Etikett: Borgerlighet

Publicerat

Statens svek möjliggör decentralisering

Anna Dahlberg skriver idag i Expressen om den statliga polisens kollaps: Starkaste killen är inte längre polisen. Hon beskriver förtjänstfullt hur den starkes lag måste råda och att brott måste få konsekvenser.

Det är en bra text men som så många andra svenska texter visar den inte på en väg framåt. Man ropar helt enkelt på att politikerna och staten ska ta sig samman och lösa problemet. Lite som ett barn ropar på mamma ropar alla svenskar på att staten ska komma och rädda oss. Tyvärr verkar rikspolitikerna inte lyssna, eller ha förmåga att göra något åt problemet.

Ett problem med stora centraliserade statliga verksamheter är att de tenderar att bli tungrodda, dyra och tappa effektivitet. Om man har ett mindre område att styra är det lättare att hålla ordning och reda.

Men lustigt nog kan politiker vara mer klarsynta än tyckare. Torkild Strandberg (L), kommunalråd i Landskrona, uppmärksammar på Dagens Samhälle statens svek och kräver möjlighet att skapa en kommunal polis. Han utvecklar även texten i en intervju i Helsingborgs Dagblad.

Lokal polis som lyder under de lokalt valda politikerna är det enda som kan lösa poliskrisen. Polisen i Sverige har alltid varit ansiktslös och ansvarslös. Att försöka centralisera allt till en jättemyndighet blev som i så många andra fall i Sverige strået som knäckte kamelens rygg.

Det är också viktigt att tänka nytt kring samhällsfunktioner. Polisarbete måste inte göras av statligt anställda. Det är faktiskt inte särskilt mycket som behöver göras av statligt anställda – inte ens rättsväsende behöver vara statligt. Lyssna gärna på Radio Mises med David Dürr i ämnet.

Ökat kommunalt självstyre är en viktig möjlighet för friheten. Den ultimata visionen är att kommuner och regioner kan ta över statens roll fullständigt och bli självständiga länder.

Publicerat

Alliansen lägger ned sina röster

Det var meningen att Alliansen skulle få en nystart efter valförlusten. Slicka sina sår och komma med ny politik, skyddade från ansvar under Decemberöverenskommelsen. Men något gick fel.

Politikutvecklingen blev det inget med. Man vill ändra lite här, putsa lite där. Alliansen är på det stora hela nöjt med samhället som det ser ut idag.

Nu har även Anna Kinberg Batra gått ut och sagt att hon inte tänker förhandla med SD. Då är i stort sett hela alliansen överens.

Socialdemokraterna har en lång tradition av att regera ihop med vänsterpartiet. Vänstern hålls utanför regeringen men får påverka politiken. Samma förhållande skulle Alliansen kunna få med Sverigedemokraterna. Men det säger man nej till.

För mig innebär att vara politiker att man gör allt man kan för att förverkliga sin politik, utan att göra för stora avkall på principer.

Sverigedemokraternas politik är ganska normal. Det finns goda möjligheter att hitta gemensamma nämnare utan att Sverige blir ett tredje rike. Om man vill.

Men det vill inte Alliansen. De vill inte ens försöka.

Ingen ny politik. Ingen pragmatisk lösning för att styra Sverige.

Vad ska vi med Alliansen till egentligen?

Publicerat

Har borgerligheten gett upp?

Fnordspotting skrev nyligen ett intressant inlägg om hur borgerlig opinionsbildning misslyckats.

Den offentliga sektorn slösar gigantiska belopp på verksamheter som dels inte ligger i skattebetalarnas intressen, dels ofta är direkt kontraproduktiva. Här finns fantastiska möjligheter för borgerligheten att såväl illustrera vidden av det offentliga slöseriet som att visa på riskerna med en stor offentlig sektor som sådan. Att resursstarka tankesmedjor som till exempel Timbro inte prioriterar detta högre är ett mysterium.

På samma sätt är det ett mysterium varför den borgerliga opinionsbildningen inte lägger mycket större resurser på att skapa opinion mot det höga skattetryckets och omfördelningspolitikens konsekvenser. De flesta svenskar är inte bara omedvetna om alla dolda skatter de betalar, löntagarna är också i stor utsträckning omedvetna om hur mycket de förlorar på systemet och hur många som åker snålskjuts på dem.

Hela den etablerade borgerligheten verkar lida av ett slags post-Reinfeldt trauma. Reinfeldt tog död på den lilla frihetlighet som fanns inom moderaterna och etablerade partiet som öppna socialdemokrater. Där har det sedan blivit kvar.

I sommar har Sverige stått i brand. Polisen har fullständigt kollapsat och kriminella härjar fritt. Borgerlighetens reaktion? Tystnad.

Det är häpnadsväckande hur politiskt aktiva människor kan stänga av på sommaren. Det är inte bara Dan Eliasson som haft en härlig sommar, även Annie Lööf verka ha haft det riktigt mysigt. På sin insta lägger hon upp härliga sommarbilder. Men nu är hon tillbaka på jobbet efter sin skattefinansierade härliga semester och kan börja sin tjänstemannavardag igen.

Det är ett faktum att svenska partipolitiker idag är de facto tjänstemän i staten. Partierna är finansierade av skattemedel och de som söker sig till partierna vill ha arvoderade uppdrag som tjänstemän.

Helt uppenbart ser sig även ledande politiker som en form av tjänstemän som har rätt till sommarsemester med mys och avkoppling. Att Sverige brinner får vänta tills efter semestern.

Under mitt politiska liv kan jag inte minnas en så svag borgerlighet.

Publicerat

Vågar borgerligheten visa skatterna?

Den 20/7 hade Radio bubbla en sändning med gäst, Nima Sanandaji. Nima är bror till Tino Sanandaji och frihetlig.

Nima jobbar med policypåverkan och gör på uppdrag av olika organisationer förslag på hur man kan förbättra politiken. Det handlar alltså om små steg och genomförbara reformer.

Nima fick frågan om en reform som han skulle vilja genomföra som skulle ge mest effekt. Då nämner han ett förslag för att synliggöra skatterna.

Nima förespråkar att all skatt man betalar ska gå in på medborgarnas lönekonto, för att direkt dras tillbaka. På så vis kan alla se hur mycket pengar man egentligen har tjänat.

Skatterna i Sverige är dolda för medborgarna. Utöver löneskatten betalar arbetsgivaren sociala avgifter och arbetsgivaravgifter. På så vis tror medborgarna att man betalar ungefär 30% i skatt. Det låter ganska rimligt, men den egentliga skattesatsen är 52% enligt Nima Sanandaji.

Nima är väldigt positiv och tror att borgerligheten skulle kunna tänka sig genomföra detta. Jag hoppas att Nima har rätt, men jag tror att partierna är alldeles för fästa vid staten.

Om du som borgerlig statsminister genomför detta tar du en stor risk. Folk kommer sannolikt tro att skatten har blivit höjd. Dessutom kommer pressen öka på dig att sänka skatterna – en himla massa besvär.

Borgerligheten idag är ihopväxt med staten. De är finansierade av skattemedel och egentligen en form av tjänstemän.

Jag hoppas att jag har fel och jag utmanar alla borgerliga politiker – visa skatterna. Driv och genomför Nima Sanandajis förslag. Det är den enda vägen mot ett friare Sverige.

Publicerat

Migration och Margret Thatcher

Igår hade jag en kolumn publicerad i Corren.

Människor som bor i fattiga länder har en möjlighet till ett dramatiskt mycket bättre liv i Sverige. Här har de möjlighet till livslång försörjning, sjukvård och kanske även att kunna ta hit sin familj. Skulle de få avslag på sin asylansökan finns ändå möjligheten att leva gömda i Sverige. De kan få vård och deras barn får gå i svensk skola.
Systemet skapar incitament att ta enorma risker, som att åka över ett stormigt medelhav eller smuggla sig på en lastbil genom Europa. 

Kriget i Syrien spelar roll, men inte så stor som framkommit i media. Miljoner och åter miljoner människor världen över uppfyller våra kriterier för asyl. De har nu fått bättre möjligheter att ta sig till Sverige, sedan EU:s gränskontroller luckrats upp. När fler och fler tar chansen att komma till Sverige så ökar följaktligen kostnaderna. 

Alla svenska partier från vänster till höger vill se ett oerhört högt skattetryck. Man kan kalla detta för socialdemokrati, socialliberalism eller konservatism men det är i grunden inget annat än socialism. Lägg därtill att enigheten varit närmast fullständig om att invandringen ska vara nästintill fri. Problemet med en välfärdsstat och asylrätten är dock att man inte kan ha fri invandring.

Publicerat

Vänstervind eller ideologivind?

Vänstern går framåt med stormsteg i EU-valet, och alliansen hukar i vassen. I förhoppning om att blidka vänstern verkar man hoppas på att utslätning av alla politiska åsikter är ett framgångsrecept. Samma verkar socialdemokraterna tycka.

Länge såg det ut som att den svenska partipolitiska utvecklingen stannade av efter 2006. Socialdemokraterna har aldrig kommit längre än Göran Persson. Och blir det någon “utveckling” så är det full fart bakåt mot Palme.

Även Alliansen verkar vara nöjda med politiken anno 2006. Sedan dess har inga nya borgerliga tankar kommit. Istället har moderaterna ägnat sig åt att med kraft tukta de som sticker ut. Detta har drivit kristdemokraterna och centern mot fyraprocentsspärren.

Denna utveckling toppades när Jan Björklund och Anders Borg började hetsa mot riskkapitalister i skolan. Konstigt nog verkar inte Jonas Sjöstedt ha tystnat efter detta erkännande.

Idédebatten var tidigare spirande och många kände stolthet över att kalla sig liberala. Men i takt med att partierna har börjat huka är det som att en skam har börjat sprida sig bland borgerliga. Det är fult att inte vara vänster.

Nu pratas det om att det pågår en vänstervind. Detta tar många som en intäkt för att vänsterpolitik är det enda framgångsreceptet. Det är inte så konstigt när ledande borgerliga politiker, media och hela vänstern sjunger med i vänsterkören.

Tänk om det istället är så att självsäkerhet och ideologisk tydlighet är attraktivt?

Alla politiker pratar om “jobben”, men ingen talar högt om vad som är förutsättningen för jobb. Företagen skapar jobb, och företag skapas av entreprenörer som tar av sina egna pengar och tar enorma risker.

Grunden till företagande är äganderätt. För att det ska löna sig att skapa företag måste entreprenörerna tillåtas att göra vinst. Det är dessutom moraliskt rätt, eftersom entreprenörerna skapar värden som inte fanns tidigare.

Mattias Svensson på Magasinet Neo bloggar om den maratonlöpning det är att skapa ett liberalt samhälle: Saker som ändå gör mig glad.

Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går. 

Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015) […]

Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.

Jag har klippt i mitten efter Deidre McCloskey, som Neo skriver om här.

Svensson beskriver i sitt inlägg precis det jag känner – det är dags för borgerligheten att vara stolt igen och börja vara ideologiska. Gör som Svensson säger och börja idag med att se denna film med McCloskey: Why Does 1% of History Have 99% of the Wealth?

Dags för Alliansen att stå upp för sina värderingar. Jag håller helt med Anna Dahlberg som säger att valtaktiken gått över styr. Vänstern kommer inte lugna ned sig bara för att högern lägger sig platt.

Dags att vi gaskar upp oss. För vi har rätt.

Publicerat

Sanandaji om multikulturalismens död

Ett sevärt klipp från Axess seminarium från 2011 finns också på Galne Gunnar TV: Tino Sanandajis anförande Multikulturalismen är en lögn!

Min uppfattning är att Tino Sanandaji har rätt – multikulturalismen i Sverige är död. Men årtionden av multikulturalism har självklart satt spår. Sananadaji beskriver hur kritiker av multikulturalism möts av “vrede och hot om social isolering”. Denna tendens lever kvar mycket starkt kring diskussion av de problem som migrationen för med sig i Sverige.

En bra illustration är det som drabbade Neuding och Lundberg efter deras DN Debatt-artikel från 2010. Eller de attacker som Sanandaji själv fick utstå efter sin debatt mot Johan Norberg.

Tino gör en tillbakablick över invandringen i Sverige, och pratar om hur nazisterna uppkom som en reaktion på invandringen under 80-talet. Det multikulturella etablissemanget uppstod som en motrörelse till nazismen, och krossade den.

Men är nazismen död? Invandringen i Sverige har fortsatt att öka sedan 90-talet, i medial och politisk konsensus. Trycket för att tysta debatt om detta har varit mycket starkt, men i grunden kontraproduktivt. Detta ledde till sist till att Sd kom in i riksdagen. Linjen är fortfarande att tysta Sd med “vrede och hot om social isolering”, trots att partiet växer sig starkare och starkare.

I deras spår kryper nazisterna fram igen. För några år sedan vände etablissemanget ryggen åt Sd i Almedalen. I år vände de ryggen åt Svenskarnas parti.

Sanadajis viktiga ord väcker saknad. Vad hände med debatten om integration, invandring och multikulturalism? Sedan vredesutbrottet mot Neuding och Lundberg har det varit dödstyst. Men Sd fortsätter att öka, och ser sannolikt ut att bli tredje största parti i nästa val.

Jag ser ingen rasism i Sd:s politik. Att minska invandringen, till exempel, är en legitim politisk ståndpunkt. Men i deras led ryms rasister, och de bereder vägen för mer extrema partier.

Det antirasistiska etablissemanget är framgångsrikt när det agerar för att tysta debatt. Men det är handfallet när det gäller att stoppa främlingsfientliga partier. Det enda som kan stoppa främlingsfientligheten är en öppen debatt, och i förlängningen en långsiktig och rättssäker invandringspolitik.

Publicerat

Vilseleder Migro och Fores?

Först är det Peter Santesson på inslag.se som skriver: Varför gör de inte bara som Solna?

Södertäljes integrationsinsatser är ett fiasko, ett kapitalt misslyckande, menade Rola Brentlin i SVT Debatt i torsdags. Hennes insats hyllas i dag av DN […] 

Gör som i Solna, så fixar det sig. Hur gör de i Solna då? Frågar man deras stolta kommunpolitiker får man höra om samverkan och jobbfokus som ligger bakom det enastående utfallet. Men kan det möjligen finnas en till hemlig ingrediens i den dunderhonung som låter Solna fixa flyktingmottagandet medan Södertälje blir en flopp? Jo, det gör nog det. Och det är ingen högoddsare: storleken på mottagandet.

Rola Brentlin har skrivit på Migro om kritiken mot henne. Hon bemöter den dock inte.

Och Tino Sanandaji skriver på sin blogg Super-Economy: Free-Market Economies also struggle with unskilled immigration

They (Fores) like to claim that research has shown that Somali immigration to the U.S is “successful”. Reading these myths many on the Swedish right have become convinced that the economic problems associated with immigration is entirely the fault of the Swedish model. […] 

Let’s look at the employment rate of three immigrant groups who have difficulties in the Swedish labor market with in other countries using the Database on Immigrants in OECD Countries. […]

Note that flexible labor markets result in less unemployment, but not necessarily high-income. In 2010 according to the Census, the Somali immigrants in the U.S who did have jobs on averaged earned around half the native wage. A tragically high 58%(!) of Somali families in the U.S live below the poverty line.

Fores has chosen to present this experience as an paradigm of success (“framgångsexempel”) for Sweden to follow. I am not sure the voters of the Center-party would share their vision of Sweden’s future if they were aware of the true facts.

Viktig kritik från Sanandaji och Santesson.

Publicerat

Borgerlig innefattar både liberal och konservativ

I förrgår bytte Magasinet Neo beteckning, från liberal till borgerlig. Det har skapat ett stort utbrott i den liberala tyckarsfären. Sanna Rayman skrev om det: Oroligt i ankdammarnas ankdamm.

Den gnälliga stämningen i den borgerliga idédebatten är något som har påverkat mig mycket. Idéerna har flugit ut och ersatts av personangrepp.

Var går gränsen mellan liberalism och konservatism? För mig finns det enormt mycket mer gemensamma nämnare än avskiljare. Jag lyssnar gärna på konservativa debattörer, eftersom jag tycker de har intressanta åsikter. Jag tror dessutom säkert att borgerliga magasinet Neo kan rymma respektfull debatt mellan liberala och konservativa.

Det finns inte mycket att göra åt det här tjafsandet och personangreppen. Det enda som återstår är att höja blicken och fokusera på idédebatten. Så kanske de som beter sig som barn växer upp efterhand.

Publicerat

Borgerlig idédebatt behövs

Kommer precis från ett seminarium anordnat av Svensk Tidskrift med titeln “Gör en borgerlig idédebatt skillnad?”

Det var en mycket intressant diskussion i stil med gårdagens. Skillnaden var att denna debatt var mer fokuserad, och att inga publikfrågor togs. Det tycker jag var helt utmärkt – varför publikfrågor ska in i tid och otid kan jag inte förstå.

Diskussionen var djuplodande och utkomsten var väl inte så mycket mer konkret än att borgerlig idédebatt är viktig. Men diskussionen var mycket givande.

Det är härligt att det under Almedalen också finns plats för mer djuplodande samtal som inte resulterar i något direkt resultat.

Tre viktiga aktörer för idédebatt togs upp: Fores, Timbro och Svensk Tidskrift. Marcus Svensson pekade även på Axess och Magasinet Neo. Personligen tar jag detta som en uppmaning att bättre kolla upp Fores, och att börja läsa Svensk Tidskrift.

Utöver detta tar jag det som extra motivation till mig att fortsätta som bloggare. Det är färre och färre som bloggar regelbundet om politik. Jag ska också ta på mig att försöka höja blicken och skriva mer djuplodande inlägg, kanske till och med skriva för någon tidning.

Själv saknar jag det djuplodande samtalet och de djuplodande diskussionerna och ska söka upp detta mer.