Tips: Black Keys – El Camino

Black Keys är en av de mest spännande banden till Way out West. För er som inte vet spelar de bluesrock, tidigare i stil med White Stripes men nu mer orkestrerat. De är rent teoretiskt en duo, men inte på skiva längre.

Förutom klassisk bluesrock är bandet även känt för sina roliga videos. Deras första singel från nya plattan El Camino är Lonely boy:

Lonely Boy finns även på Spotify.

Den andra singeln från El Camino heter Gold on the ceiling (Spotify), men videon till den är inte särskilt rolig utan en vanlig klassisk rockvideo. Inte rolig, men bra, och dessutom är låten riktigt grym.

Resten av skivan finns tyvärr inte på Spotify, så här gäller det alltså att betala för en enskild skiva. Är det värt det? Svaret är ja. Jag tog steget igår, och det var en riktigt härlig genomlyssning.

Vill ni bli mer övertygade finns flera recensioner på kritiker.se. Se även recensionen på Pitchfork.

Här är länken till iTunes – slå till.

PS: Rekommenderar också deras gamla skivor Brothers och Attack & Release. Oerhört bra.
Även sångaren Dan Auerbachs soloskiva Keep it hid är hur bra som helst.

Dags för pop, inte bara höger

Jag har reflekterat över min blogg under almedalsveckan och efter. Något som slog mig var hur få det finns som är höger och har bra musiksmak. Dom exempel jag kan tänka på är Adam Cwejman (synth och indie) och Linda Nordlund (hip hop).

Därför tänkte jag börja skriva om pop här på bloggen. Jag är storkonsument av ny popmusik, så det blir inga mängder extrajobb för min del.

Min metodik för att hitta ny intressant pop är som följer: Jag läser Best New Music-recensioner på Pitchfork. Om jag är tveksam till artisten matchar jag mot recensioner i SvD och DN. Finns den med på båda ställen så är det intressant. Jag prenumererar också på Sonic Magazine.

Jag lägger sedan till albumen i min spotifylista “Nytt intressant” och lyssnar igenom på min iPhone tills jag fått en bild av musiken. I jobbet reser jag mycket så det blir en del tid att lyssna på musik.

Mitt stora projekt nu och de senaste månaderna har varit att plugga musik inför Way Out West. Jag har lyssnat igenom alla band som ska spela på området. Det har gett mig mycket glädje, för det är fantastiska band som kommer.

Jag ser främst emot att se Kraftwerk, Black Keys, Jonathan Richman, Hot Chip och Refused. Jag lyssnar en del på Hip hop när jag tränar, och ser följaktligen också fram emot att se Odd Future.

Ett guldkorn jag har hittat bland de band som kommer är Best Coast. Deras nya album “The Only Place” är gullig och naiv pop i stil med Hello Saferide.

Ni som mot all förmodan inte vill läsa om pop får ge er till tåls. Jag tror det kan vara av stort värde att ha ett popsnöre som är höger. Tror det kan skapa intresse hos en hel del indiekids.

Kan man gilla Billy Bragg?

Jag kallar mig pophöger och jag menar det – därför kommer jag självklart besöka Way out West i höst. Jag har lyssnat in mig på de artister som kommer, och bland dem finns även vänstertrubaduren Billy Bragg. Hans senaste skiva Fight Songs har fått sig en genomlyssning.

Min första kontakt med Billy Bragg fick jag genom Mermaid Avenue-albumen med tonsatta texter av Woody Guthrie. Dom skivorna är bara lätt politiska. Men Fight songs är klassiska vänsterlåtar.

Bland annat finns där Bush War Blues och Price of Oil. Ni förstår säkert vad det handlar om, klassisk Bush-bashning.
Eller låten The Lonesome Death of Rachel Corrie – en hyllning till ISM-aktivisten som dödades när hon försökte hindra en israelisk bulldozer från att röja skog mot gränsen till Egypte/demolera en oskyldig palestiniers hem (se Wikipedia).

Billy Bragg är väl inte annorlunda än vilken yttervänster som helst. Massor av känslor, anti-kapitalism som manifesterar sig i västhat. En tro att man är moraliskt överlägsen och leder någon slags rättfärdig kamp mot människors egoism.

I fallet Rachel Corrie är det särskilt intressant. Enligt IDF försökte Rachel Corrie hindra israeliska bulldozers när de röjde skog mot egyptiska gränsen, eller när de rev hus som rymde smuggeltunnlar mot Egypten. Detta under pågående beskjutning från palestinska krypskyttar.

Rachel Corrie är de facto en kombattant för Hamas. Och hon får en snyftig hyllningslåt om hur hon trodde på “non-violent resistance”. Vad är icke-våld värt om man stöttar kombattanter som använder våld?

Sen är det ju hela det här kittet med att palestinierna vill förstöra Israel och att deras hat driver mellanösternkonflikten. Men det kanske man inte ska begära av en vänstertrubadur att se igenom.

Erik Helmersson hyllade Billy Bragg på twitter idag.

Twitterdialog om Billy Bragg

Jag är kluven. Känns oerhört typiskt liberalt att alltid gulla med vänstern.

Men en känsla som glädjer när man hör Billy Bragg är minnena från 90-talet när den här typen av musik faktiskt togs på allvar. Ju mer tiden går känns vänstern passé, och då blir det kanske lättare att hylla en agitator som Billy Bragg.

Far & Son släpper nytt: The Sushi USB EP

Från Simon Gärdenfors blogg:

Efter fyra års arbete har Far & Son nu lyckats skrapa ihop 6 låtar till en EP. Vi bjuder på det vi gör bäst. Fula ord, knark och rå humor. Trallvänliga melodier och medryckande rytmer som lockar till dans. Genom våra texter vill vi normalisera ett destruktivt beteende hos det uppväxande släktet. Ungdomar med svagt psyke kommer att förstå att det är modigt att missbruka narkotika och fegt att ha en utbildning att falla tillbaks på. Barn som hört våra låtar på Spotify kommer att bli nyfikna på att testa LSD. Här har ni “The Sushi-USB EP”. Slit den med hälsan.

Presstexten säger väl det mesta, men jag kan dessutom tillägga att det är väldigt bra musik. Jag är själv inte så mycket för knark men jag stöttar ändå den här typen av musik. Kul om någon blir uppretad – som t ex när Far & Son var med i musikhjälpen.

På skivan finns favoriten Tjeckoslovakien som finns här på youtube i en tidig variant. Det var faktiskt den första kontakten jag hade med Far & Son.

Bronsfeber och Nyfiken brun bjuder på lite annorlunda stil på beatsen än vad Far & Son brukar ha. Lite annorlunda men något som jag tror kommer växa efterhand. Det brukar vara så med bra musik, man gillar det inte till en början.

Bronsfeber har utöver en riktigt fyndig text en riktig bra video på youtube:

Excellent Ecstacy är en riktigt bra partylåt lite i stil med Alfabetisk akrobatik med Las Palmas. Låten Far för en dag Freestyle är hur bra som helst. Simon G i högform. Tror jag har hört en del av fraserna förut någon gång – finns på youtube kanske?

Alltså – några gamla favoriter och ett nytt sound. Toppklass alltså!

Skivan finns på Spotify.

Bäst musik just nu – Januari

En trevlig sak med nyår är alla årsbästalistor. En som jag har gått igenom med stor behållning är Pitchforks The Top 50 Albums of 2011.

Jag håller också regelbundet koll på Pitchforks lista “Best new music“.

I och med den nya versionen av Spotify har det blivit möjligt att lägga till appar. Jag har installerat Pitchforks app, men även We are hunted.

Eftersom det har varit härlig ledighet har jag hunnit gå igenom alla mina spelllistor och uppdatera dem med ny spännande musik. En spännande upptäckt har varit Destryoers – Kaputt. En annan skiva jag lyssnar mycket på nu är Wild Beasts – Smother.

En som jag precis lyssnat sönder är Real Estate – Days. En annan favorit är John Maus – We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves.

Det är fantastiskt vilken utvecklingen musiken har fått genom Spotify och iPhone. Jag hittar något intressant och kan omedelbart få tillgång till den, spara ned den lokalt på min telefon och lyssna på den. (Som hörlurar använder jag självklart a-jays – oslagbara.

Tips: Las Palmas

Jag har tidigare skrivit om Simon G och hans skiva Att leva med skammen. Men det är inte det första Simon G har gjort, han har också varit medlem i duon Las Palmas.

Las Palmas - Utvalda demolåtar

Jag måste varmt rekommendera deras skivor som finns på Spotify – Utvalda demolåtar samt Vi blir i familjen. Det är nästan lika bra som Simmes soloskiva. Simme är den som rappar mest och hans partner Calle Thörn står för beats. Utöver detta bidrar han med en del sång/pratsång. Den stora skillnaden är reggae-influenserna, gissar att det är Calle Thörn som står för detta.

Precis som på “Att leva med skammen” finns en del låtar som inte är helt rumsrena, som Summer Camp del ett och två. Riktigt sköna låtar.

Eftersom jag är ett stort fan av Far & Son är jag riktigt glad åt det spår där Frej Larsson rappar tillsammans med Simme – Lågliv heter det.

En annan riktigt rolig låt är Millenium där Simme rappar på i hela låten igenom. Bland annat kommer den minnesvärda frasen om “priskrig mellan Vivo och Rimi”. Men allt är inte humor, det finns också den känslosamma “Jag trodde det var kärlek“.

Det är kul att höra artister som går sin egen väg. Mer egensinnigt än Simmes musik är svårt att hitta.

Spakur finns med på någon låt, måste även tipsa om hans hemsida och hans egna låtar. På den finns lite olika monologer, bland annat denna oväntat vackra video: Fågelungar

PS: Simme uppmärksammade min förra recension på sin blogg.

PS2: Kolla Simmes battle med Henry Bowers från Peace and Love.