Migrationsdebatten har svalnat något men är alltid aktuell. Under Almedalsveckan har ämnet varit aktuellt. Fores höll i tisdags seminarium om stämningar inom migrationspolitiken i EU, med bland andra författaren Philippe Legrain (Migration and integration – where is Europe heading).
 |
| Fores seminarium med Legrain i mitten |
Det var en dyster bild som målades upp, med främlingsfientliga stämningar inom många länder. Risken finns att de främlingsfientliga partierna blir en stark kraft inom Europaparlamentet. Något som framhölls som avgörande var hur de etablerade partierna förhöll sig till de främlingsfientliga partierna.
En metod är att ignorera partierna. Det fungerar inte, eftersom partierna kan spela på martyrskap och förakt mot eliter. Att legitimera partierna genom att ta deras perspektiv är inte heller rätt, eftersom partierna. Det som Legrain förespråkade var att ta debatten med partierna, men också att förstå orsakerna till främlingsfientligheten.
Idag tar många debatten med Sd, men i grund och botten är det isolering och utfrysning som är den dominerande strategin inför nästa år. Widar Andersson på Folkbladet skriver om hur Alliansen gett Sd en hel del bra vapen:
Fredrik Reinfeldt har själv bäddat som han får ligga. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet om utökade välfärdsrättigheter för dem som olovligen befinner sig i landet har Alliansen skapat ett slagläge för SD; det åttonde partiet.
Överenskommelsen innehåller flera märkligheter som SD kan exploatera för att ställa invandrare mot pensionärer, kvinnor i vården, arbetare och alla andra grupper där missnöjesfiske kan tänkas löna sig för ett parti som Sverigedemokraterna. Det enda riktigt hållbara argumentet för uppgörelsen är att envetet och engagerat sätta humanitet före hat. Vilket Reinfeldt med kraft gjorde i går kväll. […]
Jag är övertygad om att vare sig Reinfeldt eller Löfven har några som helst planer på att göra sig beroende av SD på något sätt. Jag är däremot mindre övertygad om det kloka i att riksdagens två största partier försöker dunka varandra i huvudet med Sverigedemokraterna. De som gynnas mest av de två giganternas beröringsskräcknära ordkrig kan visa sig vara just SD.
Reinfeldts starka avståndstagande från Sverigedemokraterna är oerhört viktigt för Sverige. Det kan mycket väl vara detta som gör Sverige till ett avvikande land i Europa när det kommer till migration. Det är principiellt rätt av Reinfeldt att ta avstånd, men visst är det en svår balansgång.
Legrain menade att motstånd mot migration ofta är ett uttryck för brist på förtroende för politiker. Brist på visioner och framtidstro kan ta sig uttryck i främlingsfientlighet och migrationsmotstånd. Misstro mot samhällseliten är en viktig faktor.
Det är inte alldeles enkelt att leva som man lär, vilket visades under de obligatoriska publikfrågorna. Legrain hamnade då i ordväxling med en lätt rättshaveristisk äldre herre som var kritisk till islam. Legrain valde då att på ett ganska arrogant sätt utmåla mannen som rasist och mer eller mindre avfärda honom.
Reinfeldt pratade om att han ville återvinna folkets förtroende. Det var ödmjukt och inspirerande. Min känsla är att regeringen har ett stort förtroendejobb att göra inom migration- och integrationspolitiken.