En ljusnande framtid är vår?

Efter Almedalen i år twittrade Johan Norberg något intressant:

Jag har gått och tänkt på Norbergs tweet och jag kan inte säga annat än att jag håller med. Det finns, såvitt jag vet, ingen tongivande vänsterliberal bland ungdomsförbundarna. De drivande inom ungdomsförbunden är libertarianer. Till och med KDU har en frihetlig prägel.

Kanske är det så att vi går en liberalare framtid till mötes?

Till miggorna och polisens försvar

Det pågår just nu ett upprop på facebook: REVA Spotter Stoppa Tbanepolisen. Det är en aktion som syftar till att stoppa polisen från att hitta papperslösa invandrare i tunnelbanan. Nedan ses en bild som gruppen delar:

En kompis till mig delade bilden och kommenterade själv:

Jag hoppas verkligen att detta inte är på riktigt! Det finns en anledning till varför folk flyr sina hemland – utan papper och id-handlingar. Och det finns tusen anledningar till varför vi borde hjälpa dom istället för att utvisa, (utan att ställa oss själva några frågor.)

Min väns text fångade ganska väl de känslor som många politiskt medvetna svenskar verkar känna – en förnekelse kring migrationens grundvillkor. Denna förnekelse tar sig uttryck i ilska mot polisen som upprätthåller dessa grundläggande förhållanden.

Polisen på Södermalm har kommenterat detta på twitter:

Det framförs kritiker om att polisen “jagar” papperslösa. Det är ett uppdrag vi är ålagda. Framför hellre synpunkter till @Sverigesriksdag

Ilskan mot polisen bottnar i en grundläggande förnekelse av verkligheten.

Jag har inget emot aktioner som den ovan. Det är en medmänsklig handling att gömma människor, en privat aktion. Men när dessa aktioner blir större tycker jag det är problematiskt.

Man kan vara oense om hur stor mängd asylmigranter som ska komma till ett land, men till syvende och sist är det en begränsad mängd. Då måste det prioriteras bland de sökande. Och följaktligen måste människor som inte tillhör denna grupp lämna landet.

Det vore välkommen om debattörer kunde erkänna detta faktum. Sluta hacka på polisen och tjänstemännen på migrationsverket. De gör ett viktigt arbete för att faktiskt ge plats till de mest behövande.

På samma sätt som tjänstemännen bör visas respekt bör även den reglerade invandringen visas respekt. Jag vill se fler debattörer som rycker ut till den reglerade invandringens försvar.

Se mitt tidigare blogginlägg om Per-Åke Fredrikssons förslag om beviskrav i asylärenden.

Liberal Debatt om fri invandring: Mycket känslor, fluffiga argument

Liberal Debatt är en liberal idétidskrift och deras senaste nummer handlar om fri invandring. Jag har läst texterna om ämnet och reflekterar i detta blogginlägg om dem.
Emma Söderberg Majanen skriver: En fråga om mänskliga rättigheter:

Men i denna debatt är det inte fråga om artskillnader, utan gradskillnader. De som förespråkar den solidariska migrationspolitiken är förvisso långt mycket bättre än de som vill inskränka migrationen till ett minimum. Men båda läger utgår från samma djupt rotade föreställning om staten och den enskilda människan: att staten är ett slutet område, till vilket vi innanför gränsen i olika hög grad kan välja att släppa in de som befinner sig utanför.[…] 

Denna utgångspunkt kan man välja, och man kan kalla den solidarisk om man vill. Men den är inte liberal. För vad det handlar om, då man utgår från idén om staten som det slutna området, och den därpå följande rätten för staten att utöva våld mot dem som korsar gränsen utan tillåtelse, är att man ger moralisk legitimitet åt kränkningar av en av de mest fundamentala mänskliga drivkrafterna som finns: förflyttning, från det gamla till det nya. 

Söderberg Majanens artikel förespråkar som jag förstår det en upplösning av nationalstaten. Hur ser en upplöst nationalstat ut i praktiken?

För mig framstår det som en anarkistisk tanke. Helt OK – men för mig inte självklart liberalt.

Rola Brentlin från Migro skriver artikeln: Fri migration – en liberal idé

Argumenten för begränsad invandring handlar ofta om ekonomi och svårigheten för vissa grupper att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Men även om livet efter flytten till Sverige för några har präglats av så kallat utanförskap och låg social status är situationen ofta ojämförligt det liv man lämnat. 

Ekonomen Bryan Caplan vid George Mason University frågar i Cato-rapporten Is Immigration Good for America?: »Är de missförhållandena som vi försöker undvika genom att begränsa invandringen likvärdiga de orättvisor som begränsningarna medför?«
Krig, hunger och rättsosäkerhet – ett utanförskap i Rosengård är kanske inte världens värsta öde. […] 

Vissa tycks vilja ställa byråkrater längs gränserna, vilka ska räkna ut invandrarens förväntade kostnader eller intäkter för staten. Den typen av samhällsplanering har sällan varit en lyckad idé – staten är till för medborgarna, inte tvärtom. 

Utanförskapet måste tacklas och arbetsmarknaden måste göras mer tillgänglig; det görs inte genom mer protektionism och regler, utan genom mindre. När system hindrar individen från att realisera sina möjligheter är det systemen som ska förändras, inte individen som ska stängas ute.

Brentlin är tydlig med vad hon och Migro anser. Även om migrationen är statsfinansiellt kostsamt, och följaktligen belastar medborgarna ekonomiskt, är migro för en ökad migration.

För mig är den fundamentala liberala hållningen respekt för äganderätten. Migros förslag kommer kosta medborgarna pengar, potentiellt stora summor eftersom Migro förespråkar kraftigt ökad invandring även till Sveriges reglerade arbetsmarknad.

Denna hållning är fullt legitim, men den är svår att förena med liberala värderingar. Liberalismens fundamentala princip är respekt för individens äganderätt. Men för migro verkar den fria rörligheten vara viktigare.

Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg skriver också en text: Vi skjuter oss själva i foten

Den vanligaste ekonomiska frågan i den svenska invandringsdebatten handlar om effekterna på mottagarlandets offentliga finanser. […] Det var den i Sverige också, fram till omkring 1980. Sedan dess har välfärdsstaten byggts ut och arbetskraftsinvandringen har ersatts av flyktinginvandring. Och numera innebär invandringen en statsfinansiell belastning, på mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Detta på grund av den låga sysselsättningsgraden bland utrikes födda. När många lever på bidrag i stället för att jobba får de mer från staten än vad de betalar in. Det behövs reformer för att få in fler invandrare på arbetsmarknaden. […]

Det är dock inte immigrationens statiska effekter på de offentliga finanserna som är det mest intressanta, utan om vi på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Svaret är tydligt: vi får det bättre. Forskningen är mycket samstämmig om att immigration har positiva effekter på mottagarlandets ekonomi. Forskarna diskuterar inte om det finns några vinster, utan hur stora dessa är. Och dessa dynamiska effekter är långt viktigare än de statsfinansiella. 

George J. Borjas, den mest profilerade skeptikern bland migrationsforskarna, har myntat begreppet invandringsöverskottet (immigration surplus). Med det menade han inte överskottet på invandrare, utan det ekonomiska överskott som invandrare skapar åt ursprungsbefolkningen.

Segerfeldt och Norberg rör sig på olika nivåer i sitt argumenterande. De flesta debattörer är överens om att arbetskraftsinvandring är en framgångssaga. För mig behöver detta inte egentligen understrykas mer. Arbetskraftsinvandringen är en i grunden liberal princip.

Men Segerfeldt och Norberg är också i grunden positiva även till invandring som leder till bidragsberoende och utanförskap. Detta vore bra om de kunde förtydliga sin argumentation och sin faktabakgrund.

Det är svårt att förstå Segerfeldts och Norbergs kritik mot för liten svensk invandring, och deras avfärdande av invandringens faktiska kostnad. De svenska kommuner som tar emot invandrare idag känner den faktiska kostnaden. Rosengård och Södertälje är inte precis Silicon Valley idag.

Intressant att läsa texterna om fri invandring. Tyvärr blir jag inte särskilt upplyft av nivån på argumenten. Mer frågor väcks än svar ges, och inte på ett bra sätt.

Läs följande inlägg om fri invandring:

Fores flummigt om flyktingar

I Dagens samhälle pågår integrationsdebatt. Forskaren Orlando Mella menar att Sverige har tagit emot för många flyktingar och behöver ett flyktingstopp.

ORLANDO MELLA är flykting från Chile och forskar om etnisk mångfald. Nu varnar Orlando Mella: Sverige klarar inte den ökade flyktingström som väntas. Sämre ekonomi och växande främlingsfientlighet kräver ett stopp.[..]

Just nu finns alla de förutsättningar som brukar få de negativa attityderna att öka. Och det sammanfaller med Migrationsverkets prognoser om ett asylmottagande nästa år som väntas leda till att över 40 000 människor får uppehållstillstånd.

-Det klarar inte Sverige. Jag håller helt med de kommunpolitiker som sagt att de inte kan ta emot fler just nu. Det är som Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande (S) i Södertälje uttryckt det. Många varsel och dåligt flyktingmottagande är ingen bra kombination.

Men han får mothugg av liberala tankesmedjan Fores’ Andreas Bergström: Asylrätten handlar inte om generositet:

Det påstås ofta att Sverige har en generös flyktingpolitik. Därför blir jag inte förvånad av till exempel professor Orlando Mellas slutsats i Dagens Samhälle nummer 44, 2012, att vi har tagit emot många och behöver ett tillfälligt stopp. Men rätten för flyktingar att få asyl handlar inte om generositet. 

Efter andra världskrigets fasor kom de flesta länder i världen överens om att statens makt måste begränsas […]. Att stänga gränsen för flyktingar hör till det som inte är tillåtet.

Flyktinginvandring till en välfärdsstat som Sverige kostar pengar. Det finns många reformer man skulle kunna göra som skulle göra det enklare för flyktingar att komma i arbete. Folkpartiet har till exempel två viktiga förslag – lägre ingångslöner och reformerad LAS.

Men de räcker bara så långt. Till syvende och sist blir flyktinginvandringen en kostnad, och följaktligen begränsad.

Många liberaler verkar tro att det är politiskt möjligt att genomföra mängder med radikala reformer för att få flyktingarna i arbete. Rent teoretiskt är det så förstås, men inte verkligt. Sverige är konservativt och väljarna inte redo att liberalisera ekonomin och minimera välfärdsstaten i ett trollslag.

Att ta avstånd från politisk verklighet är knappast att skapa en konstruktiv grund för diskussion om invandring.

Girighet funkar – nej till moralism

Idag skriver Anna Laestadius Larsson i SvD: Våga kämpa för högre priser:

Dottern visar glatt upp en tröja hon precis har köpt för 99 kronor.

–Den är fin. Men alldeles för billig, säger jag. Jag försöker förklara att det inte finns en chans att produktionen har gått till på rätt sätt. I en kedja där alla ska ha betalt – lågprisvarubutiken som sålt den, designern, transportföretaget, fabrikören i Indien med flera – blir det bara en spottstyver kvar till arbetarna som sytt den och bönderna och lantarbetarna som skördat bomullen.

Laestadius Larsson har missat något viktigt. Människor har skitjobb för att alternativen är sämre. Skitjobb kan för många vara en väg vidare.

Att köpa billigt driver konkurrens, vilket driver företagare att söka nya vägar att tjäna pengar. De söker låga löner – vilket driver dem till nya länder.

För mig blev Johan Norbergs film Globalisation is Good en ögonöppnare. Filmen tar 40 minuter och den rekommenderas varmt:
 


Det var Gordon Gecko, stekaren i filmen Wall Street, som yttrade de berömda orden “Greed is good. Greed works”.

Laestadius Larsson hänvisar till Rättvisemärkt. Men deras system har stora brister – de skapar en konstgjord marknad där bönder betalas en högre kostnad än marknadspriset. Det skapar överproduktion. Utöver det krävs kooperativt ägande för att få märkningen, vilket inte alla har råd med.

Paradoxalt gynnar inte Rättvisemärkt de fattigaste. Se rapporten “Vad Rättvisemärkt inte berättar”.

Men det räcker inte med felaktiga ekonomiska teorier från Laestadius Larsson. Hon smaskar på med lite moralism också:

Vi har överlag för många saker. Och det beror på att varorna är för billiga.

Om Laestadius Larsson tycker att hon har för mycket saker är det bara att beklaga. Sälj det du inte önskar, och låt andra människor njuta av sina ägodelar.

Mot slutet kommer också lite krav på förbud:

Personligen är jag inte främmande för tanken på varningstexter. Denna tobaksvara kan skada din hälsa och är beroendeframkallande, står det på min snusdosa. Cigarettpaketens varningstexter är mer brutala: Rökning dödar. Det är lag på att det ska stå så. Ett politiskt beslut som har föregåtts av en lång opinionsbildande verksamhet. Varför inte märka varor som inte produceras på ett schysst sätt med texter som ”kuperad gris”, ”detta djur har aldrig sett solens ljus”, ”kan vara sydd av minderåriga” och ”tillverkad av arbetare med slavkontrakt”? Och belägga dem med en extraskatt, liknande tobakskatten? 

Galenskaper som det som Laestadius Larsson förespråkar måste bekämpas. Det finns mängder med människor som tycker hennes naiva och moralistiska tankar är rimliga.

Jag tycker det är utmärkt om folk väljer att shoppa mindre för sin egen skull. Men sluta moralisera över andras val. De egoistiska snåljåparna slår ett slag för världens fattiga.

Rätt och fel om folkhat

Torbjörn Jerlerup är liberal bloggare och antirasist och har skrivit flera inlägg om begreppet folkhat. Jerlerup skriver om counterjihad-rörelsen med Robert Spencer i fronten.

Jerlerup reagerar mot kollektiviseringen av muslimer, att islamkritiker inte i varje mening skriver ut att deras åsikter inte handlar om alla muslimer.

Skillnaden mellan judar och muslimer är att judarna är en folkgrupp, medans muslimer är en religiös samling. Relevant jämförelse är istället mellan kristna och muslimer.

Men om någon skulle vilja kritisera judar utifrån deras religion och ideologi tycker jag att det också är OK. Relevanta grupper kan väl i detta fall vara chassiderna i Israel.

Religiösa är personer som enas kring en ideologi av någon sort, näraliggande en politisk ideologi. Det måste gå att generalisera kring ideologiska grupperingar. Jag tycker det är anti-intellektuellt att kräva att man i varje mening ska precisera att det inte handlar om alla inom en viss grupp.

När man kritiserar en ideologi kritiserar man naturligt också de som följer ideologin. Man kan också göra det direkt. Vilket är helt principellt OK anser jag.

Tycker vi det är OK att kritisera kristna och generalisera om kristna bör vi också acceptera att människor gör det om muslimer.

Tycker vi det är OK att kritisera socialdemokrater och generalisera om socialdemokrater bör vi också acceptera att människor gör det om muslimer.

Jag tycker Jerlerup gör en viktig betraktelse när han pekar på likheterna mellan olika typer av hatretorik. Och visst är det så att även en intellektuellt korrekt debatt om kan skapa hat mot olika grupper. Men det är i många fall sekundära effekter som ska bekämpas som ett enskilt fenomen.

På samma sätt som islamkritiker har ett ansvar att hyfsa sin retorik har antirasister ett ansvar att inte strypa viktig religionsdebatt.

Bidrag till Läkare utan gränser

Min flickvän som är student skänkte nyligen pengar till Läkare utan gränser. Jag kände mig ganska rutten, eftersom jag har ganska mycket mer pengar än henne. Så i veckan bidrog jag med några hundra till Läkare utan gränsers akutfond för Pakistan.

Jag har haft svårt att förhålla mig till bistånd och välgörenhet efter att ha läst om hur mycket skada biståndet faktiskt gör i världen. Så jag ville kolla upp med en expert om mitt bidrag var godkänt.

Fredrik Segerfeldt har skrivit boken Gör ingen skada om bistånd, och har länge skrivit om bistånd på sin blogg. Han säger så här om Läkare utan gränser:

Jag är ingen expert på de olika enskilda organisationerna. Men av det jag läst mig till verkar Läkare utan gränser vara den som allra hårdast håller på sina principer, drar sig ur när de riskerar bidra till krig eller stöda mördare. De är inte heller lika cyniska i sitt PR-arbete som många andra.

Man ska skilja på katastrofbistånd och vanligt långsiktigt bistånd. Det man bör stödja är just katastrof- eller humanitärt bistånd. Där är risken minst att man gör mer skada än nytta.

Läkare utan gränser håller heller inte på med falsk propaganda på hemmaplan.

Så ni liberala vänner med pengar på fickan – gör som jag och min flickvän och skänk en slant till läkare utan gränser.

UPPDATERING: När jag pressar Segerfeldt om välgörenhet och läkare utan gränser får jag ett mer tveksamt svar:

Jag: Förespråkar du välgörenhet till organisationer som Läkare utan gränser? Är det ok för en liberal att skänka pengar till sådana?

Segerfeldt: Förespråkar och förespråkar. De kan lindra nöd på marginalen, med det finns också otaliga berättleser hur sådana organisationer gjort skada. MSF är dock bäst på att ta ansvar i sådana sammanhang.