Wagers bok: Har vi fungerande migrationspolitik?

Idag gjorde jag slag i saken och köpte Merit Wagers bok “Inte svart eller vitt utan svart eller vitt” som e-bok. Det kostade 159 kr och gick väldigt smidigt – boken ligger nu på min iPad.

Boken är en sammanställning av blogginlägg med vittnesmål från “miggor”, tjänstemän på migrationsverket. Deras vittnesmål är skakande – de beskriver en migrationsprocess i fritt fall.

Efter att ha läst de första 50 sidorna framträder en skrämmande bild av en migrationspolitik där lögner lönar sig. Att människor ljuger för att ta sig ur en desperat situation är inget konstigt, det är rent mänskligt. Men att lögner har satts i system , och att det premieras, är skrämmande.

Den enda som verkligen tar ansvar för svensk migrationspolitik är statsministern i viss mån och sen självklart den utskällde Tobias Billström. Resten av det politiska och mediala etablissemanget förespråkar i praktiken en form av fri invandring. Man upp ett parallellt system med vård och skolgång för papperslösa. Kritik förekommer inte på grund av att den politiska kulturen gör det mycket riskfyllt.

Som det verkar när man läser miggornas vittnesmål finns det grova brister i vår migrationsprocess, som gör att fel människor beviljas uppehållstillstånd. Detta förstås på bekostnad av de som verkligen behöver hjälp, och på bekostnad av allmänhetens förtroende till migrationsprocessen. En undermålig migrationsprocess skapar grogrund för främlingsfientlighet och motsättningar.

Jag rekommenderar alla att läsa Merit Wagers bok. Jag ser framför mig fortsatt obehaglig men mycket viktig läsning.

Frågan som boken väcker är skrämmande – har vi en fungerande migrationsprocess?

Kommunerna svindlar med ensamkommande

Riksdag & Departement skriver: Ensamkommande kan kosta 16 000 per dygn

De nio så kallade ankomstkommunerna som tar emot ensamkommande asylsökande ungdomar får full kostnadstäckning för bland annat personal, hyra och mat av Migrationsverket. 

Eftersom verket inte ställer krav på mer detaljerade fakturor ”finns en risk att kommunerna och de privata aktörerna saknar incitament till att fakturera rimliga kostnader”, skriver Riksrevisionen i en rapport. 

Många gånger kan kostnaden per barn och dygn på dessa boenden ligga på mellan 3 000 och 6 000 kronor. 

Sigtuna kommun utgör ett extremexempel. Där sökte kommunen under tredje kvartalet 2011 en ersättning som slutade på 15 816 kronor per barn och dygn. 

Enligt Riksrevisionen är detta ett exempel på att antalet avtalade boende hos privata aktörer ”kanske inte alltid är effektivt”. Kostnaden rusade i höjden bland annat på grund av att platserna inte utnyttjats effektivt och Migrationsverket fick betala för tomma platser.

Det är lukrativ business för kommunerna om de kan överfakturera migrationsverket. Det finns säkert en och annan smart biståndsentreprenör i bakgrunden som driver på också.

Granskningen av migrationspolitiken är bristande i allmänhet om migrationsfrågor. Om ensamkommande är det om möjligt än mer tyst. Per Gudmundson skrev 2010 om ämnet: Värna asylrätten

Jag måste vara uppriktig och säga att det är ett stort antal av de personer, klienter jag möter, som varit över 18, säger Sara Darabi, ungdomscoach på boenden för ensamkommande flyktingbarn, till P4 Örebro (7/3). ”Det kan skilja på tio år.” 

Hennes vittnesmål är trovärdigt. Migrationsverkets åldersbestämning sker i princip via okulär kontroll på ett möte där man normalt accepterar den ålder sökanden anger. När norska Utlendingsdirektoratet lät göra tandtester, förvisso också en osäker metod, visade dessa i nio fall av tio en högre ålder än den uppgivna. Hälften av dem som sade sig vara minderåriga befanns vara över 20. 

År 2009 kom 2250 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. 2000 var det 350, och 2008 var det 1510. Under januari och februari i år kom 392. Andelen närmar sig nu 10 procent av samtliga asylsökande.

Frågan är om trenden har fortsatt eller avstannat sedan Per skrev sin krönika. Gissningsvis fortsätter trenden – lägg sedan ihop det med kostnader på uppåt 16 000 kr/dygn. Det blir inte gratis.

Reepalus mörka föreställningar

Anna Ekström skriver i Expressen om Ilmar Reepalus senaste utspel om antisemitism och Israel:

SWC nämnde även förekomsten av antiziganism, samt ökningen av anti­semitiska hatbrott. Sett till den judiska minoritetens litenhet är hatbrottsfrekvensen mycket hög. 

Av detta brev får Reepalu “intrycket att centrets syfte är att människor ska glömma bort vad som sker i staten Israel, kränkningar mot mänskliga rättigheter som alla människor borde ta avstånd från” (Sydsvenskan 25/2). 

Hur kan Reepalu göra en så absurd tolkning av påpekandet att minoriteter angrips? Få skulle väl anklaga någon som uppmärksammar afrosvenskars utsatthet för att vilja tysta kritik av afrikanska stater? 

Det är enbart inom den antijudiska föreställningsvärlden som Reepalus resonemang ter sig logiskt.

Ekström skriver vidare:

Förföljelsen har gått så långt att några malmöiter sett sig nödgade att hävda sin rätt att röra sig i det offentliga rummet igenkännbara som judar. Den stillsamma aktionen kallas kippapromenader. Man går i grupp. En ensam person iförd kippa eller davidsstjärna är ju en vandrande måltavla. Rabbinen Shneur Kesselman, som på grund av sin klädsel är lätt identifierbar, kan som bekant inte gå och handla utan att räkna med att bli angripen, och området kring synagogan på Föreningsgatan är en riskzon. 

För kommunstyrelsens ordförande borde det vara självklart att delta i promenaderna. Det gör inte Reepalu. 

Han förnekar verkligheten och sitt ämbetsansvar: “Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö”, sa han till Sunday Telegraph i februari förra året. 

Reepalu undrar varför människor beskyller honom för antisemitism. Frågan är snarare vilka av hans fantasier om judar som inte tillhör en anti­semitisk världsbild?

Utmärkt skrivet av Anna Ekström.

Polisen bjuder på korv i Seved

Hanne Kjöller skriver i DN:

I torsdags kväll bjöd ett 40-tal poliser på korv och kaffe i just stadsdelen Seved. Syftet var, enligt Malmös polismästare Ulf Sempert, ”att närma sig de boende på ett odramatiskt sätt” (DN i går). […]

Arrangemanget är uttryck för hur polisen svalt huliganernas verklighetsbild med hull och hår.   När DN besökte området med kommunalrådet Ilmar Reepalu i höstas klagade gängen över att polisen trakasserar dem (24/10 -11). De unga sade sig vara ”jätterädda för polisen”. Ilmar Reepalu kontrade: Jag tror inte att ni är rädda för någon. Jag har hört att folk som bor här är rädda för er, att ni trakasserar dem. 

Ilmar Reepalu köpte inte ”vi-har-ingen-lokal”-gnället. Men det har uppenbarligen polisen gjort. Det är synd om knarklangarna. Det är därför de måste få lite skattefinansierad korv. 

Om polisen har resurser att avsätta 40 poliser för denna gatuköksverksamhet är det kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör i Malmö.

Utöver korvbjudningen har också Malmöpolisen deltagit i två avsnitt av “Ponnyakuten”, rapporterar Hanne Kjöller.

Reepalu blandar åter ihop antisemitism och Israel

Simon Wiesenthalcentret förlänger sin resevarning och fortsätter avråda judar att resa till Malmö. Detta skriver Sydsvenskan om:

Nu har Ask fått ett nytt brev från Simon Wiesenthal Center. I brevet slås fast att den tidigare resevarningen kvarstår. 

”Malmös borgmästare, Ilmar Reepalu, har vädjat om ickevåld gent­emot gängen, men ännu en gång brustit i att nämna det uppenbara tabut hatbrott.” 

I brevet till justitieministern hävdar Shimon Samuels, ansvarig för internationella relationer vid Simon Wiesenthal Center, att islamofobiska attacker i Malmö minskar. Däremot uppger centret att hatbrotten riktade mot judar, romer och människor av afrikanskt ursprung stiger. 

Bilden bekräftas av Malmö stads dialog­forum, som från polisen har inhämtat uppgiften att 47 antisemitiska hatbrott anmäldes under 2011. Under 2010 gjordes 20 sådana anmälningar.

Man intervjuar också Ilmar Reepalu, som är upprörd över varningen:

– Det hela är bisarrt. De befinner sig i Los Angeles som har fyra gånger så många mord per tusen invånare som Malmö, säger Reepalu. 

– Jag får intrycket att centrets syfte är att människor ska glömma bort vad som sker i staten Israel, kränkningar mot mänskliga rättigheter som alla människor borde ta avstånd från.

Återigen legitimerar Ilmar Reepalu antisemitismen genom att göra den förståelig och koppla ihop den med påstådda israeliska kränkningar.

Han upprepar också sin tidigare uppfattning, att alla borde ta avstånd från Israel. Det var det han tidigare tyckte judiska församlingen skulle göra istället för att demonstrera för Israels rätt att existera.

Om Simon Wisenthalcentret gör avledningsmanövrer när de pekar på antisemitismen i Malmö, borde inte samma sak gälla för alla antirasister som uppmärksammar Malmös antisemitism?

Ilmar Reepalu skickar en tydlig signal till Malmös antisemiter när han återigen visar att för honom är antirasisterna ett större problem än rasisterna själva.

Neuding om Vilks i SvD

I dagens SvD finns en mycket bra intervju med Lars Vilks av Paulina Neuding.

Veckan efter vårt möte attackeras han återigen under en universitetsföreläsning, denna gång iKarlstad. Bilden är densamma som sist, även om det hela är mindre våldsamt. Vilks, som fyller 66 i år, attackerades av en aggressiv mobb med ägg under skrik om Allahu akbar.

– Jag är optimist, säger han. Vi har inget förbud mot blasfemiska teckningar i Sverige, och jag tror att det går att övertyga människor om att blasfemi har en plats i konsten.

Men det kräver att vi står upp för de här värdena. Man kan inte vika ner sig.

Du är optimist? säger jag, och slår ut med händerna mot rummet vi sitter i – de kontaminerade verken som knappt någon skulle våga publicera eller ställa ut, vakten i campingvagnen på gården och den eldhärjade gardinstången i köket.

– Ja, jag är optimist. Jag tror ju att man kan styra om skutan. Konstens uppgift ligger i att ställa sig där det är svårt. Man petar i såret för att påminna om befintligheten av det.

– Såret i sig är ju inte mitt verk.

Inför republik nu

Det är lite häftigt med den folkliga yran kring den nya prinsessan. Men jag känner ingenting för kungahuset. Jag tycker det ska avskaffas och ersättas med republik.

Ibland kan jag känna mig lite halvt konservativ men inte alltså i detta fallet

Republikanska föreningen skriver om födseln.

Religiösa saboterar Vilks-föreläsning

Expressen skriver om hur Lars Vilks blev attackerad på en föreläsning i Karlstad:

Tumultet uppstod cirka 20 minuter in i föreläsningen “Yttrandefrihet och dess gränser”, som var arrangerad av utrikespolitiska föreningen, i universitetets aula.Äggkastningen startade då Vilks visade upp ett av sina konstverk för åhörarna.– När han visade en bild av profeten Muhammed tillsammans med HC Andersson utanför en krog med en Tuborgskylt i bakgrunden reste sig ett tiotal killar i publiken och kastade ett tiotal ägg. Då tog Vilks livvakter med sig honom ut ur lokalen, säger universitetets kommunikationschef Joachim Gustafsson.Personerna skrek även slagord mot konstnären – som dock klarade sig helt oskadd.

Vilka slagord var der som skreks? Bland annat “Allahu akbar” och inte bara en gång. På Avpixlat kan man hitta en film som visar vad som hände:  Av någon anledning väljer Expressen att inte berätta att aktionen var religiöst motiverad. Jag tycker det är en viktig del av nyheten. Vill man ha mer fullständig information om den här typen av händelser måste man idag vända sig till sajter som Avpixlat.Värmlands Folkblad skriver om att muslimska föreningar uppmanat till bojkott av föreläsningen. Inte heller Dn skriver om att aktionen var religiöst motiverad. 

Regeringen vet inte om biståndet ger effekt

Från dagens DN Debatt av Fredrik Segerfeldt och Bengt Nilsson: Regeringen har gett upp om biståndet

Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”

Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”

Detta innebär att regeringen talar klarspråk: 1% av BNP varje år går till något som regeringen inte vet har positiv effekt. Forskningen talar för att den inte har det, eller till och med har negativa verkningar.

Artikelförfattarna skriver vidare:

35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige.
Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker
eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana
summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför
samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.

Ja, det är en verkligt viktig fråga. Det mesta talar för att det bästa för tredje världen vore att vi stängde ned vårt bistånd och använde pengarna till något annat. Personligen tycker jag det svenska rättsväsendet kunde vara en vettigare prioritering.

Till syvende och sist faller detta tillbaka på oss själva. Medierna bryr sig inte om att granska biståndet, och väljarna bryr sig inte heller. Rent känslomässigt och instinktivt låter bistånd som en klockren idé – vi delar med oss av vårt välstånd och hjälper de som inte har. Men det är inte så det fungerar. Från artikeln:

De som har anledning att glädjas åt att svenska skattebetalare i femtio års tid har pumpat in hundratals miljarder kronor i främst afrikanska statsbudgetar är en större samling envåldshärskare. Under ett halvt sekel har en brokig skara paraderat förbi med utsträckt hand. Allt från Sovjetstödda gerillagrupper i södra Afrika till kejsar Haile Selassie, Robert Mugabe och en stalinistiskt färgad militärjunta i Etiopien. Därefter president Museveni i Uganda, premiärminister Meles Zenawi i Etiopien och många fler.

Det finns förstås också svenskar som har glädje av biståndet:

Finns de då inga svenskar som blir glada när biståndet fyller år? Jo naturligtvis. Alla de som har biståndet som levebröd. De uppgår till cirka 10.000 personer i Sverige. Det är av förklarliga skäl också de som ständigt upprepar mantrat att ”bistånd gör nytta, bistånd gör nytta”.

Trots att samlad forskning och biståndsministerns närmaste medarbetare öppet redovisar motsatsen.

 Fredrik Segerfeldt har skrivit flera böcker om bistånd, den senast är Biståndets dilemman. Bengt Nilsson har skrivit boken Sveriges afrikanska krig.

Svenskt bistånd till Kambodjas despoter

Igår skrev jag om biståndets dilemman och hur bistånd ofta hamnar snett. Idag skriver Benjamin Katzeff Silverstein i SvD: Biståndet går till Kambodjas elit

Det tycks gå trögt med att fasa ut det svenska biståndet från länder som Kina och Vietnam. Man borde också fundera över vår inblandning i andra länder, som Kambodja. Där håller biståndspengar från omvärlden den korrupta förtryckarstaten under armarna.

I den nyutkomna boken Cambodia’s Curse (Public Affairs Books) tecknar den Pulitzerprisbelönta journalisten Joel Brinkley en bild som borde få det internationella samfundet att skämmas.

I Kambodja finns fler NGO:s per capita än någon annanstans. Mellan år 2003 och 2008 fick Kambodja mest bistånd per capita i hela världen. Sedan 1992 har landet totalt fått totalt 18 miljarder dollar. Statsbudgeten består ungefär till hälften av biståndspengar. 

Trots detta har Kambodjas befolkning fått liten valuta för omvärldens pengar. Livet på landsbygden ser på många sätt likadant ut i dag som för tusen år sedan. Enligt Brinkley lever 80 procent i desperat fattigdom, utan ordentlig utbildning. Runt 88 procent saknar elförsörjning. Omkring 1,5 miljoner beräknas leva på mindre än 2000 kalorier om dagen. Därtill är Kambodja fortfarande en brutal diktatur. Oppositionella aktivister, politiker och journalister lönnmördas och skräms till tystnad.

Var har då omvärldens pengar tagit vägen? Rakt ner i fickorna på den politiska eliten. Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID har beräknat att hälften av statsbudgeten varje år försvinner i korruption. Den politiska eliten lever som kungar.

Allt detta vet biståndsgivarna. Samtidigt fortsätter man att ge extrema summor. Landets politiska adel vet att de lugnt kan fortsätta att berika sig själva på pengar ämnade för den fattiga befolkningen, för biståndsgivarna har aldrig varit beredda att gå från ord till handling.

År 2008 var särskilt bisarrt. Människorättsgrupper och oppositionspolitiker uppmanade givarländerna att hålla tillbaka pengarna till dess att regimen vidtagit åtgärder för att sätta stopp för korruptionen och de systematiska människorättskränkningarna. Omvärlden svarade med att ge nästan en miljard, den högsta summan någonsin för ett enskilt år.

Sverige kan vara stolta över att ha bidragit med 170 miljoner kronor i bistånd till Kambodja under 2010. Your tax dollars at work!