Myglet kring ensamkommande kostar som ett försvar

Egor Putilov är journalist som har jobbat som handläggare på migrationsverket. Han skriver på sin blogg om situationen med vuxna migranter som ljuger om sin ålder: Barn och “barn”

Det brukar ibland påstås att alla ensamkommande egentligen är vuxna. Det kan jag inte bekräfta. Däremot av de påstått underåriga som jag träffade personligen (cirka 80-90 sökanden) för olika samtal var 50-60 % inom spannet 20-30 år enligt min uppskattning. Tio till femton procent tillhörde den mest provocerande kategorin av ”barn” – mellan 30 och 40 år gamla. Resten kan definieras som ungdomar och gränsfall – mellan 16 och 20 år. Några riktiga barn – minderåriga under 14 år – hade vi bara några enstaka fall. De förekom så sällan att det var en snackis på fikapauser. […] 

Den största delen av regeringens migrationslån på 35 miljarder går åt att bekosta just ensamkommandes uppehälle. Det är till och med bekvämt att räkna det totala beloppet: ungefär en miljon per person och år är vad ensamkommande kostar. Genom att multiplicera en miljon gånger 36 tusen hamnar vi någonstans vid lånebeloppet på 35 miljarder. Kostnaden motsvarar nästan den för det svenska försvaret.

Det är välkänt att migranter i stor omfattning ljuger om sin ålder för att få bli klassade som barn och få fördelar av det. Men att omfattningen kan vara så stor som Putilov vittnar om är chockerande.

Miljarder kronor tas från svenska skattebetalare för att svindlas bort. Tusentals människor lever gott i Sverige utan att ha rätt till det.

Och politiker, journalister och myndighetspersonal låter spelet fortgå dag efter dag. Det är häpnadsväckande att krav inte reses mot dessa svindlare och charlataner som varje dag kostar stora belopp.

Med tanke på den hets som har varit kring detta ämne är det inget annat än frånstötande att tänka på hur detta fungerar.

Dags för rationell optimism

Thomas Gür har gjort sig känd som en stor kritiker av missförhållanden i Sverige, särskilt när det kommer till migration (följ gärna honom på Facebook.) Därför var det särskilt hoppfullt när han publicerade sin senaste krönika i GP: Misströsta inte om Sverige

Den svenska nationen må stå inför utmaningar, men den är inte svag.
Det är inte tu tal om att vårt land står inför stora problem inom den så kallade integrationspolitiken. 

Den omfattande migrationen och dess följder, den låga graden av självförsörjning bland invandrare, det tilltagande utanförskapet, den obegripliga blåögdhet som har präglat stora delar av den politiska eliten i frågor som berör kulturella trösklar kring anpassningen till Sverige, kommunernas mottagande av flyktingar, nya former av kriminalitet, tidigare oskådade fenomen som hedersförtryck och klanvälde och minskande samhällelig tillit, är några av dem. […] 

Magnituden på dessa samhällsproblem leder allt oftare till resignation. […] Men en så djup pessimism är ändå inte befogad. 

Det finns all anledning att inte förringa problemen, men det finns större anledning att också se till och ta fasta på den svenska statsmaktens, det svenska samhällets och den svenska kulturens och normernas styrkor. Ytterst vilar vårt lands särart på dessa tre grundkomponenter; och de står var för sig väldigt starka, i jämförelse med andra länder.

Han ekar därmed en annan känd pessimist – Tino Sanandaji. Tidigare i år hos Aschberg avfärdar Sanandaji resolut talet om en systemkollaps:

Jag har tidigare skrivit om pessimismen och att den behöver kritiseras. Mina viktigaste nyhetskanaler är dominerade av detta tema:

  • Mitt twitterflöde av svenska högerdebattörer är helt genomdränkt av pessimism och sarkasm. Förutom den massiva negativa inställningen är ett bärande tema sarkasm över uttalanden från pk-eliten, t ex DNs påståenden om att tryggheten ökar. 
  • Radio Bubblas Martin och Boris är djupt negativt inställda till Sveriges och Europas framtid, och till Sverige som land. Argumenten som framförs är inte övertygande, och grunda jämfört med annan mycket hög nivå som bubbla har. Men det är som att denna hållning är norm bland libertarianer.

Många liberaler påstår att optimism är en grundinställning som man ska ha. Jag tycker inte att man ska ha en glättig, illa underbyggd optimism. Men lika illa är en illa underbyggd pessimism, eller värre. Man mår helt enkelt dåligt när man tar del av pessimism och negativitet.

Statsmaskinen har börjat mala nu, och debatten hyfsas mer och mer. Vrålvänstern är marginaliserad, och man behöver faktiskt inte bry sig om dom om man inte vill. Det går att skapa en framåtsyftande debatt på egen hand, eller för den delen kritisera vänstern utan att hänfalla till pessimism och negativitet.

Sverige är fortfarande ett fantastiskt land. Vi kommer sannolikt inte få ned skatterna i närtid, men konstigt nog går det att leva ett otroligt bra liv på 50% av sina tillgångar. Ett vanligt svennebananliv är uppnåeligt för de flesta, och det är ett väldigt bra liv.

Jag slår ett slag för rationell optimism. Våra utmaningar är i ett historiskt perspektiv hanterbara. Vi bor i ett fantastiskt land och det kommer bli bättre.

Läs även Mathias Sundin i Corren: Underbara framtid

Pessimismen måste granskas

Västvärlden sveps just nu i pessimism. Peter Santesson skildrade denna väl på Kvartal. Pessimismen sveper in oss och påverkar oss och många har svårt att distansiera sig från denna.

Henrik Alexandersson är en intressant debattör som är svårt drabbad av pessimism. Den här spaningen om svensk framtid börjar bra:

Folk kommer att uppleva att samhällskontraktet bryts. När polisen inte längre fungerar, då kommer allt fler att fråga sig vad vi skall med en stat till. När vården går i baklås trots att den tillförs mer pengar, då kommer människor att börja bli oroliga. När pensionen inte blir i närheten av vad folk hade väntat sig och hoppas på, då blir det protester. 

Till detta skall läggas alla som knyter handen i byxfickan när flyktingar och migranter får bostäder medan samma sak är ett av svenska folkets största problem. Sedan har vi de som inte längre känner för att försörja bidragstagare, oavsett om dessa är invandrare eller svenskar. Och folk som ser värdet (men inte lånen) på villan sjunka när de blir grannar med ett flyktingboende. Det är inte det minsta konstigt att folk lackar till. 

Men den generella välfärdsstaten skall tydligen upprätthållas, till vilket pris som helst. Det verkar rent av råda något slags blocköverskridande konsensus – över alla tre blocken – om att försvara den svenska modellen.

HAX slutsats blir sedan att Sverige kommer bli en totalitär stat med massövervakning och tysta lydiga medborgare för att bevara den svenska modellen.

Radio Bubbla är alltid lyssningsvärt, men Martin och Boris har en orubblig tro på att samhället går mot fundamentalt sönderfall, särskilt kopplat till invandring. I senaste avsnittet av Radio Bubbla kommer det igen, i inslaget om islamism på statliga ungdomshem.

På Expressen Ledare intervjuas Per Brinkemo om klansamhälle och integrationsutmaningar.

Vad tror du inför framtiden. Är du optimist eller pessimist?
– Jag är realist. Jag är orolig för den sociala oron som uppstår i och med utanförskap. Att göra resan från klan till stat är fullt möjligt. Men det kommer att ta tid och Sverige kommer att utsättas för ganska stora påfrestningar.
– Framförallt är jag orolig för vad som händer i ett extremt tillitssamhälle som Sverige om medborgarna börjar upptäcka att staten har svårt att leva upp till sina åtaganden. Då sjunker skatteviljan och folk börjar köra solo.

Det stämmer som HAX säger att inga politiska partier just nu vill ändra någonting. Sverige ska vara precis som det är, det ska justeras lite här och där. Följden av detta blir förstås att det massiva utanförskapet består.

Myndighetssverige är fundamentalt genomsyrat av multikulturalism. Detta ändras inte i en handvändning. Sverige styrs genom tjänstemän och myndigheter, och dessa lämnar fältet fritt för t ex klansamhälle.

I slutändan leder detta till en form av särlagstiftning, där laglydiga svenskar regleras in i minsta detalj men kriminella får fritt spelrum. Så ser nattvandrarstaten ut 2016.

På många sätt påminner det om USA i Atlas Shrugged, där saker regleras och försämras utan att någon egentligen vill det.

Mitt i allt detta träder Tino Sanandaji in som en optimist, när han resolut avfärdar påståenden om att Sverige står inför systemkollaps.

Jag skulle önska att jag hade någon rimlig spaning inför framtiden, men tyvärr har jag inte det. Jag kan bara konstatera att pessimismen sveper över Sverige och det politiska samtalet och därför bör varje domedagsscenario granskas hårt.

Raseri mot Reinfeldt

DN har idag ett fokusreportage under rubriken “Vreden på Östermalm“. Tesen som DN driver är att Östermalm går mot SD. Den linjen upplever jag som tendentiös.

Vad som däremot är sant är att högt uppsatta och respekterade människor på Östermalm verkar ha tappat rädslan för åsiktskorridoren. De ger uttryck för vrede mot den förda migrationspolitiken. Och det är oerhört intressant.

Bloggen Motpol skriver om reportaget:

Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt. […] 

samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. 

Under Reinfeldts ledning blev även moderaterna ett vänsterparti. Den ideologi som blev förhärskande beskrivs av Torbjörn Elensky i Axess – tredjevärldismen.

Precis som bloggen Motpol skrev gjorde Reinfeldt ett experiment med Sverige. Han såg utvecklingen kring migration och de utmaningar den innebar. Men istället för att bedriva en försiktig linje i, svensk tradition, valde han att driva på utvecklingen. När effekterna började bli tydliga avgick han och lämnade ett Sverige på väg in i kaos.

Reinfeldt och det politiska etablissemanget bröt handslaget mellan väljare och politiker. De bröt samhällskontraktet, som jag bloggat om tidigare.

Nu har vi ett oerhört allvarligt läge i Sverige. Ledarsidorna.se har intervjuat professor Magnus Henrekson: Framtidens pensionärer får betala notan.

När effekterna av den förda migrationspolitiken blir tydliga för svenskarna kommer Sd:s stöd sannolikt fortsätta att öka. Vilket verkar rimligt, för rimligen måste den här typen av haveri få effekter.

Att ilskan mot Reinfeldt nu ges den här typen av plattform är en “game changer”. Det är rimligen inte bara på Östermalm folk är förbannade på Reinfeldt och politikereliten. Det bör alla förnuftiga människor vara.

UPPDATERING: Aftonbladet skriver om ett nytt tal som Reinfeldt hållit, helt i linje med hans tidigare “öppna hjärtan”-tal. Han raljerar över de som säger att Sveriges flyktingmottagande har kollapsat. “Hur var det att fira jul i kollapsens land? Brann granen?”

Om Sverige och Malaysia

Förra julen åkte jag och min fru till Malaysia på bröllopsresa. Malaysia är ett ungt land, det grundades 1963. Landet har en annorlunda etnisk sammansättning genom att det finns tre stora folkgrupper, malaysier, kineser och indier. Kineserna är 25% av landets befolkning och indierna är 7%.

Invandringen uppkom när britterna ockuperade landet. De ville då ha arbetskraftsinvandring och uppmuntrade kineser och indier att flytta in. Sedan dess har motsättningar skakat Malaysia, bland annat genom raskravaller.

För att lugna den inhemska befolkningen har de fått lagstadgade förmåner som de andra etniska grupperna inte har.

För mig är det uppenbart att det finns paralleller mellan länderna. Precis som de brittiska ledarna har de svenska ledarna haft en radikal vision om invandring. Både i värderingar och praktiskt politik.

Det traditionellt svenska ska tonas ned, och den invandrade kulturen ska uppvärderas. Mona Sahlin har uttalat sig om ämnet, något som SvD skrivit om:

”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”.

Vänstern har varit ledande i synen på invandring, men under Fredrik Reinfeldt tog även borgerliga till sig denna syn. Den yttrade sig tydligast i Fredrik Reinfeldts uttalande efter sin avgång till Tv4:

– Det är ett vägval om vilket land Sverige ska vara.
– Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? frågade han sig retoriskt.
– För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet, konstaterade Reinfeldt sedan.

Reinfeldt hade en starkt grepp om debatten. Under honom blev åsiktskorridoren starkare och starkare, och hans ord ekar än idag.

För mig kommer de tillbaka när jag läser om asylsökande i Blekinge, som ofredade flickor på bussen. Då sätter länstrafiken in en egen buss till dem.  Eller när eu-migranter bajsar på en kyrkogård i Uppsala, utan konsekvenser.

För de flesta områden gäller budgetramar, men för migrationen är det öppen bok. Det är svårt att inte se den symboliken när en lyxkryssare planeras att bli flyktingboende.

Myndigheterna hukar sig i mötet med andra kulturer. Hänsyn till ras och ursprung kommer före likhet inför lagen. Staten gynnar människor utifrån grupptillhörighet. Precis som i Malaysia, fast tvärtom.

Erik Lidström har skrivit om välfärdsstaten som saxen som klipper sönder samhället, och för mig är statens misslyckanden uppenbara. Både det brittiska imperiet och Reinfeldts postmoderna välfärdsstat.

Tiggeriet kräver politisk handling

En våt filt har lagt sig över svensk politik. Politikerna har värkt ur sig en respons på asylpolitiken, en bra början men långt ifrån tillräckligt. En annan aspekt av migrationen har man helt lagt åt sidan, det utbredda tiggeriet i vårt land.

Regeringen tog fram en utredning som pekade åt rätt håll, men i slutändan blev det ett “jaha”. Tiggeriet tillåts fortsätta.

På vägen till jobbet ser jag tiggarna varje dag. De sitter längre och längre ut på gågatan i Linköping centrum. Tre-fyra stycken möter jag på 200 meter. Ibland ser jag dem rota i soporna vid min parkeringsplats.

I UNT skildras en riktigt obehaglig konsekvens av tiggeriet: Kyrkogården fick saneras

Flera har hört av sig till kommunen angående EU-migranterna som uppehåller sig på parkeringen intill kyrkogården i Ulleråker. Hushållsavfall och avföring har hittats innanför kyrkogårdens murar.
– Det stämmer att det förekommit. Förra veckan tog vi beslutet att genomföra en sanering av kyrkogården, säger Thord Engström, enhetschef vid Uppsala kyrkogårdar.

Trots att människor bokstavligt talat lämnar avföring på kyrkogården kommer ingen avhysning ske. Men Ingrid Andebjörk, enhetschef på stadstdelsförvaltningen i Uppsala verkar överväga att göra parkeringen mindre.

Hur kan ni gå vidare med detta?
– Just nu har vi inga andra medel än att föra en dialog med de som uppehåller sig på parkeringen och därtill finns det slutligen möjlighet för avhysning och bortforsling av fordon. Det är inte en campingplats utan parkeringen ska primärt vara till för kyrkogårdens besökare. Vi kan ju exempelvis ställa oss frågan om parkeringen behöver vara så stor som den är, säger hon.
Vad har ni fått för reaktioner från allmänheten?
– De flesta förstår situationen. Man förstår att det är en komplex fråga som inte går att lösa här och nu.

Om svenskar campade och skräpade ned på kyrkogården skulle de avhysas ögonblickligen. Men för eu-migranter gäller tydligen andra regler.

Jag blir otroligt arg när jag läser om denna flathet. Det ska inte tillåtas att människor bokstavligt talat skiter på den plats dit människor går för att minnas de döda.

Magdalena Gad på Expressen har granskat tiggarnas situation i Expressen: En plats för de levande döda. Den som har läst Gads reportage inser att tiggarna kommer fortsätta att komma så länge de kan komma.

Sverige har skaffat sig enorma problem genom migrationspolitiken. Vi måste hantera ett långt utanförskap, menar Thomas Gür i SvD. Därför måste vi säga nej till att också hantera Bulgarien och Rumäniens problem.

Tiggeri för utländska medborgare måste förbjudas i Sverige. Så var det tidigare, och en enkel lagändring är det enda som krävs. Tiggeri ska inte förbjudas för svenska medborgare, men den fria rörligheten ska inte möjliggöra tiggeri som arbetskraftsinvandring.

De svenska politikerna kan stoppa tiggeriet, om de vill. Men de väljer att inte ens prata om problemet. Det är skamligt.

Moderaternas papperslösa parallellsamhälle

Idag kunde man läsa på SVT Nyheter att moderaterna vill strama upp bidragen för de asylsökande som har fått avslag på asylansökan: Inget försörjningsstöd till de som ha nekats asyl

– Vi har ju tiotusentals människor i dag som olovligen uppehåller sig i landet och kommuner är enligt domstolsbeslut tvungna att betala ut försörjningsstöd till dem. Det tycker vi är orimligt, säger Johan Forssell (M), migrationspolitisk talesperson.

Det låter ju bra, som att moderaterna har en rimlig linje i denna fråga. Men om man läser längre ned i artikeln blir det otydligare.

Moderaternas förslag gäller inte barnfamiljer, och kommuner som vill bevilja försörjningsstöd till familjer som fått avvisningsbeslut ska kunna göra det även i fortsättningen. Och den akuta nödhjälpen, som ska täcka kostnader för mat, vill Moderaterna inte röra i dagsläget.

I realiteten har alltså inte rubriken täckning i artikeln. Moderaterna vill att barnfamiljer som har fått avslag fortsatt ska kunna få socialbidrag. Dessutom vill moderaterna sedan tidigare att illegala invandrare i Sverige ska ha rätt till skolgång.

Jag frågade på twitter moderaternas sakkunniga Karin Sedvall om moderaterna vill ändra denna linje. Det vill de inte.

En berättigad fråga ställs till Karin Sedvall – varför? Inget svar ges

Moderaterna vill få det att framstå som att de är för en stramare migrationspolitik. Det är de, jämfört med andra partier. Men Reinfeldts mp-linje i migrationspolitiken lever.

I fagert tal låter moderaterna vettiga, men i praktisk politik är det en annan linje. Där lever och frodas Reinfeldts parallellsamhälle.

Ställ asylbedragarna inför rätta

Barn är inte alltid barn, i alla fall när man pratar om ensamkommande. I sann postmodern anda har migrationsverket låtit asylsökande själva definiera sin ålder. Utöver det har de gett massiva förmåner till de som säger sig vara barn. Följden av detta har blivit att mängder av män utger sig för att vara barn.

Hanif Bali (m) intervjuas om bland annat detta i BBC:

“If you’re underage, first of all, you get housing, you get more financial resources. You also have a lot of staff around you helping you with different issues,” says Hanif Bali, a member of the opposition Moderate Party in the Swedish parliament – which is on the centre right of the political spectrum. “If you need food, clothing, everything, you can go to the municipality and demand this money.” 

But there is another even bigger benefit, which Bali believes is significant. “You have the right to family reunification. So you can bring all of your family to Sweden, if you are underage.”

Regeringen har nu granskat åldern för de ensamkommande och sett att 77% av de undersökta ensamkommande i verkligheten var äldre än vad de uppgav sig vara.

Det är alltså uppenbart att det pågår ett storskaligt bedrägeri kring ensamkommande barn. De platser som var vigda åt behövande barn upptas av män.


Galenskaperna fortsätter för övrigt. Helena Gissén från Tv4 Nyheterna twittrade nyligen:

Det enda rätta vore att stoppa mottagandet av ensamkommande barn tills vi har en rättsäker process med åldersbestäming.

Nästa steg vore att göra en åldersbestämning på de ensamkommande som ljugit om sin ålder, och sedan lagföra dom för bedrägeri och den plats de har tagit från ett behövande barn.

Våldtäkt 2 år, Narkotikahandel 5 år

På twitter har jag hamnat i dialog med juristen Dan J, @DEJ158, som nämnde lite om skillnaden i straff mellan narkotikabrott och sexbrott. Jag bad honom att skriva en text om detta, som kommer här:

En av alla de frågor som aktualiseras efter de rapporterade massofredandena är hur rättssamhället bör behandla sexualbrottslingar. Det viktigaste är naturligtvis hur man bäst arbetar för att förhindra övergrepp. Hur detta görs är andra är bättre skickade än jag att bedöma, även om en inte alltför vågad gissning är att större närvaro från polis och ordningsvakter på offentliga platser är nödvändig. När brott väl skett, gärningsman identifierats och skuld fastställts måste emellertid straffen skärpas. Svenska straff för brott mot person är visserligen milda överlag, men sett till den kränkning sexualbrott utgör och de djupa spår brotten lämnar är straffen för dessa i många fall stötande låga.

En jämförelse av straffen för sexualbrott med straffen för drogrelaterade brott ger en fingervisning om hur skevt det svenska påföljdssystemet är. Narkotikabrottslighet kan nämligen, vid handel och införsel som sker systematiskt och i stora mängder, utan vidare straffas med upp emot tio år i fängelse vid flerfaldig brottslighet (trots Högsta domstolens straffmildrande praxisförändring 2012). 

Narkotikabrottslighet kan nämligen, vid handel och införsel som sker systematiskt och i stora mängder, vid flerfaldig brottslighet straffas med ca 5 års fängelse. Straffen var ännu högre innan Högsta domstolen genomförde en straffmildrande praxisförändring 2012. Allianspartierna har sedan dess förespråkat en skärpning av straffen för de allvarligaste narkotikarelaterade brotten.
Man må ha olika syn på hur samhället ska förhålla sig till narkotika, men detta handlar trots allt om handel mellan människor, utan förekomst av våld eller hot.

Sexuella övergrepp ser lagstiftaren betydligt mildare på. En våldtäkt, exempelvis, ger i normalfallet två års fängelse, d.v.s. i praktiken ett år fyra månader (det är för övrigt dags att börja skriva ut den effektiva fängelsetiden – högst troligen två tredjedelar av den utdömda). Till detta kommer den s.k. ungdomsrabatt som inträder om gärningsmannen är mellan 15 och 21 år, vilket han ofta är, så även i de dagsaktuella fallen. Ju yngre gärningsman desto större blir rabatten. En 18-åring kan räkna med att få sitt utdömda straff sänkt med ungefär hälften. I slutändan blir det ofta väldigt låga straff för övergrepp som fullständigt kan trasa sönder en människa.

Jag minns särskilt en flicka som utsatts för sexuellt ofredande av ungefär det slag som de som nått nyheterna. Hon berättade under huvudförhandlingen om hur hon nära ett år efter händelsen fortfarande hade stark ångest, sömnsvårigheter och fick stöd av kurator.

  • Det är angeläget att en generell straffskärpning för sexualbrott införs, i första hand genom att straffminimum höjs. Man bör också undersöka möjligheten att frigivning efter två tredjedelars fängelsetid kan medges endast om den intagne genomgått behandling och återfallsrisken bedöms låg. 
  • Dessutom bör det finnas större utrymme än idag i utlänningslagen att avslå ansökan och avvisa gärningsmannen om brott begåtts av asylsökande eller annan som ansökt om uppehållstillstånd. 
  • Det bör också bli avsevärt lättare att, efter avtjänat straff, utvisa utlänningar som gjort sig skyldiga till grov eller upprepad brottslighet.
Krasst uttryckt bör sexbrottslingar och andra brottslingar som allvarligt skadat andra människor få byta fängelsetid med brottslingar som först och främst skadat sig själva.

Det pågår en debatt om detta där KD förespråkar utvisning för sexbrott och de får mothugg av advokatsamfundets Bengt Ivarsson.


UPPDATERING: Inlägget har ändrats efter diskussion med Bengt Ivarsson på twitter.

Ruist: Avskaffa asylrätten

Joakim Ruist är nationalekonom och migrationsforskare och skrev för en tid sedan en mycket intressant debattartikel på SvD: Överge FN:s flyktingkonvention

Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte kons­tigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.

Åren efter andra världskriget befann sig miljontals människor i Europa på flykt i ett annat land än hemlandet. Deras nya värdstaters åtaganden gentemot dessa flyktingar behövde regleras och därför skrevs FN:s flyktingkonvention år 1951. I den stadgades, väl avgränsat, att människor som på grund av ”händelser i Europa före 1951” var på flykt i ett annat land och riskerade förföljelse om de återvände till sitt hemland inte fick skickas tillbaka. 

Alla de flyktingar konventionen gällde befann sig alltså i det tänkta asyllandet redan när konventionen skrevs och man visste ungefär hur många de var. Detta förklarar de två aspekter av konventionen som nu formar ­dagens flyktingkris: att den endast talar om att bevilja asyl till de som befinner sig i asyllandet, och att den föreskriver att alla med legi­tima skyddsskäl ska ges skydd. 

Dessa principer var lämpliga för den situation som konventionen skrevs för att hantera. Men 1967 sådde man fröet till dagens kris. Utan att i övrigt ändra på konventionen utvidgade man den då till att inte bara gälla människor som var på flykt på grund av händelser i Europa före 1951, utan alla som var på flykt.

Denna artikel var en stor ögonöppnare för mig. Under åsiktskorridorens svåraste tid var det svårt att tänka fritt, men visst var det något som skavde. Varför har man en rättighet att ansöka om att bli medborgare i en stat så fort man kommer till landets gräns?

Jag skrev om detta 2013: Asylinvandringen de facto fri – vad blir konsekvensen?

Jag har aldrig fått ihop det logiskt eller moraliskt. Jag anser att stater bör hjälpa andra människor, men asylrättens konstruktion är sådan att den inte går ihop. Vad sker om mängden asylsökande blir mycket stor? Det ser vi i Sverige idag.

Att asylrätten inte håller och kom till av en slump har dock inte gått in hos svenska debattörer. Att värna asylrätten har för många blivit en oerhört central fråga.

Joakim Ruist skriver att asylrätten bör avskaffas och ersättas med ett annat system:

Det är inte omöjligt att skapa ett i alla fall någorlunda generöst system för asylmottagande som bygger på frivillighet. Beviset för det är USA. USA har ett mindre utsatt geografiskt läge och får inte lika många asylsökande som knackar på dörren som EU får. 

Ändå har landet, som har ungefär lika stor BNP som EU, haft ungefär lika stort flyktingmottagande som EU de senaste tio åren. Skillnaden är att i USA var cirka 70% av mottagandet vidarebosättning av flyktingar från UNHCRs flyktingläger (så kallade kvotflyktingar). 

Resten var asyl. I EU var nästan alltihop asyl och bara några enstaka procent vidarebosättning. Så länge vi inte har kontroll över inflödet över gränsen kommer vi inte att frivilligt öka vidarebosättningen. Men får vi kontroll över gränsen, vilket bara kan ske genom att asylrätten avskaffas, kommer vi att kunna göra det.