Slut på statsbistånd?

Detta menar nu alliansen genom biståndsminister Gunilla Carlsson. Från Ekots lördagsintervju

– Jag skulle vilja se att vi nu överger den här formen i det bilaterala svenska biståndet, säger Gunilla Carlsson.

Fyra afrikanska länder får i dag direkta svenska bidrag till sina statsbudgetar.

Det är Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique som får dela på en knapp miljard kronor.

Budgetstödet är omstritt. Samarbetsorganisationen OECD:s biståndskommitté hävdar att budgetstöd kan vara bra och kostnadseffektivt om det görs på rätt sätt, men enligt regeringen och Gunilla Carlsson överväger nackdelarna.

På EU-nivå har regeringen inget emot att det fortsätter men det direkta svenska budgetstödet ska alltså avvecklas.

– Jag hoppas att vi rätt så snart kan inleda processen med att börja avsluta det men jag vill inte sätta något årtal. Men det här är min ambition för det är också en konsekvens av det tänkande som jag nu har kring den fortsatta biståndsförnyelsen, säger hon.

Det vore oerhört väl om detta kunde upphöra ögonblickligen. Någon här som tror att ett budgetstöd till diktaturer eller halvdiktaturer kommer folket till del? Tänk också på den enorma korruption som finns i u-länder.

Men såvitt jag vet betalar Sverige statsbistånd till Palestina, och stöttar bland annat Fatahs hatpropaganda, terrorhyllningar och antisemitism. Våra biståndspengar går också till rent kontantstöd till dömda terrorister som frisläpptes. Eventuellt är det inte direkt stöd, utan indirekt – vilket får anses vara en klen tröst.

Carlsson kommenterar vidare:

Gunilla Carlsson skärper tonen när det gäller att kräva att biståndsmyndigheter och organisationer ska redovisa praktiska resultat av hur biståndspengarna används.

Enligt biståndsministern pratas det för mycket i svensk biståndsverksamhet.

– Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas, säger Gunilla Carlsson.

Det sker ingen granskning av det som uträttas inom traditionellt bistånd. Ytterligare ett argument att dirigera biståndet i andra kanaler, som t ex Swedfund. Eftersom Swedfund är ett företag är journalisterna på detta som illrar – vilket är utmärkt. Bistånd måste granskas.

Vill återigen tipsa om Fredrik Segerfelds bok Biståndets dilemman. Så här skriver han om bistånd:

Utvecklingsbistånd kan bara fungera där det inte behövs. Och där det behövs fungerar det inte. Dessutom kan vi inte bygga upp fungerande politiska system i andra länder samtidigt som vi dikterar vad dessa system ska bedriva för politik. Vidare är det omöjligt att med bistånd från en stat till en annan komma runt de makthavare i fattiga länder som utgör utvecklingens främsta hinder.

Detta är tre dilemman som gör tanken på ett fungerande bistånd omöjlig. 

Läs en recension av Biståndets dilemman här.

Det är skrämmande att tänka på hur mycket pengar som Sverige lägger på bistånd när både forskning och sunt förnuft pekar på att deti bästa fall inte ger någon effekt.

Ask: Brottsuppklarningen måste öka

Igår skrev Beatrice Ask på Expressens debattsida: Så kan Sverige få en fungerande polis

Polisens effektivitet är en fråga som ständigt är aktuell i debatten. Det finns all anledning att ställa krav på en effektiv och tillgänglig polis som förebygger och klarar upp fler brott. På senare år har alliansregeringen tillfört 7,5 miljarder kronor till rättsväsendet. Det är, med alla mått mätt, en exempellös investering i vår gemensamma trygghet och säkerhet. Vi har nu mer än 20 000 poliser i landet och förväntningarna på att tillskottet av fler poliser ska ge resultat är höga.

Samtidigt visar ny statistik från rikspolisstyrelsens att rättsväsendet bara klarade upp 16 procent av de anmälda brotten under förra året. Högst uppklarningsprocent har narkotikabrott och trafikbrott 65 procent, respektive 58 procent medan bara 2,5 procent av alla stölder och inbrott klarades upp.

För regeringen står det helt klart. Brottsuppklarningen måste öka. 

När man lusläser artikeln ser man att Ask själv inte har påstått att polisen inte fungerar. Det är Expressens rubriksättare som har spetsat till artikeln – ett oskick om ni frågar mig.

Hursomhelst har Ask lite olika idéer om hur man kan förbättra polisens arbete:

Regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning som inom kort ska lämna förslag till en ny polisorganisation. Kommittén har analyserat i vilken utsträckning polisens organisation är ett hinder för de krav regeringen ställer på högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad flexibilitet och väsentligt förbättrade resultat i polisens verksamhet. Med utgångspunkt av slutsatserna kommer kommittén lämna förslag till en helt eller delvis ny organisation.

Detta låter som det viktigaste förslaget och utredningen borde rimligen komma fram till att polisen ska vara en organisation istället för en för varje län som idag. Utöver det skriver Ask om andra åtgärder som jag inte kan bedöma.

Bra att saker och ting görs, men polisens misslyckande skvätter tillbaka på Beatrice Ask. Hon har varit ansvarig under ganska många år nu och har inte gjort något väsen av sig allt.

I grund och botten handlar detta om att rättspolitik inte är något som engagerar svensk media eller politiskt etablissemang. Sjukersättning och a-kassa är viktiga frågor men den fundamentala fråga för ett samhällle är att polisen skyddar oss från brott. Torsten Flinks rump-chock är mindre viktig än att polisen klarar upp 16% av brotten.

Beatrice Ask har inte gjort ett bra jobb som justitieminister. Om Ask plötsligt börjar se att polisen inte fungerar borde hon också börja prata om sitt eget ansvar.

“Unga muslimer en sekt”

Läste en mycket intressant artikel av artisten Kadafi Hussein på Newsmill igår: Sluta fjäska för sekten Unga Muslimer

Som ung svensk muslim blir jag arg att jag ska företrädas av en homofobisk, antisemitisk sekt. Det som gör mig ännu mer ledsen är att de får miljoner i bidrag av staten. Med sina pengar försöker de stoppa all ärlig debatt om muslimer och Europa. Under hösten dök Kharraki upp på våra seminarier om “Islam och Europa” i Tensta Träff och tillsammans med kompisarna från muslimska mänskliga rättighetskommittén gjorde de allt för att förstöra möten.

Alla som har gått på Föreningen Tensta Träffs seminarier är inte förvånade över att Sveriges Unga Muslimer bjuder in homofober och antisemiter till konferensen. Vi har ju sett hur föreningens ordförande Mohammed Kharraki har uppträtt på de seminarierna och man kan inte säga att han har någon respekt för demokratiska mötesformer. Det låter som dåligt skämt när han säger att organisationen Sveriges unga muslimer” står för mångfald och är mot extremism i alla dess former” […]

Nu har Sveriges Unga muslimer tillsammans med Muslimska mänskliga rättighetskommittén börjat med egna möte i Tensta Träff. Den 23 februari hade de öppet möte där de hade bjudit in de som stod utanför Folkets Hus och förhindrade ungdomar att komma in festlokalen. I lokalen satt män och kvinnor på var sin sida och man fick inte sitta blandat. Som vanligt styrde miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan allt men han satt längs bak i lokalen. Jag undrar om Miljöpartiet står för att kvinnor och män inte får sitta bredvid varandra?

Den här artikeln är gammal (uppdaterad februari 2011) men fortfarande mycket relevant. Det finns ingen särskild granskning av extremismen bland det svenska islamska etablissemanget utöver den som Gudmundson gör på fritiden.

Det finns inget som pekar på att artikeln har blivit mindre relevant nu. Gudmundson skriver idag att det finns 200 jihadister i Sverige och att landet är ett centrum för Al-Shabaab som numer är en del av Al Qaida.

EUs jordbruksstöd skapar svält

Johan Norberg skrev för en tid sedan en intressant metro-krönika om EUs jordbruksstöd CAP:

Alla som studerar EU har lärt sig att det är ett ekonomiskt och politiskt partnerskap som har till syfte att upprätthålla en gemensam marknad och skapa död och underutveckling i fattiga länder. Tja, det kanske inte formuleras riktigt så i dokumenten, men det är effekten av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, som nu firar sitt 50-årsjubileum, Bl a med en hemsida med pigga bebisar och glada ungdomar som gillar mat, och en uppmaning till dig att kampanja för politiken.

Under 50 år har CAP satt upp tullar mot livsmedel utifrån och givit massiva subventioner till bönderna. Dessa skapar överproduktion och EU köper ibland upp det för att priserna inte ska falla. I början av 2010 hade EU ett 76 000 ton stort smörberg och 2,4 miljoner ton korn i lager. Med exportsubventioner dumpas överskotten ibland utomlands. CAP är kort sagt den enda planekonomin i Europa som överlevde murens fall.

Strafftullar hindrar utländska bönder att exportera till oss och de måste även konkurrera mot våra statsbudgetar. Då och då hälsar vi på dem hemma och slår ut en marknad med skattesubventionerade livsmedel. Om man medvetet gick in för att sabotera den viktigaste näringen i fattiga länder skulle det vara svårt att tänka ut något mer effektivt.

Men lobbyorganisationen Svensk Mjölk är kritisk till Johan Norberg:

Johan Norberg är en välrenommerad debattör. Därför känns hans analys av jordbrukspolitiken i EU, i Metro i går ganska billig.   

Lantbrukare och mjölkföretagare får inte ersättningar för att de producerar mat. De ges för kollektiva nyttigheter, som biologisk mångfald och andra miljöinsatser, kvalitetsarbete i produktion såsom djuromsorg och kompensation för lantbruksföretag som finns i mindre gynnade områden.  

Utmaningarna framför oss är att utforma en jordbrukspolitik i EU som bidrar till att lösa nationella och globala utmaningar. Vi måste bestämma oss för vilken roll politiken respektive marknaden ska ha. […] EU har tullar som alla andra länder eller handelsområden.  

Det här med att vi dumpar mat på världsmarknaden och strafftullar ut den fattiga världen är inget problem för Svensk Mjölk!

Men Fp:s Birgitta Ohlsson vill minska jordbruksstödet, skriver hon i Expressen. Viktigt, och den här frågan behöver uppmärksammas mer.

Madon: Stoppa mobbningen av Sd

Sakine Madon skriver idag på Expressen: Sluta vuxenmobba Sverigedemokrater

Ett metalband portades nyligen från ett musikarrangemang i Visby på grund av att sångaren misstänks vara sverigedemokrat. När ska vi inse att SD-åsikter inte försvinner med mobbning?  

Bandet, som heter Avenir, blev först tillfrågade att spela på “Rockskallen” och tackade ja. Plötsligt ändrade sig arrangörerna. Enligt Ulrica Fransson Ingelmark, redaktionschef på arrangören Gotlands Allehanda, beror beslutet på äventyrad säkerhet och inte på sångarens politiska åsikter. 

Det låter ädelt, men luktar efterhandskonstruktion. Gotlandspolisen har dementerat att det skulle existera en hotbild. Eventuell SD-koppling är inte offentlig, då partiets medlemsregister är hemligt. Och bandets musik har inget med politik att göra. Den kontaktperson som hörde av sig till bandet via Facebook skriver inget om säkerhet: sångarens politiska sympatier anges vara problemet. […] 

Intolerans och främlingsfientlig dynga försvinner inte av att förment toleranta personer beter sig som panikslagna åsiktsjägare.

Mycket bra att Madon uppmärksammar detta. Men det är värre än vuxenmobbning – förföljelsen av Sd:are är ett allvarligt demokratiproblem.

96% av biståndet till Somalia försvinner

Fredrik Segerfeldt citerar på sin blogg en rapport från Foreign Affairs:

In Somalia, the problem is that the TFG is not up to the task. Corruption is rampant with the TFG, too: a confidential donor-supported audit showed that 96 percent of bilateral aid awarded between 2009-2010 simply disappeared. Without military protection from AMISOM, which has created a sort of ”green zone” around the presidential palace, the transition government’s hotels and offices would be overrun. The bottom line is that the TFG is, on its best day, little more than a drain down which international funds disappear.

Segerfeldt kommenterar:

Detta är en ypperlig illustration av ett av biståndets dilemman. Orsaken till att landet inte är utvecklas gör att biståndet inte kan fungera. Vilket gör tanken på ett fungerande ”utvecklingssamarbete” omöjlig. 

Fredrik Segerfeldt är en viktig kritiker av svenskt bistånd och har nyligen skrivit en bok: Biståndets dilemman

Hur ska polisen göra?

Det skrivs fortfarande om rättsrötan, mycket tack vare att situationen i Malmö fortsätter att vara mycket allvarlig. SvDs Daniel Persson skriver både på ledarsidan och ledarbloggen.

Från ledarsidan: Malmö bör lära av erfarenheterna från New York:

New York var på 1980-talet med rätta känt som en kriminalitetens högborg. Men under de senaste två årtiondena har staden upplevt den största och mest varaktiga nedgången av gatubrott som någonsin setts i en utvecklad storstad. Franklin E Zimring, professor i juridik vid University of California, beskrev i artikeln How New York Beat Crime i augustinumret av Scientific American hur staden genom sättet att använda polisen och innovativa metoder kan fungera som en modell för att förhindra mord, rån och andra illdåd.
Antalet poliser är viktigt, slår Zimring fast. Trots att New York gjorde sig av med 4000 uniformerade poliser efter år 2000 var antalet poliser fortfarande markant högre efteråt än 1990.
Det viktigaste som gjordes var dock att utöver polisens numerära ökning ändra hur polisen arbetade. Den viktigaste förändringen var fokuseringen på så kallade hot spots, en strategi som använts med framgång även på andra håll.

bloggen skriver Persson om rikspolischefens framträdande på Folk och Försvar:

En hållpunkt är IT-systemen, de över 800 olika som förhindrar varje form av effektiv polisiär verksamhet, men det är välkänt sedan tidigare. Klart mer intressant då när Svensson talar om det kritiska behovet av att tydliggöra mandaten i organisationen. Flera nivåer hanterar samma frågor, det går inte att driva en effektiv verksamhet på det viset. Det går nog att hitta frågor som ingen har mandat att hantera också, säger Svensson sen. Det är svidande kritik som riktas från rikspolischefen.
Svensson konstaterar sedan att han ju inte får lägga sig i den operativa driften i de olika länsmyndigheterna och att det kan kännas väldigt frustrerande inte minst gällande situationen i Malmö. Han refererar till vad DN:s Peter Wolodarski sagt tidigare om Malmö om ”vissa gator som man inte hanterar… Jag tycker det är skit! Det är bara att se till att vi tar makten över de gatorna. Det är inte så himla svårt. Men det är inte mitt uppdrag…” Det är inte utan viss uppgivenhet det sista slinker ut.
Moderatorn passar på att fråga om han vill centralisera verksamheten, men det vill Svensson inte. Polisen SKA vara lokalt förankrad, säger han, det är oerhört viktigt. Och han har rätt. Men polisen måste också fungera och utföra det uppdrag den är ålagd. När den inte gör det måste ansvar utkrävas. Riktigt så är det inte idag.

Polisen har aldrig haft så stora resurser som idag, men ligger ändå och tröskar runt 15 % uppklarningsprocent. Med sådana resultat är det inte konstigt att städer ballar ur på det sätt som Malmö gör. Det som är anmärkningsvärt är väl att andra städer fungerar så bra som dom gör.

Det finns mycket mer att skriva om polisens sammanbrott.

SVT: Stenkastande icke-våld i Gandhis fotspår

SVT har ett program som heter Korrespondenterna som rapporterar från världen om. Det senaste avsnittet handlar om ickevåld:

Runt om i världen organiseras idag protester och revolutioner av rörelser som använder fredliga medel. Taktiken är urgammal. “Vänd andra kinden till”, som det står i bibeln – möt våld med ickevåld. Mahatma Gandhi tog devisen på allvar och besegrade det brittiska kolonialväldet. I dag är han en förebild för världens unga. Hans tankar inspirerar demonstranter från Kairo, till New York och Bombay.

Programmet kan ses här på SVT Play och består av tre inslag. Det första handlar om Indien och aktivister som använder ickevåld för att stödja Anna Hazare. Deras metoder är bland annat dans och filmer som sprids via sociala medier.

14 minuter in börjar nästa avsnitt, från Västbanken i Palestina och vad som i inledningen av programmet beskrivs som en “energisk fredsrörelse”. Det handlar om palestinier från byn Nabi Saleh som protesterar mot bosättningen Halamish.

SVTs korrespondent Samir Abu Eid berättar:

“Precis som andra palestinier var hon tidigare övertygad om att det enda sättet att få slut på den israeliska ockupationen var genom väpnad kamp. Men nu har hon och allt fler palestinier ändrat uppfattning.”

En kvinna vid namn Nariman Tamimi intervjuas

“Varje fredag här i Nabi Saleh demonstrerar vi fredligt mot ockupationen av vårt land”.

14 minuter in i filmen går SVTs reporter Samir Abu Eid jämte en maskerad ungdom som håller en gul flagga med Fatahs logotyp – två korsade automatvapen över en karta där Israel är utraderat:

“Såna här fredliga demonstrationer på den ockuperade västbanken ses av vissa israeliska generaler som ett större hot mot israels intresse än det våldsamma motståndet”.

Samir Abu Eid leds plötsligt bort av israelisk militär

“Det är tydligt att israel inte vill se hur de bemöter de fredliga demonstranterna”

Efter detta börjar plötsligt militären plötsligt agera, som det framstår oprovocerat för att skingra denna fredliga demonstration. 15 minuter in i filmen ser vi militärfordonen rulla. Men om man tittar noga ser man något som studsar på marken – en knytnävsstor sten. Vid 16.47 ser vi en stenkastare med slunga.

Vi får aldrig någon riktig förklaring till hur det kan vara icke-våld att kasta sten. En flygande sten kan allvarligt skada människor. Lägg sedan till att de fredliga demonstranterna använder slungor.

IDF stoppar alltså dessa demonstranter från att marschera in i den israeliska bosättningen. Det kanske inte är så jättekonstigt när man tänker på hur denna energiska fredsrörelse utövar icke-våld.

I september dödades en israelisk man och hans son av en palestinsk stenkastare. Soldater kan också skadas när knytnävsstora stenar kastas emot dem.

Korrespondenter kan också skadas, men Samir Abu Eid är övertygad att han blir bortledd för att han inte ska kunna filma. Vilket han uppenbarligen kunde göra ändå.

Det är en lustig form av icke-våld det här med att kasta sten. Och Fatah är en intressant fredsrörelse, vars representanter vägrar fredsförhandlingar.

Efter detta klipp rapporterar SVT från USA och Occupy-rörelsen. Programledaren Malin Mendel Westberg:

Gandhis tankar om icke-våld är en av de bärande idéerna för de amerikaner som just nu protesterar mot kapitalismens orättvisor.

Inslaget går ut på att demonstranterna förbereder sig för att förstöra ett republikanskt valmöte och sedan gör det och blir arresterade.

Vad som är så hedervärt med att förstöra för andra människor som vill engagera sig politiskt har jag svårt att förstå. Men det var tydligen en prestation av Occupy-folket att dom inte brukade våld mot republikanerna.

SVTs korrespondenterna lyckades i alla fall i ett av tre fall att skildra verklig, hedervärd icke-våldsaktivism. Resten får mer liknas vid ett olycksfall i arbetet. Dessa olycksfall som tyvärr så ofta drabbar public service.

Polisens kris borde skapa debatt

Peter Wolodarski skrev nyligen om rikspolischefens framträdande på Folk och Försvar i Sälen:

Aldrig tidigare har han talat så tydligt om svagheterna inom svensk polis. Svensons problemanalys sammanföll i stora delar med den skarpa kritik som framförts i denna tidning och i de senaste årens granskningar från JO, ESO och Riksrevisionen. 

Rikspolischefen talade om oacceptabla handläggningstider. Han underkände de poliser som arbetar efter kvantitativa mål – som att sträva efter ett visst antal anmälda brott eller ett visst antal utandningsprov i trafiken. Och han pekade på omfattande och anmärkningsvärda skillnader i produktivitet. […]

Han underkände nuvarande organisation med 21 självständiga länspolismästare som inte tillsätts av rikspolischefen utan av regeringen.

Organisationen gör att han själv saknar ett mandat att agera. Och rapporteringsgångarna är allt annat än raka. 

”Det är skit”, sade han, att han inte kan göra mer för att få rätsida på situationen i Malmö och laglösheten på vissa gator. Länspolismästaren i Skåne fick underkänt: ”Det är bara att se till att vi tar makten över de gatorna. Det är inte så himla svårt.”

Han påpekade vidare att det är åt skogen att polisen har 800 olika IT-system. Men så blir det när man har 21 polismyndigheter som fattar egna beslut.

Och som ett svar på detta kom siffror i DN: Polisen klarar upp färre brott trots nya miljarder

De senaste åren har polisen genomfört en av de största personalrekryteringarna i modern tid. Anslagen i statsbudgeten ökade med över 25 procent mellan 2006 och 2011. 

Ändå har andelen uppklarade brott under perioden stått och stampat på samma låga nivå. Förra året klarade rättsväsendet upp 16 procent av de anmälda brotten, vilket till och med är en minskning med en procentenhet jämfört med år 2010. 

Min reaktion: Kan ett samhälle ens fungera när polisen klarar upp 16% av de anmälda brotten? 
DN och Peter Wolodarski ska ha en stor eloge för att detta uppmärksammas. För i övrigt har det varit öronbedövande tyst. Rättspolitiken är ingen stor fråga i politikernas och mediernas Sverige.
Detta spiller över på alliansregeringen och Beatrice Ask. Här har oppositionen en viktig roll att fylla. Men de verkar inte heller särskilt bekymrade över att polisen klarar upp 16% av de anmälda brotten.

PS: En spontan reaktion är att det vore bättre att ha en polisorganisation istället för 21? Eller tänker jag fel?

FPare vill följa C, missar avgörande detalj

Nyligen gick centerpartiet ut och sa att Sverige bör erkänna Palestina utifrån 1967 års gränser så att de kan förhandla om gränser med Israel. På gårdagens DN Debatt gör fem folkpartister en liknade tabbe:

Vi vill stärka de konstruktiva och modererade palestinska krafterna med Abbas i spetsen. Genom att stödja dessa demokratiska krafter belönar vi och omvärlden Palestina för det arbetet de gör för att åstadkomma fred. Och ett första steg på den vägen vore att rösta ja till deras FN-ansökan.

Vi liberaler har en tradition av att bistå demokratirörelser, tidigare i det ockuperade Baltikum och i Östeuropa, i dag på Kuba och i Vitryssland. De palestinier som kämpar för demokrati och en fungerande rättsstat förtjänar ett starkt stöd från Folkpartiet.

Jag håller helt med att de palestinier som kämpar för demokrati bör ha stöd av FP. Men då bör man inte stödja Fatah, för de är inte demokrater.

Mahmoud Abbas har inte längre något demokratiskt mandat, hans tid har gått ut. Men han sitter kvar ändå. I de palestinska områdena finns ingen pressfrihet eller demokrati. Den palestinska staten ska baseras på sharia och användas till att trappa upp konflikten legalt. Utöver detta så ska alltså Abbas regera tillsammans med Hamas.

Jag vet att Abbas själv säger sig vara demokrat. Men det finns ganska många diktatorer som säger sig vara demokrater.

Fredrik Malm sa något utmärkt: Först fred med Israel, sen en palestinsk stat. Men det vill inte FParna. Istället vill man belöna antidemokrater med en stat, i demokratins namn.

Till sist en tragikomisk passage ur artikeln:

Han (Abbas) tog stora risker gentemot den egna oppositionen när han mötte Israel för samtal i Jordanien, ett möte som sägs ha gett vissa positiva resultat.

Abbas vägrade först förhandla med Israel under lång tid, trots inbjudan från Israel. Sedan gick han till FN för att runda förhandlingar. Nu gick han nyligen med på att träffa Israel. Men han hotade implicit med terror om inte Israel uppfyllde hans krav – och detta innan mötet.

Ser man detta som att ta risker för demokratin så har man en intressant demokratisyn.