En av mina första politiska tankar var varför svenskar litar på myndigheter. Jag skrev en uppsats om detta i kursen Vetenskapsfilosofi som jag gick på Linköpings Universitet. Uppsatsen var inte särskilt bra men tanken var god. Den gäckar mig fortfarande.
Det pratas ofta om svenskarnas tillit till staten som att det vore något positivt. Det är väldigt svårt för mig att förstå ett sådant resonemang.
Tillit har man till människor eller organisationer som förtjänat det. Ett företag som levererat en bra produkt. En vän som hjälpt dig, eller din familj.
Mot staten har vi ett helt ensidigt förhållande. Staten bestämmer, och du lyder. Staten tar dina pengar, och om du inte ställer upp på det kastas du i fängelse.
Att vara en svensk libertarian är att vara emot den svenska staten. Ingen organisation plågar svenskarna så mycket som svenska staten och ingenting är så viktigt som kompromisslöst motstånd mot den. Ett Sverige utan svenska staten skulle vara lugnare, vackrare och rikare. Människor skulle tjäna sitt levebröd genom att tjäna varandra, inte genom att tjuva andra. […]
Det är viktigt att hålla just staten i blickfånget. Det är den som befaller och tvingar, härskar och söndrar. Staten fängslar för icke-brott, konfiskerar egendom och tar barn från deras föräldrar. Utöver dessa grova förbrytelser bör det även nämnas att staten är den huvudsakliga upphovsmakaren av tristess och obekvämhet. Den upprätthåller ett monopol på alkohol med målet att förstöra människors alkoholupplevelse, avgör hur många stugor som får byggas på en tomt och skapar bostadsbrist för att gynna olika särintressen.
Det är en mycket intressant text av Juhlin, och svår att argumentera emot. Statens med dess lagar och skatter är där vare sig vi vill eller inte, eftersom en majoritet riksdagsledamöter har röstat för det. Om du inte vill betala skatten kommer polisen.
Därför är Juhlins text viktig – vi måste alltid hålla i minnet vad staten egentligen är och hur den får sin makt.
Mitt engagemang i Klassiskt Liberala Partiet syftar till att minska statens omfattning till en minarkistisk roll – rättsamhälle, försvar och polis. Men jag är inte på något sätt låst vid att samhället måste se ut så.
När vi väl har nått dit kan vi ta diskussionen om vi ska fortsätta resan eller är nöjda med den mindre staten.
Att vi ligger i det europeiska toppskiktet av länder som har försett IS med flest rekryter per capita är känt sedan länge. Likaså fanns svensk inblandning i terrordåden i Paris och Bryssel. Sverige har i relation till andra länder en bristfällig terrorlagstiftning, vilket har resulterat i att landet kunnat fungera som ett tryggt växthus för denna typ av extremism. Ett växthus som dessutom allt för ofta har finansierats med skattemedel.
Johan Lundberg har i sin bok Ljusets fiender beskrivit hur akademiker och aktivister med stöd av skattemedel bedriver denna växthusverksamhet.
Detta är resultat av 68-rörelsens långa vandring in i den svenska jättestaten. Vänstern har styrt Sverige och fyllt upp departement med sina åsiktsfränder, som bidragsfinansierar sina vänner i olika vänsterföreningar som i sin tur påverkar staten.
Ett standardinslag i statsradion går i regel ut på att någon av dessa vänsterföreningar intervjuas som kommentar till någon vänsterpolitiker som kritiseras från vänster.
Det går runt och runt.
På samma sätt är det våld vi ser idag ett resultat av statens arbete. Vänsterakademiker ger ett ideologiskt försvar för våldet, som omfamnas av statstrogna journalister och i sin tur påverkar våldsverkarna.
Polisen är på samma sätt skolad i vänsteranda, det är dialog, förståelse, armband och kaffekokning som gäller. När de väl griper en kriminell finns förstående syltryggar till jurister som släpper de kriminella lösa igen.
Det går att stoppa utvecklingen om man vill, men etablissemanget vill inte. De har förståelse för våldet, men är framför allt så fångade i sin ideologi att de inte kan agera.
Borgerligheten är rent politisk socialdemokrater, och även värderingsmässigt. På samma sätt som de har lagt ned sina röster så att Stefan Löfven kan regera har de lagt ned sina borgerliga ideal.
Staten har designat utanförskapet genom miljonprogrammet, bidragssystemen har permanentat utanförskapet, och statspropagandan har pumpat på.
Årtionden av socialism har nått sin logiska slutpunkt – våld.
Martin Eriksson är starkt negativ till ett frihetligt parti, och jag vill bemöta hans argument.
Martin ser att ett frihetligt parti snabbt kan bli synonymt med den frihetliga rörelsen. Om partiet utvecklas på ett negativt sätt kommer det då dra med sig hela rörelsen och ge den ett dåligt namn.
Martin är också orolig att ett frihetligt parti kommer dra fokus från andra viktiga projekt som hans eget bubb.la.
Mitt parti, Klassiskt Liberala Partiet, har inga som helst ambitioner att sluka upp den frihetliga rörelsen. Om vi får en stor plattform ser jag att vi kommer använda den för att lyfta fram viktiga projekt inom den frihetliga rörelsen .
Utöver det tycker jag att vi har en bra klassiskt liberal politik utan några avsteg från det som brukar kallas minarki. Genom vår existens sprider vi denna politik.
Att Gary Johnson är en dålig presidentkandidat och att Libertarian Party i USA har utvecklats dåligt ser jag inte som ett argument mot att försöka göra något bättre i Sverige.
KLP fyller flera syften. Xenofon nämner i podden att vanliga politiskt intresserade normalt söker sig till ett parti när de är intresserade av politik. Det är något vi har märkt av i partiet.
Vi finns också redo för de som vill lägga sin röst på ett verkligt frihetligt alternativ, istället för ett socialdemokratiskt.
Martin Eriksson menar att det som framför allt måste göras är att påverka de existerande partierna. Den funktionen fyller även vi. När vi blir ett etablerat parti kommer inte längre de borgerliga kunna låtsas vara frihetliga. Då blir det tydligt att de är vänster, precis som deras påstådda ideologiska fiender.
Det är många i de borgerliga partierna som är verkligt frihetliga. Vi tvingar dem att vara på tårna, och ger dem även mer hävstång mot motstånd internt då de kan visa på risken att frihetliga röstar på andra, eller lämnar partiet.
Jag ser KLP som en del av den frihetliga rörelsen, i utkanten av den. Vi ska ta lärdomar från viktiga frihetliga projekt som bubb.la, mises.se och projekt Allmogen och göra till praktisk politik.
Den frihetliga rörelsen behöver alltid en parlamentarisk gren. Partiers natur är sådana att de kan korrumperas och tappa fokus. Då måste ett nytt parti skapas. Lite som The Lich King i World of Warcraft.
Liknelsen med en ond skurk är relevant eftersom politik är ett smutsigt hantverk. Jag har försökt lämna partipolitiken bakom mig, men partipolitiken vill inte lämna mig, eller någon annan.
Jag vill inte heller att KLPs medlemmar ska förälska sig i partipolitiken och ägna all sin kraft åt det. Vi ska vara konstruktiva, använda vår tid effektivt och fokusera på det som är viktigt i livet – familj, arbete och vänner.
Min förhoppning är att KLP ska bli accepterat som den frihetliga rörelsens parlamentariska gren. Jag tror vi kan bli en konstruktiv kraft som lyfter hela rörelsen.
I mitt förra inlägg skrev jag om frihetlig migrationspolitik och hur jag hoppas att Liberala Partiet utvecklas. Mot bakgrund av den svenska situationen med omfattande statligt driven invandring och hur liberaler har argumenterat anser jag migrationsfrågan vara avgörande för ett libertarianskt parti.
Liberala partiet har en resa framför sig att bli ett fullvuxet parti och det är ett digert arbete att formulera politik. Hursomhelst har vi ett norskt systerparti, Liberalistene, som är mitt inne i brinnande valrörelse.
Deras valprogram innehåller kortfattat hur de ser på invandring:
De har även en sida där de lägger ut texten mer, både på norska och på engelska. Här är deras korta punkter:
Legge til rette for produktiv arbeidsinnvandring og gå imot velferdsmotivert innvandring
At innvandrere ikke skal ha gratis tilgang til offentlige ytelser en lengre periode etter ankomst, med unntak av utdannelsesinstitusjoner
Gjøre Norge mindre attraktivt for kriminelle innvandrere
Ikke innføre et generelt forbud mot tigging, men la grunneiere selv avgjøre
Returnere kriminelle innvandrere så raskt som mulig, og stanse alle offentlige ytelser til utviste innvandrere umiddelbart
Liberalistene har en bra politik kring migration och jag anser att Liberala Partiet bör följa deras exempel och mer eller mindre översätta partiprogrammet rakt av.
Jag har löst medlemskap i ett parti. Förra gången var det för Folkpartiet Liberalerna, den här gången för Klassiskt Liberala Partiet.
Jag har stått utanför partipolitiken en tid och uppskattat det mycket. Jag skulle gärna stå helt utanför politiken. Tyvärr gör staten det omöjligt, då den finns överallt och utökar sin makt kontinuerligt. Samhället politiseras och regleras allt mer, och jag vill göra något för att bromsa utvecklingen.
Alla partier står för ett skattetryck långt över 50%, regleringar av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, statlig skolpolitik, begränsad yttrandefrihet. Socialdemokratin har segrat, trots att den är så destruktiv för samhället.
De borgerliga partierna kommer undan som frihetliga eftersom det inte finns något alternativ. De för ingen frihetlig politik, och en röst på dem är en röst mot friheten. Det behövs ett trovärdigt parti för de som vill rösta för frihet.
Liberala Partiet står för den klassiska liberalismen, en liten stat utan välfärdsstat. Partiets politik är nära det jag personligen står för. Ett verkligt radikalt, frihetligt alternativ. Det är en bra början för frihetlig utveckling.
Jag har över tio års erfarenhet i partipolitiken och jag hoppas nu att min erfarenhet ska kunna hjälpa det unga liberala partiet att växa och bli en etablerad organisation.
Eftersom förstanamnet Henrik Alexandersson på riksdagslistan sitter i fängelse för skattebrott behövs det en stand-in. Jag är beredd att axla den rollen, och kandiderar följaktligen till riksdagen om partiet vill ha mig på listan.
Under valrörelsen tror och hoppas jag kunna nå ut med den frihetliga liberalismen, särskilt som kontrasten blir så kraftfull mot de övriga partierna.
Henrik Alexandersson pratade i Radio Frihetligt om de olika vägar som finns för att påverka Sverige. Dels kan man verka utanför politiken. Man kan vara oppositionell frihetlig inom de etablerade politiska partierna. Sist men inte minst kan man gå med i Liberala Partiet.
Alla sätt behövs, och innebär att man “trycker på tuben” från olika håll. Till slut kanske det kommer ut något. Det är värt ett försök.
Sverige har en lång historia. Från början var Sverige många små riken som sedan drevs ihop till en nation av Gustav Vasa. Från kungavälde gick landet in i demokrati. Kungaväldet fick ett nytt ansikte med nya anspråk.
Steg för steg har anspråket utvecklats. System för system har lagts under statens makt, skola, pensioner, föreningar, medier och partiväsende. Genom bidragen kommer statens värderingar och staten blir ett självspelande piano.
I botten på systemet sitter medborgaren. Förment oberoende från någon förutom staten, utan behov av familj, vänner eller ens ett jobb.
Skatterna i Sverige är enormt höga, och dolda för medborgaren. De är ett av de uttryck statens förtryck tar sig. Men kanske viktigare och brutalare är de psykologiska anspråken.
Två citat har påverkat mig starkt genom åren. Först Mona Sahlin, i en intervju med turkiska ungdomsförbundet (från wikiquote):
Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.
Mona Sahlins efterträdare vid makten, Fredrik Reinfeldt, har uttalat sig i samma anda (från wikiquote):
Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.
Dessa citat är för mig maktens syn på oss medborgare. Genom skolan har vi lärt oss att Sverige blivit rikt tack vare socialdemokraterna. De skapade det moderna Sverige och välfärdsstaten, som gör Sverige till ett rättvist samhälle. Här tas alla om hand genom statens försorg.
Men vår rikedom är skapad på ett orättfärdigt sätt. Sverige och västvärlden har skapat sin rikedom genom att utnyttja, genom invasion, genom stöld. Vi förorenar miljön och lever på ett i grunden orättfärdigt sätt. Vi kan inte ta bort detta grundliga fel, men genom staten kan en del av orättvisorna rättas till. Det bistånd staten ger gör gott i världen och rättar till en del av felen.
Resten av bristerna ska vi bära med oss. Vi ska hålla koll på varandra så vi källsorterar, inte reser för långt, kanske inte ens skaffar barn för att det skadar miljön. Detta skapar ett djupt lidande och en känsla av otillräcklighet.
Vi är priviligierade, och i grunden fördömda genom vår rikedom och vårt välstånd. Det enda vi kan kämpa för är att utsträcka vårt samhällssystem till hela världen, så att de kan bli välsignade genom den svenska socialdemokratiska staten.
Vi alla förväntas engagera oss i denna hopplösa kamp, och leva med skammen över att det aldrig kommer att gå fullt ut.
Erik Lidström skrev en gång om välfärdsstaten som Saxen som klipper sönder samhället. Det politiska system vi har klipper de naturliga banden mellan människor. Det klipper även banden till vår historia och vårt ursprung.
För mig är det det värsta övergreppet.
Den moderna svensken har inget ursprung. Vi existerar som i ett vakuum, i ett det rymdskepp av påstådd rättfärdighet som den svenska välfärdsstaten är.
Historierevisionism är ett potent politiskt vapen. Det är vad George Orwell menade med “He who controls the past controls the future. He who controls the present controls the past”. Att frånta rättigheter från en folkgrupp genom att skriva om historien är aldrig trevligt, men att se ett lands elit försöka delegitimisera sitt eget folk är häpnadsväckande.
Svenskar är ett folk och många olika folk i ett. Vi har en stolt historia och en fantastisk kultur. Vi har på många sätt varit fria men alltid verkat under förtryck och statens nycker. Statens makt och anspråk har idag blivit fullständiga, övermäktiga.
Nu ser vi hur staten krackelerar och lögnen som staten har uppfostrat oss i blir tydlig. Idén om välfärdsstaten är en religion för oss svenskar. När vi inser att gud inte finns eller kommer och räddar oss känns det tungt.
Det är dags att börja en ny resa, att upptäcka Sverige och oss själva på nytt.
Vi svenskar är en del av ett folk, ett stolt folk med en lång historia. Vi har starka värderingar, vi har byggt ett starkt samhälle trots alla galna infall från kungar och socialdemokrater.
Var stolt över ditt ursprung och den du är. Säg nej till de moderna prästernas påbud, som idag förmedlas från mediernas upphöjda och dömande position, istället som förr från predikstolen.
Vi måste bygga upp ett verkligt civilsamhälle, utan statens kvävande bidrag och politiska viskanden.
Projekt Allmogen är ett projekt som strävar efter att berätta folkets historia. Här är ett utvandrarbrev från en medborgare som flydde Sverige för länge sen. Hans tankar känns märkvärdigt bekanta än idag:
Daniel Sjöberg säger i podden några starka ord som sammanfattar det jag känner:
Vi är allmogen
Vi är många
Vi glömmer inte
Vi förlåter inte
Sällan har väl statens inkompetens synts så tydligt nu i ljuset av Transportstyrelse-gate.
En rörelse spirar för att ställa saker och ting tillrätta. Genom att få in bra folk och en ny frisk rörelse ska saker och ting ställas tillrätta. Många tror just detta, att bra folk kan få ordning på staten. Partiet Medborgerlig samling är ett bra exempel på detta.
Men problemet med staten är så mycket djupare än att det kan lösas med kompetent folk. Problemet ligger i två fenomen – statens grund och statens geografiska omfattning.
Statens grund är tvång. Medborgaren underkastas statens makt, vare sig den vill eller inte.
En myt propageras, idén om ett samhällskontrakt, en överenskommelse mellan medborgaren och staten. Det är en falsk föreställning.
Det finns ingen ömsesidighet mellan staten och medborgaren. Statens ursprung är gamla despoters kontrollmakt. Gustav Vasa underkuvade mindre riken och införlivade i sin stora stat. Denna stat har levt och växt sedan dess.
När demokratin inträdde skapades illusionen av medbestämmande. Men medborgarens inflytande är minimalt. Vart fjärde år får medborgaren lägga sin röst och välja parti. Partierna gör vad de kan för att göra sig relevanta, och det vapen de har är beskattning.
Trygghetssystem efter trygghetssystem från det fria samhället har tagits över av staten och använts som argument för att motivera statens existens. Staten är fullständig oöverblickbar.
När vi hade grymma konungar som styrde Sverige visste vi i alla fall vem det var som piskade oss. Nu piskar vi alla varandra, med demokratin som vapen.
Staten är från första början moraliskt korrupt. Från detta växer naturligt korruption, som vi ser med all tydlighet i Sverige idag. Statens lögn om att den tar hand om oss alla är avslöjad.
Duktiga människor som kommer in i partisystemen kommer formas. Idag är medborgerlig samling glada och ideologiska. När de får makt kommer de formas i sina roller, påverkas av tjänstemännen och journalisterna och sakta brytas ned till broilers.
Det som kan lösa våra problem är decentralisering. Om Sverige bröts upp i de naturliga regioner som de en gång bestod av blir staterna mindre. Det blir plötsligt möjligt att överblicka ansvar, och det uppstår konkurrens mellan de mindre staterna. Det driver naturligt fram en minskning av staten. Vi ser en spirande rörelse i denna riktning när kommunerna börjar anställa ordningsvakter.
Viktigast av allt är att det samhälle vi lever i måste vara moraliskt. Vi skapar inte detta samhälle genom att gå in i den omoraliska staten och försöka rätta till. Vi skapar den genom att driva på för ett friare samhälle med det fria samhällets verktyg – att bygga något själva och peka ut det som är falskt och fel.
Jag kommer från mellansverige. Den gård jag har växt upp på har långa anor, jag är tolfte generationen i min släkt som har växt upp där. Bergslagen blev modernt snabbt genom bruken som finns där, och våra traditioner bröts snabbt och vi kastades in i modernitet.
Svenska folket har alltid varit utsatta för överhetens nycker. Förr i tiden var det grymma kungar. Sedan demokratins intåg har statens näve fått en sammetshandske, men den är fortfarande stenhård. Och den griper allt hårdare.
Under 1900-talet har staten steg för steg ökat sin makt över våra liv. Staten har infiltrerat de flesta delar av samhälle. Skola, pension, föreningsliv – staten lägger sin våta hand över det mesta. Och skatterna höjs.
Fria initiativrika medborgare blir steg för steg kuvade och bidragsberoende. Den protestantiska arbetsmoralen byts ut mot bidragsberoende. Driftiga svenskar lessnar och lämnar landet.
Utvecklingen accelereras nu när en omfattande invandring kommer till. De nya medborgarna skolas snabbt in i välfärdsstatens bidragsberoende och passivitet.
Till det kommer att många har en kultur som är väsensskild från vår. En kultur som säger att män och kvinnor inte är likvärdiga, att otrogna är smutsiga och att brott mot otrogna inte är brott. En kultur som har mäktiga externa aktörer som finansierar och påverkar utifrån. Denna kultur passar som hand i handske med överhetens ovilja mot det traditionellt svenska.
Förr i tiden kuvades folket av prästerskapet som predikade svavelosande om arvssynd. Idag är det politiska ledare som sprider sin motvilja mot det traditionellt svenska. Överheten har lärt oss att vår kultur är barbarism och att inget finns att vara stolt över.
Vi ska tacksamt öppna våra hjärtan när nya kulturer påverkar oss. Deras kultur är ju lika mycket värd som vår, eller egentligen bättre. Är det kanske till och med vårt fel att andra har det dåligt?
Överheten har sett svenskarna som sitt projekt under lång tid. Först skulle vi bli goda socialdemokrater. Nu ska vi bli en del av ett globalt, modernt och identitetslöst samhälle. Svensken ska lydigt se på när landet han känt förändras till oigenkännlighet, och acceptera ännu lite höjd skatt.
Det finns många sätt att bromsa utvecklingen, men allt börjar fundamentalt med vissa insikter
Jag som svensk är en del av ett folk
Jag har en historia som är värd att berättas och lära av
Jag har en kultur och värderingar som jag tänker försvara
Jag förstår de som vill engagera sig politiskt för att ändra saker. Kanske kan saker och ting förbättras eller så är staten helt enkelt för stor och kollapsar under sin egen vikt.
Den varaktiga förändringen kommer dock genom att institutioner återuppbyggs utanför staten och att vi svenskar inser att vi måste ta ansvar för oss själva.
Har man det bra för länge blir man bekväm och aningslös och hamnar i knipa. Vi är i en knipa nu, men kanske kan det komma något vackert ur detta. Kanske är askan den bästa jorden.
Demokratin är ett av de finaste begrepp vi har i Sverige och västvärlden. I och med allmän rösträtt tog sig västvärlden från despoternas grepp och in i en ny upplyst tidsålder. Medborgarnas vilja ges uttryck genom de politiska partierna som i sin politiska kamp driver fram ett bättre samhälle för alla. Ungefär så lär vi oss att samhället fungerar.
För mig är äganderätt och frihet från våld det viktigaste som finns. Ingen ska stjäla mina saker, eller hota mig med våld. Detta lär vi oss att staten skyddar oss ifrån.
Men teorin om demokratins godhet är väldigt grund. Tänk ett naturtillstånd där libertarianer sluter sig samman för att bilda en nattväktarstat. De utser politiker för att förvalta nattväktarstaten vars uppdrag endast handlar om rättssamhälle och militär.
Militärerna och juristerna ser redan efter första året att deras budget är otillräcklig. Journalisterna skriver om bristerna och en de libertarianska medborgarna är oroliga. De libertarianska politikerna vill bli omvalda och ser en chans till ökad populäritet och skjuter till lite extra skattemedel. Så rullar det på, år från år.
På samma sätt som i det korta exemplet om nattväktarstaten har den svenska staten utökats steg för steg. Civilsamhället har steg för steg tagits över av staten, och på samma sätt har propagandan utökats. Medier har förstatligats eller satts i statligt beroende genom presstöd. De politiska partierna är idag finansierade av staten.
Den svenska staten föddes inte med rösträtten, utan har anor långt tillbaka. Då förtrycktes folket av brutala kungar. Idag är vi alla delaktiga i det demokratiska projektet. Men vad gör det för skillnad egentligen?
Då kom kungens fogde och krävde in skatten. Idag skickar skatteverket en avi. Om du inte betalar kommer polisen, sen kommer samma gamla fogde som förr. Skillnaden är att skatterna är mångdubbelt högre, och ansvaret otydligare. Vi är ju alla delaktiga, och demokrati är det bästa som finns!
Politiker agerar utifrån den situation de befinner sig i. Riksdagspolitikerna är beroende av sina partier för att ha kvar jobbet, och att hålla partiledningen nöjd för att kunna göra karriär.
Vi som medborgare har idag olika riksdagspartier att rösta på, som alla i olika omfattning vill utöka staten. De som vinner makten kommer pressas av myndigheter, medier och lobbygrupper att öka statens makt. Så statsmakten kommer växa, och vår frihet kommer minska.
Löftet är att staten ska skydda oss mot tjuvar och våld, men vem är det egentligen som tar våra pengar under hot om våld? Jag såg denna bild på twitter och hajade till:
För mig framstår det som att demokrati framför allt innebär att jag blir förtryckt, och förväntas vara nöjd med det eftersom jag har fått påverka hur snabbt förtrycket ska öka.
Det pratas en del om politikerförakt. Bör man se detta fenomen positivt eller negativt?
Två av de viktigaste principerna för mig är äganderätt och frihet från våld. Jag är idag tvingad att lämna ifrån mig hälften av mina inkomster varje månad till skatteverket. Mina pengar används sedan av tjänstemän och politiker. Om jag inte lämnar ifrån mig pengarna tar polisen mig med våld och bestraffar mig.
Den möjlighet jag har att påverka systemet är att vart fjärde år lägga en lapp i en låda och i någon liten mån påverka sammansättningen av politiker i de offentliga församlingarna. Dessa politiker fortsätter sedan att använda mina och andras pengar för att berättiga sin egen existens.
Är då detta ett moraliskt förfarande? Mitt svar på detta är nej. Det är omoraliskt att ta människors pengar mot deras vilja. Det är omoraliskt att göra sig god på andra människors bekostnad.
Förakt mot de människor som gör omoraliska handlingar är en rimlig reaktion. En kriminell som känner av omgivningens förakt får på detta sätt en fingervisning om att han eller hon inte gör något bra.
En politiker som känner av omgivningens förakt kan komma på bättre tankar och istället ägna sig åt något som för samhället framåt.
Möjligheten i politikerföraktet är att människor kan fås att inse att politiker inte kan eller ska hjälpa oss. Vi har själva ansvar för våra liv, våra nära och kära och vårt närområde.
Personligen är jag snäll och inte särskild lagd åt förakt. Men enkel logik ger vid handen att politikerförakt är en naturlig och rimlig reaktion på de övergrepp vi utsätts för av det politiska systemet.
