Medierna i Hamas knä

Något som har blivit uppenbart i detta krig är att Hamas använder mänskliga sköldar. De lägger militära installationer i bostäder, de skjuter från bostadsområden och de lägger sin kommandocentral i sjukhus. Denna taktikt ger många civila dödsoffer, som uteslutande läggs Israel till last.
Jeffrey Goldberg skrev om varför världen fokuserar så på Gaza: Obsessing About Gaza, Ignoring Syria. Det är lätt för journalisterna att få tillgång, och de får nyheter som läsarna bryr sig mycket om. Goldberg har många vettiga poänger, men han missar den viktigaste: Anledningen att Hamas ger journalisterna tillgång till bra nyheter är för att de tjänar på alla civila dödsoffer.

DNs Paul Hansen har blivit prisbelönt för sin bild av ett palestinskt begravningståg. När en FN-skola blev bombad kunde Peter Wolodarski knappt dölja sin stolthet inför bilderna av döda barn.

Hamas krigar från civila områden och sätter civila i livsfara. De skjuter raketer som ofta faller ned i Gaza. Men så fort civila dör lägger journalisterna skulden på israel, och kablar ut bilder på de döda.

Bloggaren Elder of Ziyon ställer en viktig fråga: Why are the only stories out of Gaza the ones Hamas wants the world to see?

Hamas’ Interior Ministry instructed Gazans not to discuss anything about Hamas militants, or rocket positions, or military funerals, or anything else that would discuss terrorists shooting rockets in Gaza or using human shields. Some Hamas members or sympathizers are taking that directive much further, actually threatening journalists who report on Hamas firing positions, Hamas gunmen hiding, or Hamas rockets that fall short, or Hamas using civilians as human shields, according to a Jerusalem Post reportlast week. […] 

There are other stories that are being all but ignored by journalists. As I reported, a French-Palestinian journalist told another reporter that he was intimidated by members of the Hamas Al Qsssam Brigades from their office next to the emergency room at Shifa Hospital.
That story was taken down at the reporter’s request, no doubt because of threats.
Similarly, Wall Street Journal reporter Nick Casey noted that Hamas created a TV studio in the same hospital and tweeted a photo of a Hamas politician being interviewed there.

He took down that tweet as well. 

There is a pattern here. The most prominent stories out of Gaza are the ones that Hamas wants the world to see. The stories that Hamas emphatically do not want want covered are being given short shrift, and finding them is not easy. And too many journalists are seemingly self-censoring out of fear of Hamas.
That is a story a real journalist would cover.

Den journalist som rapporterar även om Hamas brott riskerar det öde som RT-journalisten Harry Fear råkade ut för. Han blev helt sonika deporterad efter att ha rapporterat om hur en raket sköts från nära hans hotell.

Så valet är enkelt. Publicera de nyheter Hamas vill att du ska publicera – bli hyllad, din tidning blir framgångsrik. Eller rapportera det som verkligen händer och riskera att ditt mediehus blir portat från Gazarapportering.

Jag har förståelse för att journalisterna har en bra möjlighet i Gaza att få gripande innehåll. Det är heller inte lätt att vara i Gaza och bli utsatt för hot.

Men varför finns inget problematiserande av att man blir propagandakanal åt Hamas? Hur kan journalisterna se sig själva i ögonen när de dag ut och dag in kablar ut endast de nyheter som Hamas vill visa världen?

MEMRI har översatt Hamas’ regler för Gazabor att följa när de skildrar konflikten. Jämför detta med de internationella korrespondenter som rapporterar från Gaza.

Det är inte lätt att skildra en assymetrisk konflikt på ett riktigt sätt, men det vore klädsamt om medierna på något sätt kunde försöka.

Sprider medier ISM-propaganda?

ISM står för International Solidarity Movement. De är en rörelse som uppger sig skydda civila i Gaza.

Svensken Fred Ekblad är aktiv i ISM och finns nu i Gaza. Han har framträdit i de flesta medier och berättat om en man som blir ihjälskjuten.

Här är en lista över de tidningar som har spridit Fred Ekblads historia:

Ekblad har även framträtt i Tv4 men klippet verkar inte finnas kvar.
Nu är det bara ett problem med storyn – den är påhittad. Historien har uppmärksammats även i England där den även har skildrats med film. Bloggaren Thomas Victor har granskat filmen som visar samma man i grön tröja som på Aftonbladet (länk via CIF Watch).
Läs den långa och detaljerade genomgången som visar på flera mystiska fel i filmen. 
När ISM ombads att lämna ut den oredigerade versionen vägrade de. Läs mer hos Camera.

Även Honest Reporting har uppmärksammat filmen:

We find it interesting that at 2:23 in the ISM video, the man in the green shirt appears immediately to the left of the person with the camera and then two seconds later, the camera goes black and purple (a possible edit) and then the man in the green shirt is what looks like at least 5 feet away from the cameraman. We also find it interesting that the 3 individuals (aid workers?) in yellow jackets aren’t running to flee for their lives after the alleged sniper attack whereas most people would be terrified. Instead, they just look from overhead. This has the hallmarks of a Pallywood production. 

And here is what happens at 2:24, a blank splice – perhaps an edit by a novice propogandist?

Mycket tyder på att detta är ett fabrikat. Och ett framgångsrikt sådant, eftersom det har visats av medier världen runt.

Organisationen Camera har skrivit om ISM, som bland annat stöttar “palestinernas rätt till motstånd”. Men det har inte föresvävat någon av de svenska journalisterna att en aktivist från en extrem organisation som ISM kanske kan ha en agenda.

Tack till twittraren @PeterOlsson för länksammanställning.

Uppdatering: Fred Ekblad skriver i Fria tidningen hur han är stationerad på al-wafasjukhuset. IDF gör just nu en offensiv mot detta sjukhus eftersom det används som en kommandocentral för Hamas. Konstigt nog missade Ekblad att rapportera om Hamas aktiviteter i sitt vittnesmål.

Israel som barnamördare i svensk media

För en vecka sedan hände en tragedi – fyra palestinska pojkar dödades av en israelisk flygattack på en strand i Gaza. Att det händer olyckor i ett krig är ofrånkomligt. Men i svensk media antyds mer eller mindre öppet att attacken var medveten.

Journalisten Kasem Hamadé skriver om händelsen i ett krönikeliknande reportage: Raket dödade fyra pojkar. Här får barnens pappa lägga ut anklagelserna: “Varför döda små barn? […] Israel vill krossa oss genom att döda våra barn.” Och målande beskrivningar hur raketerna “slets i bitar” av de israeliska raketerna.

Svenska debattörer skildrar olyckan som ett medvetet drag.

Att Aftonbladet Ledare gör detta är kanske inte förvånande. Under rubriken “Att döda barn är inte självförsvar” omskrivs olyckan.

Isobel Hadley-Kamptz skriver en krönika om händelsen: “Vad finns kvar när elden upphört?”

Vad tänker soldaterna som avfyrade raketerna mot stranden nu? En israelisk minister förklarade attacken med att barnen lekte i närheten av ett raketgevär. Det gör dem alltså till rättfärdiga mål, eller åtminstone till “collateral damage” man inte behöver bry sig om.

Carolin Dahlman i Kristianstads-bladet skriver också om händelsen:

I förra veckan mördades fyra barn som lekte i Gaza i en flygräd från Israel. Målet var inte små pojkar, utan soldater, men likväl sprängdes 2-11-åringar mitt i sitt sökande efter krabbor på stranden. Vad säger Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? ”Ojdå”?

I båda texterna utmålas de israeliska soldaterna som känslokalla inför dödsfallen. Eller rakt ut som barnamördare.

Är det verkligen rimligt att anta att israeliska soldater känslokallt och närmast av nöje skjuter palestinska barn? Vilka signaler sänder man som skribent när man utmålar israel och dess innevånare på detta sätt?

Den som känner till något om antisemitism vet att ett bärande tema är juden som barnamördare. Därför borde varje debattör som skriver om kriget i mellanöstern vara mån om att vakta sina ord.

Det är ingen slump att antisemitismen blommar upp i mellanösternkonfliktens spår.

Bloggaren Svart på Vitt skriver på samma tema.

Principer kräver att man tar ställning

I den svenska högerdebatten finns få röster som tar ställning i mellan Israel och Palestina. Många verkar se det som en dygd att bekymrat väga ena sidan mot den andra.

Denna inställning ekas idag i Smålandsposten: Det får inte vara som att heja på ett lag

Det kan också sägas om den svenska debatten om Israel-Palestinakonflikten. Politikers, tidningars, kyrkors och debattörers ställningstaganden är ofta förutsägbara. Det handlar om att välja lag och sedan hålla på det i ur och skur. Man säger sig vilja diskutera förutsättningar för fred, men ofta verkar det snarare handla om att fastlägga skuld. 

Det är också här många dunkla krafter röjer sig. De som entydigt säger sig veta vem som har rätt och fel i Israel-Palestinakonflikten har ofta en annan agenda. De gör mer skada än nytta, och det gör ont att se dem använda människors lidande för sina egna cyniska syften.

Att hålla på en sida utan anledning är intellektuellt svagt. Men att vägra ta ställning i en tydlig konflikt är heller inget att vara stolt över.

Just i konflikten mellan Israel och Hamas är grunddata mycket enkla. Hamas är religiösa extremister som vill upprätta en global religiös diktatur. De har ingen respekt för mänskliga rättigheter.

Under en längre tid har Hamas beskjutit civila i Israel. Varje raket i sig är att jämföra med de terrordåd som utförs ibland i väst – som när en självmordsbombare sprängde sig i centrala Stockholm. Varje nation har en plikt att stoppa sådan terror.

Den senaste tidens konflikt har gjort det uppenbart att Hamas använder mänskliga sköldar som en del i sin krigsföring. Militärt är de en jätteflopp, men Hamas krig handlar inte främst om militära segrar. De strävar också efter att delegitimisera och demonisera israel.

När det gäller militära konflikter har varje militär aktör en plikt att undvika civila dödsoffer. Krigets lagar ger utrymme för en hel del civila dödsoffer, men israels armé går längre än vad krigets lagar kräver.

Trots detta kommer såklart civila att dö. Det är en del av ett krig, och den huvudsakliga skulden för detta ligger på den part som driver konflikten.

I detta läge väljer alltså i övrigt mycket kloka debattörer att lägga huvudet på sned och väga ena sidan mot den andra.

Om man anser sig vara principfast är det yttersta testet av ens principer en svår situation, till exempel en krigssituation. Detta är ett krig mellan islamister som tillämpar terror mot en demokrati som följer de lagar och regler som vårt samhälle är uppbyggt på.

De som inte klarar av att ta ställning borde ta sig en rejäl titt i spegeln.

Läs Krauthammer: Moral Clarity in Gaza.

Studio ett om Gaza: Fall framåt

I dagens Studio Ett diskuterades mellanösternkonflikten. För att vara svensk media måste jag säga att det var mycket bättre än vad det brukar vara. Det betyder dock inte att det var bra eller ens i närheten av det.

Globalt är rapporteringen från mellanösternkonflikten mycket dålig, så vi är inte något undantag i Sverige. Se Honest Reporting, en organisation som granskar medierapporteringen om Israel.

De svenska tidningarna gör ofta s k “rewrites” på de internationella reportagen och utgår från deras perspektiv. I dagens Corren fick vi ett skolboksexempel på hur detta kan se ut:

Corren 9/7, klicka för förstoring

Vanliga exempel är att man kastar om kronologin – “konflikten började genom att israel slog tillbaka”. I TT:s artikel dröjer det åtta meningar innan man i en bisats nämner vad som driver konflikten – Hamas raketterror.

TT har länge varit ledande i vinklingar och har ofta fört ut ren propaganda. Se avsomnade bloggen TT-kritik.

Studio ett verkar ha bytt spår en smula, för några dagar sedan deltog mycket kunniga Anna Veeder och Magnus Ranstorp.

Men idag fanns tyvärr ingen med kunskap i studion. Det är talande när man hör hur journalisterna verkligen trevar sig fram utifrån vänsterstereotyper. De är som barn inför mellanösternkonflikten och vad som driver den.

Det borde inte kräva en djupare inläsning för att få fram att att Hamas har terrorbombat civila områden i Israel frenetiskt den senaste tiden. Raketerna skickas urskiljningslöst för att sprida skräck, och befolkningen måste fly till skyddsrum. Själva textboksdefinitionen på terrorism.

Bland annat frågade programledaren Agneta Ramberg om befolkningen i Israel inte reagerade på att så få israeler dör jämfört med palestinier. Varför denna frågeställning ens kommer upp är häpnadsväckande.

Slutklämmen är häpnadsväckande: Programledaren frågar Agneta Ramberg “Vad får de båda sidorna ut av det här”.

Ja, varför bombar Israel Gaza? Det borde också vara rimligt enkelt att komma fram till genom att tänka en sekund. (Rätt svar: Israel vill ha stopp på raketbeskjutningen av sina medborgare.)

Häpnadsväckande att få höra så imbecilla frågor från kunniga människor. Skäms!

Agneta Ramberg menar också att den underliggande konflikten är “belägringen av Gaza”. Det är också felaktigt. Den underliggande konflikten är att Hamas, och även Fatah, vill få slut på ockupationen av de som de ser som palestinskt territorium. Detta inbegriper hela Israel. Detta deklareras om och om igen – Se Palestinian Media Watch.

Ramberg upprepar även två gånger att Israel inte kan stoppa Hamas militärt. Fel igen. Khaled Abu Toameh i Jerusalem Post skriver om hur Hamas pressats allvarligt av Israels kraftfulla svar. Agneta Ramberg verkar vara fast i någon slags pacifistisk syn på världen.

Om journalisterna visste mer skulle mediekonsumenter kunna få en rimlig bild av vad som händer i mellanöstern. Bloggaren Elder of Ziyon har skrivit en guide för journalister – rekommenderas varmt.

Imbecilla frågor från stjärnögda journalister är tyvärr ett stort framsteg i svensk media. Ett fall framåt.

PS: På mitt twitterflöde delar jag kontinuerligt länkar om vad som händer.

Journalistik som skriver på näsan

Idag inträffade en intressant dialog mellan Johan Ingerö, presschef hos Göran Hägglund, och Jens Runnberg, politisk redaktör på Dalarnas tidning.

Diskussionen på twitter kretsade kring journalistikens perspektiv och om det är rätt att journalistiken alltid ska utgå från den svagares perspektiv. Jens Runnberg, som är en väldigt vettig person, försvarade denna hållning.

Personligen tycker jag, som Johan Ingerö, att denna hållning är djupt problematisk.

Jag fick samma åsikt som Jens Runnberg försvarar från Ekots utrikeschef där hon försvarade Cecilia Uddéns öppna vinklingar av sin journalistik.

Hej Erik Svanbo,
Cecilia säjer i sin kommentar till det pris hon fått att hon ofta väljer den “för stunden svagare partens” perspektiv när hon rapporterar. Det är t ex barnen i Gaza under Israels invasion, eller Gazabornas liv under Hamasregimens förtryck eller Sderotinvånarnas skräck för raketer från Gaza.
Tycker du att det är en förkastlig och felaktig hantering av fakta? Det är den förmågan, som kännetecknar en god korrespondent!
Bästa hälsningar
Christina Gustafsson
Utrikeschef Ekot

För mig framstår detta som en rent marxistisk hållning. Verkligheten är tillräckligt komplex som den är, och det är svårt att skildra något objektivt. Men om en korrespondent inte ens bryr sig om det, utan skriver läsaren på näsan med ett vinklat maktperspektiv, blir journalistiken mycket mindre värd.

Förutom att vara vänsterinriktad ser jag en sådan hållning som oerhört förlegad. Det kanske funkade förr i tiden när läsare inte hade möjlighet att söka egen information. Men idag är det lätt att avslöja en vinkling genom att söka en annan källa.

Om vi ska knyta tillbaka till israel-palestinakonflikten gör ett förment välmenande perspektiv från den “svages” sida att en svår konflikt fördummas. Och en välmenande journalist kan utnyttjas.

Det handlar inte bara om att ta perspektiv för de oskyldiga offren, utan minst lika ofta att ta perspektiv för en svagare person som per definition är en förövare. Terrorgrupperna är oerhört medvetna om att journalisterna har det perspektiv som Runnberg och Gustafsson försvarar, och utnyttjar det systematiskt.

Den journalist som vinklar till den svagares perspektiv gör sig själv och journalistiken en stor otjänst. Jag tror att den här typen av vinkling är en viktig anledning till att förtroendet för journalister är väldigt lågt idag.

Felaktigheter om Sharon

Ariel Sharon har dött, vilket har föranlett en hel del skriverier om honom och hans liv. Som vanligt antyds saker som inte har hänt, och ibland är det grova faktafel.

Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet: Krigshetsaren som blev en fredsduva

Länge var han krigaren som utan betänkligheter lät massakrera palestinierna. Det mest kända exemplet var Israels invasion av Libanon 1982 och blodbadet i de palestinska lägren Sabra och Shattila. Sharon var försvarsminister och ansvarig för grymheterna.

Massakern i Sabra och Shatila utfördes av kristna falangister från Libanon. IDF släppte in dem i lägret med instruktioner att inte skada civila. IDF och Sharon hade ett indirekt ansvar för det som hände – dödandet utfördes inte av IDF. Allt detta går att läsa på Wikipedia.

Hansson passar även på att föra vidare en annan myt om Sharon:

När han år 2000 på allvar återvände till toppolitiken var det som brukligt när det gäller Sharon med en elefants smidighet i porslinsbutiken. Sharons första drag var att promenera uppför Tempelberget i Jerusalem där både judar och muslimer har sina heligaste platser. Det var en ren provokation i ett mycket känsligt läge när ett fredsavtal mellan palestinierna och Israel låg inom räckhåll. Resultatet blev den andra palestinska intifadan, upproret. 

Även har kan wikipedia ge värdefull information. Sidan om orsakerna till den andra intifadan hänvisar till Mitchellrapporten, en internationell kommitté som efterforskade orsakerna till den andra intifadan. Så här säger den om Sharons besök på tempelberget:

The Sharon visit did not cause the “Al-Aqsa Intifada.” But it was poorly timed and the provocative effect should have been foreseen; indeed it was foreseen by those who urged that the visit be prohibited.

Mer detaljer om misuppfattningar kring Sharon finns hos CAMERA: With Ariel Sharon’s Death, Expect the Usual Falsehoods

Utöver vanligt slarv hos journalistern finns även lite mer extrema händelser. Talespersonen för Vivalla-moskén i Örebro, Aisar Al Shawabkeh, påstod i går natt på facebook att Sharon tillagat blodpudding på palestinska barns blod. En klassisk antisemitisk myt som uppmärksammas i Nerikes Allehanda.

Jag anser att det mest anmärkningsvärda Ariel Sharon gjorde var när han utrymde Gazaremsan och avslutade den israeliska ockupationen där. I efterhand kan detta inte ses som annat än ett misstag. Denna ensidiga israeliska eftergift gav mycket litet tillbaka till Israel. Istället för fred fick de terrorister och raketregn – och fortsatta internationella fördömanden.

En utförlig dödsruna finns på The Tower av Benjamin Kerstein: The Last Lion of Judea. En svensk motsvarighet finns hos Rasmus Jonlund: Sharon – Skurk och hjälte.

Palestinska myndigheten bekräftar EU-pengar till terrorlöner

Sverige betalar via EU ett direktstöd till palestinska myndigheten som går till att finansiera löner. Från Palestinian Media Watch:

“Yesterday [Dec. 15, 2013] the European Union donated approximately 11 million euros to pay the November salaries and pensions of approximately 71,000 Palestinian government employees and pensioners in the [West] Bank and the Gaza Strip.”
[WAFA, official PA news agency, and Al-Hayat Al-Jadida, Dec. 6, 2013]


From the EU press release:

“For many years, the EU has been the biggest donor and most reliable partner to the Palestinian Authority. Today’s contribution to salaries and pensions is further evidence of our unimpeded support for the Palestinian people which will continue in 2014.”

Tidigare biståndsminister Gunilla Carlsson och SIDA påstod tidigare att de svenska pengarna inte gick till terroristlönerna. Nu emotsågs detta av palestinska myndigheten.

Från Palestinian Media Watchs youtubekanal:

PA TV host: “How were the prisoners’ salaries and allowances affected by the economic crisis in Palestine?” 

Chairman of the Prisoners’ Club, Qadura Fares: “All in all, we are in the same situation as others. What is disbursed to the prisoners is exactly what is disbursed to me and you [i.e., government employees]. These are salaries. Therefore, when the salaries are paid to those working in [government] ministries and institutions, they will also be paid to the prisoners.” 

[Official PA TV, Jan. 17, 2013]

EU och Sverige betalar direktbistånd till palestinska myndigheten för löner, och palestinska myndigheten gör ingen skillnad mellan löner till palestinska fångar eller lärare.

Nu verkar det alltså bekräftat att Gunilla Carlsson, SIDA, UD med flera faktiskt hade fel om de palestinska terrorlönerna. Allt tyder på att våra skattepengar direktfinansierar terroristers löner. Att de indirekt finansierar är ställt utom allt tvivel.

Bloggaren Elder of Ziyon postade nyligen en lista över de brott som begåtts av de palestinska fångarna. Det är brutala mord av oskyldiga människor. Som belöning får mördarna och deras familjer en generös lön. Jag har tidigare skrivit om hur hela 6% av palestinska myndighetens budget går till dessa löner.

Svenska biståndspengar går till att finansiera terror mot Israel och stötta den uppvigling till terror som genomsyrar palestinska myndighetens verksamhet.

Se mina tidigare inlägg i ämnet.

Medietystnad kring palestinsk mördarhyllning

Israel har släppt ytterligare 26 fångar som ett led i fredsförhandlingarna med Palestina. Times of Israel rapporterar från mottagandet på Västbanken: Thousands in Ramallah celebrate arrival of released palestinian prisoners

Thousands of Palestinians gathered in Ramallah in the early hours of Wednesday morning to greet 21 prisoners released from Israeli custody to the West Bank as part of arrangements for the ongoing Israeli-Palestinian peace talks. Five other Palestinian prisoners were released earlier in Gaza. All 26 were convicted murderers, most of them jailed for crimes committed before the 1993 Oslo Accords. […] 

The prisoners were greeted in front of Yasser Arafat’s mausoleum next to the Palestinian Authority headquarters in Ramallah by assorted Palestinian dignitaries, led by President Mahmoud Abbas, who kissed and embraced each of the men in succession.

Elder of Ziyon skriver om händelsen: Moderate peace-loving Abbas happily poses with murderers of jews

What is amazing is that no western leader finds these images to be disgusting.

No academic notes the hypocrisy of a “peace partner” welcoming, in person, murderers and terrorists. 

No mainstream journalist or editorialist says the obvious – that a people who lionize murderers are clearly not deserving of any Western support […]

Photos that would instantly torpedo the career of any other politician on the planet are not newsworthy when the politician is “President of Palestine.”

Kommer svenska mellanösternjournalister rapportera om terrorhyllningen? Jag har ställt frågan på twitter till Samir Abu Eid, Cecilia Uddén och Bitte Hammargren.

Om Netanyahu hade kysst och kramat bosättarextremister som mördat palestinier hade det blivit världsnyheter. Svenska politiker hade stått på kö för att fördöma. Men nu är det tyst – varför?

Ställ frågan till ansvariga journalister och politiker.

Obegriplig nyhetsvärdering kring Israel-Palestina

Nyhetsvärdering från världsmedier i allmänhet och svenska medier i synnerhet är intressant. När det kommer till mellanöstern extra intressant. Den avsomnade bloggen TT-kritik har under flera år visat hur problematisk rapporteringen från mellanöstern är.

I dag har vi fått ännu ett exempel på detta när Reuters rapporterar om händelse: EU tells Israel to explain seizure of Palestinian aid. Denna artikel i sig är problematisk, eftersom händelsen som rapporteras verkar vara en ganska uppenbar PR-aktion från palestinska aktivister. Nyheten i sig är snarare att en fransk diplomat slog en IDF-soldat under aktionen.

Hursomhelst, det är trots allt möjligt att läsa sig till vad som hänt i artikeln. Här finns en förkortad svensk version: EU kräver Israel på besked. Detta korta telegram kan mycket väl leta sig ut i svenska lokaltidningar, och här finns det ingen möjlighet att förstå vad som hänt.

Utöver diplomater som attackerar idf-soldater med slag händer det faktiskt saker i Israels närområde. Mest anmärkningsvärt är att Egyptens nya styre har blivit mycket negativa till Hamas. Khaled Abu Toameh menar att Egypten gått i krig mot Hamas.

Detta krig innebär bland annat att Egypten har satt Gaza i blockad, en blockad som enligt palestinska Ma’an nu intensifieras. När Israel hade blockad mot Hamas var det toppnyheter.

För några dagar sedan försökte en grupp palestinska flyktingar fly från Egypten med båt. Denna båt besköts av egyptiska säkerhetsstyrkor och två palestinier dödades. Al Ahram online rapporterade: Two palestinian refugees killed in emigration attempt from Egypt. Men som bloggaren Elder of Ziyon rapporterade var det inga andra medier som tog upp frågan.

Om Israel låg bakom attacken på palestinska båtflyktingar hade vi sett rapportering. Men inte nu.

Vad ligger bakom journalisternas nyhetsvärdering? Tyvärr känns följande beskrivning mest träffande: Om Israel kan lastas är det nyheter, annars inte.