När mina föräldrar kom till Sverige år 1987 hade landet förvisso politiska skönhetsfläckar som vi nyanlända ej kände till, eller som i jämförelse med våra egna hemländer inte var anmärkningsvärda. Allt var inte perfekt förr. Likväl var Sverige, utan tvekan, ett av världens bästa länder att leva i. Det hon måhända saknade av kosmopolitisk ”joie de vivre” kompenserade hon med råge i form av trygghet, jämställdhet och social rättvisa…
Jag minns en svensk familjevän som hade turistat utomlands och förfärats över alla gatubarn och tiggare. Denna för mig välbekanta företeelse var helt främmande för vännen och hade skakat om hennes väsen.
Om någon hade påstått att Sverige en dag skulle ha hemlösa som sover på trottoaren i minusgrader, eller att det skulle finnas minst en tiggare vid varje T-banestation i Stockholm, hade jag ansett denne vara galen: ”Det kommer bli ett himla liv, svenskar kommer aldrig acceptera det.”
Ack, så snabbt vi har vant oss. […]
Svenska folket öppnade sina hjärtan för länge sedan, långt innan Reinfeldts tal. Gott så, inget fel i det. Men nu är det hög tid för makthavarna att lyssna på folkets uppmaning: Öppna era ögon! Använd era hjärnor!
Jag såg denna text delas en del igår och den är en text på ett populärt tema. Det var bättre förr, Sverige är på väg utför och politikerna måste agera.
För det första undrar jag om det var bättre förr. Det Nima Dervish för fram låter för mig misstänkt mycket som socialdemokratisk nostalgi. Var tryggheten bättre förr? Var vården bättre förr? Det fanns inte stenkastning och brinnande bilar förstås. Men jag tror inte att svensk offentlig vård någonsin varit en “hit”.
Jag misstänker att en del av de problem vi ser idag faktiskt beror på bättre bevakning och rapportering. Sociala medier leder till att skandaler lyfts upp i större utsträckning. På det glada 80-talet är min misstanke att många skandaler inte tog sig igenom journalisternas filter.
Är Sverige på väg utför? Utanförskapet ökar och i utanförskapsområdena blir läget allt sämre. Men på många sätt blir samhället bättre. Sverige är fortfarande ett samhälle där man kan ta sig från noll till ett framgångsrikt liv.
Vad kan då politikerna göra? De kan stifta lagar, som sedan ska handläggas av tjänstemän. Det är en lång och trög cykel, med osäkert resultat. Politikerna verkar i en parallell verklighet där de måste öka sitt röstresultat till nästa val. Det korrelerar sällan med det bästa för landet.
Det är enligt mig orimligt att ropa på “politiker” att förbättra läget i Sverige. Det rimliga är att ropa på att politikerna ska kliva tillbaka, så att människor kan hantera sina egna problem. Om politikerna får mindra att jobba med är också chansen större att de faktiskt lyckas.