Staten som tar mer än våra pengar

Sverige har en lång historia. Från början var Sverige många små riken som sedan drevs ihop till en nation av Gustav Vasa. Från kungavälde gick landet in i demokrati. Kungaväldet fick ett nytt ansikte med nya anspråk.

Steg för steg har anspråket utvecklats. System för system har lagts under statens makt, skola, pensioner, föreningar, medier och partiväsende. Genom bidragen kommer statens värderingar och staten blir ett självspelande piano.

I botten på systemet sitter medborgaren. Förment oberoende från någon förutom staten, utan behov av familj, vänner eller ens ett jobb.

Skatterna i Sverige är enormt höga, och dolda för medborgaren. De är ett av de uttryck statens förtryck tar sig. Men kanske viktigare och brutalare är de psykologiska anspråken.

Två citat har påverkat mig starkt genom åren. Först Mona Sahlin, i en intervju med turkiska ungdomsförbundet (från wikiquote):

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Mona Sahlins efterträdare vid makten, Fredrik Reinfeldt, har uttalat sig i samma anda (från wikiquote):

Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.

Dessa citat är för mig maktens syn på oss medborgare. Genom skolan har vi lärt oss att Sverige blivit rikt tack vare socialdemokraterna. De skapade det moderna Sverige och välfärdsstaten, som gör Sverige till ett rättvist samhälle. Här tas alla om hand genom statens försorg.

Men vår rikedom är skapad på ett orättfärdigt sätt. Sverige och västvärlden har skapat sin rikedom genom att utnyttja, genom invasion, genom stöld. Vi förorenar miljön och lever på ett i grunden orättfärdigt sätt. Vi kan inte ta bort detta grundliga fel, men genom staten kan en del av orättvisorna rättas till. Det bistånd staten ger gör gott i världen och rättar till en del av felen.

Resten av bristerna ska vi bära med oss. Vi ska hålla koll på varandra så vi källsorterar, inte reser för långt, kanske inte ens skaffar barn för att det skadar miljön. Detta skapar ett djupt lidande och en känsla av otillräcklighet.

Vi är priviligierade, och i grunden fördömda genom vår rikedom och vårt välstånd. Det enda vi kan kämpa för är att utsträcka vårt samhällssystem till hela världen, så att de kan bli välsignade genom den svenska socialdemokratiska staten.

Vi alla förväntas engagera oss i denna hopplösa kamp, och leva med skammen över att det aldrig kommer att gå fullt ut.

Erik Lidström skrev en gång om välfärdsstaten som Saxen som klipper sönder samhället. Det politiska system vi har klipper de naturliga banden mellan människor. Det klipper även banden till vår historia och vårt ursprung.

För mig är det det värsta övergreppet.

Den moderna svensken har inget ursprung. Vi existerar som i ett vakuum, i ett det rymdskepp av påstådd rättfärdighet som den svenska välfärdsstaten är.

Tino Sanandaji skrev någon gång på sin blogg om ämnet: Invandrare byggde inte Sverige

Historierevisionism är ett potent politiskt vapen. Det är vad George Orwell menade med “He who controls the past controls the future. He who controls the present controls the past”. Att frånta rättigheter från en folkgrupp genom att skriva om historien är aldrig trevligt, men att se ett lands elit försöka delegitimisera sitt eget folk är häpnadsväckande.

Svenskar är ett folk och många olika folk i ett. Vi har en stolt historia och en fantastisk kultur. Vi har på många sätt varit fria men alltid verkat under förtryck och statens nycker. Statens makt och anspråk har idag blivit fullständiga, övermäktiga.

Nu ser vi hur staten krackelerar och lögnen som staten har uppfostrat oss i blir tydlig. Idén om välfärdsstaten är en religion för oss svenskar. När vi inser att gud inte finns eller kommer och räddar oss känns det tungt.

Det är dags att börja en ny resa, att upptäcka Sverige och oss själva på nytt.

Vi svenskar är en del av ett folk, ett stolt folk med en lång historia. Vi har starka värderingar, vi har byggt ett starkt samhälle trots alla galna infall från kungar och socialdemokrater.

Var stolt över ditt ursprung och den du är. Säg nej till de moderna prästernas påbud, som idag förmedlas från mediernas upphöjda och dömande position, istället som förr från predikstolen.

Vi måste bygga upp ett verkligt civilsamhälle, utan statens kvävande bidrag och politiska viskanden.

Projekt Allmogen är ett projekt som strävar efter att berätta folkets historia. Här är ett utvandrarbrev från en medborgare som flydde Sverige för länge sen. Hans tankar känns märkvärdigt bekanta än idag:



Daniel Sjöberg säger i podden några starka ord som sammanfattar det jag känner:

Vi är allmogen
Vi är många
Vi glömmer inte
Vi förlåter inte

Statens dag och folkets

Idag är det Sveriges nationaldag. Den firas enligt wikipedia till minne av Gustav Vasa:

Nationaldagen firas dels till minne av att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung den 6 juni 1523, då Sverige åter blev ett fritt rike och bröt Kalmarunionen, dels till minne av att 1809 års regeringsform (som gällde fram till 1974 års regeringsform) skrevs under den 6 juni 1809.

Som jag tidigare skrivit om var Gustav Vasa en brutal diktator. Han kväste folkets motstånd och upprättade en statsmakt som levt fram till våra dagar.

Länge var staten emot att nationaldagen skulle firas. Vi minns alla Mona Sahlins ord om svensk kultur:

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Men staten har ändrat sig och nu ska dagen firas.

Nationaldagsfirande i Linköpings kommun


Sverige har blivit så till den grad internationaliserat och förändrat att skammen över den inhemska kulturen har släppt. Nationaldagen firas med utländska artister som spelar utländsk musik, och självklart ska det hela krönas med en bild av en kvinna i hijab.

Finns det inget traditionellt svenskt att fira på nationaldagen? Inte om de progressiva får bestämma – då firas det multikulturella projektet Sverige. Där är utländsk kultur en självklarhet, eftersom den kan skänka svensken den stolthet man saknar som skamfylld västerlänning. Clownnäsa på svensken.

Lars Anders Johansson skriver på Smedjan om nationaldagen: Nationen är större än staten

Vad som konstituerar en nation är inte lätt att avgöra, men en upplevd känsla av ödesgemenskap tycks vara gemensamt för de flesta nationer. Hur denna känsla av ödesgemenskap uppstår skiftar, men språk och kultur tycks vara avgörande, särskilt i gamla nationer som Sverige.

Jag tror att svensken idag börjar känna den ödesgemenskap som andra folkgrupper under förtryck känt. Det politiska projektet Sverige står oss upp i halsen, och som Lars Anders Johansson skriver kan nationalismen vara något som skapar en vilja till uppror.

Därför unnar jag alla som vill vara nationalistiska att fira på nationaldagen. Jag avnjöt idag en frukost med svenska flaggor och skålande i bubbel för Sverige. Det går att kombinera med avsmak mot staten och eliternas mästrande.

Låt oss höja ett glas för nationen Sverige, och emot statens förtryckande makt på en och samma gång.

Överheten och svenska folket

Jag kommer från mellansverige. Den gård jag har växt upp på har långa anor, jag är tolfte generationen i min släkt som har växt upp där. Bergslagen blev modernt snabbt genom bruken som finns där, och våra traditioner bröts snabbt och vi kastades in i modernitet.

Svenska folket har alltid varit utsatta för överhetens nycker. Förr i tiden var det grymma kungar. Sedan demokratins intåg har statens näve fått en sammetshandske, men den är fortfarande stenhård. Och den griper allt hårdare.

Under 1900-talet har staten steg för steg ökat sin makt över våra liv. Staten har infiltrerat de flesta delar av samhälle. Skola, pension, föreningsliv – staten lägger sin våta hand över det mesta. Och skatterna höjs.

Fria initiativrika medborgare blir steg för steg kuvade och bidragsberoende. Den protestantiska arbetsmoralen byts ut mot bidragsberoende. Driftiga svenskar lessnar och lämnar landet.

Utvecklingen accelereras nu när en omfattande invandring kommer till. De nya medborgarna skolas snabbt in i välfärdsstatens bidragsberoende och passivitet.

Till det kommer att många har en kultur som är väsensskild från vår. En kultur som säger att män och kvinnor inte är likvärdiga, att otrogna är smutsiga och att brott mot otrogna inte är brott. En kultur som har mäktiga externa aktörer som finansierar och påverkar utifrån. Denna kultur passar som hand i handske med överhetens ovilja mot det traditionellt svenska.

Förr i tiden kuvades folket av prästerskapet som predikade svavelosande om arvssynd. Idag är det politiska ledare som sprider sin motvilja mot det traditionellt svenska. Överheten har lärt oss att vår kultur är barbarism och att inget finns att vara stolt över.

Vi ska tacksamt öppna våra hjärtan när nya kulturer påverkar oss. Deras kultur är ju lika mycket värd som vår, eller egentligen bättre. Är det kanske till och med vårt fel att andra har det dåligt?

Överheten har sett svenskarna som sitt projekt under lång tid. Först skulle vi bli goda socialdemokrater. Nu ska vi bli en del av ett globalt, modernt och identitetslöst samhälle. Svensken ska lydigt se på när landet han känt förändras till oigenkännlighet, och acceptera ännu lite höjd skatt.

Det finns många sätt att bromsa utvecklingen, men allt börjar fundamentalt med vissa insikter

  • Jag som svensk är en del av ett folk
  • Jag har en historia som är värd att berättas och lära av
  • Jag har en kultur och värderingar som jag tänker försvara

Jag förstår de som vill engagera sig politiskt för att ändra saker. Kanske kan saker och ting förbättras eller så är staten helt enkelt för stor och kollapsar under sin egen vikt.

Den varaktiga förändringen kommer dock genom att institutioner återuppbyggs utanför staten och att vi svenskar inser att vi måste ta ansvar för oss själva.

Har man det bra för länge blir man bekväm och aningslös och hamnar i knipa. Vi är i en knipa nu, men kanske kan det komma något vackert ur detta. Kanske är askan den bästa jorden.

Run the Jewels om frihet

Run the Jewels är en amerikansk rapduo som är mkt bra. De är, som de flesta artister, vänster och Killer Mike var engagerad i Bernie Sanders kampanj.

Så här säger Killer Mike om att acceptera valresultatet, hur man hanterar ett sådant nederlag. Han intervjuas av Pitchfork:

I tell people who look like me, “You have to be more self-reliant because you’re living in a time where either the government’s going to have too much control over your life or they’re going to be hands-off when you really need them.” […]

Personally, I smoke weed and prepare each day as though I’m a free human being. That means I figure out how to grow tomatoes and collect my rainwater for my own garden. I just bought about three acres of land. I’m sure I’m going to kill a deer, have it go in the deep freezer. All you can do is control yourself and your day-to-day life. 

Don’t hold your fucking head down. This is a beautiful life we lead in spite of whatever things come against us or whatever team loses or wins.

Vackra ord av Killer Mike, men vad jag inte förstår är varför man engagerar sig för en socialist med den insikten. Men jag kommer nog aldrig förstå vänstern, så det kanske bara är att acceptera.

Run the Jewels var med i Portlandia och pratade om hur deras album skulle släppas, mkt skoj:

När Run the Jewels spelade på Way Out West var jag där, det var en otroligt bra spelning. De sa att alla i publiken var med i “Run the Jewels family”, så jag gissar att jag kvalar in!

Även om jag inte gillar politiken så älskar jag musiken. Kolla in deras nya album. 

Kulturskillnader på det judiska nyåret

Idag är det judiska nyåret, och därför vill jag tipsa om denna härligt nördiga film: Dip Your Apple – Fountainheads Rosh Hashanah

Det fick mig osökt att relatera till en bild som IDF Spokesperson lade upp nyligen:

Israel är ett land som vill existera. Det är omgivet av grannar som vill att de ska upphöra att existera.

Mitt Romney pratade om kulturskillnader när han besökte Jerusalem. Jag tycker bilderna ovan illustrerar dessa skillnader ganska väl.

Jag är själv inte jude, men jag är oerhört imponerad av den judiska kulturen och staten Israel. Därför vill jag passa på att önska ett gott nytt judiskt år – Shana Tova!

Svelands hatiska text om hat

Igår såg jag Maria Svelands långa text på DN Kultur och bläddrade förbi. Men efter att ha sett den debatt som skapats kring den har jag nu läst den – och den var precis så dålig som jag tänkte mig. Men av någon anledning verkar folk bli berörda av den.

Johan Lundberg på Axess skriver:

Efter drygt ett halvårs utredande har norska polisen tydligen inte hittat en enda knäppgök som Anders Behring Breivik har haft kontakt med inför de norska terrordåden och massmorden i somras. Icke desto mindre kan Maria Sveland i en jättelik artikel i dagens DN driva tesen att Breivik ingår som kugge i en jättelik högerkonspiration, i vilken ryms allt från ungerska extremistpartiet Jobbik till Bengt Ohlsson, Pelle Billing, Axess, Karl-Ove Knausgård och Marcus Birro. 

Den asatroende Mattias Gardell finns dock på den goda sidan i Svelands världbild, vilket kan synas märkligt med tanke på att hans intresse för det fornnordiska torde utgöra en starkare länk till de framväxande nationalistiska rörelserna i Europa och Ryssland än vad man kan finna inom exempelvis Timbro (som också anses delaktiga i försöken att systematiskt driva på samhällsklimatet i riktning mot en tilltagande acceptans för högerextremism). 

Medan Gardell trots sitt dokumenterade stöd för en totalitär diktator och massmördare som Muammar Gaddafi beskrivs som “lysande”, utmålas den blide bloggaren Pelle Billing som “extremist”, detta därför att den senare har en blogg där den samtida feminismen kritiseras för att vara antiliberal.

Marika Formgren på Corren skriver:

Kort sagt är Maria Sveland upprörd över att människor med andra åsikter än hennes, får möjlighet att framföra dessa åsikter i offentligheten. Att det kan vara svårt att integrera analfabeter får inte sägas. En sverigedemokrat får inte prata i tv, även om han är partiledare för ett parti som folket har valt in i riksdagen. 

Manliga bloggare med en annan syn på jämställdhet än den radikalfeministiska bör brännmärkas och frysas ut som extremister. Teaterföreställningar som uppmanar till massmord på män, och som vänder sig till skolelever, får inte ifrågasättas. 

En kristen författare som har förlorat ett barn och mötts av beskedet att det inte var ett barn utan ett foster, får inte utifrån sin kristna tro och sina personliga erfarenheter ifrågasätta svensk abortlagstiftning i en kristen tidning. Bengt Ohlsson får inte skriva att kulturvänstern är intolerant mot människor med andra åsikter, och Knausgård är ”en skäggig norrman” som borde tigas ihjäl. 

Anna Ekström skriver

Som obefläckad feminist räknar Seland däremot Mattias Gardell – utan att kritisera hans stöd för den revolutionära islamismen. […] Sveland, som berättar om hur gripen hon blev av Förintelsemonumentet i Berlin, leder här in läsaren på ett farligt villospår. Den islamistiska antisemitismen är nämligen den mest avancerade jag stött på. Det är inte så märkligt då man i snart hundra år haft tillgång till den muslimska antisemitismen, som från början var jämförelsevis mild, och den importerade kristna antijudiska föreställningsvärlden, den likaså importerade moderna antisemitismen och den samproducerade antisionismen. 

Finns det några som är redo för en ny förintelse är det islamisterna. De säger det dessutom öppet – men vad är det mot kritiker av vänsterfeminism? Pär Ström och Pelle Billing har svarat Sveland.

Det är otroligt att en liberal tidning kan ha en redaktion som DN Kultur. Som dessutom släpper igenom en text med rena språkliga fel. 

Det är i detta samhällsklimat som Bengt Ohlsson skriver sin märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern som just handlar om hans aversion inför en politiskt korrekt vänsterhegemoni.

Det saknas ett komma efter känslomässiga. Men det kanske är ett konstnärligt uttryck?

Jag brukar inte läsa vänsterns texter för jag tycker de är både ointellektuella och ohederliga. Fredrik Segerfeldts uppmaning till vänstern att tagga ned talar för döva öron.

Det är den gamla vanliga visan – klumpa ihop alla som inte är vänster och utmåla dem som nazister, rasister och Anders Behring Breivik. Parat med känslor och hjärtan som bultar.

Johan Lundberg igen:

Om nu Maria Sveland är så intresserad av att ta reda på varför hon erfar äckel inför det faktum att Bengt Ohlsson argumenterar för en ökad åsiktspluralism där inte åsikter som är till höger om Vänsterpartiet avfärdas i termer av “tokhöger” (för att använda Svelands terminologi), borde hon kanske sätta sig in lite mer i de extremistiska rörelsernas utveckling under 1900-talet. 

Till exempel genom att läsa just om hur situationen såg ut i 1930-talets Tyskland. Då skulle hon kanske kunna notera en likhet, inte mellan 1930-talets ideologier och hennes egen världsbild, men däremot mellan det totalitära tänkandet och hennes egna idéer om att alla som inte delar hennes egen världsbild, är odsinta antidemokrater vilkas åsikter hotar det civiliserade samhället. 

Svelands text är pinsam men problematiskt. Vänsterns hat mot oliktänkande borde oroa och skapa debatt.

Tips: Black Keys

Här kommer ännu ett popkulturellt tips – bluesrockgruppen Black Keys. Deras utmärkta skiva Brothers blev förra året utsedd till näst bästa skiva av Rolling Stone. Jag har totalt lyssnat sönder både den och deras förra skiva Attack & Release (som producerades av Danger Mouse).

Black Keys kommer snart med en ny skiva och den lanseras med deras singel Lonely Boy. Videon till denna är inget annat än briljant:

Kan även rekommendera den supercoola videon till deras gamla hit “Howlin’ for you”. Den är rätt dålig som musikvideo eftersom den avbryts av repliker hela tiden, men den är ändå riktigt sevärd.

Jag är en trogen läsare av Sonic Magazine och jag kan inte för mitt liv förstå hur dom kan ha undgått att skriva om Black Keys. Bandet är inte alls särskilt omtalat i Sverige.

Skärpning! Black Keys är hur bra som helst.

Extremfeministisk pjäs för skolbarn

Johan Lundberg på Axess har under en tid kritiserat Turteatern för deras uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Här är en debattartikel: Svenska feminister måste sluta hylla feminister som mördar män.

Om man får tro Valerie Solanas livshistoria hade hon goda skäl att hata män. Hon hade utnyttjats sexuellt av sin far, blev gravid vid 15 års ålder med en sjöman, försörjde sig som prostituerad och tiggare, var narkotikamissbrukare, tillbringade långa tider på mentalsjukhus och dog vid blott 52 års ålder. Under hela sitt liv tycks Solanas ha utnyttjats av män.

Att ta denna tragik som förevändning för att även efter hennes död fortsätta att exploatera henne, blir inte mindre osmakligt för att det är svenska feminister som roar sig på hennes trasiga livsödes bekostnad.

”Vi viker oss i skratt”, skriver till exempel Nina Lekander i Expressen omTurteaterns nu aktuella föreställning, baserad på Solanas förvirrade anteckningar om vikten av att ”störta regeringar, eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering [av fortplantningen] och utplåna det manliga könet”.

Som framgår av citatet emotsätter sig hennes SCUM-manifest (där SCUM står för ”Society for Cutting up men”) själva fundamentet i det demokratiska samhället.

Manifestet förespråkar revolution, konfiskering av medborgarnas egendom samt mord av alla företrädare för tidigare generationers förtryck. Det är en uppfattning som bygger på en kollektivistisk tankefigur och som propagerar för våld mot alla representanter för stora befolkningsgrupper.

Med tanke på att uppsättningen på Turteatern är avsedd för skolelever, finns anledning att dra öronen åt sig inför en text som argumenterar för massmord på företrädare för kollektiv, vare sig dessa utgörs av kapitalister, muslimer, bögar, judar, borgare eller – som i detta fall – män.

Här är lite av den respons han har fått:

Jesper Nilsson, chefredaktör för Dagens konflikt, skriver på Twitter: ”Män som våldtar kvinnor. Det sticker väl inte Johan Lundberg i ögonen”.

Johannes Klenell, förläggare på Galago, skriver på Twitter: ”Johan Lundberg är beviset på att det ibland inte spelar någon roll hur många böcker man läser, du kan ändå vara dum i huvudet”.

Paula Melkersson beskriver mig i nättidningen Feministiskt perspektiv som tillhörande gruppen ”hatare” som ”inte [gillar] konst”, men som däremot ”vill bygga murar och stänga dörrar”.

Nina Lekander påstår i Expressen att jag i min kritik ”skummar av humor- och perspektivlös vrede”. […]

Kristina Lindquist, redaktör på DN påstår på Twitter att jag i en radiodiskussion med Nina Lekander har sagt att det finns ”inget kvinnohat i teaterhistorien”. När hon får frågan om jag verkligen har påstått det, svarar hon: ”Inte exakt, därför struntade jag i citattecken”.

Johan Wennström har också skrivit om ämnet, Scummar av ilska:

Männen i publiken får hårt strålkastarljus i ansiktet och tilltalas “aphjärnorna”.

Vissa åskådare hummar trots allt med som om de lyssnade till något djupsinnigt. MenScummanifestet skrevs av en person som levde ett liv kantat av övergrepp, prostitution, narkotikamissbruk och vistelser på mentalsjukhus, och som mötte slutet utfattig och ensam på ett vandrarhem för socialfall. Dess starka inslag av våld och sexuell automatik tyder på ett känsloliv som var kraftigt ur balans.

Så förmodligen bör man förstå den oförsonliga texten som en trasig människas besvikelse över hur livet kom att utveckla sig. I alla fall är den inte mycket till samhällsanalys, varken i dess ursprungliga form eller i den version som Turteatern levererar.

Ändå är det precis vad Turteatern (“Teatern utan reaktionärer”) tycks vilja säga oss. Enligt dem är Solanas uppmaning till könskrig mot män ett tankeväckande inlägg i jämställdhetsdebatten, lämpligt till och med för gymnasieungdomar att se och “reflektera” över.

Det är otroligt att en pjäs som SCUM för det första finansieras av skattemedel. Såvitt jag kan se har inga skolföreställningar planerats, och om någon sådan genomförs måste skolledningen ställas till svars.

Tips: Simon G – Att leva med skammen

Jag har börjat lyssna på hip hop. Det började när jag skulle ner till Way out West och kolla på Kanye West. När jag plöjt hela Kanye Wests skivsamling började jag kolla efter annat.

50 Hertz är en riktigt rolig grupp som min bror tipsat mig mycket om. I den gruppen finns Frej Larsson från Maskinen. Jag tycker Frej är riktigt bra, så jag kollade upp lite olika saker han hade gjort. Då stötte jag på Far & Son, som är Frej och Simon Gärdenfors.

Simon Gärdenfors är framför allt serietecknare. Men också rappare, men kanske inte i den mest klassisk bemärkelsen.

Simon G’s soloskiva heter “Att leva med skammen“.

Simon G - Att leva med skammen
Simon G - Att leva med skammen

Skivans stora hit är låten Fullbordat samlag:

Jag vill ha fullbordat samlag på första träffen
Kanske inget mer, hoppas inte du blir ledsen […]

Kanske drar sen, kanske väljer å stanna
Dricker te i köket å snackar med din mamma
Inget fast förhålladen, jag hoppas du förstår
inte mogen för det, jag är bara 32

Simon G fokuserar på originella texter. Bland annat rappar han om decimaler på pi och att man blir tjock av att äta för mycket digestivekex. Riktigt roligt emellanåt, som t ex denna rad från låten “Simme”:

Jag växte upp i Hjärup i södra Sverige
Det var typ som Sex and the city ungefär
Fast på landsbygden, och utan sex då tyvärr

Musiken är elektro i stil med slagsmålsklubben och den är bland annat skapad av elektrodrottningen Sophie Rimheden. Intressanta ljud och kul produktion i allmänhet. En blinkning till Slagsmålsklubben och 50 Hertz är också att många av låtarna avslutas med en explosion.

“Att leva med skammen” är mycket originell och svårt beroendeframkallande. Den visar verkligen att hip hop kan vara på många olika sätt. Detta är inte precis gangsterrap.

Lyssna på skivan på Spotify. Läs även Simon Gärdenfors blogg.

PS: En annan låt där man kan njuta av Simon G i högform är Far & SonsPrecis som jag