Etikett: Inrikes

Publicerat

”Alliansen är svenska hjältar”

Anna Dahlberg fortsätter att skriva om Alliansens reformpolitik:

Den här regeringen har sänkt inkomstskatterna och skattetrycket på ett sätt som vi aldrig tidigare sett i landet med världens högsta skatter. Antalet långtidssjukskrivna har halverats i landet med Europas högsta sjukfrånvaro. Arbetslinjen är på god väg att rehabiliteras.

Reformviljan går igen på en rad områden. Vi har en skolminister som är i färd med att återupprätta kunskapsskolan, en biståndsminister som har stagat upp biståndet, en försvarsminister som har börjat städa upp i försvaret och så vidare.

Det stämmer att Alliansen har gjort mycket bra. Men tyvärr har man underlåtit att kommunicera vad man gjort till väljarna. Det är ett mycket märkligt agerande.

Det ger ett närmast arrogant intryck när alliansen hukar på departementen eller hänger med världsledare och sossarna får härja fritt i tidningarna. Det är ett klockrent exempel på hur man får minskat stöd.

Nu är Reinfeldt ute på banan lite lätt, men uppförsbacken är lång. Alla alliansens ledare måste komma ut och prata om sin politik nu. För det finns mycket bra att upplysa oss väljare om.

Publicerat

Kunderna stoppade SAAB

Från Aftonbladet:

Fredrik Almqvist, 34, har jobbat på Saab i 15 år. Och han kan inte förstå att ett av Sveriges främsta varumärken går i graven.– Hur fan kan regeringen slänga bort 30 års bilutveckling? I andra länder har man stöttat bilindustrin. Men Maud Olofsson kommer bara med massa kvalificerat skitsnack.

Enligt honom är det vansinne att slänga bort all kompetens som finns samlad i Trollhättan.
– Maud Olofsson hade verktygen men hon använde dem inte. Både miljöbilspremien och skrotningspremien togs bort. Men nu får hon inte låta all kunskap här gå till spillo. Det vore oförlåtligt

Jag lyssnade på ett radioprogram från Trollhättan för en tid sedan, där fanns representanter från fack och SAAB och politiker från Trollhättan. Alla pratade om den kvalitet och kompetens som fanns i Trollhättan.

Det är som att alla nu är övertygade om att SAAB var världens bästa företag, vilket det kanske var. Det var bara det att kunderna inte ville köpa deras bilar, utan valde andra bilmärken. Fredrik Almqvist och bland annat Mona Sahlin är övertygade om att SAAB borde tas över av staten och drivas vidare som något slags Trabant 2010.

Men det spelar ingen roll hur många stödmiljoner man öser in i SAAB – inget förtar det grundläggande faktum att kunderna valde andra bilar istället.

PS: Makarna Roos och Zakridsson menar att de “gav sina liv” till SAAB. Ja, antingen det eller också fick de möjlighet att jobba på SAAB under hela sina liv. Det beror lite på hur man ser på verkligheten.

Makarna beskyller även de “regeringen” för att SAAB går under. Skyll på kunderna istället.

Publicerat

De grönas bruna tendenser

Idag på Expressen Sidan 4 skriver Mattias Svensson om miljörörelsens bruna drag:

Ska gravida kvinnor som redan har ett barn utsättas för tvångsaborter? Ska varje del av samlivet övervakas av staten? Ska föräldrar med mer än ett barn förvägras arbete och bostad? Ska de tvingas betala en femtedel av sina inkomster i extraskatt?
Det förespråkade ekonomen Diane Francis i gårdagens Expressen. Den kinesiska diktaturens repressiva ettbarnspolitik lyfts, utan detaljer som de ovanstående, fram som en lösning på såväl klimatproblem som “överbefolkning”.
Francis är inte ensam i sin beundran för diktaturers repressiva, planerande och kontrollerande politik. För bara några dagar sedan förklarade meteorologen Pär Holmgren i tv-programmet “Korseld” att det största hindret för klimatpolitiken är allmänna, demokratiska val. Dem ville han avskaffa.

$vensson skriver på sin egen blogg:

Undrar förresten hur det känns för miljöpartiet att i år ha delat ut ett pris till någon som enligt egen utsago länge förespråkat demokratins avskaffande? Eller att kommunala skattepengar använts för att låta diktaturkramaren turnera bland landets kommuner. Inte så värst klimatsmart, va?

Det är fascinerande att se hur vänstern alltid uppfinner nya anledningar att avskaffa demokratin. Och hur de som gör det får en upphöjd plats i media och kastas skattepengar på.

Pär Holmgren borde pekas ut som den dåre han är. Och Miljöpartiet borde ställas till svars för om de fortfarande anser att han är värd sitt pris.

Publicerat

Ta debatten med SD och förlora II

Nu visar även forskning att jag har rätt. Från Riksdag och Departement:

Riksdagspartierna har, med några få undantag, valt att inte ta upp invandring i någon större omfattning.
Erfarenheterna från andra länder i Europa visar att om etablerade partier tar upp invandring på dagordningen, skänker det legitimitet åt högerpopulistiska partier.  Så har skett i Österrike, Belgien, Danmark och Norge.
Genom att välja motsatt strategi i Sverige har inget högerpopulistiskt parti kommit in i riksdagen under 2000-talet, enligt en forskarrapport från Göteborgs universitet. […]
Forskningsrapporten slår fast att det alltså inte tjänar något till att ”ta debatten med extremhögern” när det gäller invandringen. Resultatet blir bara att den typen av partier får en fastare plattform att stå på.
Den bästa strategin rent partiegoistsikt är att inte ta upp frågan över huvud taget. (min fetstil)En effektivare strategi för riksdagspartierna skulle kunna vara att fokusera på ekonomin, där högerpopulistiska partier ofta är splittrade; partierna lockar allt från nyliberaler till välfärdskramare.
Vad det i sin tur sedan innebär för det demokratiska klimatet och öppenheten i debatten tål att diskuteras.

Publicerat

Opinionsläget: Dags att kommunicera

För några år sedan kollade jag igenom West Wing eller Vita huset som programmet heter i Sverige. Där lärde jag mig mycket om politik. Ibland känns det som att Reinfeldt och hans stab inte har sett programmet.

Den senaste tidens sjukförsäkringsdebatt är rätt anmärkningsvärd. Att det ska löna sig att arbeta är regeringens käpphäst. Tidigare använde sossarna sjukskrivningar som ett sätt att dölja arbetslöshet. Alliansen har ändrat på det, som Anna Dahlberg så förtjänstfullt visade igår.

PJ Anders Linder skrev en rätt bra krönika igår: “De försiktiga generalernas kris“. Reinfeldt har helt enkelt ställt sig över den svenska debatten under sitt halvår som ordförande. Under tiden har sossarna som vanligt pumpat på. Och i sjukförsäkringsdebatten har de fått en önskefråga med en önskemotståndare: Christina Husmark-Persson har fått tala i Reinfeldts ställe.

Cristina Husmark Pehrsson hade behövt mycket mer hjälp av sin statsminister för att få styr på diskussionen. Nu hade hon inte auktoritet nog att dämpa överdrifterna på egen hand utan nidbilderna fick chans att sätta sig. När Försäkringskassan i torsdags rapporterade att de har gått igenom sin statistik, och att det inte är fler cancersjuka som får sin sjukskrivning avbruten efter sex månader idag än vad det var före regeringens reform, var ingen intresserad av att lyssna. En orättvis bild av sval inkompetens hade redan fått fäste.

Sossarna är ett idéparti med två idéer: Att ta makten och att sedan behålla den. I deras budget visar det sig att de har samma politik som Alliansen, vilket de har mörkat för journalisterna.

De kan gärna tänka sig att åter göra sjukförsäkringen till ett sätt att dölja arbetslösheten.

Det har pratats en hel del om att Alliansen behöver visa mer visioner. Visst kan det vara så, men jag tror inte det är det viktigaste. Alliansens politik är fortfarande kontroversiell, och valet nästa år ser ut att bli en repris av förra valets frågor.

Det som gäller för regeringen är att kommunicera. Tyvärr verkar man då och då lägga av med det. Som om att man nästan är lite för fin för att kommunicera om den tråkiga inrikespolitiken. Det är roligare att regera.

Då vinner sossarna.

Publicerat

Klarspråk om sjukförsäkringarna

Anna Dahlberg på Expressen skriver idag briljant om regeringens sjukförsäkringsreform:

Årets dummaste debatt. Så skulle man kunna beskriva de senaste veckornas hätska konflikt om sjukförsäkringarna. […]

– Vi har använt sjukskrivningar som ett sätt att lösa andra problem än ohälsa, framför allt sysselsättningsproblem. Norrlands inland, exempelvis, har traditionellt försörjts genom sjukförsäkringen. Det nya är att staten inte längre accepterar detta, säger Bertil Thorslund, analytiker på försäkringskassan.
Effekten har varit dramatisk. När Göran Persson avgick som statsminister för tre år sedan hade Sverige högst sjukfrånvaro i hela EU. Tre år senare har antalet långtidssjukskrivna halverats från drygt 200000 till runt 100000 och kostnaderna sjunkit med över 40 procent.
Sverige har gått från att vara Europas sjukaste land – fast vi objektivt sett är ett av världens friskaste – till att närma oss EU-snittet.
Det är en imponerande bedrift. Jag skulle vilja påstå att det är regeringens viktigaste insats hittills, även om man har misslyckats med den betydligt större gruppen förtidspensionärer.

Publicerat

Invandring kräver låglönemarknad

Dick Erixon skriver om ett frukostseminarium från Timbro om invandrares arbetsmarknad. Där släppte man bland annat rapporten “Fattigdomsfällan slår igen“.

– Sveriges arbetsmarknad är utformad för högutbildade och högproduktiva. Lågutbildade och grupper vars produktivitet är svår att uppskatta får inga jobb, sa Hans Westerberg.

– Långvariga bidrag och höga ersättningsnivåer anges ofta som en huvudorsak till den här fattigdomsfällan, och att man med lägre nivårer skulle få människor från bidrag till arbete. Men det gäller ju under antagandet att det finns arbeten att gå till. Som det ser ut idag finns inte alls massor med arbeten på den produktivitetsnivå som passar denna lågutbildade grupp, sa Anders Bornhäll.

Dick Erixon kommenterar:

När jag i bloggen tidigare i höst rappporterade om mötet med amerikanske författaren och kolumnisten David Frum i Washington, sa han öppet och utan att göra något stor sak av det, att invandringen till Amerika är en fördel för de som tjänar mest, medan den kan vara en nackdel för dem som tjänar minst. Nyanlända invandrare konkurrerar om jobben där utbildningskraven är låga. Det gör tjänstesektorn billigare för dem som kan köpa, men de som själva arbetar i den lågproduktiva delen av tjänstesektorn riskerar att få sänkta lönenivåer.

Detta får inte sägas i Sverige. Det politiska mantrat från alla riksdagspartier är att Sverige ska konkurrera med högkvalificerad produktion.

Men om de hundratusentals människor som kommit till Sverig till del är analfabeter eller lågt utbildade, hur ska detta hänga ihop?

För mig är det självklart med fri arbetskraftsinvandring. Men invandring av andra skäl, t ex flyktingskäl, är en kostnad för landet och denna kostnad måste självklart lösas på något sätt.

I Sverige tar vi in mängder med invandrare som har låg kompetens, samtidigt som vi stänger dem ute från arbetsmarknaden. Resultatet blir utanförskap, segregering och problem.

Sverigedemokraterna vill minska invandringen, men jag gissar att de inte är särskilt tända på en låglönemarknad. Vänstern vill inte ha någondera – de vill fortsätta att ha en hög invandring utan att hantera den på något särskilt sätt.

De borgerliga har två rimliga alternativ. Antingen sänka invandringen av personer med låg kompetens, eller att reformera arbetsmarknaden.

Publicerat

Ta debatten med SD och förlora

Gunnar Sandelin är mannen som skrev den berömda DN-artikeln “Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna“. Nu är han tillbaka igen med artikeln “Hög invandring och mångkulturella ideal hotar välfärdsstaten“. Det är den mest lästa artikeln på Newsmill just nu. Ett utdrag:

När det gäller frågor som rör invandring och asyl har det alltför länge i politiken och i det offentliga samtalet rått ett öststatsliknande klimat, där den som har en kritisk hållning utifrån fakta riskerar att stämplas som psykiskt störd, företrädelsevis lidande av någon fobi som resulterar i aversioner mot främmande människor, religioner eller kulturer (xenofobi, islamofobi). Att vilja ha ett samhälle som man känner igen sig i definieras som någonting närmast patologiskt.

Det finns mycket att säga om invandring, men den viktigaste aspekten är den som Gunnar Sandelin tar upp ovan. Det svenska debattklimatet har länge varit mycket auktoritärt. Det har gällt för prostitution, men där börjar taket höjas. Numer kan man problematisera ämnet utan att stämplas som pro-trafficking eller torsk.

Men i debatten om immigration finns inte de alternativen. Idag handlar det om förenklat om att man är för svensk immigrationspolitik och då är man god. Eller också vill man problematisera och då är man Sverigedemokrat och rasist. Precis som Gunnar Sandelin skriver ovan.

De svenska politiker som säger sig vilja ta debatten med Sverigedemokraterna står såvitt jag vet till fullo bakom svensk immigrationspolitik. Jan Björklund har yttrat att det finns problem med integrationen, annars har det varit rätt tyst. Det som däremot framkommit är att de etablerade politikerna och medierna är totalt anti-sd.

Den etablerade politikern som tar debatten med SD måste hålla sig inom ramen för den rådande politiska diskursen kring invandring. Den innebär att man helst inte ska prata om invandring, och om man pratar om den måste det vara i positiva och väldigt generella termer.

Om man debatterar med SD utifrån gällande diskurs kommer man förlora. Den som går utanför gällande diskurs kommer stämplas som pro-sd och rasist.

Folkpartiet försökte problematisera invandringen för ett antal år sedan, men det blev för känsligt och Mauricio Rojas hamnade i frysboxen. Sedan dess har det varit tyst. Men på landsmötet öppnade Jan Björklund för debatt med Sverigedemokraterna, och även för problematisering.

Men för att SD ska kunna stoppas måste vi få till en integrationspolitik som fungerar. Johan Ingerö beskriver situationen:

Sveriges problem är, enligt min uppfattning, att Sverige kombinerar en socialdemokratisk arbetsmarknad med en liberal migrationspolitik. Enkelt uttryckt: allas rätt att misslyckas med att ta sig in på en genomreglerad arbetsmarknad, och uppbära diverse bidrag under tiden.

Om man väl börjar debattera kommer dumheten i svensk immigrationspolitik att framstå i ljus dager. Den har kunnat överleva på grund av att den inte debatterats.

Så för de etablerade partierna som vill hålla sig innanför de gällande ramarna är det bäst att fortsätta tysta ned SD. Tyvärr fungerar det inte i längden, eftersom SDs stöd ökar. Etablissemangets bästa försök att fortsätta tysta ned SD är att prata om blocköverskridande samarbet för att fortsätta tysta ned problemen. Det kommer leda till att SDs stöd fortsätter att öka.

Det som är kärnan i SD-problemet är att vi har en dålig immigrations- och integrationspolitik. Första steget är att man tar debatten och vågar problematisera. Men den politiker som trots allt ger sig ut för att försvara vår dåliga integrationspolitik kommer förlora. Integrationspolitiken måste förändras till något som håller långsiktigt.

Publicerat

Dörrknackning ett framgångskoncept

Igår skrev DN om en undersökning kring dörrknackning, som menade att 80% av svenska folket är negativa till metoden. Det har fått en mängd tyckare att uttala sig i frågan, bland annat Jimmy Fredriksson i GT som inte tycker att politiker ska knacka dörr, eftersom politiker är så anonyma i Sverige.

Mathias Sundin är dörrknackningens ambassadör i Sverige. Under min tid i Norrköping åkte Mathias till USA och lärde sig metoden. Vi i fp Norrköping fick möjlighet att prova.

När man säger dörrknackning tänker de flesta på Jehovas vittnen eller dörrförsäljare. Det är den attityden man möter när man knackar dörr. Folk öppnar dörren och inser med skräcken i halsen att de står framför en politiker. De tror de ska bli stående i 20 minuter och aldrig bli av med människan.

Sen frågar man artigt om man får lämna över material, de flesta tackar ja. Efter detta säger man lika artigt tack och hej. Personen ifråga blir då svårt chockad – de behöver inte stå och gagga med någon som vill övertyga en! Politikern ville bara lämna lite material!

Den tacksamhet som personerna känner smittar. Man får för det mesta ett tack och hej då, eller kanske till och med ett glatt tillrop.

Nordegren i P1 idag menar att också 70% av valarbetarna är negativa till dörrknackning. Den attityden känner jag väl igen. Jag minns särskilt en äldre partimedlem som åkte ut med Mathias och mig. Han hade inte riktigt förstått att han skulle knacka dörr och såg ut som sju svåra år när han insåg vad han förväntades göra.

Men när vi väl kom igång märkte han som de flesta av medlemmarna att det är väldigt kul att gå runt. När vi mötte honom efter ett tag småsprang han mellan husen med ett stort leende på läpparna.

Att stå vid torgbord eller dela flygblad på stan är döden i jämförelse med dörrknackning. Dessutom är det inte ens i närheten så effektivt.

Mathias Sundin skriver idag i Expressen om ämnet. Jimmy Fredriksson har delvis rätt i sin kritik av det svenska politiska systemet – men personer som Mathias kan förändra. Jimmy Fredriksson och andra kan knyta näven i byxfickan eller jobba för förändring.

Jag tänker jobba för Folkpartiet och Mathias och ser fram emot att knacka ett gäng dörrar här i Linköping under valrörelsen.