Jag växte upp utan någon klar bild av vad politik var. När jag läste en kurs i filosofi på universitetet började min politiska resa, och jag började blogga. Samtidigt blev jag aktiv i Folkpartiet.
Något som slog mig var hur lite man pratade om politik i partiet. Det mesta kretsade kring praktiska frågor kring föreningen, och hur folk skulle få de poster de önskade. Det jag brann för, politisk debatt, var knappt närvarande.
Efterhand lärde jag mig att det var allra bäst att hålla tyst. Att ha en politisk åsikt i ett politiskt parti är något man måste överväga noga, så att man inte stöter sig med någon. Jag kände också ett behov att försvara partilinjen. Framför allt för min egen skull, jag var ju medlem i partiet.
Innan jag gick med i Folkpartiet var det naturligt för mig att partierna representerade det politiska spektrat. Håller man på med politik är man aktiv inom något parti, eller sympatiserar med något parti.
Att jag lämnade Folkpartiet sammanföll med att jag började lyssna på Radio Bubb.la. Som andra frihetliga är de starkt negativa till Folkpartiet, vilket störde mig. Jag kände nämligen att de hade rätt. Man vet aldrig var man har en folkpartist.
Fnordspotting skrev för en tid sedan om liberalism, och texten diskuterades i Radio Bubb.la. Det finns som bekant två skolor av liberalism, klassisk liberalism och socialliberalism. Klassisk liberalism förespråkar en liten stat. Socialliberalism förespråkar statlig intervention för att frigöra individen. Dessa två ideologier är fundamentalt väsensskilda.
Jag känner mer och mer att liberalism som begrepp är meningslöst. Om ideologin inte är glasklar kommer politiken glida. Det gäller både för personer och partier.
Att verka i ett politiskt parti kommer sannolikt alltid leda till statskramande. Partier har nämligen ett syfte – att vinna nästa val. Behöver man skarva för att vinna val kommer man göra det. Dessutom styrs politiken i mycket hög grad av förvaltningen i sig. Utöver det är partierna idag finansierade av staten, de facto en form av myndigheter.
Ingen av de svenska partierna syftar till att minska statens omfattning. En period var moderaterna inspirerade av liberalism, men det ser mer och mer ut som en parantes. Idag är det slående hur stor enigheten är om att staten ska bestå.
Svenskarna har köpt socialdemokraternas bild av staten som en trygg vän, en beskyddare och problemlösare. (Fnordspotting har skrivit även om detta.) Om man kliver utanför den svenska ankdammen och ser på Sverige utan sosseglasögon är det uppenbart vilka enorma brister som finns, och hur bra det skulle kunna vara.
Frihetens röster är få i Sverige idag. De projekt som drivs inom frihetens ramar är drabbade av ett annat problem – den svenska likriktningen. Timbro, borgerliga ledarskribenter och de andra etablerade projekten har en i grunden konservativ inriktning. Ingen utmanar idén om den stora staten. Det som ofta känns mest viktigt är den personliga identiteten som opinionsbildare, publicist eller ledarskribent.
Det behövs en rörelse för att förändra Sverige, och påverka de politiska partierna. En verkligt frihetlig rörelse, som ifrågasätter staten. Ideologin kan inte vara liberalism, utan snarare libertarianism. Så kommer jag etikettera mig framöver.
(Förhoppningsvis kan framtidens debatter i Sverige utkämpas mellan minarkister och anarkokapitalister. Man kan alltid drömma.)
