Idag är det Sveriges nationaldag. Det är en mycket viktig dag. För tio år sedan var nationalkänslan död. Men idag tycker jag mig se en positiv tendens.
Jag besökte i år Stavanger över 17e maj och såg hur kraftfull det firandet är för Norge. Svenskarna sneglar avundsjukt på norskarna, och jag tycker det är dags att vi tar inspiration från dem.
Igår skrev Jasenko Selimovic på DN debatt: “Det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över”
Ett land måste ha ett samhällskitt som utgör grunden för en solidaritet medborgarna emellan. Det ger legitimitet åt statens institutioner och representanter, det gör att maktutövandet upplevs legitimt. Detta samhällskitt gestaltas i medborgarskapsidealet eftersom det svarar på frågan om vilka som utgör ett ”vi”.Men det finns olika sätt att definiera ”vi”. Sverigedemokraterna och andranationalister har lagt sitt bud: Det som håller ihop oss, ger oss kraft, styrka och identitet är de tjocka banden av etnicitet och kultur. Därför är, enligt dem, rotlösheten synden, kosmopoliten sjuklingen, Bryssel fienden och EU en främmande makt. Vi hör, enligt dem, helt enkelt ihop eftersom vi är etniskt och kulturellt lika varandra. Zlatan och Loreen göre sig inte besvär i Sverigedemokraternas land.Om vi andra vill bemöta nationalisterna måste vi formulera vårt svar. Genom att ladda det civila medborgarskapet med en mening, genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för samhället kan vi skapa framtida likheter och ett sammanhållet land.
Viktig debatt som Jasenko drar igång. Jag tror vi är på rätt väg.
I Linköping ordnades ett trevligt firande av kommunen, och jag hade gärna varit med. Men nu är jag på resande fot – på väg till London för att turista och besöka vänner. Så det blir radioskugga ett par dagar.
Glad nationaldag, kära bloggläsare!