Lite finare socialdemokrater

Tove Lifvendal skriver en krönika på SvD: I huvudet på en liberal

Det finns två typer av liberalism – socialliberalism och klassisk liberalism. Klassisk liberalism står för en liten stat och mycket frihet. Socialliberalismen kan vara allt från klassisk liberalism till socialism.

Lifvendal skriver i sin krönika:

För en liberal blir samhället aldrig färdigt.

Detta uttalande visar på vilken skola Lifvendal tillhör. Sitter man och funderar ut olika statliga lösningar på problem är man socialliberal. En klassisk liberal har ingen vision om ett samhälle som staten och dess ingenjörer kan mejsla fram.

De svenska liberalerna är ihopväxta med staten. Det beskriver Lifvendal själv, synbarligen utan att förstå vad hon skriver:

Men i Sverige är vi mycket tillvanda våra offentliga system, och ser på staten som ett slags facit över vad som är möjligt. Det är ett bekymmer, för den liberalt sinnade. Vår tankeram är snäv, och vår spatiala förmåga att tänka oss hur samhället skulle kunna fungera utan precis lika mycket stat som i dag, mycket klen.

Tala för dig själv, Tove Lifvendahl.

Det inte svårt att vara liberal. En liberal för mig respekterar alltid äganderätten, och är emot aggression. Av det följer att man är emot statens inflytande.

En socialliberal är en intellektuell socialdemokrat som sitter på läktaren och bekymrat pekar på högern när vänstern förstör samhället.

Det finns väldigt få verkligt oppositionella i Sverige idag. Det är en viktig anledning till att jag har engagerat mig i Klassiskt liberala partiet.

Begreppsförvirringen och associationen med socialliberaler är svår men ger samtidigt upphov till viktiga diskussioner. Dom tänker jag vara med och ta.

Försvarstal för ett frihetligt parti

I Radio Frihetligt diskuterades Klassiskt Liberala Partiet av Simon Gustavsson, Martin Eriksson från Bubbla och Xenophon Tocqueville från bloggen Den spontana världsordningen.

Xenofon uppmärksammade vår nya podd som kommit ut med ett andra avsnitt.

Martin Eriksson är starkt negativ till ett frihetligt parti, och jag vill bemöta hans argument.

Martin ser att ett frihetligt parti snabbt kan bli synonymt med den frihetliga rörelsen. Om partiet utvecklas på ett negativt sätt kommer det då dra med sig hela rörelsen och ge den ett dåligt namn.

Martin är också orolig att ett frihetligt parti kommer dra fokus från andra viktiga projekt som hans eget bubb.la.

Mitt parti, Klassiskt Liberala Partiet, har inga som helst ambitioner att sluka upp den frihetliga rörelsen. Om vi får en stor plattform ser jag att vi kommer använda den för att lyfta fram viktiga projekt inom den frihetliga rörelsen .

Utöver det tycker jag att vi har en bra klassiskt liberal politik utan några avsteg från det som brukar kallas minarki. Genom vår existens sprider vi denna politik.

Att Gary Johnson är en dålig presidentkandidat och att Libertarian Party i USA har utvecklats dåligt ser jag inte som ett argument mot att försöka göra något bättre i Sverige.

KLP fyller flera syften. Xenofon nämner i podden att vanliga politiskt intresserade normalt söker sig till ett parti när de är intresserade av politik. Det är något vi har märkt av i partiet.

Vi finns också redo för de som vill lägga sin röst på ett verkligt frihetligt alternativ, istället för ett socialdemokratiskt.

Martin Eriksson menar att det som framför allt måste göras är att påverka de existerande partierna. Den funktionen fyller även vi. När vi blir ett etablerat parti kommer inte längre de borgerliga kunna låtsas vara frihetliga. Då blir det tydligt att de är vänster, precis som deras påstådda ideologiska fiender.

Det är många i de borgerliga partierna som är verkligt frihetliga. Vi tvingar dem att vara på tårna, och ger dem även mer hävstång mot motstånd internt då de kan visa på risken att frihetliga röstar på andra, eller lämnar partiet.

Jag ser KLP som en del av den frihetliga rörelsen, i utkanten av den. Vi ska ta lärdomar från viktiga frihetliga projekt som bubb.la, mises.se och projekt Allmogen och göra till praktisk politik.

Den frihetliga rörelsen behöver alltid en parlamentarisk gren. Partiers natur är sådana att de kan korrumperas och tappa fokus. Då måste ett nytt parti skapas. Lite som The Lich King i World of Warcraft.

Liknelsen med en ond skurk är relevant eftersom politik är ett smutsigt hantverk. Jag har försökt lämna partipolitiken bakom mig, men partipolitiken vill inte lämna mig, eller någon annan.

Jag vill inte heller att KLPs medlemmar ska förälska sig i partipolitiken och ägna all sin kraft åt det. Vi ska vara konstruktiva, använda vår tid effektivt och fokusera på det som är viktigt i livet – familj, arbete och vänner.

Min förhoppning är att KLP ska bli accepterat som den frihetliga rörelsens parlamentariska gren. Jag tror vi kan bli en konstruktiv kraft som lyfter hela rörelsen.

 

Statsinvandring, ansvar och lösningar

Jimmie Åkessons valfilm inför valet 2018 finns nu på youtube.

Det är en ödesmättad film som pekar på den statligt drivna invandringens effekter på Sverige. Den pekar också på moderaterna och socialdemokraterna som huvudansvariga, och på medierna.

Statsinvandringen har försämrat Sverige drastiskt, vilket Åkesson och Sverigedemokraterna förtjänstfullt visar i sin film.

Det är mycket bra att ansvar utpekas, och moraliskt har Sverigedemokraterna rätt. Men de har bara förstått en del av problemet.

Den statligt drivna invandringen eller massinvandringen är strået som knäckte kamelens rygg. Men det finns en elefant i rummet.

Skatterna är höga, byggandet är reglerat, polisen är kuvad och sönderreglerad – det går att hålla på hur länge som helst. Sverige är ett semi-socialistiskt land med skatter över 50%. Då bryts samhället ner och misär uppstår.

Vi är halvvägs till Venezuela, och följaktligen har vi rätt mycket av de problem som Venezuela har. Stagnation, fattigdom och misär i ett land korrelerar väl med skattenivåerna.

Sverigedemokraterna vill ha kvar den enorma stat vi ser idag, men hoppas kunna reformera genom att byta ut de ansvariga på toppen. Dessa förmodat upplysta och kunniga politiker ska styra skutan rätt.

Åkessons tvivel skiner igenom i slutfrasen:

Mitt namn är Jimmie Åkesson, och jag kommer göra allt för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och moderater ha skapat. Vi kan, och vi måste lösa det här.

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 13.0px Helvetica}

Jag tvivlar inte på Åkessons barnatro att staten kan lösa detta. Detta är samma förhoppning som Medborgerlig Samling har, eller Moderaterna med sitt nya mer sansade ledarskap. 

Jesus borde väl kunna fixa biffen? Jesus som statsminister?

Tyvärr är det så att socialism inte fungerar, hur briljanta företrädarna än är. Det har bevisats om och om igen, men med idioters envishet försöker människor om och om igen.

Det enda som kan rädda Sverige är att rusta ned den massiva stat som plågar Sverige. Självklart ska staten sluta att locka människor till Sverige med skattepengar. Men om invandringen minskades till noll skulle ändå problemen vara kvar.

Sverigedemokraternas förslag på lösningar för polisen är behjärtansvärda men vem som helst kan se att det finns brister. Man vill göra “effektivitetsreformer”, vilket är rätt svårt när hela myndigheten är mer eller mindre nedbruten.


En jättemyndighet kan inte lösa säkerhetsproblemen för hela Sverige. Det måste till decentraliserade lösningar.

Kommunerna måste ges möjlighet att bygga upp lokala polisorganisationer, det måste underlättas för privata bolag att sköta säkerheten och sist men inte minst måste människor tillåtas att bära vapen.

Politiker kan inte lösa människors problem. De kan bara förhindra och förstöra. Det vill inte Sverigedemokraterna eller något annat parti inse.

Jag har engagerat mig i Klassiskt Liberala Partiet för att ge människor en möjlighet att rösta för verklig förändring. Vi kan inte reformera myndighetssverige, lika lite som någon annan. Vi är rätt duktiga men ärligt talat inte bättre än några andra politiker.

Vi kan däremot rulla tillbaka staten, sänka skatterna och ge människor möjlighet att lösa sina egna problem. Det är det enda som fungerar.