Israel-Palestina är alltid närvarande, och särskilt nu när fredsprocessen i mellanöstern har havererat. Haveriet kommer inte som en överraskning. Förutsättningarna för fred fanns inte där.
Många pratar om att Israel-Palestina är en svår konflikt, men jag förstår inte det påståendet. Grundförutsättningarna är mycket enkla.
Israel är en demokrati. Fatah är inte demokrater.
Israel vinner på fred. Fatah förlorar sitt existensberättigande om det blir fred.
Många gånger tidigare har fredsförhandlingarna misslyckats, varje gång på grund av detta enkla samband.
De flesta skyller på Israel. Svart på vitt skriver om Aron Lunds anti-israeliska krönika i Expressen. Lund menar att Israel ägnar sig åt “markstöld”.
Västbanken är uppbyggd av olika områden, vissa är oomtvistat israeliska, andra är oomtvistat palestinska. De flesta “bosättningar” som det rapporteras om handlar om byggande inom de existerande israeliska samhällen som finns på de israeliska delarna av Västbanken.
Att kräva att Israel ska stoppa allt judiskt liv på Västbanken eftersom palestinierna vill är knappast ett rimligt krav. Tidigare ansågs detta som ett orimligt krav, men efter att Obama börjat lyfta upp bosättningarna ses nu detta som normalt av många.
Västbankens status ska avgöras i förhandlingar där båda sidor har rimliga krav på sig. Men som så många gånger förr har kraven ökat på Israel, och inget har förändrats för palestinierna. Det räcker för Abbas att luta sig tillbaka och se hur väst pressar Israel till ytterligare kompromisser.
Det som är kompassen idag är styrkeförhållanden. Den svagare partens perspektiv dominerar, vilket också är journalistikens “best practice”.
Det som borde vara riktmärket är demokrati. Med demokratin som riktmärke blir det uppenbart vad som är felet i mellanöstern, och var pressen borde sättas in.
Se även Mats Skogkär om Hamas rumsrena rasism.