Ensidigt samhällskontraktet

Två parter skakar hand – ett avtal har upprättats

Maria Ludvigsson skriver på SvD: Så här bryts ett samhällskontrakt:

I Uppsala har inbrottsligor länge dragit runt och tömt hem på ägodelar och dyrgripar. Inte bara ekonomiskt värde går förlorat. Lika trist är det med de affektionsvärden som inte går att ersätta. En man dömdes tidigare i år för några av inbrotten, men har efter överklagan fått sänkt straff.

I onsdags tog sig 20 unga in på en högstadieskola i samma stad, slogs och misshandlade en flicka. När polisen kom hade gänget hunnit sticka.

Medborgare som inte bryter kontraktet – inte gör inbrott eller tar sig in på högstadieskolor och pucklar på elever – förstår att samhällskontraktet brutits ensidigt. Av staten.

Samhällskontraktet är ett begrepp som används ofta av borgerliga. Det antas finnas en tyst överenskommelse mellan medborgaren och staten, ett avtal som båda parter håller. Staten stiftar lagar och medborgaren upprätthåller dem. Medborgaren betalar skatt och staten levererar tjänster.

Ludvigssons exempel är upprörande men knappast något exempel på ett brutet kontrakt.

Ett kontrakt kräver att två parter har godkänt ett avtal, ofta med konsekvenser för den som bryter sin del av avtalet. I förhållandet medborgare – stat finns ingen ömsesidighet. 

Vi medborgare som är missnöjda med statens skyddstjänster kan klaga, men polisen i Uppsala kommer inte få löneavdrag för att den misshandlade flickan inte fick hjälp i tid.

I fallet inbrottstjuven med sänkt straff kommer absolut inga löneavdrag bli aktuella, eftersom juristerna har agerat helt enligt deras uppdragsgivares önskemål. Politikerna vill att kriminella inte ska straffas hårt.

Vi leker med tanken att allt fungerade perfekt i Sverige idag. Polisen kommer ögonblickligen. Juristerna dömer alltid i den högre delen av straffskalan för inbrottstjuvar. Skulle då Ludvigssons samhällskontrakt vara uppfyllt? Ur ett högerperspektiv känns det orimligt.

Samhällskontraktet kan vara relevant i ett scenario där staten är starkt begränsad. Men Sverige är ett land med 60% skattetryck och livet reglerat in på bara skinnet.

Sverige är landet där staten bestämmer hur vi får hålla våra kroppar, hur vi har sex, vilka åsikter vi uttrycker, vilka avtal vi skriver – listan kunde göras hur lång som helst.

Om borgerliga har ambitionen att vara något annat än socialdemokrater bör man omedelbart sluta prata om det mytiska samhällskontraktet.

Idag handlar det om ett samhällsdiktat – överheten bestämmer, medborgaren lyder.

Vad fan kan man förvänta sig?

Vad fan får jag för skatten? Den frågan sprids nu genom cyberrymden tack vare Leif Östlings klarspråk i Uppdrag granskning.

Vad fan kan man som medborgare förvänta sig egentligen?

Tidigare trodde jag på ett samhällskontrakt, en tyst överenskommelse mellan förnuftiga politiker och medborgare som troget betalar in skatt och litar på myndigheter. Men det finns inget samhällskontrakt.

Den svenska staten byggdes upp av despoter som vid nittonhundratalets börja lämnade över makten till folkvalda. Dessa folkvalda gavs rätten att beskatta folk, och använde rätten för att göra sig attraktiva för omval. Så började resan mot dagens massiva stat.

Politikerna lyckas eller misslyckas att bli omvalda, och lämnar sedan över stafettpinnen till nästa omgång politiker som också ska bli omvalda. De gör sitt bästa för sig och sina partikamrater, sina vänner och sina åsiktsfränder.

Staten har växt fram i spontan process i syfte att få politiker omvalda. Den har svällt och fortsätter svälla. Det är en koloss på lerfötter som ger människor möjlighet att leva på andra.

Vi medborgare kan förvänta oss att politikerna kommer fortsätta agera som de alltid har gjort. De kommer höja skatterna, gynna sina partikamrater, vänner och åsiktsfränder.

Vi kan förvänta oss att de trogna tjänstemännen på stats-tv kommer fortsätta att hänga ut människor som de anser vara uschliga, som framgångsrika näringslivspersoner som Leif Östling.

Vi kan förvänta oss att staten kommer göra allt den kan för att driva in våra pengar så att den kan fortsätta sin verksamhet.

Vi kan tyvärr inte förvänta oss så mycket mer.

Läs även Fristad.