Politikerförakt är rimligt

Det pratas en del om politikerförakt. Bör man se detta fenomen positivt eller negativt?

Två av de viktigaste principerna för mig är äganderätt och frihet från våld. Jag är idag tvingad att lämna ifrån mig hälften av mina inkomster varje månad till skatteverket. Mina pengar används sedan av tjänstemän och politiker. Om jag inte lämnar ifrån mig pengarna tar polisen mig med våld och bestraffar mig.

Den möjlighet jag har att påverka systemet är att vart fjärde år lägga en lapp i en låda och i någon liten mån påverka sammansättningen av politiker i de offentliga församlingarna. Dessa politiker fortsätter sedan att använda mina och andras pengar för att berättiga sin egen existens.
Är då detta ett moraliskt förfarande? Mitt svar på detta är nej. Det är omoraliskt att ta människors pengar mot deras vilja. Det är omoraliskt att göra sig god på andra människors bekostnad.
Förakt mot de människor som gör omoraliska handlingar är en rimlig reaktion. En kriminell som känner av omgivningens förakt får på detta sätt en fingervisning om att han eller hon inte gör något bra. 
En politiker som känner av omgivningens förakt kan komma på bättre tankar och istället ägna sig åt något som för samhället framåt.
Möjligheten i politikerföraktet är att människor kan fås att inse att politiker inte kan eller ska hjälpa oss. Vi har själva ansvar för våra liv, våra nära och kära och vårt närområde. 
Personligen är jag snäll och inte särskild lagd åt förakt. Men enkel logik ger vid handen att politikerförakt är en naturlig och rimlig reaktion på de övergrepp vi utsätts för av det politiska systemet.

Vänsterns ledamöter lever på bidrag

SVT har gjort en utmärkt granskning av före detta riksdagsledamöter som lever på riksdagens inkomstgaranti. De har intervjuat miljöpartisten Mikael Johansson som levt på bidraget i 1,5 år:

Vad har du sökt för jobb under de här 1,5 åren?
-Jag har egentligen inte sökt nåt jobb över huvud taget. 

Varför inte?
-Därför jag har tyckt att jag varit inriktad på det här med vad jag vill göra med mitt liv. Då har det varit överskuggande att ägna tiden åt. 

När tycker du att det är rimligt att du försörjer dig själv genom ett vanligt jobb?
-Det vet jag inte. Det är så svårt att säga, för jag har inte tänkt i de banorna. 

Är det rimligt att det gäller så helt olika villkor för er som tidigare riksdagsledamöter som för andra arbetslösa?
-Det kan jag tycka är orimligt. 

Men du använder dig ändå av det här generösa stödet?
-Ja, det gör jag.

Obetalbart.

DN skriver om undersökningen och visar också vilka det är som tar ut bidraget:

De som utnyttjar inkomstgarantin i högst utsträckning är tidigare ledamöter för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna (63 respektive 59 procent av ledamöterna), följt av Miljöpartiet (40 procent). 

För allianspartierna är sifforna som följer: Kristdemokraterna 31 procent, Centerpartiet 23 procent, Moderaterna 13 procent och Folkpartiet 13 procent.

Det är alltså en förkrossande övervikt för vänstern bland de riksdagsledamöter som lever på bidrag. Inget konstigt där egentligen – de står för en bidragspolitik och har följaktligen inget emot att leva på bidrag.

Detta bidrag måste avskaffas. Riksdagslönen är generös och ger utrymme för eget sparande. I övrigt har vi trygghetssystem som gäller för riksdagsledamöter precis som alla andra.

Men räkna inte med att ledamöterna frivilligt kommer rösta för att ta bort sina priviliegier. Det måste till rejäl press för att detta ska hända.