Vad hindrar fredsförhandlingar i mellanöstern?

Sedan en tid tillbaka har palestinierna vägrat att förhandla om fred. I början på juni gick Benjamin Netanyahu ut och upprepade sin tidigare inbjudan till Abbas om fredsförhandlingar utan krav: Netanyahu to Abbas: Give Peace a Chance.

Gunilla Carlsson har startat en debatt kring svenskt bistånd till Palestina. Hon hänvisar till bristen på fredsförhandlingar och att dra in stödet till statsbyggande om inga förhandlingar sker:

– Är det värt att vi fortsätter bygga upp förutsättningar för en två-statslösning om inte Israel och palestinierna själva vill gå till förhandlingsbordet?, säger Gunilla Carlsson.

 Hans Linde och Gunilla Carlsson debatterade i SVT (även på Youtube): 
Hans Linde menar att press måste sättas på Israel att komma till förhandlingsbordet. Det är att helt slå in en öppen dörr, eftersom Israel är redo att gå till förhandling.

Biståndsministern svarar inte på detta, men verkar trots allt veta om att Israel är redo att förhandla om fred. 5.21 in i inslaget diskuteras israelernas inställning till förstörda svenska biståndsprojekt på Västbanken.

Intervjuare: Vad svarar dom då (israelerna)?
Carlsson: Ja, då säger dom då att nu är det dags att gå till fredsförhandlingar.

Det är intressant att se att biståndsministern trots allt vet att Israel är öppna för fredsförhandlingar. Mer intressant är att hon helt mörkar detta och ändå får det att framstå som ett spel med två parter som vägrar förhandla.

För ett antal år sedan drog sig Israel ensidigt ur Gazaremsan och lämnade området. Som en följd av detta har Gaza blivit ett terrornäste och en brutal diktatur.

Mot denna bakgrund är det orimligt att kräva att Israel ska göra samma sak på Västbanken och i Jerusalem. En terrorregim på så nära håll till Israel skulle vara ohanterligt. Så den enda vägen framåt till fred i mellanöstern ligger i fredsförhandlingar.

Det diskuteras nu att biståndsministerns egentliga syfte är att straffa palestiniernas förhandlingsvägran. Om det kan vi bara spekulera.

Men vad som är säkert är att palestinierna har nyckeln till freden i sin hand. Om de vill kan konflikten upphöra här och nu. Deras vägran är orsaken till att konflikten kvarstår.

Svenska ambassaden i Egypten prisar terrorsympatisör

Mona Seif, aktivist från Egypten, har nominerats till ett prestigefyllt pris:

Egyptian activist Mona Seif of the No to Military Trials Campaign has been announced as one of the three final nominees for the 2013 Martin Ennals Award (MEA) for Human Rights Defenders.

Seif has been a leading advocate against the military trials of civilians since the ouster of long-time President Hosni Mubarak in early 2011. 

The nominees for the Geneva-based MEA established in 1993 are selected by a jury of ten rights organisations, including Amnesty International, Human Rights Watch, Human Rights First, FIDH, World Organisation against Torture, the International Commission for Jurists, Front Line Defenders, International Service for Human Rights, German Diakonie and HURIDOCS.

Svenska ambassadören i Egypten, Malin Kärre, twittrar om händelsen:

Men UN Watch har uppmärksammat en annan sida av Mona Seif: Tweets for Terror

UN Watch today called on the jury of the Martin Ennals Award for Human Rights Defenders, comprised of Amnesty, Human Rights Watch and eight other NGOs, and chaired by Hans Thoolen, to cancel its nomination of Mona Seif, an Egyptian activist who openly advocates terrorism and war crimes, as a top contender for the 2013 prize. She openly incites to violence against civilians, terrorism and war crimes: 

– On July 6, 2011, Mona Seif advocated the blowing up of pipelines exporting gas to Israel. “Fuck Israel,” she wrote. 

– On November 6, 2012, when Amnesty International tweeted a “Demand that @netanyahu & @AlqassamBrigade stop attacks on civilians,” Mona Seif rejected the call, saying “you don’t ask an occupied nation to stop their “Resistance” to end violence!!! SHAME ON YOU!” 

– On November 20, 2012, Amnesty International tweeted: “Stop the madness! Share this image if you want an arms embargo on all sides #Israel #Hamas #Gaza” The image shows innocent civilians in Israel and Gaza. Seif responded: “@amnesty & @hrw r leading a shameful campaign asking Palestinians under occupation & non stop air strikes 2 stop their resistance!”

Kände Malin Kärre till att Mona Seif prisar terrorattacker mot civila? Står hon idag fortfarande bakom påståendet att Mona Seif är en “outstanding egyptian advocate for human rights”?

Och hur kommer det sig att Amnesty och Human rights watch nominerar en terrorsupporter till ett MR-pris?

UPPDATERING: Ambassadör Malin Kärre försöker nu omtolka sina tidigare uttalanden:

Men det är lätt att se att Kärre har fel. Hon har gett sitt stöd för Mona Seifs arbete i sin helhet när hon kallar henne för en “outstanding advocate for human rights”. Trots att Seif alltså stöttar terrorhandlingar mot oskyldiga civila.

Breaking the Silence: Naiva visselblåsare

Igår hade Studio Ett ett reportage om Breaking the Silence, en NGO som vittnar om övergrepp inom militären.

Whistleblowers är en viktig del av varje demokrati, så Breaking the Silence är en del av en viktig rörelse.

Men organisationen är mer än bara vittnesmål om man ska tolka deras talesperson Dana Golan. Hon säger i inslaget att Israel inte behöver ockupationen för sin säkerhet. Det är ett starkt politiserat uttalande, och märkligt.

Det borde vara relativt enkelt för vem som helst att se att Israels säkerhetssituation har försämrats drastiskt sedan det ensidiga tillbakadragandet från Gaza. Istället för ockupation har man fått raketregn.

Om Västbanken tilläts gå samma väg som Gaza skulle raketerna nå långt in i viktiga delar av Israel. En sådan utveckling är den sannolika om Israel drar sig tillbaka.

Så “ockupation” är enligt mig helt nödvändig för Israels säkerhet. Det borde vara relativt enkelt att se.

Det är svårt att ta en organisation som gör den typen av uttalanden på allvar, och inte särskilt svårt att se hur en sådan organisation inte vinner inflytande. Knappast någon intäkt för en högersväng, som antyddes i studiosamtalet.

Khaled Mashal: Kan en extremist vara moderat?

På Ekot idag sändes ett inslag av Cecilia Uddén om Khaled Mashal: Hamas återvalde pragmatikern Mashaal till ledare

Mashaal betraktas som en relativt pragmatisk och moderat kraft inom Hamas – det var han som indirekt förhandlade om vapenvila med Israel efter det senaste Gazakriget i november och Mashaal har också med stöd av Egypten och Qatar arbetat för försoning mellan Hamas och Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. 

TT skriver också om Mashsal: Hamas exilledare omvald

Tidigare har han svartmålats som extremist men ses numera som moderat i arabvärlden och av en del i väst.

Båda verkar bygga sin rapportering på denna längre text från Reuters: Palestinian Hamas Islamists re-elect Meshaal as a leader.

Skillnaden är att både Uddén/Ekot och TT utelämnar delen där Meshal benämns som islamist. Istället kallar Ekot honom rätt av för “pragmatiker”, och TT menar att han “svartmålats som extremist”.

Så här sa Meshal när han talade i Gaza: (Khaled Meshaal, Hamas leader, vows to never recognize Israel)

“Palestine is ours from the river to the sea and from the south to the north. There will be no concession on an inch of the land,” […]

“We will never recognise the legitimacy of the Israeli occupation and therefore there is no legitimacy for Israel, no matter how long it will take.”

Hamas covenant (lag) säger följande om judar i artikel sju:

“The Day of Judgement will not come about until Moslems fight the Jews (killing the Jews), when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Moslems, O Abdulla, there is a Jew behind me, come and kill him.

Hamas har upprättat en religiös extremiststat i Gaza och vill, som alla islamister, upprätta ett globalt kalifat. De är svurna antisemiter som säger sig vilja förstöra Israel, och som omsätter sina ord i handling.

Det framstår som absurt att utmåla en ledare för Hamas som moderat, eftersom organisationens grundinställning är extrem. Det är dessutom rent vilseledande att utelämna att Hamas är islamister.

Ett beklagansvärt misstag från Ekot och TT, tyvärr inte första gången.

Länkarna kom via Mats Skogkär på twitter.

Årets bild i moraliskt moras

Årets Bild 2013 är ett foto från ett begravningståg i Gaza. DN är såklart glädjestrålande.

Årets bild 2013 av Paul Hansen, DN

Nyligen har jag bloggat om en bild i samma stil, som falskeligen tillskrivits en israelisk raket. Harvardprofessorn och Obamasupportern Alan Dershowitz skrev nyligen om den skandalen: Of course Hamas killed the baby

The important point is that it doesn’t really matter who actually fired the rocket that killed the baby. The baby was killed by Hamas as part of a calculated strategy designed to point the emotional finger of moral blame at the IDF for doing what every democracy would do: namely, defend its civilians from rocket attacks by targeting those who are firing the rockets, even if they are firing them from civilian areas.

Men Dershowitz höjer blicken och tar även upp “korrekta” bilder som den av DN och Paul Hansen:

Babies like Omar Misharawi will continue to die in Gaza and in Israel so long as the world media continues to serve as facilitators of Hamas’ dead baby strategy. 

Every time a picture of a dead Palestinian baby being held by his grieving parents appears on television or on the front pages of newspapers around the world, Hamas wins. And when Hamas wins, they continue with their deadly strategy. 

The media, therefore, is complicit in the death of Omar Misharawi as it is in the deaths of other civilians who are victims of Hamas’ dead baby strategy. 

Alla de som hyllar Paul Hansens bild borde tänka ett extra varv – vad är det egentligen bilden skildrar? Bilder som Paul Hansens är en del i ett moraliskt tvivelaktigt spel.

Bojkott på skakig grund

Socialdemokraterna vill nu bojkotta varor från Västbanken, områden som man kallar ockuperade. På Aftonbladet Debatt skriver ledande socialdemokrater: Märk varor från de ockuperade områdena.

Det som kallas Västbanken är ett område som flera parter har anspråk på. Oomtvistat är att vissa delar bör höra till Israel och en del bör höra till en framtida palestinsk stat. Var gränserna går är inte klarlagt.

Israel vill förhandla om en gränsdragning och fred. Palestinierna vägrar.

Att i detta läge välja att straffa Israel är absurt. Det skulle dessutom slå allra hårdast mot de många palestinier som jobbar i bosättningarna.

Se Danny Ayalons informativa film The truth about the West Bank.

Norsk TV om hur biståndspengar finansierar palestinsk antisemitism

Palestinian Media Watch har under en lång tid dokumenterat hur palestinsk media sprider hatpropaganda mot judar och den judiska staten. I Norge har detta inslag resulterat i en gripande dokumentär på statliga NRK, som finns att se på Youtube:

Hela inslaget finns transkriberat på Palestinian Media Watchs hemsida.

I inslaget kommenterar representanter för The Center for Studies of Holocaust and Religious Minorities:

A Norwegian expert from The Center for Studies of Holocaust and Religious Minorities, Øivind Kopperud, expressed concern about the “clear Antisemitic aspects” that Deceptiondocuments: 

“There are certainly clear Antisemitic aspects…You find the myth that The Protocols of the Elders of Zion exists, that what is written there actually happened, that it is a real book and not a forgery, which it is, that the Jews are working in secret to rule the world.”

Dokumentären visar klart vad som sker: Palestinska medier sprider hatpropaganda som indoktrinerar det palestinska samhället att hata judar. Den norska regeringen stöttar Palestinska myndigheten, och möjliggör på detta sätt att propaganda kan fortsätta att spridas.

Även svenska myndigheter lägger stora summor biståndspengar till ett generellt stöd till den palestinska myndigheten.

Våra biståndspengar bidrar till att sprida hat som driver mellanösternkonflikten vidare.

Men det stannar inte vid propaganda, palestinska myndigheten ger även finansiellt stöd till palestinier som fängslats av Israel för terrorbrott. Tusentals våldsverkare ges flerårig försörjning, och visar vägen för ytterligare generationer av martyrer.

Skevt medialt perspektiv på världen

Under förra veckan publicerades en mycket intressant kulturtext i SvD av Håkan Lindgren: Världens största krig är osynligt i medierna

I början av boken (Stealth Conflicts, min anm) har Hawkins ritat upp ett diagram som är svårt att glömma efter att man sett det: de senaste årens krig och konflikter rankade efter antal döda. Det visar en annan värld än den vi är bekanta med från tidningarnas utrikessidor. 

Överlägset störst är kriget i Kongo. Därefter kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. På sista plats (och det är förstås ingen slump att Hawkins har valt att sluta just där) kommer Israel-Palestina. 

Större än Israel-Palestina är bland annat konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal – hur mycket har vi fått läsa om dem?

Lindgren kommenterar fokuseringen på Israel-Palestina:

Bland all världens konflikter har Israel-Palestina en unik, privilegierad position, skriver Hawkins. Ingen annan konflikthärd bevakas lika utförligt eller lika kontinuerligt. Det är inte ovanligt att Israel-Palestina får mer uppmärksamhet än hela Afrika. […] 

Detta intensiva fokus på Palestina samexisterar för övrigt med en närmast total medial likgiltighet för de omkring 4,5 miljoner palestinier som förvägras fullständiga medborgerliga rättigheter i de arabländer dit de flytt, och där de i vissa fall har bott sedan 1948.

Lindgren har mycket rätt, medieperspektiven är oerhört ologiska. Lägg till detta att de flesta journalister inte skriver eget material utan främst kopierar andra.

Får vi mer medier eller mindre? Pipelinen är fetare än någonsin, men informationsinnehållet i flödet ser snarast ut att minska om man är ohövlig nog att granska det i detalj. 2010 skrev Jonathan Stray en tänkvärd artikel för Nieman Journalism Lab. 

Han undersökte 800 nätartiklar om samma nyhet – alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat och bara sju (0,9 procent) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De andra hade producerats av journalister som skrivit av varandra utan att behöva lämna redaktionen.

Cornucopia? skriver också om detta ämne 6% av medias artiklar är eget material.

Mellanösternkonflikten är oerhört rapporterad men ur ett snävt och oerhört vinklat perspektiv. Det är mycket svårt som en allmän läsare att få en förståelse för konflikten.

Lindgrens artikel är mycket intressant. När fler och fler börjar läsa olika nyhetskällor framträder mediernas absurda perspektiv tydligare. Då blir det svårt att lita på dem, vilket kan accelerera mediernas nedgång. Frågan är om de kommer byta perspektiv innan det är för sent.

Världen behöver en ny Israelpolitik

Claes Arvidsson skriver idag i SvD om valet: Israel behöver en ny politik

Men i ett vidare perspektiv borde ”säkerheten” vara Netanyahus politiska akilleshäl. Trots att regionen kan beskrivas som ett gungfly med en synnerligen osäker framtid har relationerna till Turkiet isats under Netanyahus och Liebermans dubbelkommando. Den kalla freden med Egypten är inte längre skriven i sten och i Syrien pågår ett blodigt inbördeskrig. 

Förhållandet till USA har stadigt försämrats under de senaste åren och omröstningen i FN:s generalförsamling om att ge Palestina observatörsstatus blev ett kvitto på att relationerna med Europa är usla. 

Med stor sannolikhet kommer Benjamin Netanyahu att sitta kvar som premiärminister för en ny koalitionsregering, men det som verkligen behövs är en ny politik. Däri ligger Netanyahus verkliga utmaning.

Arvidsson har tidigare skrivit på samma tema: Israelisk politik leder till permafrost.

Jag håller med Arvidsson om att Netanyahu är konfrontatorisk med omvärlden. Men jag menar att han och hans regering har agerat moraliskt och principiellt riktigt.

Att Europa saknar fundamental insikt i Israels situation är knappast Netanyahus fel. Att Barack Obama hellre umgås med Turkiets Erdogan (som han kallar sin “vän”) än med Israels ledare är knappast hans eget fel heller.

För mig känns det oerhört konstigt att peka finger mot Israel i den situation som är. Särskilt om man har en fundamental insikt i Israels utsatta situation (som Arvidsson har).

Europas fientlighet och Obamas ovilja är större problem än Netanyahus buffliga diplomati.

SR: Dystopiskt om Israel ur vänsterns perspektiv

Frilansjournalisten Negar Josephi har gjort ett radioprogram om Israel som nu sänts i SR: Israel – sionismens kamp och vänsterns sönderfall.

Josephis program är något nytt i svensk public service. Här skildras samhället bortanför de stereotypa reportage som normalt förekommer i SR.

Men självklart ska detta program göras ur vänsterns perspektiv. Det är dock ingen “vinkling” – perspektivet är klart från början.

Det perspektiv som ges utrymme är Haaretz’ – deras reporter Barak Ravid får breda ut sig vitt och brett. Det är inte Cecilia Uddén, men det är vänster och oerhört kritiskt till Israel. Haaretz är en vänstertidning med en närmast europeisk hållning till Israel och mellanösternkonflikten.

Ravid lade bland annat ut texten om hur han trodde att Israel var hotat som demokrati på grund av antidemokratiska element.

Väldigt tråkigt att ständigt behöva bli matad med dessa dystopier. Utan att vara extremt inläst på Israel framstår landet som oerhört livskraftigt och helt demokratiskt, något som för övrigt precis bekräftades av Freedom House.

Men Ravid är ändå balanserad om man jämför med den vänsteraktivist som Josephi letat upp. Denna unga kvinna klipper sönder sitt id-kort och åker till västbanken för att bråka med bosättare och militär. Hon ansåg att Haaretz var alldeles för höger.

I skildringar av Israel rapporteras bosättarfrågan som en högerfråga. De som hävdar Israels rätt till delar av Västbanken kan till och med benämnas som ultrahöger utan att det rycks på axlarna.

För mig är det svårt att förstå denna fråga ur ett höger-vänsterperspektiv. Båda sidor har anspråk på marken, men att endast en sida försöker skapa en lösning på konflikten.

Palestiniernas ledarskap har ingen avsikt att förhandla om fred med Israel, och följaktligen är det svårt att skapa fred med dem. Det spelar ingen roll hur mycket Israel vill det, om deras motpart inte vill det så går det inte. Om detta är israeliska vänsterns hållning förstår jag att den är på väg att gå under.

Det är inte höger eller vänster att göra anspråk på mark som gör Israel försvarbart. Det är heller inte höger eller vänster att se att fred bara är möjligt mellan två fredssträvande parter.

Intressant program av Josephi, nyskapande på ett sätt men samtidigt kvävande traditionellt. Jag vill inte höra om Israel ur ett vänsterperspektiv, jag vill höra om Israel ur ett neutralt perspektiv. Och jag är oerhört trött på negativitet.