Dags att kämpa för valfriheten

Miljöpartiet har alltid varit vänsterlutande, men tidigare har man ändå bemödat sig om att hålla upp en grön image. Man har velat vara en tredje kraft i svensk politik. Men nu är det slut med det.

Expressen skriver: Miljöpartiets utopier hotar jobben

Miljöpartiets grundläggande misstänksamhet mot tillväxt visar sig även på andra områden. I lördagens Svenska Dagbladet, till exempel, slog språkröret Gustav Fridolin ett slag för friåret – ett år ledigt med lön, för lyckligt lottade – och för möjligheten att jobba mindre. Han hänvisade bland annat till “slitiga kvinnoyrken”.

Men om antalet arbetade timmar minskar och tillväxten stannar av, blir det ju mindre pengar till den offentliga sektor där de slitiga kvinnoyrkena ofta återfinns. Då anställs det färre människor. Och då blir jobben ännu mer slitiga. En god välfärd, både för brukare och anställda, förutsätter god tillväxt.

Miljöpartiets krav om att stänga kärnkraften kommer krossa den svenska industrin och öka arbetslösheten. Men är det verkligen ett problem för ett parti som inte strävar efter tillväxt? Vill Miljöpartiet ens väljarnas bästa?

Lyssna även på Studio Ett, där Helene Öberg från Miljöpartiets partistyrelse ger raka besked: Vinstdrivande skolor ska stängas efter regeringsskifte.

Det går inte att vara för valfrihet i skolan utan att ge välfärdsföretagarna möjlighet att få ut vinst. Regeringsskifte gör i praktiken slut på valfriheten i skolan.

Lena Mellin skriver i Aftonbladet: En gåta hur MP och S ska regera

Det är mycket svårt att förstå hur Miljöpartiet och Socialdemokraterna ska kunna regera ihop. Bara att skriva ihop en regeringsförklaring blir besvärligt. Att enas om en budget ter sig för en utomstående som omöjligt.

Gunnar Wetterberg skriver också i Expressen: Sverige behöver statsbärarna
Kommer galenskaperna att tillåtas fortsätta? Kommer Miljöpartiet att fortsätta undgå granskning, trots att deras parti numer är tydliga med sin omognad?
Det finns inga garantier för det. Nu gäller det för alla sansade krafter att belysa de galenskaper vänstern står för. Där kan vi nu med säkerhet säga att Miljöpartiet ingår.

Utanförskapets karta uppdaterad: Ökande utanförskap

Tankesmedjan Den nya välfärden har lanserat en uppdatering av “utanförskapets karta”:

Mellan 2004 och 2008 publicerade Folkpartiet fyra rapporter med titeln ”Utanförskapets karta”. Syftet var att undersöka utanförskapets utveckling genom att räkna antalet svenska bostadsområden med låg förvärvsfrekvens och svaga skolresultat. Det visade sig att antalet sådana områden vuxit kraftigt från tre stycken år 1990 till 156 stycken år 2006. Folkpartiet kritiserade den socialdemokratiska regeringen för misslyckandet och garanterade att vända trenden om det kom till makten 2006.

Den Nya Välfärden har i rapporten ”Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie” följt upp hur det har gått med utanförskapet. Rapporten är skriven av fil dr Tino Sanandaji, som använt exakt samma metodik som Folkpartiet.

Hur har det då gått?

Mellan 2006 och 2012 växte antalet utanförskapsområden från 156 till 186. Antalet invånare i dessa områden ökade under samma period från 488 000 till 566 000 personer. […] 

– Folkpartiet förtjänar en eloge för sina noggranna studier, säger Patrik Engellau, ordförande i Stiftelsen Den Nya Välfärden. Men partiet var uppenbarligen övermodigt när det ”garanterade” att vända trenden. […] Det borde mana inte bara Folkpartiet, utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.

Folkpartiet får nu “äta upp” sitt beslut att vara kritiska i opposition.

Men skulden är inte bara Folkpartiets. Idag finns ett brett konsensus kring den svenska migrationspolitiken. Det pågår också en strid om verklighetsbilden, något som Tino skriver om i ett blogginlägg. Även liberala debattörer argumenterar för att den svenska invandringen är en nettovinst för samhället.

För de flesta är det dock uppenbart att många av de migranter som kommer till Sverige hamnar i ett permanent utanförskap.

Den nya välfärden och Tino Sanandaji genomför här ett mycket viktigt arbete.

Läs Tino Sanandajis blogginlägg om rapporten.

Demokratisk kompass i mellanöstern

Israel-Palestina är alltid närvarande, och särskilt nu när fredsprocessen i mellanöstern har havererat. Haveriet kommer inte  som en överraskning. Förutsättningarna för fred fanns inte där.

Många pratar om att Israel-Palestina är en svår konflikt, men jag förstår inte det påståendet. Grundförutsättningarna är mycket enkla.

Israel är en demokrati. Fatah är inte demokrater.
Israel vinner på fred. Fatah förlorar sitt existensberättigande om det blir fred.

Många gånger tidigare har fredsförhandlingarna misslyckats, varje gång på grund av detta enkla samband.

De flesta skyller på Israel. Svart på vitt skriver om Aron Lunds anti-israeliska krönika i Expressen. Lund menar att Israel ägnar sig åt “markstöld”.

Västbanken är uppbyggd av olika områden, vissa är oomtvistat israeliska, andra är oomtvistat palestinska. De flesta “bosättningar” som det rapporteras om handlar om byggande inom de existerande israeliska samhällen som finns på de israeliska delarna av Västbanken.

Att kräva att Israel ska stoppa allt judiskt liv på Västbanken eftersom palestinierna vill är knappast ett rimligt krav. Tidigare ansågs detta som ett orimligt krav, men efter att Obama börjat lyfta upp bosättningarna ses nu detta som normalt av många.

Västbankens status ska avgöras i förhandlingar där båda sidor har rimliga krav på sig. Men som så många gånger förr har kraven ökat på Israel, och inget har förändrats för palestinierna. Det räcker för Abbas att luta sig tillbaka och se hur väst pressar Israel till ytterligare kompromisser.

Det som är kompassen idag är styrkeförhållanden. Den svagare partens perspektiv dominerar, vilket också är journalistikens “best practice”.

Det som borde vara riktmärket är demokrati. Med demokratin som riktmärke blir det uppenbart vad som är felet i mellanöstern, och var pressen borde sättas in.

Se även Mats Skogkär om Hamas rumsrena rasism.

Journalistik som skriver på näsan

Idag inträffade en intressant dialog mellan Johan Ingerö, presschef hos Göran Hägglund, och Jens Runnberg, politisk redaktör på Dalarnas tidning.

Diskussionen på twitter kretsade kring journalistikens perspektiv och om det är rätt att journalistiken alltid ska utgå från den svagares perspektiv. Jens Runnberg, som är en väldigt vettig person, försvarade denna hållning.

Personligen tycker jag, som Johan Ingerö, att denna hållning är djupt problematisk.

Jag fick samma åsikt som Jens Runnberg försvarar från Ekots utrikeschef där hon försvarade Cecilia Uddéns öppna vinklingar av sin journalistik.

Hej Erik Svanbo,
Cecilia säjer i sin kommentar till det pris hon fått att hon ofta väljer den “för stunden svagare partens” perspektiv när hon rapporterar. Det är t ex barnen i Gaza under Israels invasion, eller Gazabornas liv under Hamasregimens förtryck eller Sderotinvånarnas skräck för raketer från Gaza.
Tycker du att det är en förkastlig och felaktig hantering av fakta? Det är den förmågan, som kännetecknar en god korrespondent!
Bästa hälsningar
Christina Gustafsson
Utrikeschef Ekot

För mig framstår detta som en rent marxistisk hållning. Verkligheten är tillräckligt komplex som den är, och det är svårt att skildra något objektivt. Men om en korrespondent inte ens bryr sig om det, utan skriver läsaren på näsan med ett vinklat maktperspektiv, blir journalistiken mycket mindre värd.

Förutom att vara vänsterinriktad ser jag en sådan hållning som oerhört förlegad. Det kanske funkade förr i tiden när läsare inte hade möjlighet att söka egen information. Men idag är det lätt att avslöja en vinkling genom att söka en annan källa.

Om vi ska knyta tillbaka till israel-palestinakonflikten gör ett förment välmenande perspektiv från den “svages” sida att en svår konflikt fördummas. Och en välmenande journalist kan utnyttjas.

Det handlar inte bara om att ta perspektiv för de oskyldiga offren, utan minst lika ofta att ta perspektiv för en svagare person som per definition är en förövare. Terrorgrupperna är oerhört medvetna om att journalisterna har det perspektiv som Runnberg och Gustafsson försvarar, och utnyttjar det systematiskt.

Den journalist som vinklar till den svagares perspektiv gör sig själv och journalistiken en stor otjänst. Jag tror att den här typen av vinkling är en viktig anledning till att förtroendet för journalister är väldigt lågt idag.

Felaktigheter om Sharon

Ariel Sharon har dött, vilket har föranlett en hel del skriverier om honom och hans liv. Som vanligt antyds saker som inte har hänt, och ibland är det grova faktafel.

Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet: Krigshetsaren som blev en fredsduva

Länge var han krigaren som utan betänkligheter lät massakrera palestinierna. Det mest kända exemplet var Israels invasion av Libanon 1982 och blodbadet i de palestinska lägren Sabra och Shattila. Sharon var försvarsminister och ansvarig för grymheterna.

Massakern i Sabra och Shatila utfördes av kristna falangister från Libanon. IDF släppte in dem i lägret med instruktioner att inte skada civila. IDF och Sharon hade ett indirekt ansvar för det som hände – dödandet utfördes inte av IDF. Allt detta går att läsa på Wikipedia.

Hansson passar även på att föra vidare en annan myt om Sharon:

När han år 2000 på allvar återvände till toppolitiken var det som brukligt när det gäller Sharon med en elefants smidighet i porslinsbutiken. Sharons första drag var att promenera uppför Tempelberget i Jerusalem där både judar och muslimer har sina heligaste platser. Det var en ren provokation i ett mycket känsligt läge när ett fredsavtal mellan palestinierna och Israel låg inom räckhåll. Resultatet blev den andra palestinska intifadan, upproret. 

Även har kan wikipedia ge värdefull information. Sidan om orsakerna till den andra intifadan hänvisar till Mitchellrapporten, en internationell kommitté som efterforskade orsakerna till den andra intifadan. Så här säger den om Sharons besök på tempelberget:

The Sharon visit did not cause the “Al-Aqsa Intifada.” But it was poorly timed and the provocative effect should have been foreseen; indeed it was foreseen by those who urged that the visit be prohibited.

Mer detaljer om misuppfattningar kring Sharon finns hos CAMERA: With Ariel Sharon’s Death, Expect the Usual Falsehoods

Utöver vanligt slarv hos journalistern finns även lite mer extrema händelser. Talespersonen för Vivalla-moskén i Örebro, Aisar Al Shawabkeh, påstod i går natt på facebook att Sharon tillagat blodpudding på palestinska barns blod. En klassisk antisemitisk myt som uppmärksammas i Nerikes Allehanda.

Jag anser att det mest anmärkningsvärda Ariel Sharon gjorde var när han utrymde Gazaremsan och avslutade den israeliska ockupationen där. I efterhand kan detta inte ses som annat än ett misstag. Denna ensidiga israeliska eftergift gav mycket litet tillbaka till Israel. Istället för fred fick de terrorister och raketregn – och fortsatta internationella fördömanden.

En utförlig dödsruna finns på The Tower av Benjamin Kerstein: The Last Lion of Judea. En svensk motsvarighet finns hos Rasmus Jonlund: Sharon – Skurk och hjälte.

SRs palestinska perspektiv problematiskt

I morse i radions P1 Morgon diskuterades fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina. Där pratar Agneta Ramberg om att säkerhetsbarriären mellan Israel och Palestina skulle vara utgångspunkten för förhandlingar. Hon menar att detta är kontroversiellt, eftersom det “skär in på palestinskt territorium”.

Som nyhetsinslag sändes även Cecilia Uddéns intervju med Hanan Ashrawi, den gick som en del i morgonekot. Även där påstås att säkerhetsbarriärern skär in på “palestinskt territorium”. Ingen israelisk politiker intervjuas, utan Ashrawi får ensamt framföra sin åsikt.

Både Israeler och palestinier har legitima anspråk på delar av Västbanken. Hur gränserna ska dras idag är vad förhandlingarna berör. Men SR intar den palestinska positionen som om den vore neutral.

Paul Widén skriver om ett liknande reportage: SvD:s katastrofturism. Och mycket av rapporteringen från mellanöstern blir just av denna karaktär – katastrofturism ur ett givet perspektiv. (Att skildra en situation utifrån stark och svag är standard hos Ekot, och något som de försvarar. )

Israels argumentation redogörs för i filmen The truth about the West Bank. Den får man tyvärr inte del av när man följer Sveriges Radio.

PS: Agneta Ramberg nämner också att säkerhetsbarriären är olaglig enligt domstolen i Haag. Det stämmer att domstolen i Haag har gjort ett rådgivande utslag i ärendet, som the Guardian skrev om. Men utslaget är rådgivande utifrån en begäran från FNs generalförsamling. Högst politiserat och fick kritik av USA. Se ICJs hemsida.

Asylinvandringen de facto fri – vad blir konsekvensen?

Assar Lindbeck kommenterar invandringen i en Dagens Samhälle-intervju

Frågor om integration är i hög grad också kopplade till arbetsmarknadspolitiken. Assar Lindbeck hör till dem som vill se lägre ingångslöner för ungdomar, men kombinerat med ett lärlingssystem. 

Han ser höga ingångslöner som en propp, inte minst för invandrare och flyktingar som inte kan svenska. 

– Deras produktivitet står inte i paritet med lönerna. De kommer inte in på arbetsmarknaden. De blir outsiders. Deras integration stoppas av hyresregleringen och av bristen på låga ingångslöner. 

Assar Lindbeck framhåller att systemen för svensk arbetsmarknad och bostadsmarknad inte byggdes för ett samhälle med stor invandring av lågutbildade. 

– Antingen måste man starkt begränsa invandringen eller reformera bostads- och arbetsmarknaderna. 

Han ser det som helt naturligt att de mest högljudda protesterna mot tingens nuvarande ordning kommer från kommunpolitiker, som är de som “får ta stryk”. Och han varnar för att partier som Sverigedemokraterna ges större svängrum så länge andra partier ”blundar” för dessa problem.

– Till slut känner folk alltmer igen sig i den bild som till exempel Sverigedemokraterna tecknar och allt mindre i övriga partiers bild av en harmonisk integration. Det växer fram en självcensur i integrationsfrågorna som bidrar till att Sverigedemokraterna växer. Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld, slår Assar Lindbeck fast.

– Annars får vi ge upp välfärdsstaten.

Lindbeck pratar även om samma ämne i två videor på Youtube: Del 1 och Del 2. I del 2 säger han något mycket viktigt:

Man kan inte lösa dom här problemen enbart genom en mer flexibel arbetsmarknad och ökad lönespridning. Det finns nämligen gränser för hur stor lönespridning ett civiliserat samhälle kan acceptera, utan att det blir spänningar och orättvisor som människor kommer uppleva.  

Det är därför naivt att tro att sysselsättningssvårigheter för invandrare kan lösas genom att man, vid fri invandring, låter lönerna falla till den nivå där lågutbildade som inte kan svenska också kan få jobb. 

Carl Johan Ljungberg skriver på sin blogg om en bok av Paul Collier: Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn

Ett skäl är att en mindre grupp invandrare blir tvungna att söka integreras, medan en större grupp troligen vill klamra sig fast vid sitt gamla samhälles normer – alltså de som inte fungerade. Vi får härigenom en växande, ointegrerad diaspora. Och när ett samhälle blir alltför heterogent, försämras också folks attityd liksom viljan att betala för en generös välfärdsstat.

Vi ser idag stora integrationsproblem i Sverige, precis som Ljungberg beskriver. I Rosengård och Malmö har antisemitismen blivit norm. I Rinkeby kan inte kvinnor sitta på fik utan att trakasseras (se Neo). Eller som i Linköping, där utanförskapet lett till att Neets blivit ett vanligt fenomen. Ungdomar, ofta med invandrarbakgrund, lämnar skolan och lever en icke-tillvaro utan mål. En tickande bomb.

Per Gudmundson skrev tidigare i veckan: Sverige har inte fri invandring

”Finns det ett stopp, någonstans, som regeringen kan tänka sig att sätta?” Det var frågan till Migrationsministerns politiskt sakkunniga, Johanna Sjö, i Studio Ett i P1 i torsdags. ”Nej”, svarade Sjö. […]

”Finns det någon gräns för hur många vi ska ta?” Migrationsminister Tobias Billström fick frågan i söndagens Agenda i SVT. ”Det är inte vi som behöver göra mindre, det är andra stater som behöver göra mer. […]

När Tobias Billström och hans stab påstår att det inte finns någon gräns eller något stopp frånhänder de sig ansvaret i en av vår tids svåraste moraliska frågor. Alla kan se misären i världen runtomkring, och alla måste väga den mot nationella förmågor och intressen. Vad man kommer fram till varierar självklart – det finns inga givna svar – men det är ofrånkomligt att beslut måste fattas och att ansvar måste bäras.

Gudmundsons text är mycket insiktsfull. Men rubriken är missvisande – för utifrån de besked som regeringen ger verkar invandringen vara fri.

Som Per Gudmundson påpekar är den svenska mottagningen ytterst ansträngd. Men regeringen är glasklar – asylinvandringen ska fortsätta som tidigare.

Detta är inte en ansvarsfull politik. På lång sikt hotar den både Sveriges välstånd och den öppenhet vi med rätta är så stolta över.

Se även Niall Ferguson i Neo om invandringen till Europa: Misslyckandet kommer få katastrofala följder

Medietystnad kring palestinsk mördarhyllning

Israel har släppt ytterligare 26 fångar som ett led i fredsförhandlingarna med Palestina. Times of Israel rapporterar från mottagandet på Västbanken: Thousands in Ramallah celebrate arrival of released palestinian prisoners

Thousands of Palestinians gathered in Ramallah in the early hours of Wednesday morning to greet 21 prisoners released from Israeli custody to the West Bank as part of arrangements for the ongoing Israeli-Palestinian peace talks. Five other Palestinian prisoners were released earlier in Gaza. All 26 were convicted murderers, most of them jailed for crimes committed before the 1993 Oslo Accords. […] 

The prisoners were greeted in front of Yasser Arafat’s mausoleum next to the Palestinian Authority headquarters in Ramallah by assorted Palestinian dignitaries, led by President Mahmoud Abbas, who kissed and embraced each of the men in succession.

Elder of Ziyon skriver om händelsen: Moderate peace-loving Abbas happily poses with murderers of jews

What is amazing is that no western leader finds these images to be disgusting.

No academic notes the hypocrisy of a “peace partner” welcoming, in person, murderers and terrorists. 

No mainstream journalist or editorialist says the obvious – that a people who lionize murderers are clearly not deserving of any Western support […]

Photos that would instantly torpedo the career of any other politician on the planet are not newsworthy when the politician is “President of Palestine.”

Kommer svenska mellanösternjournalister rapportera om terrorhyllningen? Jag har ställt frågan på twitter till Samir Abu Eid, Cecilia Uddén och Bitte Hammargren.

Om Netanyahu hade kysst och kramat bosättarextremister som mördat palestinier hade det blivit världsnyheter. Svenska politiker hade stått på kö för att fördöma. Men nu är det tyst – varför?

Ställ frågan till ansvariga journalister och politiker.

SVTs bottennapp i Gaza – utelämnar terrortunnel

Nyligen avslöjades en illegal tunnel från Gaza till Israel. 500 ton israelisk cement har använts, cement som införts tack vare lättad blockad mot Gaza. New York Times skriver: Tunnel Found From Gaza Into Israel, Israeli Military Says.

Debatten om Israels blockad av Gaza har varit intensiv i Sverige. Tunneln visar varför den fanns – cementen som släpps in i Gaza används inte för att bygga hus till Gazaborna. Cementen används till terror.

Men detta avslöjande har helt gått SVT förbi. I kvällens rapport 19.30 sänds ett inslag om hur Gazas fiskare inte tillåts resa långt ut till havs och fiska. Självklart nämns den israeliska blockaden (22 min in i sändningen).

Ingen förklaring nämns till varför blockaden finns, trots att Hamas’ tunnel precis illustrerat vad som händer om blockaden lättas. Bara fokus på fiskarnas svåra situation, och Israels antydda skuld.

Detta är ett i raden av många bottennapp från SVT, där man som vanligt utelämnar de fula fiskarna i Hamas. Det är så man vill dränka sig.

Bilder av tunnlarna finns på Buzzfeed, länken kom via Elder of Ziyon.

Carlssons lön gjorde nytta

Ekot har ett avslöjande idag – biståndsministerns lön betalades av biståndsbudgeten. Det kan man ha åsikter om, men något kan med säkerhet sägas: biståndspengarna hade effekt. Ministern och hennes medarbetare fick lön. Så mycket kan man tyvärr inte säga om resten av biståndet.

Jenny Nordberg på SvD skrev nyligen en artikel: Sverige är FN:s jultomte

De senaste tre åren har Sverige skickat 24 miljarder svenska kronor till FN. Mer än hälften är ett kontantbidrag till budgeten som de får göra vad de vill med. Andra länder vill helst bidra till specifika hjälpprojekt, men Sverige sätter en stolthet i att inte ställa några frågor eller krav, utan litar på att FN gör av med pengarna på bästa vis. 

Att Sverige gör så är ”nästan som en väl förborgad hemlighet” inför skattebetalarna enligt en tjänsteman på UD. Det gör oss dock uppskattade inom FN, eftersom Sverige, som en ambassadör uttrycker det, uppträder som deras ”jultomte”. Det brukar dessutom bli en extra bonus just runt jul, när UD panikskickar miljarderna som blivit över i biståndsbudgeten rakt in i detta FN:s svarta hål.

Dessa miljarder, eller resten av miljarderna som skickas ut, har det varit tyst om. I många fall gör pengarna direkt skada. Den kenyanska ekonomen James Shikwati vill helt stoppa biståndet.

Medans andra myndigheter har tajta svångremmar, som till exempel försvaret, har biståndshandläggarna ett omvänt problem. Var ska alla pengar göras av?

Biståndspolitiken och den högstämda retoriken kring är djupt omoralisk, för att inte säga direkt skamlig.