Annika Strandhäll intervjuades nyligen i SVD om drogpolitik. Ingressen är rätt talande:
Svensk narkotikapolitik har delvis misslyckats, men det är ingen anledning att tänka om och överge den restriktiva linjen. Att följa Norge och avkriminalisera bruk vore otänkbart, menar socialminister Annika Strandhäll.
– Det är en riskabel och farlig väg, säger hon till SvD.
Några fler citat:
jag är en stark förespråkare för att vi ska hålla fast vid en stringent och restriktiv narkotikapolitik. Den har till stor del varit framgångsrik, exempelvis när det gäller att hålla nere användningen bland unga […]
Är det inte ett misslyckande om den narkotikarelaterade dödligheten är högre i Sverige än i många andra länder?
– Ja, man kan prata om ett misslyckande till viss del. […]
För mer än 15 år sedan lade Portugal om sin stränga narkotikapolitik till en av världens mest liberala. Polisens beslag av narkotika har ökat och narkotikadödligheten har minskat.
– Det är väl bra och man ska aldrig fastna i en position där man är stängd för att följa nya exempel och ta till sig av sådant som fungerar. Å andra sidan ska man heller aldrig göra det så enkelt för sig att tro att bara för att det fungerar på ett ställe måste det fungera på andra ställen.
Det behövs egentligen inga kommentarer till Annika Strandhälls citat. Den framgång svenska staten har haft med sin narkotikapolitik är att det är socialt stigmatiserat att bruka droger. Det kan också tänkas att nöjesbruket av droger hålls tillbaka – men det är inte alls säkert.
Att människor dör i drogmissbruk är bara delvis ett misslyckande enligt Annika Strandhäll. Det är inget problem för Strandhäll, eftersom alla svenska riksdagspartier är för en repressiv narkotikapolitik. Man bryr sig helt enkelt inte om att missbrukare dör.
I Sverige straffas du om du brukar droger. Om du som missbrukare behöver hjälp riskerar du fängelsestraff om du söker hjälp. Då söker man inte hjälp.
Polisens resurser går till att haffa narkotikabrukare för innehav av droger, något som passar perfekt in i pinnjakten som polisen gör för att få upp statistiken.
På samma sätt fungerar det med sexköp. Lagen infördes för att hjälpa sexsäljare, men de drabbas hårt. En kvinna förlorade nyligen vårdnaden av sitt barn på grund av sexsäljande. Hyresvärdar är skyldiga att vräka sexarbetare, annars kan de dömas för koppleri.
Polisen får även här lägga resurser, bland annat spanar konstaplar på hotell och lyssnar i väggarna på folk som har sex.
Sexköp och drogbruk är brott utan offer – ingen människa skadar någon annan. I Sverige har vi massor med verkliga brott som inte utreds då polisen istället får ägna sig åt låtsasbrott.
Det är djupt ovärdigt såklart, men det viktigaste är att människor skadas. Drogmissbrukare kan inte få hjälp. Sexarbetares liv förstörs.
Det är ett rent slöseri, eftersom det inte går att straffa bort drogbruk eller prostitution. Man brukar prata om skademinimering, att genomföra pragmatisk politik för att helt enkelt minska skador.
Staten och vänsterpartierna i Sveriges riksdag ägnar sig åt det motsatta. Man maximerar skador för de utsatta grupperna, och är stolta över det.