Grattis Sverige!

Idag är det Sveriges nationaldag. Johan Ingerö kommenterar på Aftonbladet:

För mig är det självklart att Sverige ska ha en nationaldag, eftersom det är ett av många uttryck för vilka vi är.

Det handlar om historia, men även om nutid. Det handlar om att fira sig själv, inte om att exkludera någon annan. Jag har aldrig deltagit i firandet på Skansen, eller vinkat åt kungen utanför slottet. Men för andra är dessa ritualer viktiga.

Själv tillbringar jag helst national­dagen i Stockholms skärgård. Något finare, eller mer ursvenskt, finns nämligen inte.

Jag kan tycka att Jonas Morian också har en poäng när han skriver att midsommar vore en mer naturlig dag.

Men jag köper inte snacket om att vi inte har något att fira. Det finns enormt mycket vackert i Sverige att vara stolt över. Svenska värderingar och svensk kultur är något att vara stolt över.

Det behövs mer nationalism i Sverige. Jag skulle önska att det var lika naturligt att höja en svensk flagga här som det är att höja en amerikansk flagga i amerika.

Jag älskar Sverige och jag är stolt över att vara svensk. Leve nationaldagen!

Heja Sverige
Heja Sverige

Se DN: Därför gillar vi Sverige , Expressen Ledare: Grattis, Du gamla fria!, SvD Ledare: Till nationalkänslans försvar

Uppdatering: Läs också Nima Dervish på Newsmill: Politiker som hånar det svenska försvårar integrationen.

Dubbelmoral & vänsterkultur

Idag har Fredrik Segerfeldt skrivit en bra debattartikel på Newsmill om Liljewalchs vårsalong. Riita Vaininonpää jämför där Fredrik Reinfeldt med Hitler. Utställningen har föga förvånande satts samman av några präktiga vänsterskägg, och Segerfeldt har ledsnat:

Liljevalchs är en del av Stockholm stad. Konsthallen får varje år 16 miljoner kronor av huvudstadens skattebetalare. Liljevalchs bör dra tillbaka Vainionpääs broderi. Det handlar inte om censur. Vainionpää har naturligtvis rätt att sy vad hon vill, och även att visa upp det. Men jag vill inte vara med och betala för skiten.

Jag är kritisk till offentligt kulturstöd, och självklart är jag mer kritisk till vänsterkonst. Jag vet inte om jag tycker att Liljevalchs ska dra tillbaka utställningen. Liljevalchs ledning väljer själva om man vill göra sig kända som en plattform för kommunister. Framför allt tycker jag att alliansbashande av den typ som Liljewalchs visar är oerhört tråkig och dålig konst.

Men som läsare av denna blogg säkert känner till finns det mer att reagera över. Nyligen fick Mathias Sundin skäll av den samlade liberala intelligentisan eftersom han kritiserat en utställning på precis samma sätt som Fredrik Segerfeldt. Den starkaste kritikern av alla då hette Fredrik Segerfeldt.

Mathias har skrivit om händelsen:

Det kanske inte är så konstigt. Men kom då ihåg följande debattartikel, också på Newsmill, under rubriken “När israeler och judar häcklas struntar liberaler i yttrandefriheten“:

“Och så har nu Mathias Sundin, kommunpolitiker i Norrköping, stoppat delar av en en utställning på ett bibliotek, för att den enligt honom var rasistisk och därmed stred mot bibliotekets regler.Hyckleriet har fått ett nytt ansikte.

Segerfeldt menade att jag i andra sammanhang var för yttrandefrihet, men hade en annan standard när det kom till judar.

Nu skriver samme Segerfeldt så här:

“Liljevalchs är en del av Stockholm stad. Konsthallen får varje år 16 miljoner kronor av huvudstadens skattebetalare. Liljevalchs bör dra tillbaka Vainionpääs broderi. Det handlar inte om censur. Vainionpää har naturligtvis rätt att sy vad hon vill, och även att visa upp det. Men jag vill inte vara med och betala för skiten.”

Hallå? Jag fattar nada! När jag kritiserar en utställning i en offentlig byggnad för rasism och påpekar att det strider mot bibliotekets regler, då ger jag hyckleriet ett nytt ansikte. Och nu gör Segerfeldt samma sak… men då är det inte hyckleri?

Sundin säger också något viktigt:

Jag inväntar nu en kör av fördömanden av Segerfeldt från Sakine MadonExpressens ledarredaktionSanna RaymanMattias Svensson, med flera som gick loss mot mig.

Antidemokraten Feiler hyllas

Läste i dagens Corren en recension av Dror Feiler och hans fru Gunilla Sköld Feiler:

Däremot kan besökaren uppleva hur det var att delta i Ship to Gaza i en installation med fyra monitorer som redovisar olika faser i denna humanitära resa.

Denna “humanitära” resa, som finansierades av kända antisemiter och genomfördes tillsammans med turkiska högerextremister. Denna “humanitära” resa som marknadsfördes som ickevåld, men som i verkligheten var ett reguljärt angrepp på Israel.

Gemensamt för båda konstnärerna är ställningstagandet för den förtryckta människan och för demokratiska värden, inte minst yttrandefriheten. I en liten video kan vi följa en fängslad palestinsk poet, som inte får skriva sina dikter utan tvingas göra det med en osynlig skrift, som sedan kan framträda på papperet med hjälp av värme. Det fria ordet kuvas inte så lätt, inte ens i ett fängelse.

Tror ni att den stackars palestiniern som Feiler uppmärksammar finns i Palestina? (Där råder nämligen diktatur och ingen yttrandefrihet finns.) Skulle inte tro det.

Dror Feiler har vigt sitt liv åt att kämpa mot demokratin Israel, sida vid sida med antisemiter och antidemokrater från hela världen. Självklart leder detta till frikort på kultursidorna.

Det är sjukt, tycker jag.

"Det finns svensk kultur"

Vem har påstått något motsatt? Jo, tydligen vår kulturminister. Detta har några folkmusikprofiler reagerat mot, bland annat utmärkta Sven Ahlbäck (lyssna här) och galningen Mats Edén (vars youtubekanal jag rekommenderar starkt).

På Newsmill skriver de idag: Oroväckande att kulturministern inte känner till att det finns en svensk kultur:

Att frånkänna människor tillhörighet till och ägande av gemensamma kulturarv, frånkänna att människors kreativitet och bruk av kulturella uttryck över generationer skulle komma till uttryck i någon mening unik kultur, det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta främlingsfientlighet. […]

Men att känna samhörighet på ett kollektivt plan behöver inte vara inskränkande eller främlingsfientligt och det behöver inte inskränka sig till att heja på fotbollslag och vifta med flaggor. Samhörighetskänsla kan vara inspirerande och dessutom kanske hjälpa en att förstå vem man är och förhålla sig till samtiden.

Så befriande att höra människor säga detta, och att det inte måste vara nationalistist anstrukta SD-anhängare som säger det.

Jag ser inte ned på Sd och tänker inte tacka nej till deras intresse för svensk folkmusik. Men det skulle vara fantastiskt för det här landet om fler än Sd vågade prata om svensk kultur och svenska traditioner. Detta tar också debattörerna upp:

Men att låta SD stå för rätten till kollektiva kulturella värden, värdet av kulturtraditioner och svensk kultur är skandalöst – man behöver inte förneka att det finns unika värden i svenska kulturtraditioner för att ta ifrån SD deras slagträ, man behöver inte polarisera debatten i “skansen-romantik” och “nyskapande konst” för att undvika att ge SD politiskt inflytande.

Det är stötande när moderaterna drar sina politiskt korrekta ramsor som nedvärderar Sverige och det som vi känner som svenskt.

Om moderaterna ska bli hela Sveriges parti får de kasta sin fisförnäma vänsterchica inställning på soptippen. Det finns nämligen många som känner ett behov av svensk kultur och att känna sig stolt över att vara svensk.

Von oben-uttalanden som kulturministern driver människor till Sd.

Owen Pallett – Heartland

Jag har tidigare bloggat om min stora fascination för artisten Owen Pallett och hans projekt Final Fantasy. För mig är det oerhört speciellt, det förenar nämligen två stora intressen som jag har – fiolspel och indiepop. Att det dessutom kommer in en hel del klassisk musik mitt i alltihop gör inte saken sämre.

Owen Pallett har nu kastat sitt projektnamn överbord och har släppt en skiva under eget namn. Skivan heter Heartland, och här är lite text från recensionen i Pitchfork.

Pallett has leaped beyond arranging for chambers and quartets, working now with electronics, with drums, with electric bass, with the Czech Philharmonic, with Nico Muhly. These are pop songs through and though– lively, propulsive ones. But the wonder of them is in those arrangements, which are just ripe with motion and detail– and they’re not decorative […], but central.

The most immediate track here, “Lewis Takes Action”, has Pallett singing grand, anthemic hooks, but the parts you’re most likely to wind up humming are the stately brass and woodwind figures between them– the amount of care and pleasure in these arrangements is extremely generous.

Här nedan kan ni se när Owen Pallett spelar låten live med en symfoniorkester:

Det roliga med Palletts nya skiva är att den utspelar sig i en fantasivärld. Från Pitchfork:

If you’re wondering who “Lewis” is and what sort of action he’s taking, well, this is one of the things that’s just singular and fascinating about Pallett, every bit as much as his music-school voice or the charmingly mannered way he approaches his melodies.

On He Poos Clouds, Pallett seemed to be singing about real people, even ordinary ones; it was just that they tended to describe their emotional states in the grand terms of Dungeons & Dragons magic and conjuring. Since then, Pallett’s jumped fully into fantasy: These twelve songs are monologues from Lewis, an “ultra-violent farmer” in a world called Spectrum, as he tries to come to grips with his own creator, Owen Pallett.

Det är härligt att tänka på Palletts sjuka fantasivärld. Passar perfekt med den drömska musiken.

Självklart ska ni genast ratta in Owen Paletts skiva Heartland på Spotify. Men något som jag rekommenderar är att också kolla in någon av de mängder med youtubeklipp som finns med Pallett. Till exempel här nedan när han spelar den oerhört vackra låten “E is for estranged” från den nya skivan:

Jag tror jag ska sluta lyssna på andra artister och bara lyssna på Owen Pallett. Gör det du med.

Recension på dagensskiva.com.

PS: Pallett har också släppt en EP som faktiskt heter “A Swedish Love Story”. Den vill jag höra!

In your face, Radio dept!

Jag älskar popmusik, och följaktligen mängder med popvänsterband. Det var popvänstern som inspirerade mig att ta det bloggnamn jag har.

Ett utmärkt popvänsterband heter Radio Dept. Dom gör elektronisk pop och älskas av de flesta popälskare. De är dessutom politiska, och har gjort en låt till Fredrik Reinfeldt. Från youtube:

Låten heter Freddie and the Trojan Horse och skrevs efter valet 2006. Musiken är utmärkt men texten är inte riktigt på samma nivå. Här är en central passage:

Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay

Och det jag vill säga till Radio Dept är väl kortfattat –  näe, arbetarna gjorde inte så att Fredrik fick betala.

Så kan det gå när man gör en högtravande politisk låt helt inriktad på att det politiska landskapet ska bestå. Men nu är det andra tider, den politiska kartan gäller inte längre. Till glädje för oss som är höger och kanske inte till lika stor glädje för dom som är vänster.

Låten Freddie and the Trojan Horse är en väldigt trevlig illustration av denna politiska förändring.

Jag rekommenderar att ratta in Radio Dept på Spotify. För musiken är grym. Lika bra som politiken är dålig.

Så lite kärlek till Radio Dept  tillsammans med lite retsamheter. Från hjärtat båda två

Folkdräkt: Skaffa rock, Åkesson!

Jimmie Åkesson kom idag till riksmötets öppnande i folkdräkt. Enligt tradition är detta helt korrekt, i alla fall om man får tro wikipedia.

Folkdräkt räknas som högtidsklädsel och ett fullgott alternativ till moderna dräkter som frack vid de flesta högtidliga tillfällen. Det är således formellt korrekt att bära folkdräkt vid exempelvis en nobelmiddag, vilket också ibland sker. Folkdräkt är även lämpligt vid familjehögtider, som bröllop ochdop eller motsvarande.

Med reservation för vad den obestridda auktoriteten Magdalena Ribbing har att säga.

Folkdräkter ser ganska olika ut, och kan vara mycket stiligt. Dalarnas folkdräkter är hur snygga som helst, särskilt rättviksdräkten och leksandsdräkten.

Leksandsdräkt
Leksandsdräkt, komplett med rock

Folkdräkten som Jimmie Åkesson idag använde var en blekingedräkt, och den verkar sakna rock. Det är detta som ger det lätt fjantiga intrycket, byxorna är höga och av en modell som vi inte är vana vid att se.

Dräkten från min hemtrakt (Bro Malma-dräkten, kan ses här) brukar för det mesta bäras utan rock. Men pappa har skaffat rock ändå. Jag vet inte om detta är korrekt, men han har gjort det. Då blir folkdräkten ett fullvärdigt högtidsplagg.

För en maktpolitiker tror jag dock ändå kostym är att föredra. Men på en finare middag tycker jag det är mycket tjusigt med folkdräkt. Till och med för politiker.

Recension Axess magasin nr 3 2010

Nu är jag framme i Stockholm och färdig med en första genomläsning av Axess Magasin. Det iögonfallande med tidningen är temat: impopulär populism. I detta tema märks intervju med Ayaan Hirsi Ali samt en text av Lars Vilks redan på omslaget.

Ledartexten av Johan Lundberg är brännhet: När provokationer faktiskt provocerar. Texten berör både Hirsi Ali och framför allt Lars Vilks och hans rondellhund. Konstvärldens avståndstagande mot Vilks provokativa konst drar ned byxorna på den fisförnäma konstvärlden som i sin självbild alltid försvarar provokationen.

På sidan 13 skriver Aron Lund en betraktelse över fezens uppgång och fall. Intressant och kärleksfullt.

Thomas Nydal skriver under vinjetten Frizon en intressant text om immigrationens England. Mycket läsvärt och en lätt dystopisk betraktelse över framtiden för England och islam. Hade gärna sett att Nydahl utvecklade sina tankar ytterligare.

Heléne Lööw har en intressant betraktelse om rasismen i Sverige som berör bland annat Sakine Madons text om muslimerna som förföljs i Södertälje. Axess hänger med i den digitala debatt som förs.

Per Svensson följer sedan med en lång och personlig betraktelse om sverigedemokraterna och journalisternas förhållande till dem. Mycket läsvärt.

Sedan dyker jag rätt på den hetaste intervjun – den med Ayaan Hirsi Ali. Hon intervjuas av Johan Lundberg. En härlig intervju där både Lundberg och Hirsi Ali tar ut svängarna.

Det som gör Hirsi Ali så kontroversiell är att hon, såvitt jag förstår, inte gör skillnad mellan islam och islamism. Den ståndpunkten kan man attackera, den är kontroversiell men den måste ändå anses vara legitim.

Såvitt jag kan se går inte Hirsi Ali över gränsen i denna intervju. Men hon sätter fingret på ett viktigt fenomen – vår oerhörda rädsla att kritisera islam.

Lars Vilks får inleda Kulturdelen med en text “Så drabbade fatwan mig”. En intressant text som pryds med tre bilder: Muhammed som rondellhund, en judesugga och Jesus som elefant.

Axess står upp för tryckfriheten genom att publicera Vilks och hans bilder. Oerhört glädjande.

Tidningen avslutas med en text om Iran och bomben av Jackie Jakubowski. Oerhört intressant. Och allra sist en kul text av Johan Hakelius.

Detta var alltså en första genomläsning. Mycket godis finns kvar – man fick nycket för sina 75 kr. Axess imponerar!

För att Neo ska nå framgång bör man försöka frigöra sig från Axess format. Här tror jag man vinner på att mer röra sig mot “lättsam” läsning som ändå är politisk. Som djuplodande kulturtidskrift ligger man efter Axess, som trots sin tunga kultursideprägel känns modern och uppdaterad.

Uppsalaresa med Axess magasin

Idag sitter jag återigen på ett tåg, men idag kommer jag åka förbi Stockholm till Uppsala för att fira en barndomsvän som fyller 30.

Det var väldigt trevligt sist att läsa tidning och blogga om det så jag slog till med ett nummer av Axess magasin. Priset var hutlösa 75 kr.

Jag har tidigare läst Axess magasin och upplevt den som oerhört torr och tråkig. Men nu har den grafiska formen förändrats, och framför allt har jag fått indikationer på att denna tidning inte är så tråkig längre.

Omslaget pryds av Ayaan Hirsi Ali, med underrubriken “till upplysningens försvar”. Jag är bekant med reportaget, vilket utlöst en stor debatt i bloggvärlden mellan Dick Erixon på Hirsi Alis sida och Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon på andra sidan.

Man blir onekligen nyfiken.

Redan efter en kort bläddring får jag oerhört positiva vibbar. Känns som DN Kultur borde kännas. Utbildande, välskrivet, djuplodande och provokativt.

Tänkte återkomma med reflektioner och jämförelser med magasinet Neo i ett senare blogginlägg.

Recension Neo nr 2 2010

Jag har nu läst igenom Neo nummer två och har en bit kvar till Sthlm.

Jag har alltid haft en kluven relation till Neo och jag gissar att det färgar mitt omdöme. Min kluvenhet bygger på att jag så tydligt känner vilken kraft som finns i Neo.

Neo har ambitionen att vara ideologisk men samtidigt politiskt korrekt på något sätt. Det gör att man håller igen och begränsar.

Neo består mest av skribenter som jag skattar mycket högt – Mattias Svensson, Johan Ingerö, Fredrik Segerfeldt. I bloggforn är de fräcka, roliga och tar ut svängarna. I Magasinet Neo är de mer välskrivna men också mer utsuddade i kanterna.

Huvudartikeln om Maria Wetterstrand är lätt underdånig och man låter Wetterstrand komma undan med sin lattecharm i behåll. Trots att man i artikeln inte får ett enda liberal ställningstagande ut henne. Här hade jag velat sett henne mot väggen. Nu blir den tjusiga onslagsbilden och den
milda artikeln ännu en fjäder i hatten för den påstådda mittenpolitikern Wetterstrand.

Temat kring brottslighet borde intressera mig, men jag tar mig knappt igenom de långa artiklarna. Trots att jag brinner för rättsfrågor. Vad vill man säga med dessa artiklar? Varför inte lyfta den brännheta kritik mot korta straff som Ingerö så förtjänstfullt lyfter fram på sin blogg?

Då är artikeln om Brooke Magnati, bloggaren Belle de Jour, mer intressant. Magnati försörjde sig som callgirl under tiden som forskare. Magnati menar att man inte behöver ta skada av att sälja sex – en revolutionär åsikt i Sverige. Magnati och frågan om sexköp är värt mer än ett och ett halvt uppslag.

På samma sätt är Fredrik Segerfeldts artikel med kritik mot FN sprängstoff som kunde ha spetsats till. FN är religion i Sverige och kritik mot denna organisation extremt sällsynt. FN gör sig skyldig till mer allvarliga saker än misslyckade utvecklingsmål för fattigdom – se bara på rådet för mänskliga rättigheter.

Artikeln om Khadaffi av Michael Moynihan var charmig, men fick en väl central plats och stor omfattning.

De korta klippen i början av tidningen med fantastiska Sverige och krönika av Mattias Svensson är väldigt trevliga.

Jag skulle vilja att Neo tog med sig skärpan som dess skribenter visar i bloggform och tar det in i kulturtidskriftens format. Idag tycker jag Neo påminner för mycket om Axess magasin och för lite om politiska tidningar som ETC. Den tidningen läste jag mycket när jag var yngre – brännhett ideologisk och fräck. Så skulle jag vilja att Neo var.

Konceptet har förbättrats och nu är Neo en utmanande kulturtidskrift. Men den skulle kunna vara brännhet och sätta tonen för den svenska politiska debatten.

Det är det jag tycker Neo borde vara, därför blir jag som sagt lite kluven och kanske onödigt kritisk.

Med reservation för stavfel från min iPhone.