Reepalu eldar på Malmös antisemitism

Idag intervjuas Ilmar Reepalu i Skånskan angående antisemitismen i Malmö. Han lyckas där med att jämföra antisemitism och sionism, samt att göra judarna ansvariga för judehatet i Malmö:

Har du övervägt att offentligt säga att Malmö inte accepterar antisemitism. Eller är det kontroversiellt?
– Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. […]

– Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.

UNT kommenterar:

Antisemitism betyder hat mot judar och kan ta sig uttryck i diskriminering på olika plan eller i betydligt värre saker.

Sionism betyder strävan att återupprätta det judiska folkets nationella existens i sitt gamla hemland och kan ta sig uttryck i kulturellt och politiskt arbete på många plan. Den kan förenas med alla tänkbara politiska och religiösa uppfattningar i övrigt och strider inte på något sätt mot tanken på en tvåstatslösning Israel/Palestina.

Faktum är att den också är fullt förenlig med tanken på en binationell stat och den förutsätter, lika litet som, andra nationella rörelser, någon diskriminering av andra. Det finns rasister som är judar, men tanken att det judiska folket har rätt till en nationell existens är inte mer rasistisk än andra nationella strävanden. Hur är det möjligt att en person på Reepalus politiska nivå inte klarar av så elementära distinktioner?

UNT är väl naiva – självklart klarar Ilmar Reepalu av skilja mellan antisemitism och sionism. Han vet precis vad han pratar om. Och det han gör är att medvetet elda på de antijudiska stämningar som finns i Malmö.

Ilmar Reepalu får hållas med sina antisemitiska uttalanden – Mona Sahlin reagerar inte. När ska hon ställas till svars?

Anser hon också att judiska församlingen skickar fel signaler när de manifesterar för Israels rätt att existera? Och att de på så sätt är skyldiga till trakasserierna mot dem?

Se även Annika Beijbom, Sakine Madon och Madeleine Sjöstedt.

Axess om Aftonbladet och antisemitismen

På Axess blog finns ännu en bra text av Anna Ekström om Aftonbladet och organstöldsanklagelserna:

Ur del ett, Boströms text och fotografi, kan enbart två empiriska fakta utläsas: den amerikanske rabbinen från 2009 och soldaterna från 1990-talet är judar, och den unge palestinske mannens kropp har blivit obducerad. Dessutom kan man konstatera att författaren påstår sig ha hört att människor misstänker organstöld. […]

Del två i Aftonbladets serie kom till stor del som en ickenyhet. Gammal rapportering om den israeliske patologen Yehuda Hiss’ verksamhet är lättillgänglig och bör ha varit känd på Aftonbladets redaktion före “avslöjandet”.[…]

Det går helt enkelt inte att utifrån fakta göra någon som helst koppling mellan avsnitt ett och två i organserien.

Men på Aftonbladet envisades man alltjämt med att serien handlar om palestiniern som offer och den israeliske juden eller juden i allmänhet – gränsen är luddig – som förövare.

SKMA: Pyrande antisemitism i Aftonbladet

Svenska Kommitén mot antisemitism riktar nu skarp kritik mot Aftonbladet:

Aftonbladets agerande i denna historia har från början till slut varit djupt ohederligt. I sak har ingenting förändrats av att en israelisk skandal åter plockats fram. Den bekräftar inte på något sätt Boströms horribla beskyllningar. Däremot har Aftonbladets påståenden om att Boström nu skulle ha ”fått rätt på varenda punkt” (Linderborg i ”Medierna”) givit ytterligare bränsle till den antisemitiska eld man redan tänt. När ska Aftonbladets ledning ta sitt ansvar?

Via Jonathan Leman. Se även Magnus Sandelin.

Carin Jämtin stöttar Boström

Jonathan Leman har läst på Donald Boströms fejanvägg och hittar där stöd från Carin Jämtin:

Donald Boström skriver på sin vägg på Facebook:

“Nej, jag är inte glad De allra värsta farhågorna om skändning av människor har nu erkänts av Israelisk militär. Nej, jag är inte glad Den svenska journalistiken saknar civilcurage. Att vara lydig har blivit viktigare än att rapportera sanningen. Nej, jag är inte glad”

Att inslaget i israelisk TV i december skulle bekräfta “de allra värsta farhågorna” i Boströms artikel är lögnaktigt (läs här för mer om den saken).).

Den socialdemokratiska Stockholmsprofilen och tidigare biståndsministern Carin Jämtin skriver till Boström:

“Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.”

Carin Jämtin anser alltså att Donald Boströms tendentiösa artikel med doft av klassisk antisemitism är “viktigt arbete”.

Kallare med vänstern

F-n vad kallt det är! Vad hände med den globala uppvärmningen?

Carl B Hamilton kommenterar kylan och elpriser:

– Med oppositionens energipolitik får vi ransonera el, mångdubbla elpriserna och vänja oss vid att frysa. Det finns risk redan idag för elbrist pga. kylan. Hur blir det när halva elproduktionen (kärnkraften) med MP avvecklas “snabbt och omedelbart” och med V “avvecklas snarast möjligt”? Det säger Carl B Hamilton riksdagsledamot och Folkpartiet liberalernas klimat- och energipolitiska talesperson.

-[…]om vänstertrojkan får råda blir det elbrist, skyhöga elpriser, import av rysk fossilgasbaserad el eller finsk kärnkraftsel, och sist men inte minst, nedlagd elintensiv basindustri och färre jobb i Sverige.

Med vänstern skulle vi inte klara en sådan köldknäpp som vi har idag, eftersom grönt flum och kommunism är viktigare för vänstern än vanliga människors livsvillkor.

Uppdatering: AB skriver om elbristen.

Mördade med slaktmask – får nio år

Mathias Sundin skriver om Martin Hensvold som mördade sin flickvän med slaktmask:

En 24-årig kvinna blev förra året skjuten med en slaktpistol av sin exsambo. För det döms han idag till 14 års fängelse, eller nio år, eftersom man släpps ut efter två tredjedelar av straffet.

Vi har precis firat att ett nytt årtionde tar vid och undrade samtidigt var det förra årtiondet tog vägen, det gick ju så snabbt. Den här mannen mördare iskallt sin tidigare sambo, troligen har han även innan dess gjort hennes liv till ett helvete också, och för det ska han sitta inte ens ett årtionde i fängelse. Det är ruttet.

Vågar Mona säga nej till fundamentalister?

Via Gudmundson får jag läsa en hoppfull men upprörande text från Newsmill om vad som händer i Rinkeby:

Jag kom till Sverige från Somalia som 11 åring och bodde i flera år i Rågsved. Vi var några kompisar som startade en hiphop grupp och flyttade till Rinkeby 2005 för att vi ville lansera oss bland somalierna i där. Vi fick träna i Folkets Hus men när vi skulle ordna fester kom en stor grupp religiösa män och ställde sig utanför Folkets Hus och hindrade tjejerna att komma in. Under flera år har vi försökt få hjälp och stöd från de svenska myndigheterna men ingen har brytt sig om oss. När vi berättar om den religiösa kontrollen verkar de inte förstå vad vi pratar om. Kommunen har tvärtom gett pengar till Fritidsgårdar som rekryterar ungdomar till den extrema religiösa gruppen Al shabab.

Företrädare för de religiösa grupperna har t o m fått jobb av stadsdelsnämnden.[…]

En man som själv hade varit utanför Rinkeby Folkets Hus och förhindrat ungdomar att komma in i lokalen gick upp och sa att orsaken till att jag inte fått ordna fester var att jag inte hade polistillstånd. Sedan satt Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan i radion och upprepade samma lögn. […]

När de religiösa gubbarna förstod att de inte kunde ljuga om att vi inte hade polistillstånd började de att sprida ut att de var där för att de inte ville att 13-åringar skulle blandas med 25-åringar. Sedan bjuds företrädare för muslimernas mänskliga rättighetskommittén till TV-programmet Debatt och upprepar lögnerna om att vi inte fick ordna en fest för att vi ville blanda ihop 13-åringar med 25-åringar. Sanningen är att de liksom wahhabisterna i Saudiarabien anser att det är ett brott att lyssna på musik. Därför säger de till ungdomarna att jag kommer att hamna i helvetet.

De religiösa gubbarna är duktiga på att prata vackert till svenska företrädare och lura dem. De går in i alla politiska partier och skaffar sig en ställning i samhället.

Rubriken för artikeln är “Tack Mona Sahlin för att du stödjer vår rätt att dansa“, för Mona Sahlin besökte en fest som Kaddaffi Hussein anordnade:

Mona Sahlin kom till festen och överraskade alla när hon började dansa somaliska danser med dem. En kvinna blev så lycklig över att se Mona Sahlin att hon kastade sig över henne och sade “Jag tror att jag kommer att dö ikväll för så stort är det för mig att du är här”.

Jag förstår henne, just för kvinnornas skull betyder det mycket att en så hög samhällsföreträdare och kanske framtida statsminister tar sig tid och kommer till Rinkeby till en somalisk fest där kvinnor och män dansar tillsammans. Ingenting stärker kvinnor så mycket i deras kamp mot de religiösa gubbarna som att Mona Sahlin tydligt markerar att alla människor har rätt att festa och har roligt.

Men precis som Gudmunson är jag tveksam om Mona Sahlin verkligen är någon att lita på i denna kamp mot fundamentalister:

Kadaffi Hussein uppfattar det som att Socialdemokraterna på något sätt motarbetar den svenska islamismen. Det är sant att Nalin Pekgul står upp och river och klöser med näbbar och klor, men resten av socialdemokratin har en lång historia av att samarbeta med dem Hussein ser som fiende. Om Mona Sahlin blir regeringschef blir Mehmet Kaplan antagligen minister och Muslimska mänskliga rättighetskommittén rådgivare i MR- och diskrimineringsfrågor.

Mycket bra av Mona Sahlin att besöka festen, men jag är mycket tveksam till att vi får se några tuffa uttalanden mot religiös extremism från Mona. Dansa på fester går bra, snacka är svårare.

Vägrade ta i hand, stöttas av DO

Via Correns ledarsida idag får jag hör om ett intressant fall:

I december 2005 påbörjade mannen en arbetsmarknadsutbildning till verkstadsoperatör i Älmhult. Under utbildningen fick han ersättning i form av aktivitetsstöd.

I maj besökte han tillsammans med en representant från utbildningsföretaget Lernia AB ett företag för att diskutera en praktikplats. Vid besöket avböjde mannen att ta den kvinnliga vd:n i hand och hälsade i stället genom att lägga handen mot sitt bröst.

Mannen fick ingen praktikplats på företaget. Enligt företaget var det för att mannen saknade den kompetens och erfarenhet som krävdes för jobbet.

Enligt Arbetsförmedlingen var det i stället mannens vägran att ta den kvinnliga vd:n i hand som gjorde att han inte fick praktikplatsen. Eftersom han, enligt Arbetsförmedlingen, genom sitt uppträdande hade medverkat till att han inte fick praktikplatsen beslutade man att återkalla hans anvisning till det arbetsmarknadspolitiska programmet. Han förlorade därigenom också rätten till aktivitetsstöd.

– Rätten att utöva religiösa sedvänjor har ett starkt stöd i internationella konventioner. Genom diskrimineringslagen har Sverige förstärkt den rätten ytterligare. Staten får bara inskränka religionsfriheten om det finns starka skäl, och det måste ske med stöd av lagen. Något sådant lagstöd har Arbetsförmedlingen inte haft för sitt beslut, säger diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.

DO yrkar att Arbetsförmedlingen betalar 120 000 kronor i ideellt skadestånd och 35 345 kronor i ekonomiskt skadestånd till mannen.

Diskrimineringsombudsmannen stöttar alltså könsdiskriminering, att man på religiös grund ska få vägra ta i hand. Om religionen föreskriver könsdiskriminering så kommer alltså Diskrimineringsombudsmannen att stötta dem.

Jag respekterar om människor vägrar att ta i hand på grund av religiösa hänsyn. Men då får man acceptera att man inte blir en del av det svenska samhället. Här i Sverige tar man i hand, man som kvinna. Men för DO spelar tydligen svensk kultur och tradition ingen roll.

Sällan har multikulturalismens problem illustrerats på ett tydligare sätt.

Alliansen förtroende om sjukförsäkringen störst

PJ Anders Linder skriver idag om regeringens förtroende i sjukförsäkringen:

Under en lång december i sjukförsäkringsdebattens cementblandare har regeringen fått vad den tål. Men tro det eller ej: Oppositionen, som har stått bredvid och hejat på hela tiden, är minst lika illa däran.

Det framgår av en ny undersökning av attityder i sjukförsäkringsfrågan som genomförts av Demoskop på uppdrag av Svenskt Näringsliv (14-17/12). Trots kanonaden i medierna har 31 procent av de tillfrågade stort eller mycket stort förtroende för regeringen när det gäller villkoren för sjukskrivna, medan bara 20 procent har stort eller mycket stort förtroende för de rödgröna. Fler är starkt kritiska mot regeringen än mot oppositionen, men när man summerar opinionsläget klarar sig blocken ungefär lika bra.

Regeringens medelbetyg blir enligt Demoskop 2,58. Oppositionens medelbetyg blir 2,50.

Fantastiska siffror. Kanske är det ändå så att svenska folket ändå ser de positiva effekterna av sjukförsäkringsreformen, trots bristande information och en massiv mediekampan. Lägg till detta oppositionens skamlösa populism med prat om “stupstock”.

Något som behövs är att regeringen informerar mer om vad som faktiskt har hänt. Trots att jag är en politisk nörd har jag mycket dålig koll på reformen och vad den innebär (som med så många reformer alliansen genomfört).

En viktig del av reformen som jag förstår är att förtidspension inte alltid är en ändstation utan att man då och då måste söka jobb under ett par månader, för att sedan gå tillbaka till sjukskrivning om detta inte funkar. För mig låter det alldeles utmärkt. Se Christina Husmark-Persson på Newsmill. Eller denna artikel: Alliansens sjukförsäkring hade varit bättre för min pappa.

Byråkratin sväller i kommunerna

Dagens DN-Debatt är mycket intressant:

Ny Timbro-studie i dag avslöjar: I samtliga Sveriges 21 län har byråkraternas antal vuxit i snabbare takt än välfärdsarbetarnas. Våra unika bearbetningar av SCB-data är inte någon uppmuntrande läsning för Sveriges skattebetalare.

Bland yrkesgrupper med över 50.000 sysselsatta är administratörer i offentlig förvaltning den ojämförligt snabbast växande. Medan yrkesgrupper inom vård, skola och omsorg ökade sysselsättningen med 9 procent åren 2001–2007 växte antalet administratörer i kommuner och landsting under samma period med 29 procent.

Det finns därför inga garantier för att de miljarder som regeringen sköljer över kommuner och landsting verkligen leder till ökad personaltäthet i välfärden, skriver Thomas Idergard och Johan Kreicbergs.

Regeringen bör ställa krav på hur kommunernas pengar används, enligt författarna:

I grunden måste skattemedel i den offentliga sektorn granskas lika hårt som bidrag till privata verksamheter. För att Saab över huvud taget skulle få statliga kreditgarantier behövde de tilltänkta nya ägarna presentera planer och kalkyler där varje kronas användning redovisades i detalj. Men när det gäller kommuner och landsting är politiker av alla färger beredda att skölja ut miljarder, utan några som helst krav på redovisning av hur pengarna används. Resultatet blir att 2000-talets byråkratexplosion med största sannolikhet bara fortsätter, nu gödd av nya, friska pengar.

Viktigt att debatten om hur kommunerna använder våra pengar kommer igång. Kommunernas politiska verksamhet granskas alldeles för lite, med slöseri som följd.

Mycket bra jobbat av Timbro (rapporten finns här.)