Sverige genomskådar statens illusion

Patrik Engellau skriver på Det goda samhället om hur Sverige på ett år gått igenom tre faser i tankarna kring migrationen.

  1. PK-dominansen: Tron på statens budskap om att migrationen var en vinstaffär. Avvikande åsikter straffades hårt.
  2. Tillnyktringen: Viss kritik tilläts plötsligt. Man kunde säga volymer. ID:kontroller infördes. Tron på att saker och ting skulle ordna till sig utbredd.
  3. Baksmällan: Saker och ting verkar inte ordna upp sig. Ekonomin knäar under migrationskostnader. Polisen i kris.
  4. Uppgivenheten: Staten kommer inte att ro hem det här. (S)-drömmen om folkhemmet är död. Sverige blir ett uppdelat samhälle.

“Staten är den stora illusion, i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.” sa en gång Bastiat. I Sverige har socialdemokrater från alla läger trott att staten kan ge allt åt alla. Övermodet blev till slut så stort att man bjöd in hela världen att leva på svenska bidrag.

Svenska etablissemangets barnatro kring integration har varit stark. Så fort en invandrare passerar svenska gränsen och möter en myndighetsperson sker en magisk händelse: invandraren blir svensk. Han eller hon får kompetens likvärdig en medelsvensk och god kunskap om svensk kultur.
Nu ser vi att så inte är fallet. Para detta med socialdemokratisk syn på rättsamhälle och höga ingångslöner, arbetsrätt och så vidare så har vi en perfekt storm.
Personligen tror jag att massmigrationen blev stråt som knäckte kamelens rygg. Vi ser sammanbrott i olika former världen över där socialism är utbrett. Är det socialdemokrati är samhället gråare, tristare, kraschen blir något mildare. Kanske bara en utbredd, grå leda och fattigdom. Är det socialism blir det som i Venezuela.
Hade det inte varit migrationen hade kollapsen kommit på annat sätt. Men nu är den här.
Jag upplever att svenskar börjar förstå att statens system sannolikt inte kommer att fungera i framtiden. Polisen är i kollaps. Vården dras med köer och man måste vara frisk för att kunna navigera sig. Utsikterna för en god pension på ålderns höst ser minst sagt usla ut.
Idén om en allomfattande stat som hjälper oss med alla våra problem är fel från första början. Svensken kommer sannolikt inte att inse detta i första taget, utan hoppas kanske på att Sverigedemokraterna kommer vrida tillbaka klockan. Men även det kommer misslyckas.
Min framtidsspaning är att politikerna kommer kämpa med näbbar och klor för att bevara välfärdssystemen. De kommer försöka höja skatterna, men kommer efterhand inse att mindre pengar kom in. De måste då reformera under galgen och ändra välfärdssystemen.
Det är upp till oss medborgare att värna det Sverige vi älskar. Det går att göra om man ändrar fokus från hela världen till sitt närområde. Framtiden ligger i decentralisering och minskade statliga system.

Hoppe får fjäll att falla från frihetliga ögon

Sedan jag lämnade Folkpartiet och började tänka riktigt fritt har en ny värld öppnat sig för mig. En viktig person i denna värld är Hans-Herman Hoppe. Hoppe är en nu levande tänkare och lärjunge till Murray Rothbard, och han finns nu intervjuad på von Mises.se: Ett hopp om radikal decentralisering.

Det slår mig hur sällan man konfronteras med radikalt annorlunda tankar i Sverige. Och Hoppe har en ganska enkel förklaring på detta – partierna står i grunden för samma sak:

Alla stora partier i västeuropa är, oavsett deras olika namn och partiprogram, i dagsläget anhängare av samma fundamentala idé: demokratisk socialism. 

De använder demokratiska val för att legitimera beskattning av produktiva människor för att gynna de oproduktiva människorna. De beskattar folk som har tjänat sin inkomst och ackumulerat sitt välstånd genom att producera varor och tjänster som frivilligt köps av konsumenter (och så klart särskilt de ”rika” av dessa), och kan sedan omfördela det konfiskerade bytet till sig själva, det vill säga den demokratiska stat som de kontrollerar eller hoppas kontrollera, och deras politiska vänner, supportrar och potentiella röstare.

Han har också lite tankar om EU:

EU och ECB är moraliska och ekonomiska monster, som står helt i motsats till naturrätten och de ekonomiska lagarna. Du kan inte fortsätta bestraffa produktivitet och framgång, och belöna overksamhet och misslyckande, utan att det leder till katastrof. EU kommer att glida från den ena ekonomiska krisen till den andra, och slutligen falla samman. Brexit, som vi just gått igenom, är endast det första steget i denna oundvikliga devolutions- och poltiska decentraliserings-process.

Radio Bubbla pratade om artikeln ovan och inslaget är lyssningsvärt.

Jag är nyfiken nyliberal

Efter terrordåden i Paris var EU-politikerna först ut. Legala halvautomatiska jaktgevär ska förbjudas, trots att terroristerna i Paris använde illegala vapen. Sedan kom Stefan Löfven ut på banan och ville ha statliga trojaner i misstänkta medborgares datorer, trots att terroristerna kommunicerade via okrypterade sms. Expressens ledarsida kom också ut och hummade om att FRA var mycket viktigt för en effektiv polis. Trots att väldigt lite talar för att det stämmer.

De åtta partierna har alla den stora staten som ideal. Även bland ledarskribenter och debattörer finns en liknöjdhet och brist på nya perspektiv. Om man bara har en hammare ser det mesta ut som en spik. I Sverige är hammaren statens lagstiftande makt, och spiken är det mesta egentligen. Statens anspråk är närmast oändliga.

Staten är, som de flesta organisationer, självförstärkande. Tjänstemän vill göra karriär. Därför lobbar de mot politiker om att öka sin makt. Politikern i sin tur vill verka handlingskraftig, och politikernas patentlösning är att utöka statens makt.

När jag var ny inom politiken läste jag Ayn Rands liberala klassiker “Och världens skälvde.” Den beskriver en socialistisk värld där entreprenörer kämpar och kämpar lydigt under statens pålagor. Men sen börjar de försvinna en efter en, och alla frågar sig “vem är John Galt?”. Det var chockerande att se hur nära verkligheten denna dystopi var.

En liknande upplevelse, fast starkare, har jag fått genom Radio Bubb.la. Bubb.la är en webbtjänst som samlar nyheter ur ett liberalt perspektiv. Radio bubb.la är en podcast där Martin Eriksson och Boris Benulic går igenom de aktuella nyheterna och kåserar kring dem ur ett nyliberalt eller anarkistiskt perspektiv.

Det är mycket humor i Radio Bubb.la. När man ser världen ur Martin och Boris ögon finns det mycket att skratta åt. Med ett nyliberalt perspektiv är det uppenbart vilka brister som finns hos staten, både i Sverige och världen över.

När jag lyssnar på Radio Bubb.la får jag ett genuint annat perspektiv. Det som slog mig då är den otroliga likriktningen i Sverige. Sverige talar med en röst: staten är god och ska vara stor. Höger och vänster gafflar om justeringar i välfärdsstaten, men man vill ha dem som en knarkare vill ha sin drog.

Det är inte så konstigt egentligen, eftersom staten är som ett gift. Genom bidrag som till synes kommer från ingenstans blir medborgaren beroende. Att politikerna vill ha oss beroende av dem är heller inget konstigt. Alla vill vara behövda.

Sverige behöver en frihetlig opposition och personer som inspirerar. För mig är de bästa exemplen Martin Eriksson och Boris Benulic på Radio Bubb.la. När jag lyssnar på deras radioprogram får jag inspiration och möjlighet att se saker på ett annat sätt. Att slå över till radio bubb.la från statliga P1 är underbart, en revolution i det tysta.

Att kalla saker för nyliberalt är det enklaste sättet att avfärda något i Sverige. Egentligen är det en onödig etikett, eftersom det finns så uppenbara brister med att ha staten som lösningen på det mesta. Förnuftet talar för friheten.

Äganderätten fundamental för frihetliga

Radio bubb.la är ett vattenhål för mig. När jag lyssnar på radio bubb.la kan jag få distans till den konfliktfyllda och galna dagliga debatten, samtidigt som jag blir allmänbildad. Det är ett så skönt “fuck you” att kunna slå över från P1 till radio bubb.la i bilradion. Det är frihet.

Gårdagens radio bubb.la (26/9) var än mer briljant än vanligt. Där belystes invandring och den infekterade debatt som blossat upp bland frihetliga debattörer. Tyvärr är det nämligen så att personer som Johan Norberg, Mattias Lundbäck, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson och hela Migro-gänget anammat vänsterns taktik och börjat smutskasta meningsmotståndare.

Martin Eriksson och Boris Benulic går i en del av inslaget igenom deras syn på libertarianism och invandring.

Martin Eriksson avfärdar den linje som nämnda debattörer ovan anför, att fri rörlighet är någon form av libertarianskt fundament. Istället är äganderätten det fundamentala för libertarianer.

Rätt till fri rörlighet implicerar någon form av rätt att ta sig in på andras mark utan tillåtelse. Det bryter mot äganderätten.

En markägare har rätt att bjuda in vem hen vill till sin mark, och staten har ingen rätt att begränsa denna rätt. I ett fritt samhälle är det alltså denna inbjudan som blir signalen till invandring.

Erikson menar också att i ett fritt samhälle är invandringen fri, och bidragen lika med noll. Då kommer invandringen sannolikt att vara lägre än idag, och heller inget problem på samma sätt.

Det blev en otrolig “aha-upplevelse” att höra detta resonemang. Äntligen någon som lägger ut en rak och tydlig linje som är enkel att förstå.

Eriksson och Benulic pratar om ett närmast anarkistiskt samhälle. Personligen ser jag nattväktarstaten som ett minimum, och då kommer ju ändå staten att existera. Jag kan inte se annat än att invandringen även i ett nyliberalt samhälle bör innehålla någon form av restriktion kring invandring.

Restriktionen bör ju i sådana fall gälla de “objudna” gästerna, de som kommer utan en inbjudan från till exempel en markägare.

Alla bör lyssna på inslaget ovan, oerhört upplysande.

Varför bloggar jag? Höger, flaggor och migration

Som debattör gillar jag tydlig argumentation och tydliga symboler. Jag har heller inget emot att, med glimten i ögat, låta människor fundera var jag står. Men jag inser att mitt namn, mitt bloggande och min logga kan skapa funderingar. Därför vill jag förklara lite om mig själv och mitt skrivande.

Varför höger?
Som debattör tycker jag det är viktigt att vara tydlig och visa var man står. Därför vill jag ha ett namn som är tydligt och roligt.

När jag var yngre läste jag boken Popvänstern av Erik Zsiga. Den inspirerade mig mycket. Jag tycker att vänsterpopare hycklar när de lever fritt och blir rika på att uppträda. Samtidigt propagerar de för att skapa ett ofritt samhälle.

Jag tänkte mig som tvärtemot vänstern – jag kan älska pop och har en ideologi som går ihop med det fria liv som popartisterna förmedlar. (Inspektera gärna min indie-cred på last.fm.)

Vänster är ett brett begrepp som kan innefatta allt från kommunister till socialliberaler. Men höger är ett skambelagt begrepp. Jag ser ingen legitimitet i skambeläggandet och gör gärna något för att ändra synen på ordet. Jag väljer därför att kalla mig för höger. Pophöger.

Jag skulle lika gärna kunna kalla mig socialliberal. Jag ser det som lika korrekt som “höger”. Men tråkigare.

Varför svenska flaggan?
Jag har alltid älskat hur amerikaner använder sin flagga. Den amerikanska flaggan är en källa till stolthet, och flaggan står för frihet. Min önskan är att den svenska flaggan ska kunna fylla en liknande funktion som den amerikanska.

En värdering som den svenska flaggan symboliserar är öppenhet. Jag tycker att Zlatan Ibrahimovic’ reklamfilm för Volvo är en oerhört stark film som sammanfattar vad positiv nationalism kan innebära.

Den israeliska flaggan känns naturlig. Israel är en demokrati, och har genom åren levt upp till de krav man kan ställa på en demokrati.

Jag har ingen koppling alls till Israel, utan kom in i frågan genom mediekritik. Ingenstans finns så mycket verklighetsfrämmande argumentation och felaktiga uppgifter som i Israel/Palestinafrågan.

Självklart är jag för en tvåstatslösning och för att palestiniernas rättigheter ska respekteras. Men det hindrar inte att jag är israelvän.


Varför kritiskt om migrationspolitik?
Jag har skrivit kritiskt om fenomen inom migrationspolitiken men aldrig skrivit hur jag ser på migration i stort.

Jag tycker att fri rörlighet är fantastiskt. Alliansregeringens politik för arbetskraftsinvandring är en av de reformer som gör mig som mest stolt. Jag är också stolt över att att Sverige är en fristad för människor som förtrycks.

Personligen vet jag inte vilken nivå på flyktingmottagningen som är lagom. Jag ser det hursomhelst som fullständigt legitimt att anse att asylinvandringen ska minskas. Den åsikten ryms i ett friskt debattklimat, och ska inte härledas till ett visst parti.

Reglerad invandring är ett faktum och jag har inte sett någon hållbar argumentation för motsatsen. Men jag lyssnar gärna.

Till miggorna och polisens försvar

Det pågår just nu ett upprop på facebook: REVA Spotter Stoppa Tbanepolisen. Det är en aktion som syftar till att stoppa polisen från att hitta papperslösa invandrare i tunnelbanan. Nedan ses en bild som gruppen delar:

En kompis till mig delade bilden och kommenterade själv:

Jag hoppas verkligen att detta inte är på riktigt! Det finns en anledning till varför folk flyr sina hemland – utan papper och id-handlingar. Och det finns tusen anledningar till varför vi borde hjälpa dom istället för att utvisa, (utan att ställa oss själva några frågor.)

Min väns text fångade ganska väl de känslor som många politiskt medvetna svenskar verkar känna – en förnekelse kring migrationens grundvillkor. Denna förnekelse tar sig uttryck i ilska mot polisen som upprätthåller dessa grundläggande förhållanden.

Polisen på Södermalm har kommenterat detta på twitter:

Det framförs kritiker om att polisen “jagar” papperslösa. Det är ett uppdrag vi är ålagda. Framför hellre synpunkter till @Sverigesriksdag

Ilskan mot polisen bottnar i en grundläggande förnekelse av verkligheten.

Jag har inget emot aktioner som den ovan. Det är en medmänsklig handling att gömma människor, en privat aktion. Men när dessa aktioner blir större tycker jag det är problematiskt.

Man kan vara oense om hur stor mängd asylmigranter som ska komma till ett land, men till syvende och sist är det en begränsad mängd. Då måste det prioriteras bland de sökande. Och följaktligen måste människor som inte tillhör denna grupp lämna landet.

Det vore välkommen om debattörer kunde erkänna detta faktum. Sluta hacka på polisen och tjänstemännen på migrationsverket. De gör ett viktigt arbete för att faktiskt ge plats till de mest behövande.

På samma sätt som tjänstemännen bör visas respekt bör även den reglerade invandringen visas respekt. Jag vill se fler debattörer som rycker ut till den reglerade invandringens försvar.

Se mitt tidigare blogginlägg om Per-Åke Fredrikssons förslag om beviskrav i asylärenden.

CUF: Banta staten

CUF Storstockholm gjorde under Almedalsveckan ett utspel: Banta staten!

En stor stat bör inte förväxlas med en stark stat. Vi i CUF tror på en stat som är stark, men begränsad. Den ska garantera oss våra fri- och rättigheter, men absolut inte styra våra liv. Staten ska garantera oss bl a sjukvård, skola och äldreomsorg, men inte blanda sig i våra privatliv eller diktera vår framtid. 

Människor är olika, och ska därför tillåtas fatta olika beslut, oavsett vad politiker tycker om dem. Därför ser vi negativt på när allt för normstyrda lagar inskaffas, när man helt enkelt inte tar hänsyn till individers olikheter och rätt att bestämma över sin egen kropp. 

Vi i CUF vill att du ska få mer makt över ditt liv. Du ska bestämma, inte staten. Därför vill vi banta bort alla onödiga och överflödiga lagar och regler som hindrar människor från att leva sitt liv efter sina egna ritningar. Många av dagens stora politiska problem, som bostadsbrist och arbetslöshet, skulle kunna lösas om vi hade en mindre stat, som inte hindrade bostäder från att byggas eller unga från att få jobb. Det är dags att banta staten!

Jag har haft lite svårt att hitta information om denna kampanj. Om någon CUF-are läser detta får de gärna höra av sig med mer info!

Hursomhelst – briljant anslag i kampanjen. Mer sånt från alla borgerliga ungdomsförbund.