Popvänsterns obehagliga hyllning till skatt

Andreas Mattsson är en artist jag har följt genom hans karriär i Popsicle. Jag har lyssnat mycket på särskilt det egenbetitlade albument och beundrar Mattsson som artist.

Idag när jag lyssnade igenom hans härliga skiva Solnedgången hörde jag en mycket obehaglig låt: Världens högsta skatter. Refrängen går som följer:

”Världens högsta skatter 

jag betalar gärna mer

vi gör det här tillsammans 

det är det som idén”

Skatter tas ut med tvång. Vare sig vi vill eller inte tas våra pengar ifrån oss. Om vi inte betalar kommer polisen och kastar oss i fängelse.

Men Mattson och andra verkar tro att frivillighet har något med saken att göra.

Våra pengar tas sedan av gråa byråkrater som är satta att tolka lagtext. Byråkraterna är människor precis som vi. De har stor frihet att påverka hur lagar utförs. Om det är någon de inte gillar kan de klämma åt den.

I ett frivilligt samhälle, det som libertarianer förespråkar, då gör man saker frivilligt och tillsammans. I vänsterns samhälle är det tvånget, makten, batongen som driver.

Det är verkligen häpnadsväckande hur vänstern kan förvrida verkligheten.

Mattson gör sig till dräng för statens makt och tvång, den makt som har skadat så många.

Se en live-video av låten nedan:

Lyssna gärna på albumet, precis som så mycket annan vänstermusik är det vackert.

Sverige och staten som religion

I kommunistiska länder är religionen förbjudet, och kommunismen fungerar som en form av religion. Sverige är ett socialdemokratiskt land med till hälften socialiserad ekonomi, och många av elementen som finns i en kommunistisk stat.

På samma sätt som medborgare i en kommunistisk stat har svenskarna en tro på staten. Medborgarna formas här som där genom massiv statlig propaganda, i skolan, på statlig tv och genom de många myndigheternas påverkanskampanjer.

Mer och mer av samhället har snärjts in i statens nät. De politiska partierna är bidragsfinansierade och fungerar som en form av myndigheter. Tidningarna är bidragsfinansierade. Föreningarna är bidragsfinansierade.

Tron på staten tar sig många olika uttryck. Den mest grundläggande tron är att staten fungerar, att våra skattepengar går till något gott. Ren logik ger vid handen att tjänstemän som hanterar andra människors pengar inte kommer ha samma omsorg som om det vore deras egna pengar. När ingen har överblick över staten är slöseriet kassaskåpssäkert.

Man tror också att staten kan ta bort oönskade fenomen. Narkotika är till exempel farligt, därför ska staten ta bort det. Eftersom narkotika ska bort ska det vara olagligt att använda narkotika. Effekten av detta blir att polisen lägger otroliga resurser på brott utan offer.

Eftersom polisen har begränsade resurser kommer verkliga brott prioriteras ned. Rån, mord, inbrott och utpressning ska hanteras av samma polisorganisation som istället väljer att jaga välartade marijuanarökare.

Om bruk av narkotika avkriminaliserades skulle stora polisresurser frigöras, som HAX skriver.

Svenskar tycker att det är fel när män köper sex. Därför ska det vara förbjudet. Politiker har hjälpt till att hitta på sexköpslagen som lurar människor att tro att de faktiskt hjälper människor. Men prostitution kan inte förbjudas.

Resultatet blir att kvinnor som säljer sex pressas att ta risker. Och polisresurser slösas bort när poliser ligger på hotell och lyssnar på folk som har sex och kanske prasslar med sedlar.

Den lagstiftning som låter bra har ofta oönskad bieffekter. Det perfekta samhället kan inte planeras fram av politiker.

För mycket av den politiska debatten händer i en fantasivärld. Staten kan helt enkelt inte göra särskilt mycket bra, däremot kan den förstöra.

Förutom den svenska statstron finns också mängder med människor som lever av staten. Det bidrar till en enorm tröghet, och ett system som vill utöka sig själv. Statens möjligheter att öka skatterna är goda – medierna hejar på och uttaget är dolt för medborgarna.

Sveriges välstånd skapades när staten var liten, under 1900-talets början. På 70-talet började staten svälla och har fortsatt att växa sedan dess. Rörelsen fortsätter med oförändrad styrka, och självklara effekter.

Idag ser vi sönderfallet i den offentliga sektorn tydligare och tydligare. Men svenskar som är indoktrinerade kommer sannolikt fortsätta vända sig till staten för hjälp. Politiker, tyckare och föreningsmänniskor som är försörjda av staten kommer fortsätta att försvara den.

Vi är indoktrinerade att tro att Sverige är ett föregångsland, men vi är halvvägs till Venezuela. Och sannolikt på väg närmare och närmare deras öde.

Magstarkt moderat moralprat

Leif Gripestam (m) skriver på SVT Opinion: Farligt att låta nyanlända gå före hela bostadskön

Att ställa den som sparar till en första bostad mot en nyanländ är en farlig politik. 

I dagsläget måste man lägga undan 7500 kronor i månaden i fem år för att ha råd med en kontantinsats till en etta i Stockholm. 

Lika farligt är det att låta nyanlända gå före hela bostadskön. Det sliter sakta sönder samhället och tilliten. Varför ska man spara, betala skatt och sköta sig om någon annan alltid går först.

Det är en rimlig fråga som Leif Gripestam ställer sig. Varför ska man betala skatt i Sverige?

Gripestam implicerar att det finns någon form av val, vilket dock inte ingår i konceptet skatt. Att betala skatt är inget tjänsteutbyte. Politikerna bestämmer ett system, sen får medborgarna foga sig i det. Nöjda kunder finns på en marknad.

I en stat med uppåt 60% skatt är det naivt, för att inte säga stötande, att prata om att det ska finnas någon form av rimlighet i skattesystemet.

Moderaterna står för en socialdemokratisk politik där staten ska beskatta, reglera och pytsa ut bidrag till höger och vänster. Inte bara svenska medborgare ska räddas, behövande människor från hela världen ska finansieras. Med medborgarnas pengar.

Under dom förutsättningarna är det inget annat än stötande att öppna för en moralisk diskussion kring skatt. Se dig i spegeln, Leif Gripestam.

Vi betalar skatt för att Leif Gripestam och alla andra politiker vill tvinga oss till det.

Jag är nyfiken praxeologi

Min politiska resa började med Vetenskapsfilosofi på Linköpings universitet. Det var en introduktionskurs i filosofi för ingenjörer, för att göra ingenjörerna lite lätt bildade innan de släpps ut.

Där fick jag snudda vid Karl Poppers tankar och positivismen. Direkt drog jag paralleller till politiken. Min examensuppsats handlade om varför svenskar ser staten som något gott.

Parallellt med det fick jag inspiration från en vän om att börja blogga. På bloggen prövade jag den logik jag tränat upp på civilingenjörsstudierna mot det jag såg i samhället. På filosofin hade jag lärt mig att varje idé som var falsk kunde motbevisas.

Jag verkade inom partipolitiken tills jag insåg att fria tankar och partiverksamhet inte gick ihop, och började då lyssna på radio bubbla.

Under många år kändes det som att jag var en del av en rätt jobbig gemenskap. Allt var mitt ansvar trots att jag inte kunde göra något. Jag led av något som jag tror kan kallas Weltschmerz.

När jag lämnade partiet och började lyssna på Radio bubbla var det som att ta ett kliv ur samhället. Där påpekas bristerna i demokrati som styrelseskick och den tanken har puttrat i mig. Idén om demokrati som någon form av rimligt medbestämmande har jag efterhand helt tappat.

I vårt samhälle finns en ganska tydlig moral om att det är fel att stjäla. Men av någon anledning gäller inte denna moral när det kommer till staten. Staten har inte frågat om lov.

Den enda möjlighet jag som medborgare har att påverka är att vart fjärde år lägga en röst i en låda. Jag förväntas acceptera att mina pengar tas ifrån mig, dessutom förväntas jag tycka att detta är något väldigt positivt.

Det känns bara mer och mer främmande för mig hur människor kan acceptera att våra pengar tas ifrån oss och förvaltas av politiker.

När jag knarkat klart Radio Bubbla gick jag vidare till tyngre grejer, som radio mises. Radio Mises är inte huvudsakligen en aktualitetspodd, utan även en pedagogisk podd där grunder i olika frihetliga begrepp gås igenom.

Poddavsnitt 92 om praxeologi drabbade mig som en aha-upplevelse. Tyvärr märkte jag när jag försökte förklara för en kompis vad jag tyckte var så bra med den att jag inte förstått. Jag kunde nämligen inte förklara vad praxeologi är.

Så som jag förstår praxeologin utgår den från studier av mänskligt handlande och bygger utifrån dessa observationer en teori om vad som fungerar och inte fungerar. Genom detta har man en grund att bygga ett sammanhållet teoribygge om hur ett samhälle fungerar och bör vara uppbyggt.

Från min egen empiriska erfarenhet av över tio år i partivärlden vet jag vilka brister systemet har. Men man behöver inte göra som jag och slösa bort sin tid i tio år för att komma till den insikten.

Jag som inte längre har några ambitioner att vara en del av den politiska cirkusen ser allt och undrar bara hur folk kan snurra vidare i ekorrhjulet av idioti. Samtidigt var det för min egen del nödvändigt att först lämna partivärlden, och efter det idén om demokrati som det finaste som finns för att kunna tänka vidare.

För mig känns det som att praxeologin är min slutdestination. Inom detta begrepp anar jag det som förenar mitt logiska tänkande (från ingenjörsutbildningen) med mitt frihetliga tänkande.

Det finns mycket mer att lära sig och det är oerhört glädjande. Men så här mycket har jag i alla fall förstått:

De problem som drabbar Sverige idag har en logisk förklaring. Vi styrs av en stat som begränsar våra liv och förstör möjligheterna för oss att verka fullt ut. Det som kan ge oss ett bättre liv är minskat statligt inflytande.

Nyliberal podd från insidan av vänstersverige

The Usual Suspects är en klassisk 90-talsfilm med Kevin Spacey. Jag minns det som en stor filmupplevelse – vem är egentligen Kayser Söze?

Samma namn bär en ny podd av Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt. De är klassiska nyliberaler och har varit med länge i den svenska debatten.

Johan Norberg inspirerade mig något oerhört som ung. Hans bok “Till världskapitalismens försvar” och dokumentärfilmen “Globalisation is good” gav mig mina två första politiska aha-upplevelser.

Mattias Svensson har skrivit boken Glädjedödarna som är en riktig milstolpe i kampen mot förmynderi. Segerfeldt tyckte jag var en kompromisslös och tuff nyliberal.

Segerfeldt visade sig dock vara väldigt anti israel. Han dristade sig till och med att försvara israelhatare och antisemiters tankegångar. Jag gick i polemik med honom och upptäckte då tyvärr att han var en rätt oseriös debattör och till det slarvig med fakta. Se detta urgamla blogginlägg från 2010 för en sammanfattning.

Mattias Svensson har alltid varit anti högern. Så till den milda grad att han röstade på Miljöpartiet.  Alla tre är för öppna gränser. Segerfeldt och Norberg har varit engagerade i Migro och deltagit i vänsterns klappjakt på påstådda rasister.

De är insiders i den svenska politiska världen. Mattias Svensson menar i podden att han är alibiliberal på Aftonbladet Kultur. Jag tror egentligen detta gäller i ett större perspektiv och för alla tre. De är alibiliberaler i vänsterns Sverige, accepterade och omtyckta av vänstern.

I podden får alla tre herrarna lägga ut texten var och en för sig. Johan Norberg börjar berätta om sin nya bok Progress, som jag tycker verkar intressant. Mattias Svensson berättar om en bokrecension som aldrig blev av. Fredrik Segerfeldt pratar om Nina Björk och hur vänstern kommer undan med diktaturkramande.

Jag såg nyligen om The Usual Suspects och det var en traumatisk upplevelse. Filmen hade inte åldrats väl. I någon mån kan det sägas om herrarna i podden – jag såg upp till dom och tyckte de var bäst. Nu känns de inte lika relevanta längre.

Trots detta vill jag säga varmt välkommen till denna nya podd. Kanske kan de i detta format lägga ut texten kring deras drömsamhälle med öppna gränser och visa hur detta kan vara tilltalande.

Jag ser fram emot nästa avsnitt och kommer definitivt prenumerera.

Svensk brain drain och krasch

Rick Falkvinge gästade för en tid sedan Radio Bubbla i ett specialavsnitt. Jag kände endast till Falkvinge i egenskap av partiledare för det avsomnade svenska piratpartiet, men det verkar finnas mer.

Hans wikipediasida ger en bra sammanfattning som bland annat visar att han är en en internationellt erkänd föreläsare inom pirat- och frihetsfrågor.

Inslaget var mycket lyssningsvärt.

Rick frågades om vilken utveckling han ser för Sverige: Finns det någon chans för Sverige att återhämta sig?

Jag rör mig i entreprenörskretsar, och i princip alla jag känner har lämnat Sverige, eller har satt igång planer på att flytta från Sverige. Sverige är bankrutt, det är bara att läsa skriften på väggen. Det finns ingen krismedvetenhet så det kommer bara att bli värre. […]
Det pågår redan en brain drain från Sverige, av enorma mått. […] Om du vill ha hopp för Sverige har jag tyvärr inte mycket att ge.

Falkvinges test om brain drain verkar bekräftas av svt – aldrig har så många lämnat Sverige.

I Radio Bubbla och bland libertarianer är detta ett känt tema. Den västerländska ekonomin idag vilar på mycket skakig grund, där stater låter banker trycka pengar och riksbanker ändrar värdet på pengarna genom massiva stimulanser.

Johan Norberg har skrivit en bok vid namn Eurokrasch där han pekar på riskerna med att euron går under. Under en längre tid ägnade han sig åt att propagera för krasch, om och om igen. Men kraschen kom inte.

En känd blogg inriktad på ekonomi och samhällskollaps är zero hedge.

Det är lite som att ta ett rött piller när man börjar tänka fritt och se samhällets svaghet. För mig framstår samhällsekonomin som en humla, den borde inte kunna flyga men det gör den. Och den apokalyptiska samhällskraschen har inte kommit än.

Jag lyssnar gärna på dystoper, det är viktigt för att kunna få en seriös värdering av riskerna framöver. Men jag är skeptisk.

Rapport från bubblan

Mitt bloggande har alltid drivits av sökande efter svar på frågor. Vad händer i världen, och vad är rätt sätt att organisera världen?

Jag började min resa på kursen Vetenskapsfilosofi på Linköpings Universitet. Där fick jag en introduktionskurs i filosofi och en aning om vad t ex Popper står för. Jag lärde mig att allt går att utmana med en logisk argumentation.

Beväpnad med denna insikt började jag blogga om politik och kritisera medier. Parallellt med detta gick jag in i Folkpartiet eftersom jag såg politiken som det rimliga sättet att påverka världen.

Efterhand lärde jag mig att partipolitik och fritt tänkande inte hängde ihop. Efter många långa år lämnade jag partivärlden.

Detta hängde samman med att jag börjat lyssna på Radio Bubb.la. Martin och Boris pekade på allt som var fel med Folkpartiet på ett sätt som gjorde det olidligt att vara kvar.

Mitt intresse för Bubb.la-projektet växte och jag började lyssna på alla avsnitt av radion. När möjligheten fanns att stödja projektet tog jag direkt steget och blev premiummänniska, dvs finansiär.

Med detta kom medlemskap i bubb.la premium-gruppen på Facebook. Där lärde jag mig att jag inte är ensam. Det finns fler som tänker som jag.

Trots stort nätverk fysiskt och i sociala medier har jag inte fått den känslan tidigare.

Bubb.la och Radio Bubb.la är min primära nyhetskanal idag. Jag har frigjort mig från den kvävande konsesusbubbla som Sverige är. Har man etablerade medier som nyhetskanal kommer man aldrig ur den, med en stark känsla av utanförskap som följd.

Bubb.la förespråkar små stater som bygger på social gemenskap. Man behöver inte ha en plan för hela världen och det ska man inte ha heller. Det går nämligen inte.

När man släpper den tanken slipper man “Weltschmerz”, dvs ångesten över sin egen otillräcklighet. Du räcker till för din stad, din familj och dina vänner.

För mig har detta lätt till ett starkt välbefinnande. Jag är en del av en gemenskap och jag tror på något som många andra tror på.

En följd av detta är att jag har slutat skriva. Jag har inte samma energi längre när jag inte är konstant arg. Hursomhelst saknar jag skrivandet och känner ett behov av att dela med mig av mina tankar.

Jag inspireras starkt av bloggare som fnordspotting och Motpol och vill hitta tillbaka till skrivandet.

Så jag hoppas kunna blogga mer framöver.

Frihet, partier och konformism

Jag växte upp utan någon klar bild av vad politik var. När jag läste en kurs i filosofi på universitetet började min politiska resa, och jag började blogga. Samtidigt blev jag aktiv i Folkpartiet.

Något som slog mig var hur lite man pratade om politik i partiet. Det mesta kretsade kring praktiska frågor kring föreningen, och hur folk skulle få de poster de önskade. Det jag brann för, politisk debatt, var knappt närvarande.

Efterhand lärde jag mig att det var allra bäst att hålla tyst. Att ha en politisk åsikt i ett politiskt parti är något man måste överväga noga, så att man inte stöter sig med någon. Jag kände också ett behov att försvara partilinjen. Framför allt för min egen skull, jag var ju medlem i partiet.

Innan jag gick med i Folkpartiet var det naturligt för mig att partierna representerade det politiska spektrat. Håller man på med politik är man aktiv inom något parti, eller sympatiserar med något parti.

Att jag lämnade Folkpartiet sammanföll med att jag började lyssna på Radio Bubb.la. Som andra frihetliga är de starkt negativa till Folkpartiet, vilket störde mig. Jag kände nämligen att de hade rätt. Man vet aldrig var man har en folkpartist.

Fnordspotting skrev för en tid sedan om liberalism, och texten diskuterades i Radio Bubb.la. Det finns som bekant två skolor av liberalism, klassisk liberalism och socialliberalism. Klassisk liberalism förespråkar en liten stat. Socialliberalism förespråkar statlig intervention för att frigöra individen. Dessa två ideologier är fundamentalt väsensskilda.

Jag känner mer och mer att liberalism som begrepp är meningslöst. Om ideologin inte är glasklar kommer politiken glida. Det gäller både för personer och partier.

Att verka i ett politiskt parti kommer sannolikt alltid leda till statskramande. Partier har nämligen ett syfte – att vinna nästa val. Behöver man skarva för att vinna val kommer man göra det. Dessutom styrs politiken i mycket hög grad av förvaltningen i sig. Utöver det är partierna idag finansierade av staten, de facto en form av myndigheter.

Ingen av de svenska partierna syftar till att minska statens omfattning. En period var moderaterna inspirerade av liberalism, men det ser mer och mer ut som en parantes. Idag är det slående hur stor enigheten är om att staten ska bestå.

Svenskarna har köpt socialdemokraternas bild av staten som en trygg vän, en beskyddare och problemlösare. (Fnordspotting har skrivit även om detta.) Om man kliver utanför den svenska ankdammen och ser på Sverige utan sosseglasögon är det uppenbart vilka enorma brister som finns, och hur bra det skulle kunna vara.

Frihetens röster är få i Sverige idag. De projekt som drivs inom frihetens ramar är drabbade av ett annat problem – den svenska likriktningen. Timbro, borgerliga ledarskribenter och de andra etablerade projekten har en i grunden konservativ inriktning. Ingen utmanar idén om den stora staten. Det som ofta känns mest viktigt är den personliga identiteten som opinionsbildare, publicist eller ledarskribent.

Det behövs en rörelse för att förändra Sverige, och påverka de politiska partierna. En verkligt frihetlig rörelse, som ifrågasätter staten. Ideologin kan inte vara liberalism, utan snarare libertarianism. Så kommer jag etikettera mig framöver.

(Förhoppningsvis kan framtidens debatter i Sverige utkämpas mellan minarkister och anarkokapitalister. Man kan alltid drömma.)

En moraliskt korrumperad välfärdsstat

Den svenska staten är en koloss på lerfötter. Väldigt få politiker talar idag varmt om den stora staten, det är närmast som att man skäms. Nattvandrarstaten är ett faktum – trots den enorma staten ignoreras grundläggande uppgifter.

Ett talande exempel på det kommer från Dalarna. En man har blivit påkörd med en bil och blivit allvarligt skadad. Polisen har dock meddelat att man inte har tid att utreda mordförsök. Brottsoffret får hoppas på att våldsverkaren inte försöker igen.

Samtidigt rapporteras hur Airbnb används till prostitution. Det är stockholmspolisens prostitutionsenhet som slår larm. Från DN:

Prostitutionen skulle kunna sysselsätta betydligt fler poliser än de fyra personer som nu tillhör prostitutionsgruppen, anser han. Gruppen arbetar uppsökande i Stockholms city utifrån egen spaning och tips från allmänheten. 

Den egna spaningen bedrivs från bilar på gatan utanför bostadshus, i trappuppgångar eller precis utanför lägenheterna.

Trots att polisen belastas hårt Sverige runt och många människor lever utan trygghet finns alltså poliser som motverkar prostitution. Dessa poliser stoppar medborgare, främst män, från att ha sex på ett sätt som staten förbjuder.

Radikalfeministerna som drev igenom sexköpslagen påstod att trafficking och prostitution var samma sak. Men så fungerar det inte hos polisen:

Själva människohandeln hanteras av en annan avdelning inom polisen. Prostitutionsgruppens uppdrag är att gripa män som köper sex. Det går inte ett arbetspass utan att någon sexköpare grips.

Prostitutionsforskare Petra Östergren citerar på sin blogg sexologen Don Kulick:

sexköparen i dag betraktas på samma sätt som “den homosexuelle” gjorde tidigare och dessutom genomgått en liknande förståelseprocess.Från att vara “sodomiten”, en man som utförde tillfälliga oönskade sexuella handlingar, fick han identiteten homosexuell. […]

I dag är i stället sexköparen en specifik art. Precis som Kulick visar har han nu en särskild barndom och personlighet samt är i behov av terapeutiska åtgärder som ska göra honom normal.

Det är stötande att se tystnaden kring sexköpslagen och blindheten inför samhällets moralism. För det är inget annat än moralism som präglar synen på sexköp. Idag stigmatiseras torsken på samma sätt som homosexuella tidigare stigmatiserades.

I dagens Sverige finns dedikerade poliser som jagar medborgare som har otillåtet sex, samtidigt som människor hotas av våld. Till förorterna kan inte ens polisbilar ta sig utan att vandaliseras, men prostitutionsenheten jobbar på för att stoppa snuskiga torskar.

Den svenska välfärdsstaten är moraliskt bankrutt.

Stötta bubb.la – bli premiummedlem

Bubb.la är det frihetliga projekt som jag tror har störst potential att förändra Sverige. Jag har lyssnat på deras pod Radio Bubb.la och fått inspiration och nya perspektiv.

Martin Eriksson och Sofia Arkestål driver bubb.la och finansierar verksamheten. Nu har de lanserat ett sätt att stötta bubb.la genom att bli premiummedlem. Jag betalade 500 kronor för ett årsmedlemsskap.

Det finns en del funktioner, som sökning och anpassning. Men för mig räcker det mer än väl att ge något tillbaka till projektet som har gett mig så mycket.

Gör som jag – stötta bubb.la!