Ensidigt samhällskontraktet

Två parter skakar hand – ett avtal har upprättats

Maria Ludvigsson skriver på SvD: Så här bryts ett samhällskontrakt:

I Uppsala har inbrottsligor länge dragit runt och tömt hem på ägodelar och dyrgripar. Inte bara ekonomiskt värde går förlorat. Lika trist är det med de affektionsvärden som inte går att ersätta. En man dömdes tidigare i år för några av inbrotten, men har efter överklagan fått sänkt straff.

I onsdags tog sig 20 unga in på en högstadieskola i samma stad, slogs och misshandlade en flicka. När polisen kom hade gänget hunnit sticka.

Medborgare som inte bryter kontraktet – inte gör inbrott eller tar sig in på högstadieskolor och pucklar på elever – förstår att samhällskontraktet brutits ensidigt. Av staten.

Samhällskontraktet är ett begrepp som används ofta av borgerliga. Det antas finnas en tyst överenskommelse mellan medborgaren och staten, ett avtal som båda parter håller. Staten stiftar lagar och medborgaren upprätthåller dem. Medborgaren betalar skatt och staten levererar tjänster.

Ludvigssons exempel är upprörande men knappast något exempel på ett brutet kontrakt.

Ett kontrakt kräver att två parter har godkänt ett avtal, ofta med konsekvenser för den som bryter sin del av avtalet. I förhållandet medborgare – stat finns ingen ömsesidighet. 

Vi medborgare som är missnöjda med statens skyddstjänster kan klaga, men polisen i Uppsala kommer inte få löneavdrag för att den misshandlade flickan inte fick hjälp i tid.

I fallet inbrottstjuven med sänkt straff kommer absolut inga löneavdrag bli aktuella, eftersom juristerna har agerat helt enligt deras uppdragsgivares önskemål. Politikerna vill att kriminella inte ska straffas hårt.

Vi leker med tanken att allt fungerade perfekt i Sverige idag. Polisen kommer ögonblickligen. Juristerna dömer alltid i den högre delen av straffskalan för inbrottstjuvar. Skulle då Ludvigssons samhällskontrakt vara uppfyllt? Ur ett högerperspektiv känns det orimligt.

Samhällskontraktet kan vara relevant i ett scenario där staten är starkt begränsad. Men Sverige är ett land med 60% skattetryck och livet reglerat in på bara skinnet.

Sverige är landet där staten bestämmer hur vi får hålla våra kroppar, hur vi har sex, vilka åsikter vi uttrycker, vilka avtal vi skriver – listan kunde göras hur lång som helst.

Om borgerliga har ambitionen att vara något annat än socialdemokrater bör man omedelbart sluta prata om det mytiska samhällskontraktet.

Idag handlar det om ett samhällsdiktat – överheten bestämmer, medborgaren lyder.

Statens svek möjliggör decentralisering

Anna Dahlberg skriver idag i Expressen om den statliga polisens kollaps: Starkaste killen är inte längre polisen. Hon beskriver förtjänstfullt hur den starkes lag måste råda och att brott måste få konsekvenser.

Det är en bra text men som så många andra svenska texter visar den inte på en väg framåt. Man ropar helt enkelt på att politikerna och staten ska ta sig samman och lösa problemet. Lite som ett barn ropar på mamma ropar alla svenskar på att staten ska komma och rädda oss. Tyvärr verkar rikspolitikerna inte lyssna, eller ha förmåga att göra något åt problemet.

Ett problem med stora centraliserade statliga verksamheter är att de tenderar att bli tungrodda, dyra och tappa effektivitet. Om man har ett mindre område att styra är det lättare att hålla ordning och reda.

Men lustigt nog kan politiker vara mer klarsynta än tyckare. Torkild Strandberg (L), kommunalråd i Landskrona, uppmärksammar på Dagens Samhälle statens svek och kräver möjlighet att skapa en kommunal polis. Han utvecklar även texten i en intervju i Helsingborgs Dagblad.

Lokal polis som lyder under de lokalt valda politikerna är det enda som kan lösa poliskrisen. Polisen i Sverige har alltid varit ansiktslös och ansvarslös. Att försöka centralisera allt till en jättemyndighet blev som i så många andra fall i Sverige strået som knäckte kamelens rygg.

Det är också viktigt att tänka nytt kring samhällsfunktioner. Polisarbete måste inte göras av statligt anställda. Det är faktiskt inte särskilt mycket som behöver göras av statligt anställda – inte ens rättsväsende behöver vara statligt. Lyssna gärna på Radio Mises med David Dürr i ämnet.

Ökat kommunalt självstyre är en viktig möjlighet för friheten. Den ultimata visionen är att kommuner och regioner kan ta över statens roll fullständigt och bli självständiga länder.

Polisens problem mångfacetterade

I dagens Corren vittnar två chefsåklagare om bristen på poliser:

– Det har pratats om att vi är på väg mot en systemkollaps. Jag skulle vilja påstå att det här är första tecknet på det, säger Pär Andersson, chefsåklagare vid åklagarkammaren i Linköping.
– Jag är bekymrad. Polisen har för bristande utredningsresurser, säger Torsten Angervåg, chefsåklagare vid åklagarkammaren i Norrköping.

Frågan är om bristande resurser är polisens problem. Det är omöjligt att säga, eftersom insyn saknas. En koloss som polisen har många svarta hål där pengar ska stoppas. Det enda sättet att kunna få effektivitet är att polischefer väljs lokalt, som i New York.

Polisen är idag helt ansiktslös och frikopplad från ansvar. Medborgare har fått vänja sig vid att anmälningar plötsligt är nedlagda, utan någon större motivation. I Vetlanda utsattes en kvinna för övergrepp av en grupp migranter. Polisen lade ned anmälan:

Den ena av de två åtkomstskyddade anmälningar han hjälpte till att plocka fram åt tidningen (men inte så att vi fick läsa) kom från en ung kvinna som blev ofredad på ett sätt som hon upplevde mycket obehagligt. 

På Facebook berättar hon, innan hon polisanmälde, med ord som inte lämpar sig att trycka i tidningen vad gänget av killar som ofredade henne gjorde och vad de bad henne om. Det var grova saker. 

Hon konstaterar att hon aldrig skulle ha haft en chans mot nio killar ensam och beskriver dem i Facebookinlägget som ”nio styck migranter”. 

Nu räddade hennes chef henne, han uppmärksammade situationen ute på Esplanaden ovanför stationen. […]

Jodå, det visar sig finnas en anmälan om ofredandet. Men ärendet är redan nedlagt:
— Tyvärr, det har inte inletts någon förundersökning. Det saknas saker att gå på. Det finns inga spaningsuppslag, bara hennes vittnesuppgifter, konstaterar kommunikatören.

Detta skulle aldrig kunna ske om det fanns en lokalt vald polischef i Vetlanda. Men nu finns ingen.

Polisens problem är dock större än så. I Sverige har politiken oerhört stora ambitioner och lagstiftning för det mesta. Till exempel förs ett krig mot narkotika, ett krig som aldrig kommer att vinnas. Vill man frigöra enorma mängder poliser kan man med fördel avkriminalisera narkotika, eller rakt av legalisera.

Det finns verkliga brott, som att utsättas för våld eller stöld. Så finns det politiska brott, som att politiker vill hindra medborgare från att inta vissa substanser, eller ha sex på otillåtna sätt. Eller dansa utan tillstånd, eller laga mat på fel sätt – listan kan göras oändligt lång. För politikens anspråk är oändliga.

Som jag tidigare skrivit är politiken oerhört trög. Det kan bli förbättringar genom den politiska processen. Moderaterna har börjat driva en kriminalpolitisk linje, lite småputtrig och lagom. Men det händer inte mycket fram till valet.

Det mest spännande som händer är tankarna på en privat polis som lyfts i radio bubbla. Om polisen utsattes för konkurrens från en privat organisation skulle det verkligen kunna bli skillnad.

Polisen förmår inte skydda oss medborgare fullt ut längre. Illusionen om statens varma skyddande hand har brustit, och frågan är om den någonsin var verklig. Polisen kan göra en viss del, men nu måste vi medborgare skydda oss själva.