Tove Lifvendal skriver en krönika på SvD: I huvudet på en liberal
Det finns två typer av liberalism – socialliberalism och klassisk liberalism. Klassisk liberalism står för en liten stat och mycket frihet. Socialliberalismen kan vara allt från klassisk liberalism till socialism.
Lifvendal skriver i sin krönika:
För en liberal blir samhället aldrig färdigt.
Detta uttalande visar på vilken skola Lifvendal tillhör. Sitter man och funderar ut olika statliga lösningar på problem är man socialliberal. En klassisk liberal har ingen vision om ett samhälle som staten och dess ingenjörer kan mejsla fram.
De svenska liberalerna är ihopväxta med staten. Det beskriver Lifvendal själv, synbarligen utan att förstå vad hon skriver:
Men i Sverige är vi mycket tillvanda våra offentliga system, och ser på staten som ett slags facit över vad som är möjligt. Det är ett bekymmer, för den liberalt sinnade. Vår tankeram är snäv, och vår spatiala förmåga att tänka oss hur samhället skulle kunna fungera utan precis lika mycket stat som i dag, mycket klen.
Tala för dig själv, Tove Lifvendahl.
Det inte svårt att vara liberal. En liberal för mig respekterar alltid äganderätten, och är emot aggression. Av det följer att man är emot statens inflytande.
En socialliberal är en intellektuell socialdemokrat som sitter på läktaren och bekymrat pekar på högern när vänstern förstör samhället.
Det finns väldigt få verkligt oppositionella i Sverige idag. Det är en viktig anledning till att jag har engagerat mig i Klassiskt liberala partiet.
Begreppsförvirringen och associationen med socialliberaler är svår men ger samtidigt upphov till viktiga diskussioner. Dom tänker jag vara med och ta.