. Så också i detta nummer:

VÅR TIDS RÄDSLA FÖR POLITIK
Det är turbulenta tider, på flera sätt de mest omvälvande sedan slutet av sextiotalet. Stora politiska skeenden brukar speglas i musiken men de enda som tycks vilja skriva låtar om allt som händer nu är de gamla vanliga stofilerna. Tony Ernst söker svaret på varför det är så.

Tony Ernst är på jakt efter “politisk musik”, vilket enligt honom är helt självklart är vänstermusik. Men han hittar ingen sådan. Vänstermusiken har uppenbarligen blivit helt omodern.

På samma sätt har den här typen av politiska musik-reportage blivit omoderna. Det är en konst att skriva om musik, och det är en konst att skriva om politik. Det ena ger inte det andra.

Ernsts text är välskriven som ett popreportage, men det politiska skrivandet är undermåligt. Så här skriver Ernst om amerikansk politik:

Obama är för varje människa med hjärna ett alldeles uppenbart bättre alternativ än Mitt Romney. Men det är fortfarande en president som gett idiotiska bankirer säckar med pengar för att de spekulerat bort småspararnas stålar och han är högst ansvarig för att USA skickar drönarbomber mot oskyldiga civilia i fjärran länder.

Detta är en dum text. Många svenskar har idag fått en större inblick i amerikansk politik, men uppenbarligen inte Tony Ernst.

Men Ernst lyckas i alla fall skaka fram en socialistisk musiker, Laetatia Sadier. Så här säger hon:

“Den rörelse som ändå fanns för tjugo år sean, med indipendentbolag och alternativa scener, är borta. Den kidnappades av marknaden. I dag måste man sälja sig själv. Man måste göra sig så attraktiv som möjligt för marknaden. Men det är vad kapitalismen gör med en: den förvandlar dig till en prostituerad. Vi är alla prostituerade. “

Kapitalismen är det som gör att människor fritt kan erbjuda sina tjänster på en marknad. Musiker kan producera musik som intresserade lyssnare kan kommunicera. Marknaden är summan av människors önskningar.

Marknaden vill inte ha socialistiska musiker. Den enda slutsatsen man kan dra av detta är att socialismen inte är lika het längre.

Det kanske till slut har hänt att poletten börjar trilla ned – musikbranschen består ju mest av entreprenörer. Det är inte helt trovärdigt att förespråka ett annat liv än det man lever själv. Detta är precis den tes som Erik Zsiga drev i sin klassiska bok Popvänstern.

Något att betänka också för Sonic – alla era läsare är inte vänster. Det vore trevligt att inte känna sig bortstött som pophöger.

Publicerat

Malmö kommun tvingas skjutsa barn till träning

De positiva rättigheterna och den stora staten har firat en ny triumf i Sverige. Från Sydsvenskan: Malmö tvingas ta träningsansvar

Trebarnsmamman orkade inte med sin tioåriga sons fritidsaktiviteter, så hon begärde hjälp från kommunen. 

Men i stadsdelen Södra innerstaden sa man nej. Mamman bör själv ta ett större ansvar som förälder, ansåg tjänstemännen. De tillade att kvinnan dessutom “visat att hon inte vill ha hjälp till självhjälp, utan att hon vill ha någon som utför hennes sysslor åt henne”. 

Då klagade familjen till förvaltningsrätten.
Som gav dem rätt. 

Kommunen måste se till så att sonen kan träna fotboll.
– Man måste se till barnets bästa, förklarar rådmannen Ola Brändström i domen.

Som jag förstår domen måste nu Malmö kommun anställa tjänstemän för att skjutsa kvinnans barn till fotbollsträningen.

Jag tycker kvinnan som anser sig ha rätt att ta av andras pengar för att hon inte orkar skjutsa sina barn ska träda fram. Och att denna vansinniga dom överklagas.

Från Merit Wager: Sverige skenar oåterkallerligt åt fel håll med en fart som ett expresståg

Publicerat

Vinstintressen: Peter Morén blåser liv i popvänstern

Peter Morén är en av mina favoritartister. Han är en del av gruppen Peter, Bjorn and John och har gjort ett utmärkt soloalbum kallat “I spåren av tåren“.

Nu har Peter släppt en ny singel kallad “Vinstintressen”. Den handlar om att Peter inte gillar USAs ekonomiska system, rika människor, aktiemarknaden och att han vill bli av med mer av sina pengar i skatt.

Han vevar vilt åt höger med andra ord. Videon och låttexten finns på youtube

Man kan armbåga sig fram
till den amerikanska drömmen
Men faller man så faller man hårt och ingen tar emot en
Har du 3-4 jobb mot en minimilön
har du aldrig råd eller tid att bli sjuk
far barnen illa och halkar efter
och du inte är där och ser
är det är inte ditt fel, det är ett system

Klassen går I arv o otur går I arv
Du väntar på den stora chansen
allt är upp till dig själv
fast dörrarna är redan stängda
Tror mig vi vill inte ha det så här
Men se vad som är på väg att hända

Vinstintressen, vinstintressen,
Måste allt handla om vinstintressen
Du placerar dina pengar i Jersey
Och din avkomma på Lundsberg
Aktiemarknad, aktiemarknad
Måste allt handla om aktiemarknad
Du bryr dig inte alls om vården
Bara om värdet på ditt företag
Behöver du så djävla mkt kapital
Ta från mig jag har det redan bra

Popvänsterkonceptet har dött ut en del, men Peter Morén verkar vilja blåsa liv i det. Han är både pretentiös och ger ett lätt arrogant intryck, så han är säkert rätt man att göra det!

Det är så häpnadsväckande med vänsterfolk. Dom kan skita ur sig vad som helst och verkar tro att det är djupsinnigt.

Den här låten kommer rulla hårt på min spotify. Det är en härlig poplåt och så ska jag tänka på Peter Morén och andra vänsterfolk som verkligen tror att dom är något när de rapar ur sig floskler.

Han skriver om den på sin hemsida.

Publicerat

Rättvisemärkt: Ett modernt avlatsbrev

Lydiah Wåhlsten från Timbro skriver idag på SvD Brännpunkt om Rättvisemärkt och kommuner som köper in deras koncept “Fair trade city”:

Rättvisemärkt vill framställa sig som ett alternativ till vanlig handel, men till skillnad från vanlig handel kommer rättvisemärkt aldrig att kunna omfatta alla bönder. Höga krav ställs på produktion och organisation för att en kaffeproducent ska bli certifierad som rättvisemärkt. Krav som långt ifrån alla bönder har råd med. Därför skapas ett insider-outsider-problem, där de mest utsatta kaffeodlarna aldrig blir rättvisemärkta. […]

I rapporten “Vad uppnås med rättvisemärkning” från Agrifood Economics Centre (2009) beskriver nationalekonomen Helena Johansson hur rättvisemärkts fokus på småskalighet gör att utvecklingen mot ett mer effektivt jordbruk avstannar. Hon konstaterar även att stora delar av de extra pengar konsumenten betalar för de rättvisemärkta kaffet aldrig når bönderna. I rapporten “Ett kaffe som märks” beskriver Swedwatch situationen för certifierade småbönder i Brasilien och Guatemala.

Här visar man att Rättvisemärkt har svårt att leva upp till löftena om sociala åtaganden. Trots det högre priset för kaffet så räcker pengarna knappt mer än till att hålla produktionen igång och många bönder var fortfarande beroende av bistånd.

Är man intresserad av att hjälpa fattiga bönder är det mer effektivt att köpa vanligt kaffe än dyrare rättvisemärkt kaffe, och skänka mellanskillnaden till en organisation med 90-konto.

Men det här med effekt är inte så noga för kommunpampar. Vem vill inte vara rättvis? Vi har ju genom år av vänsterprägling lärt oss att vi rika suger ut de fattiga och att kapitalism är fel. Att det i verkligheten är tvärtom är inget som slagit igenom.

Niklas Frykman i Eskilstuna har röstat nej till att kommunen ska köpa in Rättvisemärkt ABs certifiering. En del av alliansens motivering publiceras på hans blogg:

Allians för Eskilstuna välkomnar möjligheten att ställa ekologiska och etiska krav i olika upphandlingar, men motsätter oss att ingå avtal som syftar till att främja ett specifikt företag, i detta fall Rättvisemärkt AB.

Mycket viktig poäng av Frykman. Det är inte rättvisa som gynnas, det är Rättvisemärkt AB. De är framför allt en marknadsföringssuccé. Frykman kommenterar:

Fairtrade är som jag ser det ett sätt att bakvägen tvinga på människor i fattiga länder planekonomi, för att vi ska få en varm, gosig känsla i magen. Och det tycker jag inte att en varm, gosig känsla är värd.

Se även Johan Hedin på Peace, love and Capitalism.