Jag är nyfiken nyliberal

Efter terrordåden i Paris var EU-politikerna först ut. Legala halvautomatiska jaktgevär ska förbjudas, trots att terroristerna i Paris använde illegala vapen. Sedan kom Stefan Löfven ut på banan och ville ha statliga trojaner i misstänkta medborgares datorer, trots att terroristerna kommunicerade via okrypterade sms. Expressens ledarsida kom också ut och hummade om att FRA var mycket viktigt för en effektiv polis. Trots att väldigt lite talar för att det stämmer.

De åtta partierna har alla den stora staten som ideal. Även bland ledarskribenter och debattörer finns en liknöjdhet och brist på nya perspektiv. Om man bara har en hammare ser det mesta ut som en spik. I Sverige är hammaren statens lagstiftande makt, och spiken är det mesta egentligen. Statens anspråk är närmast oändliga.

Staten är, som de flesta organisationer, självförstärkande. Tjänstemän vill göra karriär. Därför lobbar de mot politiker om att öka sin makt. Politikern i sin tur vill verka handlingskraftig, och politikernas patentlösning är att utöka statens makt.

När jag var ny inom politiken läste jag Ayn Rands liberala klassiker “Och världens skälvde.” Den beskriver en socialistisk värld där entreprenörer kämpar och kämpar lydigt under statens pålagor. Men sen börjar de försvinna en efter en, och alla frågar sig “vem är John Galt?”. Det var chockerande att se hur nära verkligheten denna dystopi var.

En liknande upplevelse, fast starkare, har jag fått genom Radio Bubb.la. Bubb.la är en webbtjänst som samlar nyheter ur ett liberalt perspektiv. Radio bubb.la är en podcast där Martin Eriksson och Boris Benulic går igenom de aktuella nyheterna och kåserar kring dem ur ett nyliberalt eller anarkistiskt perspektiv.

Det är mycket humor i Radio Bubb.la. När man ser världen ur Martin och Boris ögon finns det mycket att skratta åt. Med ett nyliberalt perspektiv är det uppenbart vilka brister som finns hos staten, både i Sverige och världen över.

När jag lyssnar på Radio Bubb.la får jag ett genuint annat perspektiv. Det som slog mig då är den otroliga likriktningen i Sverige. Sverige talar med en röst: staten är god och ska vara stor. Höger och vänster gafflar om justeringar i välfärdsstaten, men man vill ha dem som en knarkare vill ha sin drog.

Det är inte så konstigt egentligen, eftersom staten är som ett gift. Genom bidrag som till synes kommer från ingenstans blir medborgaren beroende. Att politikerna vill ha oss beroende av dem är heller inget konstigt. Alla vill vara behövda.

Sverige behöver en frihetlig opposition och personer som inspirerar. För mig är de bästa exemplen Martin Eriksson och Boris Benulic på Radio Bubb.la. När jag lyssnar på deras radioprogram får jag inspiration och möjlighet att se saker på ett annat sätt. Att slå över till radio bubb.la från statliga P1 är underbart, en revolution i det tysta.

Att kalla saker för nyliberalt är det enklaste sättet att avfärda något i Sverige. Egentligen är det en onödig etikett, eftersom det finns så uppenbara brister med att ha staten som lösningen på det mesta. Förnuftet talar för friheten.

Ruist: Avskaffa asylrätten

Joakim Ruist är nationalekonom och migrationsforskare och skrev för en tid sedan en mycket intressant debattartikel på SvD: Överge FN:s flyktingkonvention

Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte kons­tigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.

Åren efter andra världskriget befann sig miljontals människor i Europa på flykt i ett annat land än hemlandet. Deras nya värdstaters åtaganden gentemot dessa flyktingar behövde regleras och därför skrevs FN:s flyktingkonvention år 1951. I den stadgades, väl avgränsat, att människor som på grund av ”händelser i Europa före 1951” var på flykt i ett annat land och riskerade förföljelse om de återvände till sitt hemland inte fick skickas tillbaka. 

Alla de flyktingar konventionen gällde befann sig alltså i det tänkta asyllandet redan när konventionen skrevs och man visste ungefär hur många de var. Detta förklarar de två aspekter av konventionen som nu formar ­dagens flyktingkris: att den endast talar om att bevilja asyl till de som befinner sig i asyllandet, och att den föreskriver att alla med legi­tima skyddsskäl ska ges skydd. 

Dessa principer var lämpliga för den situation som konventionen skrevs för att hantera. Men 1967 sådde man fröet till dagens kris. Utan att i övrigt ändra på konventionen utvidgade man den då till att inte bara gälla människor som var på flykt på grund av händelser i Europa före 1951, utan alla som var på flykt.

Denna artikel var en stor ögonöppnare för mig. Under åsiktskorridorens svåraste tid var det svårt att tänka fritt, men visst var det något som skavde. Varför har man en rättighet att ansöka om att bli medborgare i en stat så fort man kommer till landets gräns?

Jag skrev om detta 2013: Asylinvandringen de facto fri – vad blir konsekvensen?

Jag har aldrig fått ihop det logiskt eller moraliskt. Jag anser att stater bör hjälpa andra människor, men asylrättens konstruktion är sådan att den inte går ihop. Vad sker om mängden asylsökande blir mycket stor? Det ser vi i Sverige idag.

Att asylrätten inte håller och kom till av en slump har dock inte gått in hos svenska debattörer. Att värna asylrätten har för många blivit en oerhört central fråga.

Joakim Ruist skriver att asylrätten bör avskaffas och ersättas med ett annat system:

Det är inte omöjligt att skapa ett i alla fall någorlunda generöst system för asylmottagande som bygger på frivillighet. Beviset för det är USA. USA har ett mindre utsatt geografiskt läge och får inte lika många asylsökande som knackar på dörren som EU får. 

Ändå har landet, som har ungefär lika stor BNP som EU, haft ungefär lika stort flyktingmottagande som EU de senaste tio åren. Skillnaden är att i USA var cirka 70% av mottagandet vidarebosättning av flyktingar från UNHCRs flyktingläger (så kallade kvotflyktingar). 

Resten var asyl. I EU var nästan alltihop asyl och bara några enstaka procent vidarebosättning. Så länge vi inte har kontroll över inflödet över gränsen kommer vi inte att frivilligt öka vidarebosättningen. Men får vi kontroll över gränsen, vilket bara kan ske genom att asylrätten avskaffas, kommer vi att kunna göra det.

Intellektuell kamp mot islamism krävs

Terror har drabbat oss igen. Den här gången var det i Frankrike, i morgon kan det vara någon annanstans i väst. Jihadisterna vill riva ned allt som inte är rätt enligt deras uppfattning.

Expressens ledarsida skriver bra om vad som behöver göras. Även Adam Cwejman skriver bra.

Solidariteten är stark med Frankrike, vilket är positivt. Men om det ska bli någon förändring måste förhållningssättet mot jihadism och islamism ändras. Det handlar om två saker.

Sannolikt kommer Sverige att drabbas. Svenskar är väl representerade hos IS, och jihadismens apologeter har ett mycket starkt fäste i Sverige.

Ljusets Fiender har Johan Lundberg gått igenom vilka de är och hur de jobbar. Rashid Musa, Mattias Gardell, SUM m fl jobbar vidare i högönsklig välmåga. De är väfinansierade av skattemedel och med klippkort till akademi, kultursidor och radioprogram.

Jihadismen eller islamismen är en legitim strömning av islam. ISIS, Al-qaida m fl agerar enligt en rimlig tolkning av religösa skrifter som finns inom islam.

Om terrorn ska kunna övervinnas måste den religiösa debatten om islam ta fart. Man kan bomba IS till världens ände, men de kommer igen om de inte besegrats intellektuellt och moraliskt.

Sam Harris och Majid Nawaz har släppt en bok om detta ämne: Islam and the Future of Tolerance. På australiensisk TV intervjuas de om detta projekt.

Sam Harris och Maajid Nawaz har ett viktigt budskap som är aktuellt nu och kommer vara under vår livstid.

Correndebatt: Falsk falsk motsättning

Michael Cocozza har en replik i dagens Corren på min krönika om Migration och Margret Thatcher. Återpublicerar inlägget här för att kunna bemöta det: En falsk motsättning

Det är en dyster världsbild som Erik Svansbo målar upp i kolumnen Pophöger. Svansbo kallar sig liberal i Corren, den benämning han använder på den egna bloggen, libertarian, torde vara mer rättvisande. Oavsett politisk ståndpunkt krävs respekt för fakta. 

Svansbo påstår att tillväxten sjönk i takt med att skattetrycket ökade och välfärdsstaten byggdes ut under 1900-talet. Detta är fel. Den högsta tillväxten inföll 1950–75 då även skattetrycket ökade från 20 till 45 procent av BNP. Vår nuvarande tillväxttakt ligger på 3,3 procent att jämföra med tidigt 1900-tal 2–2,5 procent, då vi enligt Erik Svansbo hade “fri ekonomi”. 

Han menar vidare att dagens höga skattetryck, 43 procent av BNP, hämmar utvecklingen av innovationer och nya företag. Detta är också fel. I INSEAD:s innovationsindex hamnar Sverige på 3:e plats, bland annat före USA (skattetryck 27 procent). Bidragande orsak till Sveriges fina placering är den del av välfärdsstaten som utgörs av gratis universitetsutbildning med studiestöd. Skattetrycket sänktes under alliansregeringen med 4 procentenheter. Med ny teknik och innovationer inom offentlig sektor kan vi fortsätta att stegvis sänka skattetrycket en bit med bibehållen välfärd. Vi behöver inte den revolution som ligger implicit i Svansbos idévärld. 

Erik Svansbo har under en längre tid på sin blogg och nu i Corren oroat sig över vad som händer med välfärdsstaten om alla dessa migranter nu ska komma och “leva på vår bekostnad”. Resonemanget utgår från att en välfärdsstat kan ha en maximal befolkning om 9 miljoner för att fungera. Som om inte Tyskland med 81 miljoner invånare med skattetryck 37 procent vore en välfärdsstat. 

Det finns konstruktiva modeller för integration, vi behöver inte måla upp en falsk motsättning mellan flyktinginvandring och välfärdsstaten. En hög förvärvsfrekvens är den ekonomiska grunden för välfärdsstaten. De som kommer ska arbeta. 

Avslutningsvis, Svansbo menar att socialdemokrater, socialliberaler och konservativa alla är “socialister”. Därmed ställer han sig vid sidan av en sansad debatt och vandrar istället in i den extrema libertarianska låtsasvärlden.

Det är en mängd påståenden som jag besvarar stycke för stycke.

  1. Jag vet ärligt talat inte om jag ska kallas liberal eller libertarian. Jag kan se de moraliska problemen med en välfärdsstat men i någon utsträckning vill jag nog ha den. Tills jag lärt mig bättre tror jag på en liten stat med försvar och socialhjälp. Definitionsmässigt ser jag det som liberalism.
  2. Angående den ekonomiska utvecklingen under tidigt 1900-tal har Anders Edwardsson skrivit om detta i boken “En annorlunda historia“. En kort sammanfattning av boken finns här i en insändare på helagotland. Att jämföra tillväxt vid enstaka år ger en viss bild men inte hela.
  3. Jag håller med om hela detta stycke. Vad Cocozza har läst in i mina texter kan bara han svara på.
  4. Det här stycket är inte korrekt återgivet, och citatet känner jag inte igen. 
  5. Det finns en väldigt uppenbar konflikt mellan en kravlös välfärdsstat och fri invandring. Ingen vinner på att förneka det. Självklart går det att ha en modell som fungerar men det gör den inte idag. Källa: Vilken nyhetssajt som helst.
  6. Som jag skrev finns det i Sverige en enighet om ett mycket högt skattetryck, över 50% om man lägger samman direkta och indirekta skatter. Enligt skattebetalarnas förening är denna kvot 53%. Jag tycker den nivån är omoraliskt hög. Självklart förstår jag att det inte handlar om definitionsmässig socialism. Men det är en ganska akademisk skillnad när människor inte ens betros med hälften av sina pengar.

Hur illa kommer det bli?

Insikten om att den svenska välfärdsstaten står inför en kollaps sjunker nu in i bredare skikt i samhället. Men tyvärr är klockan fem i tolv, eller kanske redan tolv och personligen tror jag inte att det kommer gå att vända utvecklingen. Vi går mot en systemkollaps på ett eller annat sätt.

I dagens livesändning på radio bubb.la intervjuades Tino Sanandaji.

Sanandaji har länge visat på de bristerna i den svenska politiken och vad den kommer leda till. Idag kom många intressanta perspektiv fram.

Anledningen till att Sverige har hamnat där vi är idag stavas i ett ord: socialism. Sedan sextiotalet har vänstern kämpat på många fronter och tagit kommandot över Sverige politiskt och kulturellt.

Tino Sanandaji lyfte i intervjun skolan som ett exempel på detta. Sedan 80-talet har svenska skolan fullständigt brakat samman, vilket korrelerar med att socialistiska ideal fått fullt genomslag. Läraryrket är nedvärderat och lärarutbildningarna är genompolitiserade. Därför kan man inte hoppas på någon snabb förbättring där.

Sanandaji menar att 30% av försämringen i skolan beror på invandringen, och resten på socialismen. Nu ökar invandringens påverkan på skolan så vi går mot en fortsatt försämrad skola och ett utpräglat klassamhälle. Chansen framöver för barnen är privata alternativ och att föräldrarna pressar på hemifrån.

En annan viktig faktor är att de invandrare som kommer till Sverige har vänstervärderingar. Eftersom invandringen är så omfattande kommer den sannolikt tippa vågen i samhällsdebatten till vänster och säkra socialdemokraterna och vänsterns maktinnehav framöver.

Borgerligheten är i grund och botten socialdemokratisk och har lagt de frihetliga värderingarna på hyllan. Det är en mycket lång startsträcka för att kunna utmana denna böjda rygg inför vänstern.

Det går inte att lita på de statliga systemen framöver, men vi kan vara säkra på en sak: Skatterna kommer vara fortsatt höga. Så höga som det går. Brottsligheten kommer vara hög och ökande. Social oro kommer vara ett normalt inslag, och samhället kommer drabbas av grov segregering.

Jag skulle gärna se att andra bloggare och debattörer kunde börja spinna vidare på realistiska framtidsscenarion så att man kan börja “preppa”.

Idag är Sverige ett mycket bra samhälle att leva i men en titt i kristallkulan ger inget hopp. Det enda som faktiskt ger mig hopp just nu är den spirande frihetliga rörelse som utkristalliserar sig kring radio bubb.la.

Se till att lyssna på inslaget med Tino Sanandaji, det var brutalt bra.

Krönika i Corren: Staten ska inte steka hamburgare

I fredags hade jag min tredje krönika publicerat i Corren. Den heter “Staten ska inte steka burgare”

Det är svåra dagar i Sverige. Trots att vi har det väldigt bra är många oroliga för framtiden. De svenska politikerna åtnjuter ett historiskt lågt förtroende och saknar svar på många viktiga frågor. 

Jag har varit aktiv i partipolitiken i många år, och tillströmningen av nya medlemmar är ett jätteproblem. När de får sina uppdrag sätts de att hantera oerhört vitala delar av människors liv. 

Staten har en unik situation. När det gäller det mesta har de monopol, ingen kan utmana den. Tar pengarna slut finns det alltid mer i medborgarnas plånböcker. Detta skapar unikt dåliga förutsättningar för bra resultat. 

En gång i tiden drev svenska staten en hamburgerkedja. Den hette Clock, och ni som varit där minns säkert hur goda hamburgarna var. Ni som inte var där kan säkert föreställa er smaken av en Big Clock. 

Det låter ganska absurt att staten ska driva en hamburgerkedja. Men många andra exempel som finns i dag är lika absurda.

Inspirationen från detta inlägg kommer från Radio bubb.la och diskussionerna där. Mitt i alla galenskap som finns i Sverige är den kanalen ett vattenhål där det pratas konstruktiva lösningar.

Den frihetliga rörelsen har svaren på samhällets utmaningar. Om människor ges frihet kommer de att skapa välstånd. Oavsett hur liberal man är kan man ta inspiration från detta.

Gissningsvis spinner jag vidare på detta ämne i nästa krönika om två veckor.

Äganderätten fundamental för frihetliga

Radio bubb.la är ett vattenhål för mig. När jag lyssnar på radio bubb.la kan jag få distans till den konfliktfyllda och galna dagliga debatten, samtidigt som jag blir allmänbildad. Det är ett så skönt “fuck you” att kunna slå över från P1 till radio bubb.la i bilradion. Det är frihet.

Gårdagens radio bubb.la (26/9) var än mer briljant än vanligt. Där belystes invandring och den infekterade debatt som blossat upp bland frihetliga debattörer. Tyvärr är det nämligen så att personer som Johan Norberg, Mattias Lundbäck, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson och hela Migro-gänget anammat vänsterns taktik och börjat smutskasta meningsmotståndare.

Martin Eriksson och Boris Benulic går i en del av inslaget igenom deras syn på libertarianism och invandring.

Martin Eriksson avfärdar den linje som nämnda debattörer ovan anför, att fri rörlighet är någon form av libertarianskt fundament. Istället är äganderätten det fundamentala för libertarianer.

Rätt till fri rörlighet implicerar någon form av rätt att ta sig in på andras mark utan tillåtelse. Det bryter mot äganderätten.

En markägare har rätt att bjuda in vem hen vill till sin mark, och staten har ingen rätt att begränsa denna rätt. I ett fritt samhälle är det alltså denna inbjudan som blir signalen till invandring.

Erikson menar också att i ett fritt samhälle är invandringen fri, och bidragen lika med noll. Då kommer invandringen sannolikt att vara lägre än idag, och heller inget problem på samma sätt.

Det blev en otrolig “aha-upplevelse” att höra detta resonemang. Äntligen någon som lägger ut en rak och tydlig linje som är enkel att förstå.

Eriksson och Benulic pratar om ett närmast anarkistiskt samhälle. Personligen ser jag nattväktarstaten som ett minimum, och då kommer ju ändå staten att existera. Jag kan inte se annat än att invandringen även i ett nyliberalt samhälle bör innehålla någon form av restriktion kring invandring.

Restriktionen bör ju i sådana fall gälla de “objudna” gästerna, de som kommer utan en inbjudan från till exempel en markägare.

Alla bör lyssna på inslaget ovan, oerhört upplysande.

Back to Basics: Sänk skatten

I går var jag med i Corren med min andra krönika. Där skriver jag om hur det plötsligt är så tyst om högskattesamhället vi lever i. Den ansiktslöse lever ditt liv

Någon tar dina pengar varje månad. En tredjedel sker helt öppet. Men nästan lika mycket tas från din arbetsgivare utan att du märker det. När du går till affären och ska handla, är det någon där igen som tvingar handlaren att ta extra betalt. Och vill du göra något särskilt roligt kan du räkna med att en extra peng tas in av den ansiktslöse inkasseraren. 

För länge sedan insåg politikerna att folket skulle bli arga om de märkte hur mycket pengar de tog in i skatt. Därför dolde de “arbetsgivaravgifter” och “sociala avgifter” för de anställda och tog pengarna direkt från arbetsgivaren. Smidigt för politikerna, som har höjt skatterna kontinuerligt sedan dess.

Jag var i min krönika inspirerad av en rapport från svenskt näringsliv: Underskattade skatter

Jag skriver också att sossarna, likt zombies, höjer skatten bara för att det ska vara så. Sossezombies, helt enkelt:

Grunderna får inte gå förlorade i den politiska debatten. Att sänka skatten har ett egenvärde.

Nattvandrarstat och samhällskontrakt

Försvarsbeslutet är taget, och nedskärningarna i försvaret fortsätter. Försvarsbloggarna skriver på Sv: Förvärrat läge efter dagens försvarsbesked.

Jag är glad och stolt att FP har protesterat och inte gett sitt stöd till detta djupt problematiska beslut. Övriga politiker fortsätter oförtrutet att skära ned.

Samtidigt ökade kostnaderna för migration och integration med 20 miljarder från höstbudget till vårbudget. Detta skriver Sd-tidningen Samtiden om. De enda jag har hört kommentera detta är Sd, och journalister och övriga partister fortsätter att närmast håna Sd för att de tar upp ämnet.

Det säger mycket om det politiska läget i Sverige när partierna manglar nätterna igenom för att komma överens om en “ökning” om 10 miljarder. Men för integration och migration ökas budgeten med det dubbla utan en axelryckning.

Idag förenas höger och vänster i synen på staten som ett verktyg för att garantera positiva rättigheter till alla människor, världen över. Staten är ett evigt ymnighetshorn där alla människor kan dricka.

Decemberöverenskommelsen har blivit den tydligaste manifestationen av samhällsordningen av idag. Partierna bakom denna ordning står för den svenska migrationspolitiken, en oärlig form av fri migration och en uppluckring av samhällskontraktet.

Problemet med detta är att det inte fungerar. Det är en öppen fråga hur Sverige ska klara den utmaning som vi står inför, med en ständigt ökande migration och medföljande utanförskap.

Följden av samhällssynen blir en enorm stat som inte klarar de mest fundamentala uppgifterna. Per Gudmundson myntade begreppet Nattvandrarstaten. Det är vad vi ser idag.

Borgerligheten måste hitta tillbaka till grunderna. Staten kan inte göra särskilt mycket bra, därför måste man ha klart för sig vad staten ska prioritera.

Statens uppgift är att skydda sina medborgare och garantera deras rättigheter. Rättsväsende och militär är fundamenten i vårt samhälle.

Sverige ska vara öppet inför nya medborgare som arbetar. Man ska kunna bygga sina drömmar här. Men migrationsprocessen måste bli rättssäker, och vi måste veta vilka som blir medborgare här. Sverige som land kan inte ta emot mängder med människor som inte kan försörja sig.

Både borgerliga debattörer och partister måste hitta tillbaka till grunderna. Samhällskontraktet måste återupprättas för att vi ska komma ur denna zombiefiering av den politiska debatten.

Skatteåterbäring: Staten ger tillbaka våra pengar

Igår skrev centerns kommunalråd i Linköping något briljant på twitter:

Oerhört viktigt inlägg av Demirok, och det ska sägas att det är ganska sällan svenska politiker snuddar vid detta perspektiv. Det som finansierar staten är våra löner, och dessa pengar samlas in med tvång. Och nu delas de ut som en allmosa.

Vi svenskar lever våra liv genom staten. Enligt ekonomifakta går 45% av våra intäkter till skatt. Vare sig vi vill eller inte.

Correns ledarsida spann vidare på Demiroks tweet idag: Kidnappad Robin Hood

Robin Hood är bekant i politiska sammanhang. Kidnappad av vänstern, får han agera hjälten som tar från de rika och ger till de fattiga. Pilbågeskytten från Sherwoodskogen har blivit en modern symbol för utjämningspolitik. Det är en bild som förvrängts till en egentlig motsats av vad legenden står för. Det finns många varianter av historien om Robin Hood, men alla inkluderar en fredlös man som satte sig upp mot staten och myndigheternas bestämmelser och maktmissbruk, under vilkas förtryck folket led och svalt.

Hur vänstern lyckades beröva Robin Hood hans innersta väsen, och göra hans kamp till sin, är visserligen imponerande men väldigt fräckt. Hood stod förvisso på de fattigas sida, men de utgjordes av folket. Mot en rik stat som drev in mer och mer skatter. Kunde man inte betala sin skatt, kastades man från hus och hem – eller i finkan. Den arme broder Tuck fick till och med se kyrkans fattigbössa länsad av statens långa arm innan han själv fängslades, om vi nu ska ta oss tillbaka till Disneyversionen. 

På samma sätt som Robin Hood har korrumperats av vänstern har staten förskönats. Svenskens bild av staten är den milda Broder Tuck när det i verkligheten handlar om Prins John.

Robin Hood har mycket att ge i Sverige. Hans perspektiv kan hjälpa oss att se statens innersta väsen – tvånget. Och vi får aldrig glömma vilka det är som finansierar statens allmosor.