Etikett: Radio Bubbla

Publicerat

Försvarstal för ett frihetligt parti

I Radio Frihetligt diskuterades Klassiskt Liberala Partiet av Simon Gustavsson, Martin Eriksson från Bubbla och Xenophon Tocqueville från bloggen Den spontana världsordningen.

Xenofon uppmärksammade vår nya podd som kommit ut med ett andra avsnitt.

Martin Eriksson är starkt negativ till ett frihetligt parti, och jag vill bemöta hans argument.

Martin ser att ett frihetligt parti snabbt kan bli synonymt med den frihetliga rörelsen. Om partiet utvecklas på ett negativt sätt kommer det då dra med sig hela rörelsen och ge den ett dåligt namn.

Martin är också orolig att ett frihetligt parti kommer dra fokus från andra viktiga projekt som hans eget bubb.la.

Mitt parti, Klassiskt Liberala Partiet, har inga som helst ambitioner att sluka upp den frihetliga rörelsen. Om vi får en stor plattform ser jag att vi kommer använda den för att lyfta fram viktiga projekt inom den frihetliga rörelsen .

Utöver det tycker jag att vi har en bra klassiskt liberal politik utan några avsteg från det som brukar kallas minarki. Genom vår existens sprider vi denna politik.

Att Gary Johnson är en dålig presidentkandidat och att Libertarian Party i USA har utvecklats dåligt ser jag inte som ett argument mot att försöka göra något bättre i Sverige.

KLP fyller flera syften. Xenofon nämner i podden att vanliga politiskt intresserade normalt söker sig till ett parti när de är intresserade av politik. Det är något vi har märkt av i partiet.

Vi finns också redo för de som vill lägga sin röst på ett verkligt frihetligt alternativ, istället för ett socialdemokratiskt.

Martin Eriksson menar att det som framför allt måste göras är att påverka de existerande partierna. Den funktionen fyller även vi. När vi blir ett etablerat parti kommer inte längre de borgerliga kunna låtsas vara frihetliga. Då blir det tydligt att de är vänster, precis som deras påstådda ideologiska fiender.

Det är många i de borgerliga partierna som är verkligt frihetliga. Vi tvingar dem att vara på tårna, och ger dem även mer hävstång mot motstånd internt då de kan visa på risken att frihetliga röstar på andra, eller lämnar partiet.

Jag ser KLP som en del av den frihetliga rörelsen, i utkanten av den. Vi ska ta lärdomar från viktiga frihetliga projekt som bubb.la, mises.se och projekt Allmogen och göra till praktisk politik.

Den frihetliga rörelsen behöver alltid en parlamentarisk gren. Partiers natur är sådana att de kan korrumperas och tappa fokus. Då måste ett nytt parti skapas. Lite som The Lich King i World of Warcraft.

Liknelsen med en ond skurk är relevant eftersom politik är ett smutsigt hantverk. Jag har försökt lämna partipolitiken bakom mig, men partipolitiken vill inte lämna mig, eller någon annan.

Jag vill inte heller att KLPs medlemmar ska förälska sig i partipolitiken och ägna all sin kraft åt det. Vi ska vara konstruktiva, använda vår tid effektivt och fokusera på det som är viktigt i livet – familj, arbete och vänner.

Min förhoppning är att KLP ska bli accepterat som den frihetliga rörelsens parlamentariska gren. Jag tror vi kan bli en konstruktiv kraft som lyfter hela rörelsen.

 

Publicerat

Dags att bygga nya institutioner

Den svenska politiska världen är liten, och kraftigt förskjuten till vänster. Diskussion om samhällsutveckling sker helt inom en socialdemokratisk världsbild, om hur man kan peta och fixa här och var och få samhället att fungera bättre.

De borgerliga partierna har minimala förändringsambitioner. Har man tur kan det bli ett nytt jobbskatteavdrag. Tyvärr är det lika illa på borgerlighetens debattforum, både i de bidragsfinansierade och de fria tidningarna.

Inom den här borgerligheten ryms det som kallas högern. Framför allt är det en identitet och en gemenskap mellan debattörer. Men vad är en sådan högergemenskap värd, när man i grund och botten har accepterat socialdemokraternas världsbild?

Inom borgerligheten pratas det mycket om att ta avstånd. Man ska ta avstånd från Sverigedemokraterna, nazisterna och göra vänstern nöjda.

Martin Eriksson på bubbla har valt ett annat förhållningssätt kring avståndstagande. Han vill föra dialog med alla som är villiga att lyssna på frihetliga tankar. Han har medverkat i vänsterpoddar, t ex en förlorad sak, och har även medverkat i nationalistiska podden Motgift. För det har han utpekats som nazist av två centerkillar i podden Blödande hjärtan.

Att två unga centerpartister rasiststämplar en debattör de inte gillar är egentligen inget att reagera på, men tyvärr är inte de blödande hjärtana något undantag i borgerlig samhällsdebatt. Det mesta är på denna nivå. Borgerligheten har förlorat förmågan att föra en intellektuell debatt.

Men det finns hopp. Det byggs frihetliga institutioner i Sverige, utan statliga medel och kvävande svensk åsiktskorridor.

  • Radio bubbla och bubb.la är något så fantastiskt som en frihetlig nyhetsförmedling. Bubb.la är min nyhetsförmedling, och radio bubbla är mitt studio ett. 
  • Bubbla BBS är forumet för alla som stöttar bubblaprojektet ekonomiskt. Genom detta forum har jag lärt mig att jag inte är ensam, utan en del av en verklig rörelse.
  • Svenska misesinstitutet driver debatt på ett högt akademiskt plan, mycket värdefullt och en brunn att ösa ur när man vill fördjupa sig.
  • Projekt Allmogen väcker liv i den svenska frihetliga historien. Genom att känna Sverige frihetliga historia kan den svenska socialdemokratiska historieskrivningen desarmeras.
Sist men inte minst finns Klassiskt Liberala Partiet. För mig är KLP verktyget för att förverkliga alla de insikter som förvärvas genom det nya frihetliga institutionerna.

Den svenska högern är död, länge leve den svenska högern.

Publicerat

Borgerliga borde se sig i spegeln

I radio bubbla från den 26e februari pratas det om Magdalena Anderssons kamp mot företagare som försöker minska mängden skatt de betalar: Enad syn på “hybrida missmatchningar mot tredjeländer” nyspråk för ökad beskattning inom EU

Magdalena Andersson menar att man som medborgare bör se sig i spegeln om man t ex tar sin pension och drar till Portugal. Från DN:

Om man flyttar till Portugal för att man tycker om fado eller vinho verde, eller vill ha ett skönt klimat, då ska man kunna göra det. Men flyttar man bara för att undvika skatt, då tycker jag man ska se sig själv i spegeln om man verkligen kan stå för det beslutet, sade hon.

Martin Eriksson håller med Magdalena Andersson om vikten av att se dig i spegeln och fundera om det är rätt att betala skatt. Boris Benulic fyller i:

“I moralisk mening är det fel att betala skatt därför att du göder en hydra (staten) som förstör samhället och människors liv. “

Min resa i politiken och filosofin har alltid handlat om moral och logik. Sen jag lämnade partipolitiken har tankarna gått längre och längre bort från det jag tidigare trodde och tänkte.

Min första uppsats i kursen Vetenskapsfilosofi handlade om varför människorna i Sverige hade så positiv syn på myndigheter. Men jag hade ännu inte sett mig i spegeln och funderat på min egen inställning.

Boris Benulics ord om staten som omoralisk träffade mig rätt i planeten. Glasklart finns insikten där – det är omoraliskt att betala skatt.

Argumentationen är barnenkel. Jag som medborgare har ingen självbestämmanderätt över mina pengar. Staten tar hälften av det jag äger varje månad. Det vet de flesta – men ingen drar den logiska slutsatsen av det.

Fnordspotting skrev för en tid sedan om den stora skattebluffen. Vi får inte tillbaka värde för vad vi betalar i skatt. Men jag vill gå ett steg längre – själva idén om att vi ska få saker tillbaka efter att vi betalat skatt är felaktig. I den stund våra pengar försvinner ifrån oss har vi tappat makten över dem. Vi kan inte räkna med att få något tillbaka, vi har mycket små möjligheter att se till att så sker.

Borgerliga politiker och debattörer är de som borde se sig i spegeln och ta sig en funderare. Lever vi i ett moraliskt samhälle?

Är det verkligen ett problem om folk börjar misstro staten och dess institutioner? Tror man det är man i verklig mening en socialdemokrat. Det gäller tyvärr den absoluta majoriteten av svensk borgerlighet.

Misstro mot staten är sunt och förnuftigt. Skatt är stöld, och Magdalena Andersson är en uslig tjuv.

Publicerat

Hoppe får fjäll att falla från frihetliga ögon

Sedan jag lämnade Folkpartiet och började tänka riktigt fritt har en ny värld öppnat sig för mig. En viktig person i denna värld är Hans-Herman Hoppe. Hoppe är en nu levande tänkare och lärjunge till Murray Rothbard, och han finns nu intervjuad på von Mises.se: Ett hopp om radikal decentralisering.

Det slår mig hur sällan man konfronteras med radikalt annorlunda tankar i Sverige. Och Hoppe har en ganska enkel förklaring på detta – partierna står i grunden för samma sak:

Alla stora partier i västeuropa är, oavsett deras olika namn och partiprogram, i dagsläget anhängare av samma fundamentala idé: demokratisk socialism. 

De använder demokratiska val för att legitimera beskattning av produktiva människor för att gynna de oproduktiva människorna. De beskattar folk som har tjänat sin inkomst och ackumulerat sitt välstånd genom att producera varor och tjänster som frivilligt köps av konsumenter (och så klart särskilt de ”rika” av dessa), och kan sedan omfördela det konfiskerade bytet till sig själva, det vill säga den demokratiska stat som de kontrollerar eller hoppas kontrollera, och deras politiska vänner, supportrar och potentiella röstare.

Han har också lite tankar om EU:

EU och ECB är moraliska och ekonomiska monster, som står helt i motsats till naturrätten och de ekonomiska lagarna. Du kan inte fortsätta bestraffa produktivitet och framgång, och belöna overksamhet och misslyckande, utan att det leder till katastrof. EU kommer att glida från den ena ekonomiska krisen till den andra, och slutligen falla samman. Brexit, som vi just gått igenom, är endast det första steget i denna oundvikliga devolutions- och poltiska decentraliserings-process.

Radio Bubbla pratade om artikeln ovan och inslaget är lyssningsvärt.

Publicerat

Dags för rationell optimism

Thomas Gür har gjort sig känd som en stor kritiker av missförhållanden i Sverige, särskilt när det kommer till migration (följ gärna honom på Facebook.) Därför var det särskilt hoppfullt när han publicerade sin senaste krönika i GP: Misströsta inte om Sverige

Den svenska nationen må stå inför utmaningar, men den är inte svag.
Det är inte tu tal om att vårt land står inför stora problem inom den så kallade integrationspolitiken. 

Den omfattande migrationen och dess följder, den låga graden av självförsörjning bland invandrare, det tilltagande utanförskapet, den obegripliga blåögdhet som har präglat stora delar av den politiska eliten i frågor som berör kulturella trösklar kring anpassningen till Sverige, kommunernas mottagande av flyktingar, nya former av kriminalitet, tidigare oskådade fenomen som hedersförtryck och klanvälde och minskande samhällelig tillit, är några av dem. […] 

Magnituden på dessa samhällsproblem leder allt oftare till resignation. […] Men en så djup pessimism är ändå inte befogad. 

Det finns all anledning att inte förringa problemen, men det finns större anledning att också se till och ta fasta på den svenska statsmaktens, det svenska samhällets och den svenska kulturens och normernas styrkor. Ytterst vilar vårt lands särart på dessa tre grundkomponenter; och de står var för sig väldigt starka, i jämförelse med andra länder.

Han ekar därmed en annan känd pessimist – Tino Sanandaji. Tidigare i år hos Aschberg avfärdar Sanandaji resolut talet om en systemkollaps:

Jag har tidigare skrivit om pessimismen och att den behöver kritiseras. Mina viktigaste nyhetskanaler är dominerade av detta tema:

  • Mitt twitterflöde av svenska högerdebattörer är helt genomdränkt av pessimism och sarkasm. Förutom den massiva negativa inställningen är ett bärande tema sarkasm över uttalanden från pk-eliten, t ex DNs påståenden om att tryggheten ökar. 
  • Radio Bubblas Martin och Boris är djupt negativt inställda till Sveriges och Europas framtid, och till Sverige som land. Argumenten som framförs är inte övertygande, och grunda jämfört med annan mycket hög nivå som bubbla har. Men det är som att denna hållning är norm bland libertarianer.

Många liberaler påstår att optimism är en grundinställning som man ska ha. Jag tycker inte att man ska ha en glättig, illa underbyggd optimism. Men lika illa är en illa underbyggd pessimism, eller värre. Man mår helt enkelt dåligt när man tar del av pessimism och negativitet.

Statsmaskinen har börjat mala nu, och debatten hyfsas mer och mer. Vrålvänstern är marginaliserad, och man behöver faktiskt inte bry sig om dom om man inte vill. Det går att skapa en framåtsyftande debatt på egen hand, eller för den delen kritisera vänstern utan att hänfalla till pessimism och negativitet.

Sverige är fortfarande ett fantastiskt land. Vi kommer sannolikt inte få ned skatterna i närtid, men konstigt nog går det att leva ett otroligt bra liv på 50% av sina tillgångar. Ett vanligt svennebananliv är uppnåeligt för de flesta, och det är ett väldigt bra liv.

Jag slår ett slag för rationell optimism. Våra utmaningar är i ett historiskt perspektiv hanterbara. Vi bor i ett fantastiskt land och det kommer bli bättre.

Läs även Mathias Sundin i Corren: Underbara framtid

Publicerat

Frihet, partier och konformism

Jag växte upp utan någon klar bild av vad politik var. När jag läste en kurs i filosofi på universitetet började min politiska resa, och jag började blogga. Samtidigt blev jag aktiv i Folkpartiet.

Något som slog mig var hur lite man pratade om politik i partiet. Det mesta kretsade kring praktiska frågor kring föreningen, och hur folk skulle få de poster de önskade. Det jag brann för, politisk debatt, var knappt närvarande.

Efterhand lärde jag mig att det var allra bäst att hålla tyst. Att ha en politisk åsikt i ett politiskt parti är något man måste överväga noga, så att man inte stöter sig med någon. Jag kände också ett behov att försvara partilinjen. Framför allt för min egen skull, jag var ju medlem i partiet.

Innan jag gick med i Folkpartiet var det naturligt för mig att partierna representerade det politiska spektrat. Håller man på med politik är man aktiv inom något parti, eller sympatiserar med något parti.

Att jag lämnade Folkpartiet sammanföll med att jag började lyssna på Radio Bubb.la. Som andra frihetliga är de starkt negativa till Folkpartiet, vilket störde mig. Jag kände nämligen att de hade rätt. Man vet aldrig var man har en folkpartist.

Fnordspotting skrev för en tid sedan om liberalism, och texten diskuterades i Radio Bubb.la. Det finns som bekant två skolor av liberalism, klassisk liberalism och socialliberalism. Klassisk liberalism förespråkar en liten stat. Socialliberalism förespråkar statlig intervention för att frigöra individen. Dessa två ideologier är fundamentalt väsensskilda.

Jag känner mer och mer att liberalism som begrepp är meningslöst. Om ideologin inte är glasklar kommer politiken glida. Det gäller både för personer och partier.

Att verka i ett politiskt parti kommer sannolikt alltid leda till statskramande. Partier har nämligen ett syfte – att vinna nästa val. Behöver man skarva för att vinna val kommer man göra det. Dessutom styrs politiken i mycket hög grad av förvaltningen i sig. Utöver det är partierna idag finansierade av staten, de facto en form av myndigheter.

Ingen av de svenska partierna syftar till att minska statens omfattning. En period var moderaterna inspirerade av liberalism, men det ser mer och mer ut som en parantes. Idag är det slående hur stor enigheten är om att staten ska bestå.

Svenskarna har köpt socialdemokraternas bild av staten som en trygg vän, en beskyddare och problemlösare. (Fnordspotting har skrivit även om detta.) Om man kliver utanför den svenska ankdammen och ser på Sverige utan sosseglasögon är det uppenbart vilka enorma brister som finns, och hur bra det skulle kunna vara.

Frihetens röster är få i Sverige idag. De projekt som drivs inom frihetens ramar är drabbade av ett annat problem – den svenska likriktningen. Timbro, borgerliga ledarskribenter och de andra etablerade projekten har en i grunden konservativ inriktning. Ingen utmanar idén om den stora staten. Det som ofta känns mest viktigt är den personliga identiteten som opinionsbildare, publicist eller ledarskribent.

Det behövs en rörelse för att förändra Sverige, och påverka de politiska partierna. En verkligt frihetlig rörelse, som ifrågasätter staten. Ideologin kan inte vara liberalism, utan snarare libertarianism. Så kommer jag etikettera mig framöver.

(Förhoppningsvis kan framtidens debatter i Sverige utkämpas mellan minarkister och anarkokapitalister. Man kan alltid drömma.)

Publicerat

Äganderätten fundamental för frihetliga

Radio bubb.la är ett vattenhål för mig. När jag lyssnar på radio bubb.la kan jag få distans till den konfliktfyllda och galna dagliga debatten, samtidigt som jag blir allmänbildad. Det är ett så skönt “fuck you” att kunna slå över från P1 till radio bubb.la i bilradion. Det är frihet.

Gårdagens radio bubb.la (26/9) var än mer briljant än vanligt. Där belystes invandring och den infekterade debatt som blossat upp bland frihetliga debattörer. Tyvärr är det nämligen så att personer som Johan Norberg, Mattias Lundbäck, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson och hela Migro-gänget anammat vänsterns taktik och börjat smutskasta meningsmotståndare.

Martin Eriksson och Boris Benulic går i en del av inslaget igenom deras syn på libertarianism och invandring.

Martin Eriksson avfärdar den linje som nämnda debattörer ovan anför, att fri rörlighet är någon form av libertarianskt fundament. Istället är äganderätten det fundamentala för libertarianer.

Rätt till fri rörlighet implicerar någon form av rätt att ta sig in på andras mark utan tillåtelse. Det bryter mot äganderätten.

En markägare har rätt att bjuda in vem hen vill till sin mark, och staten har ingen rätt att begränsa denna rätt. I ett fritt samhälle är det alltså denna inbjudan som blir signalen till invandring.

Erikson menar också att i ett fritt samhälle är invandringen fri, och bidragen lika med noll. Då kommer invandringen sannolikt att vara lägre än idag, och heller inget problem på samma sätt.

Det blev en otrolig “aha-upplevelse” att höra detta resonemang. Äntligen någon som lägger ut en rak och tydlig linje som är enkel att förstå.

Eriksson och Benulic pratar om ett närmast anarkistiskt samhälle. Personligen ser jag nattväktarstaten som ett minimum, och då kommer ju ändå staten att existera. Jag kan inte se annat än att invandringen även i ett nyliberalt samhälle bör innehålla någon form av restriktion kring invandring.

Restriktionen bör ju i sådana fall gälla de “objudna” gästerna, de som kommer utan en inbjudan från till exempel en markägare.

Alla bör lyssna på inslaget ovan, oerhört upplysande.