Etikett: Debattklimat

Publicerat

När ska de goda frågas ut?

Det har hänt en hel del i den politiska debatten. Flera politiska debattörer har diskuterat kontroversiella frågor inom migration och integration utan att deras politiska eller privata karriärer har förstörts. Det är ett framsteg, men samtidigt ett rejält underbetyg till den politiska debatten.

Jag ser två frågor där det är aktuellt med ansvarstagande. Den första har redan berörts i detta inlägg – migrationen. Där finns två linjer som är gångbara för etablissemanget:

  1. Ignorera utanförskapet.
  2. Hänvisa till visionära reformer som inte är förankrade i något parti.
En annan fråga där det finns ett massivt konsensus är kring tiggeriet. Den enda som yttrat något som avviker från den officiella linjen är PM Nilsson som övervägt förbud mot tiggeri. Etablissemanget är överens om att detta är helt oacceptabelt.
Grundproblematiken är som följer: Europeiska romer är fattiga och diskriminerade i sina hemländer. De har det bättre som tiggare på svenska gator. Som en konsekvens har de flesta svenska städer numer fått romska invånare som försörjer sig på att tigga. 
Stadsmiljön har förändrats drastiskt till det sämre. Det är inte längre kul att gå på stan. Rimligtvis förlorar handlare stora summor när det sitter tiggare utanför deras dörrar. 
Den som har påpekat problemen med detta har fått löpa gatlopp. Men de som har förespråkat den rådande ordningen har inte fått några frågor.
Romerna kommer rimligtvis bli kvar, eftersom de har ett bättre liv här än i Rumänien. Om inget görs kommer stadsmiljön som vi har känt den vara borta. Det vi ser nu liknar närmast de folkvandringar som beskrivs i “Vredens druvor” eller “Utvandrarna”. 
Är detta en rimlig konsekvens av den fria rörligheten inom EU? Det svenska etablissemanget svar är ett rungande ja. Men varför? Ett tiggeriförbud löser inte fattigdomen i Rumänien. Tiggarresor till Sverige hjälper vissa, men absolut inte alla.
Hans Bergström tar upp utvecklingen i sin Neo-text: Ska Sverige finnas? Han påpekar något fascinerande i sin text – att ens ta upp obehaget som drabbar de svenska medborgarna när de möter tiggeriet dagligen anses som stötande.

Precis som Anna Dahlberg skriver har regeringen valt att huka. Oppositionen är bättre, men inte heller där har fullständiga förslag presenterats.

Nu är det plötsligt ett friare debattklimat. Hur länge till ska de som sjunger med änglarna undslippa granskning?

Publicerat

Migration: Myrsteg mot markkontakt

Det politiska landskapet förändras snabbt nu när allianspartierna har lanserat förslag för ny migrationspolitik. Folkpartiet aviserade nyligen en ny politik kring migration.

Jag tycker Folkpartiets program är bra. Uppdelningen mellan TUT och PUT gör att Sverige bör ha möjlighet att ta ett humanitärt ansvar men ändå hantera mängden asylsökande. Som Allan Widman säger handlar det självklart om volymer, mängden invandrare.

Det som saknas i Folkpartiets förslag är konkreta förslag för att hantera bostadsbristen. Moderaten Gunnar Axén skriver bra på twitter:

Enigheten om att prisreglering på hyresbostäder är ett bra koncept är stor. Inte ens centern, som menar sig hålla den liberala flaggan högt, har något att invända. För mig är det glasklart – hyresregleringen måste bort. (Se SvD om ämnet).

Det är nu diskussion både inom och fp kring migrationen. I grund och botten handlar det om verklighetsbilden. I många år har den gängse bilden varit att allt är frid och fröjd i Sverige. Migrationen hanteras bra, och invandringen till Sverige är helt normal.

Men så är inte fallet. Informationen, som bland annat förmedlades via alliansregeringens hemsida, har inte varit rättvisande. Migrationen är mycket stor, och svår för Sverige att hantera. En viktig orsak till detta är att många av migranterna har låg kompetens. Många kan inte läsa eller skriva, och få är förberedda för den hårdreglerade svenska arbetsmarknaden.

Alliansregeringen gjorde sitt bästa för att ge en ljus bild under sin tid vid makten. Man pratade om antalet nya jobb som skapades, istället för arbetslöshet. Och som Tino Sanandaji skriver på realtid.se, slutade man använda BNP per capita eftersom det inte längre var en bra siffra att visa.

Utmaningarna bekräftas av den nuvarande regeringens agerande. DI avslöjar att man förbereder att ta emot 400 000 migranter de kommande fem åren. Men ingen ny politik planeras, vilket gör att invandringen fortfarande kommer leda till ett massivt utanförskap.

Folkpartiets förslag är bra, steg i rätt riktning. Men resan mot verkligheten är lång. Så djup har förnekelsen varit i Sverige kring migrationens utmaningar. Den som bär det främsta ansvaret för detta är Fredrik Reinfeldt. Så här säger Allan Widman:

Widman riktar hård kritik mot Fredrik Reinfeldt, som han tycker “viftat bort” folks oro. Han vänder sig särskilt mot ett Reinfeldt-uttalande i danska Politiken i december: “Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt”, sade den förre statsministern strax innan han avgick. 

– När vi politiker viftar bort de här frågorna blir folk oroliga. När Reinfeldt pratar om “stora fält” ger han inte svar på människors oro. 

– Integration handlar naturligtvis inte om huruvida det finns fysiska ytor på marken. Det handlar om att ge människor livschanser.

I framtiden tror jag att Reinfeldts arv kommer svärtas av hans sätt att hantera migrationsfrågan.

Publicerat

Vänstervind eller ideologivind?

Vänstern går framåt med stormsteg i EU-valet, och alliansen hukar i vassen. I förhoppning om att blidka vänstern verkar man hoppas på att utslätning av alla politiska åsikter är ett framgångsrecept. Samma verkar socialdemokraterna tycka.

Länge såg det ut som att den svenska partipolitiska utvecklingen stannade av efter 2006. Socialdemokraterna har aldrig kommit längre än Göran Persson. Och blir det någon “utveckling” så är det full fart bakåt mot Palme.

Även Alliansen verkar vara nöjda med politiken anno 2006. Sedan dess har inga nya borgerliga tankar kommit. Istället har moderaterna ägnat sig åt att med kraft tukta de som sticker ut. Detta har drivit kristdemokraterna och centern mot fyraprocentsspärren.

Denna utveckling toppades när Jan Björklund och Anders Borg började hetsa mot riskkapitalister i skolan. Konstigt nog verkar inte Jonas Sjöstedt ha tystnat efter detta erkännande.

Idédebatten var tidigare spirande och många kände stolthet över att kalla sig liberala. Men i takt med att partierna har börjat huka är det som att en skam har börjat sprida sig bland borgerliga. Det är fult att inte vara vänster.

Nu pratas det om att det pågår en vänstervind. Detta tar många som en intäkt för att vänsterpolitik är det enda framgångsreceptet. Det är inte så konstigt när ledande borgerliga politiker, media och hela vänstern sjunger med i vänsterkören.

Tänk om det istället är så att självsäkerhet och ideologisk tydlighet är attraktivt?

Alla politiker pratar om “jobben”, men ingen talar högt om vad som är förutsättningen för jobb. Företagen skapar jobb, och företag skapas av entreprenörer som tar av sina egna pengar och tar enorma risker.

Grunden till företagande är äganderätt. För att det ska löna sig att skapa företag måste entreprenörerna tillåtas att göra vinst. Det är dessutom moraliskt rätt, eftersom entreprenörerna skapar värden som inte fanns tidigare.

Mattias Svensson på Magasinet Neo bloggar om den maratonlöpning det är att skapa ett liberalt samhälle: Saker som ändå gör mig glad.

Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går. 

Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015) […]

Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.

Jag har klippt i mitten efter Deidre McCloskey, som Neo skriver om här.

Svensson beskriver i sitt inlägg precis det jag känner – det är dags för borgerligheten att vara stolt igen och börja vara ideologiska. Gör som Svensson säger och börja idag med att se denna film med McCloskey: Why Does 1% of History Have 99% of the Wealth?

Dags för Alliansen att stå upp för sina värderingar. Jag håller helt med Anna Dahlberg som säger att valtaktiken gått över styr. Vänstern kommer inte lugna ned sig bara för att högern lägger sig platt.

Dags att vi gaskar upp oss. För vi har rätt.

Publicerat

Snedvriden resurfördelning bakom Boko Haram?

Idag i P1s Studio Ett diskuterades situationen i Nigeria, och analytikern Gabriella Ingerstad från FOI var inbjuden för att analysera.

Programledaren: Hur ska man förklara det här ökade våldet som vi nu ser? 

Ingerstad: […] Det är viktigt att förstå konflikten i sin kontext. Det handlar i stor utsträckning om snedvriden resursfördelning. […] De norra delarna har länge varit socio-ekonomiskt eftersatta […] Det här ligger till grunden för den här konflikten. 

Det är det här som Boko Haram kan växa och frodas utifrån, att det finns dom här orättvisorna. Är det så dom rekryterar? 

Ja, alltså jag tror att det är två saker. Dels bristen på utveckling men dessutom finns det politiska kopplingar som är viktiga. Det finns politiker som har kopplingar till Boko Haram som använder sig av våld för att nå politiska mål. Politik i Nigeria är underställt affärsintressen. 

Men vad man hör om Boko Haram är att dom vill införa sharialagar, men talar dom också om omfördelning av resurser? 

Som jag har förstått det är det inte det som är deras uttalade fokus. Alltså, man får ju inte förminska den ideologi som ligger till grund för den här rörelsen (sic), men man måste förstå att det sker i en kontext som är mycket större än nordöstra Nigeria och som är mycket större än den här ideologin. 

Men nu talas det ju om att omvärlden måste ingripa, men utifrån men nu när du talar om grundorsaken till konflikten som snedvriden resursfördelning, vad kan då omvärlden göra? 

I helgen träffades Hollande och regionala aktörer för att skapa en plattform, och då främst militärt. Och det här kan ju få negativa konsekvenser för att det tar bort fokus från regeringens ansvar att se till att de här delarna av landet får ta del av de här resurserna. 

Det har ju talats om en militär interventionDen nigerianska regeringen har försökt med militär intervention sedan 2009 och det är ju i samband med det som den här rörelsen har radikaliserats. […] Jag ser det som problematiskt och snarare en risk.

Så det som gäller för att stoppa Boko Haram är alltså en massiv omfördelning av resurser, och absolut ingen militär insats. Känns tongångarna igen?

Ayaan Hirsi Ali har skrivit om ämnet: Boko Haram and the Kidnapped Schoolgirls

So, imagine an angry young man in any Muslim community anywhere in the world. Imagine him trying to establish an association of men dedicated to the practice of the Sunnah (the tradition of guidance from the Prophet Muhammad ). Much of the young man’s preaching will address the place of women. He will recommend that girls and women be kept indoors and covered from head to toe if they are to venture outside. He will also condemn the permissiveness of Western society. 

What kind of response will he meet? In the U.S. and in Europe, some moderate Muslims might quietly draw him to the attention of authorities. Women might voice concerns about the attacks on their freedoms. But in other parts of the world, where law and order are lacking, such young men and their extremist messages thrive. 

Where governments are weak, corrupt or nonexistent, the message of Boko Haram and its counterparts is especially compelling. Not implausibly, they can blame poverty on official corruption and offer as an antidote the pure principles of the Prophet. And in these countries, women are more vulnerable and their options are fewer. 

But why does our imaginary young zealot turn to violence? At first, he can count on some admiration for his fundamentalist message within the community where he starts out. He might encounter opposition from established Muslim leaders who feel threatened by him. But he perseveres because perseverance in the Sunnah is one of the most important keys to heaven. As he plods on from door to door, he gradually acquires a following. There comes a point when his following is as large as that of the Muslim community’s established leaders. That’s when the showdown happens—and the argument for “holy war” suddenly makes sense to him.

Tarek Fateh skriver i Toronto Sun angående kidnappningen: Muslims must be honest about Qu’ran  

Columns by my co-religionists have appeared in newspapers ranging from the Toronto Star to The Independent in London and on CNN.com, where they avoid any reference to Sharia laws that permit Muslims to take non-Muslim female prisoners of war as sex slaves.
The fact is Muslim armies throughout history have been permitted under Islamic law to make sex slaves of non-Muslim prisoners. 

Helt fel har inte Ingerstad när hon pekar på fattigdom. Men bara för att man är fattig spränger man inte oskyldiga i luften och kidnappar skolflickor. Det grundar sig i religiös extremism, och det enda sättet att stoppa den på lång sikt är att argumentera för varför extremism är fel och mänskliga rättigheter är rätt. På kort sikt bör även en militär aktion kunna hjälpa.

Det kan förstås också vara så att Boko Haram upphör som i ett trollslag om Nigeria inför en massiv omfördelning av resurser. Men tillåt mig tvivla.

Det pratas inte mycket om extremismens verkliga grund idag. Kanske inte så konstigt, eftersom man kan bli dömd för hets mot folkgrupp om man gör det. Läs Magasinet Neos skrämmande reportage.

Läs Bengt Nilssons inlägg om Boko Haram.

Publicerat

Tunt med text om Tullberg

Marika Formgren har upmärksammat att Jan Tullberg har släppt en ny bok vid namn Låsningen. Boken handlar om svensk invandringspolitik och bristen på debatt däromkring.

Formgren skrev en krönika om boken och skickade ut till svenska nyhetsbyrån, men hon möttes av sval respons – nästan ingen av de 30 tidningarna som fått texten publicerade den. Om detta har hon bloggat: Jan Tullberg finns inte

Det paradoxala är att icke-publiceringarna av krönikan bekräftar det den handlar om: Att migrationsdebatten i Sverige i dag har delats upp i två helt olika debatter ‒ en offentlig debatt i etablerade medier som bara handlar om det “tillåtna”, och en alternativdebatt på nätet där frågorna som ligger utanför åsiktskorridoren dryftas. […] 

En tidsavgränsad googlesökning på “jan tullberg” visar att hans bok diskuteras och hyllas inte bara på Flashback utan på Avpixlat, Fria tider och liknande sajter. För den svenska åsiktskorridorens gatekeepers räcker detta som argument för att man inte ska låtsas som att boken “Låsningen” existerar. Märk väl: man ska inte ens skriva negativt om boken, utan man ska tiga ihjäl den.

Precis som etablerad media gjorde med Arnstbergs och Sandelins “Invandring och mörkläggning”. Denna “vägra ta debatten”-strategi förklarar sannolikt också varför tidningarna som valt bort min krönika inte skriver en egen text om boken. För jag kan förstå att min krönika upplevs som alltför positiv till Tullbergs bok.

Det som gör mig uppriktigt bekymrad över det offentliga samtalets och demokratins tillstånd är tystnaden från alla debattörer som säger sig stå för “en generös invandringspolitik”, “allas lika värde” och en “demokratisk värdegrund”. Här har ni nu en (på nätet) omdiskuterad bok, av en (tidigare) rumsren debattör, som riktar hård kritik mot den svenska migrationspolitiken. Bemöt den då, ta fram era bästa sakargument!

Men Formgren hade fel – Lysekils-posten har faktiskt publicerat krönikan. Läs hennes inlägg om detta och även hennes krönika här.

Jag är en vän av migration, men jag är en ovän till svenskt debattklimat. Det är besvärande att Sverige genomför en internationellt sätt avvikande politik utan någon större debatt.

Tullbergs bok verkar intressant – låt oss hoppas att den skapar debatt även i etablerade medier.

Publicerat

Varför bloggar jag? Höger, flaggor och migration

Som debattör gillar jag tydlig argumentation och tydliga symboler. Jag har heller inget emot att, med glimten i ögat, låta människor fundera var jag står. Men jag inser att mitt namn, mitt bloggande och min logga kan skapa funderingar. Därför vill jag förklara lite om mig själv och mitt skrivande.

Varför höger?
Som debattör tycker jag det är viktigt att vara tydlig och visa var man står. Därför vill jag ha ett namn som är tydligt och roligt.

När jag var yngre läste jag boken Popvänstern av Erik Zsiga. Den inspirerade mig mycket. Jag tycker att vänsterpopare hycklar när de lever fritt och blir rika på att uppträda. Samtidigt propagerar de för att skapa ett ofritt samhälle.

Jag tänkte mig som tvärtemot vänstern – jag kan älska pop och har en ideologi som går ihop med det fria liv som popartisterna förmedlar. (Inspektera gärna min indie-cred på last.fm.)

Vänster är ett brett begrepp som kan innefatta allt från kommunister till socialliberaler. Men höger är ett skambelagt begrepp. Jag ser ingen legitimitet i skambeläggandet och gör gärna något för att ändra synen på ordet. Jag väljer därför att kalla mig för höger. Pophöger.

Jag skulle lika gärna kunna kalla mig socialliberal. Jag ser det som lika korrekt som “höger”. Men tråkigare.

Varför svenska flaggan?
Jag har alltid älskat hur amerikaner använder sin flagga. Den amerikanska flaggan är en källa till stolthet, och flaggan står för frihet. Min önskan är att den svenska flaggan ska kunna fylla en liknande funktion som den amerikanska.

En värdering som den svenska flaggan symboliserar är öppenhet. Jag tycker att Zlatan Ibrahimovic’ reklamfilm för Volvo är en oerhört stark film som sammanfattar vad positiv nationalism kan innebära.

Den israeliska flaggan känns naturlig. Israel är en demokrati, och har genom åren levt upp till de krav man kan ställa på en demokrati.

Jag har ingen koppling alls till Israel, utan kom in i frågan genom mediekritik. Ingenstans finns så mycket verklighetsfrämmande argumentation och felaktiga uppgifter som i Israel/Palestinafrågan.

Självklart är jag för en tvåstatslösning och för att palestiniernas rättigheter ska respekteras. Men det hindrar inte att jag är israelvän.


Varför kritiskt om migrationspolitik?
Jag har skrivit kritiskt om fenomen inom migrationspolitiken men aldrig skrivit hur jag ser på migration i stort.

Jag tycker att fri rörlighet är fantastiskt. Alliansregeringens politik för arbetskraftsinvandring är en av de reformer som gör mig som mest stolt. Jag är också stolt över att att Sverige är en fristad för människor som förtrycks.

Personligen vet jag inte vilken nivå på flyktingmottagningen som är lagom. Jag ser det hursomhelst som fullständigt legitimt att anse att asylinvandringen ska minskas. Den åsikten ryms i ett friskt debattklimat, och ska inte härledas till ett visst parti.

Reglerad invandring är ett faktum och jag har inte sett någon hållbar argumentation för motsatsen. Men jag lyssnar gärna.

Publicerat

Asylinvandringen de facto fri – vad blir konsekvensen?

Assar Lindbeck kommenterar invandringen i en Dagens Samhälle-intervju

Frågor om integration är i hög grad också kopplade till arbetsmarknadspolitiken. Assar Lindbeck hör till dem som vill se lägre ingångslöner för ungdomar, men kombinerat med ett lärlingssystem. 

Han ser höga ingångslöner som en propp, inte minst för invandrare och flyktingar som inte kan svenska. 

– Deras produktivitet står inte i paritet med lönerna. De kommer inte in på arbetsmarknaden. De blir outsiders. Deras integration stoppas av hyresregleringen och av bristen på låga ingångslöner. 

Assar Lindbeck framhåller att systemen för svensk arbetsmarknad och bostadsmarknad inte byggdes för ett samhälle med stor invandring av lågutbildade. 

– Antingen måste man starkt begränsa invandringen eller reformera bostads- och arbetsmarknaderna. 

Han ser det som helt naturligt att de mest högljudda protesterna mot tingens nuvarande ordning kommer från kommunpolitiker, som är de som “får ta stryk”. Och han varnar för att partier som Sverigedemokraterna ges större svängrum så länge andra partier ”blundar” för dessa problem.

– Till slut känner folk alltmer igen sig i den bild som till exempel Sverigedemokraterna tecknar och allt mindre i övriga partiers bild av en harmonisk integration. Det växer fram en självcensur i integrationsfrågorna som bidrar till att Sverigedemokraterna växer. Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld, slår Assar Lindbeck fast.

– Annars får vi ge upp välfärdsstaten.

Lindbeck pratar även om samma ämne i två videor på Youtube: Del 1 och Del 2. I del 2 säger han något mycket viktigt:

Man kan inte lösa dom här problemen enbart genom en mer flexibel arbetsmarknad och ökad lönespridning. Det finns nämligen gränser för hur stor lönespridning ett civiliserat samhälle kan acceptera, utan att det blir spänningar och orättvisor som människor kommer uppleva.  

Det är därför naivt att tro att sysselsättningssvårigheter för invandrare kan lösas genom att man, vid fri invandring, låter lönerna falla till den nivå där lågutbildade som inte kan svenska också kan få jobb. 

Carl Johan Ljungberg skriver på sin blogg om en bok av Paul Collier: Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn

Ett skäl är att en mindre grupp invandrare blir tvungna att söka integreras, medan en större grupp troligen vill klamra sig fast vid sitt gamla samhälles normer – alltså de som inte fungerade. Vi får härigenom en växande, ointegrerad diaspora. Och när ett samhälle blir alltför heterogent, försämras också folks attityd liksom viljan att betala för en generös välfärdsstat.

Vi ser idag stora integrationsproblem i Sverige, precis som Ljungberg beskriver. I Rosengård och Malmö har antisemitismen blivit norm. I Rinkeby kan inte kvinnor sitta på fik utan att trakasseras (se Neo). Eller som i Linköping, där utanförskapet lett till att Neets blivit ett vanligt fenomen. Ungdomar, ofta med invandrarbakgrund, lämnar skolan och lever en icke-tillvaro utan mål. En tickande bomb.

Per Gudmundson skrev tidigare i veckan: Sverige har inte fri invandring

”Finns det ett stopp, någonstans, som regeringen kan tänka sig att sätta?” Det var frågan till Migrationsministerns politiskt sakkunniga, Johanna Sjö, i Studio Ett i P1 i torsdags. ”Nej”, svarade Sjö. […]

”Finns det någon gräns för hur många vi ska ta?” Migrationsminister Tobias Billström fick frågan i söndagens Agenda i SVT. ”Det är inte vi som behöver göra mindre, det är andra stater som behöver göra mer. […]

När Tobias Billström och hans stab påstår att det inte finns någon gräns eller något stopp frånhänder de sig ansvaret i en av vår tids svåraste moraliska frågor. Alla kan se misären i världen runtomkring, och alla måste väga den mot nationella förmågor och intressen. Vad man kommer fram till varierar självklart – det finns inga givna svar – men det är ofrånkomligt att beslut måste fattas och att ansvar måste bäras.

Gudmundsons text är mycket insiktsfull. Men rubriken är missvisande – för utifrån de besked som regeringen ger verkar invandringen vara fri.

Som Per Gudmundson påpekar är den svenska mottagningen ytterst ansträngd. Men regeringen är glasklar – asylinvandringen ska fortsätta som tidigare.

Detta är inte en ansvarsfull politik. På lång sikt hotar den både Sveriges välstånd och den öppenhet vi med rätta är så stolta över.

Se även Niall Ferguson i Neo om invandringen till Europa: Misslyckandet kommer få katastrofala följder

Publicerat

Migrationsdebatt: Största möjliga tystnad

Migrationsverket larmade nyligen om extrem belastning: “Situationen på Migrationsverket är desperat“.

Även innan Syrienbeslutet rapporterade många kommuner om svåra situationer för att hantera alla asylsökande. Bland annat har bostadsbristen varit svår, och den lär inte bli bättre nu. Ivar Arpi skrev på SvD: Många får asyl – få får bostad.

Merit Wager bloggade: Att vi har varit på väg mot ett katastrofläge har varit känt mycket länge. Och det stämmer – Wager och miggorna har larmat, men ingen har lyssnat.

Så här skriver Dick Erixon:

Om det politiska etablissemanget i handling skulle stå för det godhetens budskap man förmedlar i ord, krävs helt andra villkor för arbetsmarknad och välfärdssystem. Det krävs en omfattande liberalisering av arbetsrätten, lägstalönerna i kollektivavtal måste sänkas dramatiskt och bidragssystemen göras om till meritokratiska försäkringar istället för att bygga på politiska förmåner konstruerade som rättigheter för alla. 

Själv ser jag gärna att vi, i ordnade former över lång tid, går i denna riktning. Men inget parti i riksdagen säger sig vilja ha denna utveckling. Ändå står man och hävdar att man är för ett öppen flyktingmottagning. Det går inte ihop. Partierna ljuger väljarna rakt upp i ansiktet.

En migga bland många vittnar till Wager: Vi har slutat att göra juridiskt korrekta asylprövningar. I takt med att kvalitén på utredningarna minskar ökar ansökningarna. Som Bitte Hammargren skriver är det lysande tider för människosmugglarna.

Appropå Syrien så är Sverige en utmärkt destination för terrorister som behöver gömma sig. Göteborgs-Posten skriver: Terror kan även drabba vår stad

Enligt en färsk regeringsrapport från forskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren, Förebyggande av våldsbejakande extremism i tredjeland, beräknas bland annat ett trettiotal radikaliserade yngre svenskar ha rekryterats till al-Shabaab. 

Rapporten beskriver också hur radikala personer, i samband med upplopp i förorter, passat på att utnyttja tillfället i rekryteringssyfte för att främja religiös extremism. Det kan handla om att de har försökt att provocera polisen och sen försökt övertyga ungdomar om den radikala vägen och målat upp hur förtyckta muslimer är. […] 

Att poliser med specialkompetens bedömer Sverige är tacksamt att vistas i för extremistiska grupperingar för att samhället har en medioker tillsyn av dessa grupper, är inte tillfredsställande.

Det finns till och med uppgifter om att svenska jihadister varit inblandade i terrordådet i Kenya.

Just nu är det dödstyst i media och den politiska debatten kring migration, trots att mängden asylsökande är hög och bristerna i processen är synligare än någonsin.

En reflektion: Främlingsfientliga medier som Avpixlat är nitiska när det gäller att hitta negativa vinklingar på migration och integration. Lika nitiska är de breda medierna när det kommer till att undvika ämnet.

Tystnaden är djupt obehaglig.

Publicerat

Sanandaji om multikulturalismens död

Ett sevärt klipp från Axess seminarium från 2011 finns också på Galne Gunnar TV: Tino Sanandajis anförande Multikulturalismen är en lögn!

Min uppfattning är att Tino Sanandaji har rätt – multikulturalismen i Sverige är död. Men årtionden av multikulturalism har självklart satt spår. Sananadaji beskriver hur kritiker av multikulturalism möts av “vrede och hot om social isolering”. Denna tendens lever kvar mycket starkt kring diskussion av de problem som migrationen för med sig i Sverige.

En bra illustration är det som drabbade Neuding och Lundberg efter deras DN Debatt-artikel från 2010. Eller de attacker som Sanandaji själv fick utstå efter sin debatt mot Johan Norberg.

Tino gör en tillbakablick över invandringen i Sverige, och pratar om hur nazisterna uppkom som en reaktion på invandringen under 80-talet. Det multikulturella etablissemanget uppstod som en motrörelse till nazismen, och krossade den.

Men är nazismen död? Invandringen i Sverige har fortsatt att öka sedan 90-talet, i medial och politisk konsensus. Trycket för att tysta debatt om detta har varit mycket starkt, men i grunden kontraproduktivt. Detta ledde till sist till att Sd kom in i riksdagen. Linjen är fortfarande att tysta Sd med “vrede och hot om social isolering”, trots att partiet växer sig starkare och starkare.

I deras spår kryper nazisterna fram igen. För några år sedan vände etablissemanget ryggen åt Sd i Almedalen. I år vände de ryggen åt Svenskarnas parti.

Sanadajis viktiga ord väcker saknad. Vad hände med debatten om integration, invandring och multikulturalism? Sedan vredesutbrottet mot Neuding och Lundberg har det varit dödstyst. Men Sd fortsätter att öka, och ser sannolikt ut att bli tredje största parti i nästa val.

Jag ser ingen rasism i Sd:s politik. Att minska invandringen, till exempel, är en legitim politisk ståndpunkt. Men i deras led ryms rasister, och de bereder vägen för mer extrema partier.

Det antirasistiska etablissemanget är framgångsrikt när det agerar för att tysta debatt. Men det är handfallet när det gäller att stoppa främlingsfientliga partier. Det enda som kan stoppa främlingsfientligheten är en öppen debatt, och i förlängningen en långsiktig och rättssäker invandringspolitik.

Publicerat

Neudings mod har förändrat Sverige

Via en youtube-rekommendation igår kom jag över ett klipp med Paulina Neuding från ett Axess-seminarium om invandring. Klippet kommer från en kanal kallad Galne Gunnar TV som är en invandrings- och islamkritisk kanal men med en hel del intressanta klipp.

Seminariet är från 2011 och heter Integrationspolitikens tillkortakommanden, och det är väldigt intressant att se två år tillbaka och vad som har hänt sedan dess. Klippet heter Paulina Neuding – Invandringspolitikens misslyckanden.

 

Neuding pratar om tre fundamentala insikter om invandring:

  • Vi har en invandring av en omfattning vi inte sett sedan tidigare. Unikt i vår historia.
  • Stor invandring från auktoritära samhällen – samhällen där mannen agerar som despot.
  • Vi kan inte förutsätta att människor väljer Sverige för de värderingar vi håller kära. Med en stor invandring kommer vi se en förskjutning i värderingar. Det kommer ske och det har redan skett.
Neuding tar sedan upp ett exempel – kvinnors situation i Rinkeby. Detta har Neo uppmärksammat, bland annat i artikeln “Gäst hos verkligheten” som finns online på Neos hemsida.
Fokuseringen på kvinnors situation i Rinkeby möttes inte av attacker, utan snarare tyst resignation. Neudings ord från 2011 är fortfarande relevanta:

“Jag önskar att man kunde få samma indignation över att kvinnor inte fikar längre i Rinkeby centrum som en ledare om aborter eller om att kd inte ska infinna sig på Pride.”

Hur ser kvinnors situation ut på Rinkeby torg idag? Gissningvis ingen skillnad mot 2011, eller möjligtvis en försämring. Rinkeby är isolerat och bortglömt, till skillnad från det andra exemplet som Neuding tar upp – Malmö.

Så här säger Neuding:

“Nu ska jag nämna det där tråkiga med judar i Malmö igen, jag märker att det inte har något nyhetsvärde längre” 

Att sätta Neudings uttalande i kontexten av vad som hänt de senaste åren är överväldigande. Tack vare Neudings uppmärksammande av judarnas situation i Malmö har detta blivit enormt uppmärksammat. Så till den grad att det faktiskt påverkat USAs president att besöka en synagoga under sitt Sverigebesök, som Ivar Arpi och PM Nilsson uppmärksammade i veckan.

Judarnas situation i Malmö är uppmärksammad, och orsaken klar. Det handlar som Neuding tar upp om invandring från mellanöstern och norra Afrika och de värderingar som är dominerande där. De har följt med invandrarna och blivit dominerande i Malmö. Som Ivar Arpi skrivit så fortsätter också antisemitismen i Malmö att öka, trots uppmärksamheten.


Sverige står fullständigt handfallet inför det problem som Neuding så klarsynt belyste 2011 – invandring från auktoritära samhällen påverkar värderingarna i Sverige.

Den debatt som Neuding startade 2011 var omvälvande och kulminerade bland annat i en riktad kampanj från vänster och höger för att förstöra Neudings karriär. Den misslyckades, men tyvärr driver hon inte denna fråga lika hårt som 2011. Det är förståeligt men djupt beklagligt.

Paulina Neuding har gjort ett enormt arbete för att uppmärksamma judarnas situation i Malmö. Det har blivit en nationell angelägenhet tack vare hennes enträgenhet. För detta borde hon hedras.

Upppdatering: Se Tino Sanandajis inlägg Paulina Neudings revansch.