Hedra din fader och din moder
Som många vet är jag inte bara amatörtyckare, jag är även spelman. I helgen har jag varit med på Folk at Heart i Örebro, som artist.
Jag spelade tillsammans med min far Ulf Svansbo. En inspelning från vår konsert finns här:
Jag har även agerat journalist och intervjuade Pers Hans och Pers Alexander om deras skiva Vilja:
Därav min radiotystnad. Det finns annat i livet än politik, och tur är väl det!
Sara Parkman och Samatha Olanders är två folkmusiker som gjort succé med sin föreställning Fäboland. Fäbodland presenteras på Riksteaterns hemsida:
Fäboland utgår från fäbodarna som en matriarkal utopi. Det handlar om den svenska folkmusikens historia ur ett annat perspektiv, en bortglömd historia.
Nu har de släppt en skiva under namnet Matriarkerna.
Skivan recenseras bland annat i Sonic Magazine och får bra betyg.
Parkman och Olanders är aktivister, vilket innebär att de använder musiken för att göra politiska poänger. De är en del av en politisk våg som blivit mer närvarande i folkmusikvärlden under de senaste åren.
Folkmusiker mot främlingsfientlighet är en organisation som synts på stämmorna och i spelmanstidningar. Organisationen reagerar mot Sverigedemokraternas stöd till folkmusiken. Personligen har jag sett väldigt lite av det, förutom att Jimmie Åkesson hade folkdräkt en gång, men väldigt mycket av motreaktionerna.
Som folkmusiker förväntas du ta ställning – du är väl inte främlingsfientlig?
Något som också alltid är närvarande är det multikulturella idealet. På Bingsjöstämman uppträder alltid Ethno, en organisation för musikaliska möten över gränserna. Den svenska folkmusiken ska vara en språngbräda för multikulturella möten.
Folkmusikens påverkan utifrån är också viktig. Olanders och Parkman intervjuas i DN.
– Folkmusiken har dessutom alltid påverkats av sin samtid. När dragspelet kom så var det revolutionerande, och den kändaste dansformen i svensk folkmusik heter polska, som heter så för att den kom hit via Polen. Om man är för nostalgisk så är ju folkkulturen inte längre levande, säger Samantha Ohlanders.
Ni vet väl att det inte finns någon svensk kultur?
Folkmusiken är bidragsfinansierad och statens värderingar sipprar ned från föreningar, arrangörer och ut på stämmorna. Det är så politiserat att till och med ETC är nöjda.
Följaktligen är Olanders och Parkman helt rätt i tiden. De är mycket framgångsrika.
Från intervjun i DN:
De kallar sig både feminister och anti-nationalister, men samtidigt inser de att det som folkmusiker är få förunnat att leva på sitt värv.
– Vi har ju sparkat uppåt länge, men ju högre upp man kommer, desto mer tillhör man själv etablissemanget, säger Samantha Ohlanders.
Det är intressant att matriarkerna själva inser att de tillhör etablissemanget. Men mer än så, de är politiska kommisarier på ett uppdrag. Spelmännen ska bli anti-nationalistiska folkmusiker, med korrekt beteende och en progressiv historiesyn.
Jag är uppvuxen med folkmusik. Min pappa har spelat låtar och jag har alltid tyckt det har varit vackert och speciellt. Pappa har spelat med andra hemma och de har spelat i timtal, jag har hört genom väggarna och det har låtit fantastiskt.
När jag en gång i tiden fick en mobil med filmfunktion fick jag en idé – man skulle kunna spela in den vackra musiken och sprida på youtube. På så vis skulle den kunna dokumenteras.
Kvalitén var på den tiden väldigt låg men så kan det vara med folkmusik. Så jag skred till verket. Min första inspelning var Julias polska, som pappa gjort till min syster Julia. Videon laddades upp november 2006.
Jag började spela in låtar och fick sedan en idé – Äppelbo gånglåt fanns inte på youtube. Eftersom den var mest känd av alla låtar tog jag chansen och spelade in. Det blev som jag trodde och videon är idag min mest sedda låt, 64 000 visningar.
Jag fortsatte och spela in och hade två rätt seriösa projekt.
Först spelade jag in alla låtar jag lärt mig efter min far. De finns ofta inte inspelade någonstans och jag ville ha dem dokumenterade så jag och andra kunde komma ihåg dom. Det blev någotsånär klart efter 57 videor, som finns samlade i en spellista.
Sen tyckte jag att Orsalåtar var väldigt lite spelade. Så jag spelade in alla Orsalåtar jag kom ihåg.
Tanken har alltid funnits där om den fantastiska musiken som bara existerar när man spelar den och sen inte hörs. Därför fortsatte jag att spela in klipp spontant när pappa och jag spelade. En gång när pappa hälsade på mig och vi var på Linköpings folkmusikfestival lyckades jag spela in lite. (Pappa var rätt motvillig mot filmning till en början.)
Vi satt i pyjamas morgonen efter en härlig festival och jag drog upp webkameran så körde vi. Denna video har blivit framgångsrik utan att jag riktigt vet varför. Världens bästa schottis heter den och har 16 000 visningar idag:
Jag har alltid lyssnat på traditionella skivor som har en del inslag av dokumentation i sig. Det gör att skivorna ofta blir lite för långa, eftersom man har velat klämma in så mycket som möjligt när man ändå ger ut. Det problemet slipper man på youtube.
Låtarna blir tillgängliga via googlesökning. Det är ofta så när man spelar, man sitter och ska ta en låt och så kommer man inte ihåg. Men nu kan man googla fram många låtar. Min ambition är också att låtarna ska vara korrekt namngivna och innehålla lite information om spelmännen.
Jag började att dokumentera ganska smala projekt, som låtarna efter min pappa. Ibland ville jag bara “slappna av” och köra in en låt som jag tyckte om att spela, som jag antog fanns i flera inspelningar redan.
Men efterhand har jag lärt mig att det är mycket som inte alls finns tillgängligt. Många gånger var mina videor den första inspelningen som fanns och visningsantalet stack iväg. Som denna inspelning av Djävulspolskan
I folkmusiken är publiken liten och scenerna små. Att hålla en konsert på en spelmansstämma kan ofta ta bort det underbara ögonblicket som sker i ett mindre jam.
Min dröm är att kunna dokumentera dessa fantastiska ögonblick och göra folkmusiken så känd att det finns en poäng med att göra spelningarna.
Ett år lyckades jag fånga mitt och min vän Pers årliga jam på Bingsjöstämman. Vi brukar alltid spela gubbiga västerdallåtar när vi träffas. Det är underbart för mig att kunna se och höra känslan av ett riktigt buskspel som i detta klipp:
Jag känner mig som en udda fågel bland folkmusiker. Saker måste hålla en rätt hög nivå för att det ska vara kul för mig. Dessutom är jag allergisk mot nymodigheter som ensemblespel och världsmusiker. För mig ska saker och ting vara traditionellt. Jag vill spela som de gamla mästarna.
Följaktligen blir jag rätt isolerad folkmusikmässigt. Men jag har hittat en spelkompis, min gamla klasskamrat Åsa. Vi gick tillsammans på Malungs Folkhögskola år 2000 och nu bor vi nära varandra. Vi träffas en gång i veckan och repeterar de låtar vi lärde oss från kursen. Vi har samma mål – att spela traditionellt. Jag är väldigt glad för det och Åsa har gått med på att läggas ut på min kanal.
Idag har tekniken utvecklats så mycket att låtarna jag spelar in på min mobil inte längre är enbart för dokumentation. Det blir njutbara videor som jag enkelt kan spela in hemma hos mig. Min tanke var från början att jag skulle kunna spela in alla låtar jag kunde. Dit är det långt kvar. Dessutom finns det många olika sätt att spela låtarna.
Låtarna får inte så många visningar. De ligger och skvalpar uppåt hundra. Men de blir fler och fler, 246 stycken för närvarande. Totalt har min kanal 246 000 visningar.
Jag lever i en vardag utan folkmusik i ett samhälle som ser folkmusik som något som inte angår dem. Min stora dröm är att hitta en publik för min musik, och ännu hellre kunna tjäna bra med pengar på det. Jag skulle också vilja kunna dokumentera och skildra alla fantastiska musiker som finns inom folkmusikvärlden.
Jag vet inte var mitt spelande och min kanal kommer ta mig. Det får vi se. Det är i alla fall säkert att jag kommer fortsätta.
Under midsommar var jag i Odensvi, utanför Köping. Där håller vänner till mig en större fest med internationella gäster. Jag spelade fiol för att inviga festen, och spelade in mitt uppträdande.
Här är setlisten:
Det var länge sedan jag skrev om folkmusik, så nu är det dags. En av mina låtar som jag är särskilt nöjd med har 100% dislikes – skulle ni kära bloggläsare kunna tänka er att titta och ge tummen upp?
Vill också ge en puff för min fars utmärkta videor med hans grupp Trion. Det är jag som står bakom kameran!
I somras besökte jag Bingsjöstämman tillsammans med min far Ulf Svansbo och hans spelkompisar.
De har ett projekt som de kallar Trion. När vi kom hem från stämmorna spelade vi in ett par låtar hemma i gammelstugan.
Första låten heter Vårdens polska och börjar med ett intro:
Hela EP:n finns som en spellista här.
Trion har en facebooksida, gå in och gilla!
Detta är en bodapolska som jag lärde mig när jag gick på Malungs Folkhögskola under Jonny Soling.
Kvalitén på filmerna har gått upp, jag har fått en iPhone 4. Sen tycker jag att jag spelar bättre, om jag får säga det själv!
Vem har påstått något motsatt? Jo, tydligen vår kulturminister. Detta har några folkmusikprofiler reagerat mot, bland annat utmärkta Sven Ahlbäck (lyssna här) och galningen Mats Edén (vars youtubekanal jag rekommenderar starkt).
På Newsmill skriver de idag: Oroväckande att kulturministern inte känner till att det finns en svensk kultur:
Att frånkänna människor tillhörighet till och ägande av gemensamma kulturarv, frånkänna att människors kreativitet och bruk av kulturella uttryck över generationer skulle komma till uttryck i någon mening unik kultur, det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta främlingsfientlighet. […]
Men att känna samhörighet på ett kollektivt plan behöver inte vara inskränkande eller främlingsfientligt och det behöver inte inskränka sig till att heja på fotbollslag och vifta med flaggor. Samhörighetskänsla kan vara inspirerande och dessutom kanske hjälpa en att förstå vem man är och förhålla sig till samtiden.
Så befriande att höra människor säga detta, och att det inte måste vara nationalistist anstrukta SD-anhängare som säger det.
Jag ser inte ned på Sd och tänker inte tacka nej till deras intresse för svensk folkmusik. Men det skulle vara fantastiskt för det här landet om fler än Sd vågade prata om svensk kultur och svenska traditioner. Detta tar också debattörerna upp:
Men att låta SD stå för rätten till kollektiva kulturella värden, värdet av kulturtraditioner och svensk kultur är skandalöst – man behöver inte förneka att det finns unika värden i svenska kulturtraditioner för att ta ifrån SD deras slagträ, man behöver inte polarisera debatten i “skansen-romantik” och “nyskapande konst” för att undvika att ge SD politiskt inflytande.
Det är stötande när moderaterna drar sina politiskt korrekta ramsor som nedvärderar Sverige och det som vi känner som svenskt.
Om moderaterna ska bli hela Sveriges parti får de kasta sin fisförnäma vänsterchica inställning på soptippen. Det finns nämligen många som känner ett behov av svensk kultur och att känna sig stolt över att vara svensk.
Von oben-uttalanden som kulturministern driver människor till Sd.