Demokratisk kompass i mellanöstern

Israel-Palestina är alltid närvarande, och särskilt nu när fredsprocessen i mellanöstern har havererat. Haveriet kommer inte  som en överraskning. Förutsättningarna för fred fanns inte där.

Många pratar om att Israel-Palestina är en svår konflikt, men jag förstår inte det påståendet. Grundförutsättningarna är mycket enkla.

Israel är en demokrati. Fatah är inte demokrater.
Israel vinner på fred. Fatah förlorar sitt existensberättigande om det blir fred.

Många gånger tidigare har fredsförhandlingarna misslyckats, varje gång på grund av detta enkla samband.

De flesta skyller på Israel. Svart på vitt skriver om Aron Lunds anti-israeliska krönika i Expressen. Lund menar att Israel ägnar sig åt “markstöld”.

Västbanken är uppbyggd av olika områden, vissa är oomtvistat israeliska, andra är oomtvistat palestinska. De flesta “bosättningar” som det rapporteras om handlar om byggande inom de existerande israeliska samhällen som finns på de israeliska delarna av Västbanken.

Att kräva att Israel ska stoppa allt judiskt liv på Västbanken eftersom palestinierna vill är knappast ett rimligt krav. Tidigare ansågs detta som ett orimligt krav, men efter att Obama börjat lyfta upp bosättningarna ses nu detta som normalt av många.

Västbankens status ska avgöras i förhandlingar där båda sidor har rimliga krav på sig. Men som så många gånger förr har kraven ökat på Israel, och inget har förändrats för palestinierna. Det räcker för Abbas att luta sig tillbaka och se hur väst pressar Israel till ytterligare kompromisser.

Det som är kompassen idag är styrkeförhållanden. Den svagare partens perspektiv dominerar, vilket också är journalistikens “best practice”.

Det som borde vara riktmärket är demokrati. Med demokratin som riktmärke blir det uppenbart vad som är felet i mellanöstern, och var pressen borde sättas in.

Se även Mats Skogkär om Hamas rumsrena rasism.

Obama slängde ut kinesisk dissident

I svenska medier kan vi läsa motstridiga uppgifter om dissidenten Chen: Chen ber om ursäkt – men vill till USA. Det framstår som ganska uppenbart att Obama-administrationen slängde ut Chen.

Commentary Magazine skriver om hur det gick till och citerar en intervju från Daily Beast:

At the embassy, Chen said he came under tremendous pressure from American officials—“not those from the embassy but others” —to leave the diplomatic facility as quickly as possible. From the very beginning, he said, the assumption was that he would stay in China. 

“I had no information, I got no phone calls from friends, I was isolated,” he told me, his voice trembling. “Then I heard about the threat that my wife would be sent back home to Shandong if I didn’t leave the embassy. So I left.” … 

“[Chen’s current situation] totally contradicts the rosy picture I got in a conference call I had with U.S. officials Wednesday morning. They summarized the situation, and it sounded like a beautiful, happy scene,” said Bob Fu, president of the U.S.-based ChinaAid Association, which has acted as a facilitator in Chen’s case. 

Fu had spoken by phone with Chen shortly before I had. “He was very heavy-hearted,” Fu said. “He was crying when we spoke. He said he was under enormous pressure to leave the embassy. Some people almost made him feel he was being a huge burden to the U.S.”

Kommer Obama tillåta ett nukleärt Iran?

Igår höll president Obama ett tal på AIPACs policy conference. New York Times har ett referat.

Alana Goodman på Commentary Magazine skriver om talet: Does Obama Want to Contain a Nuclear Iran?

President Obama clarified today that he’s looking to prevent, not contain, a nuclear-armed Iran, during his speech to AIPAC. While this was a welcome acknowledgement, it’s not particularly meaningful. Containment policy toward Iran has become so unpalatable that even American apologists for the Iranian regime rarely openly advocate it in mainstream discourse. 

Instead, these regime allies promote a different kind of containment policy: containment of a nuclear-capable Iran. In other words, the bomb is the redline – but everything that Iran does leading up to the bomb, including high-level enrichment, is acceptable.

This strategy brings Iran within arms-length of obtaining a nuclear weapon (which is also well after Israel would have the ability to take military action). And it gives regime apologists more time to argue that a nuclear-armed Iran is less of a threat to the world than commonly believed.

Trita Parsi, ledare för National Iranian American Council, skriver också om Obamas tal i Huffington Post:

While expressing his sympathy and friendship with Israel, Obama did not yield his red line at AIPAC. With the backing of the U.S. military, he has stood firm behind weaponization rather than weapons capability as the red line. 

He said: “I have said that when it comes to preventing Iran from obtaining a nuclear weapon [emphasis added], I will take no options off the table, and I mean what I say.” 

This is crucial because it is essentially a question of war and peace. Critically, Obama’s rejection of containment at AIPAC was in the context of containing a nuclear-armedIran, not a nuclear capable Iran. 

He said: “Iran’s leaders should know that I do not have a policy of containment; I have a policy to prevent Iran from obtaining a nuclear weapon.” 

Nowhere in the speech is he aligning himself, or even mentioning, the Israeli red line of “nuclear capability.” 

The president’s tough words regarding his readiness to use military action is all in the context of preventing a nuclear weapon in Iran, not a nuclear capability. 

Det verkar alltså ganska uppenbart att Obama tänker tillåta Iran att få nukleär kapacitet. Detta borde knappast lugna Israel.

Obama gör allt för att framstå som Israels bästa vän, men med hans track record är det inte lätt. Om jag vore Israels regering skulle jag tänka både en, två och tre gånger innan jag lägger min överlevnad i hans händer. Och vore jag amerikansk israelvän skulle jag tänka ett par varv till innan jag röstade på Obama.

PS: I Vanity Fair skriver en gammal Bush-rådgivare att Israel inte kan slå ut Irans kärnvapenprogram. Det pågår ett intensivt lobbande, så jag gissar man får se artikeln ovan i ljuset av detta. Särskilt som denne före detta Bush-tjänsteman numer öppet stöttar Obama.