Recension: Huset på Arlozorovgatan

Av en slump kom det sig att jag gick till Blodbussen i Mjärdevi för ett tag sedan och gav blod. Istället för tjusiga tubsockor med blodgivartryck tog jag en bok: Huset på Arlozorovgatan av Simon Kudrischoff.

Boken handlar om ett hus på Arlozorovgatan (nu blev ni förvånade) i Tel Aviv. Där bor ett antal olika människor.

  • Nathan är en ung man som är oerhört sexuellt frustrerad. Hans kompis Udi får massor med tjejer, han får ingenting. Men på jdate.com har han hittat en religiös tjej som heter Pnina som han ska ragga upp. Problemet är bara att han inte är särskilt religiös, men skam den som ger sig.
  • Under honom bor Assaf, som är en framgångsrik författare. Han störs varje natt av Nathans högljudda onanerande. Hans fru heter Leah och han älskar henne över allt annat.
  • Yisraela är judinna från Etiopien. Hennes man Samuel har dött i en bilolycka och nu är hon ensam.
  • Yair är en fullkomligt värdelös poet som jobbar som pizzabagare. En dag ska han bli känd.

Boken berättar också historien om den verklige karaktären Haim Arlosoroff som medverkade till att rädda många judar från Tyskland, men blev mördad av judiska extremister för att han förhandlat med tyskarna.

Boken växlar mellan de olika karaktärerna i korta kapitel. Kudrischoff är en oerhört skicklig författare som lyckas gestalta de olika karaktärernas personlighet på ett oerhört gripande sätt. Särskilt kul att läsa är Yairs dåliga dikter. Det krävs något särskilt av en författare för att kunna gestalta en riktigt dålig skribent.

Boken gestaltar på ett härligt sätt livet i Tel Aviv och Israel. Jag känner inte till mycket om israelisk kultur men för mig känns boken som en bra illustration av israeliskt kynne och kultur. Man blir sugen på att besöka Tel Aviv när man läser boken.

Det sämsta man kan säga om boken är att den är så kort. Men underbart är kort, sägs det…

Poesi och kvinnokamp i Saudiarabien

Elder of Ziyon uppmärksammar en AP-artikel om hur en mycket modig kvinna, Hissa Hilal, i en poesitävling gjort uppror mot Saudiarabiens religiösa patriarkat:

Hissa Hilal, only her eyes visible through her black veil, delivered a blistering poem against Muslim preachers “who sit in the position of power” but are “frightening” people with their fatwas, or religious edicts, and “preying like a wolf” on those seeking peace. […]

Her poem was seen as a response to Sheik Abdul-Rahman al-Barrak, a prominent cleric in Saudi Arabia who recently issued a fatwa saying those who call for the mingling of men and women should be considered infidels, punishable by death.

But more broadly, it was seen as addressing any of many hard-line clerics in Saudi Arabia and elsewhere in the region who hold a wide influence through television programs, university positions or Web sites.

Kvinnokampen i Sverige och väst är fortfarande relevant, men här har de största hindren undanröjt.I tredje världen finns enorma insatser att göra – där är kvinnokampen en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter.

Oerhört viktigt att Hissa Hilal och hennes medkämpar i Saudiarabien får omvärldens stöd i sin kamp.

Högerns iPod

Fredrik Strage skrev tidigare om högerns dåliga musiksmak, men att högerattityden faktiskt varit en grund för mycket bra musik. Som exempel tar han Joey Ramone, som var konservativ och älskade president Bush.

Min gode vän Jonathan Liberman har producerat en film om musiksmaken på Timbro och Neo.

Jag tror absolut det stämmer att många på högerkanten har sämre musiksmak än vänstern. Men vad som står klart är att högerpolitik rockar bra mycket hårdare än vänsterpolitik.

Det kommer jag ihåg redan från när jag var liten att jag tänkte på att vänstern så tydligt var en del av etablissemanget, samtidigt som de upplevde sig vara rebeller och emot strömmen.

Personligen tror jag mig ha en godkänd musiksmak, även hos popvänstersnobbar. Min Last.fm-profil registrerar allt jag lyssnar på, varsågoda att ta en titt!

Bästa svenska julskivorna

Idag är det tredje advent och hemma i min lägenhet håller jag och min flickvän på och skapar julstämning. Vi tänder ljus, dricker glögg och självklart lyssnar vi på julmusik.

För mig finns det egentligen bara en julskiva. Folk & Rackares skiva Stjärnhästen är jul för mig. När jag växte upp lyssnade vi alltid på den.

Det är en härlig skiva med blandning av visor vi känner igen, ofta i folkliga varianter eller med medeltida känsla. Samtidigt som det är modernt. Helt underbart.

Tyvärr verkar inte skivan finnas till försäljning på cd. Det som återstår då är nedladdning, och en snabb sökning visar att skivan finns flera sajter. Men det är upp till var och en vad man anser om det!

Självklart är det dags för en återutgivning av denna klassiker. Stjärnhästen till försäljning nu!

Näst bästa julskivan är “Vintervisor” av Triakel. Det är en härligt avskalad skiva med svenska folkvisor i sättningen fiol, tramporgel och sång.

Som tredje alternativ finns även skivan “Jul i folkton”, vilket också är en mycket bra skiva. Här rekommenderar jag självklart Spotify.

Så det finns lite att välja på för er som uppskattar svenska traditioner som jag gör. Glad tredje advent!

PS: Vad det gäller glögg kan jag verkligen rekommendera årets julglögg. Den klassiska glöggsmaken har kompletterats med en ton av mandarin. Det låter corny men det är väldigt gott.