Uppgift: Antisemitisk misshandel i Uppsala

På israeliska sajten Algemeiner rapporteras om ett hatbrott i Uppsala: Swedish Woman Viciously Beaten for Wearing Jewish Star Necklace

A Muslim mob in Uppsala, Sweden last week set upon and severely beat a Jewish mother of four, for wearing a Jewish Star of David necklace, Israel’s NRG News reported Sunday. 

“One of the attackers signaled me to ‘Shut up or we’ll kill you,’” Anna Sjögren, in her 40s, said of the ordeal, which transpired on Thursday. So far, she said she’s too traumatized by the assault to file a police complaint.

Enligt artikeln är Anna Sjögren för rädd för att gå till polisen:

“I cannot go to the police. The worst thing is that [the assailants] will get my name and address. They’ll know where to find me and know I am the Jew who reported it,” she said. 

Det vore värdefullt om detta fall kunde undersökas närmare. Det är oerhört skrämmande om judar som utsätts för misshandel inte vågar anmäla.

En möjlighet är att Sjögren kan få möjlighet att prata anonymt med en journalist så kan händelsen i alla fall uppmärksammas.

Om uppgifterna stämmer är detta oerhört allvarligt.

UPPDATERING: Svenska medier har nu granskat händelsen och det verkar som uppgiften inte stämde. UNT rapporterar: Falsk misshandel spreds på nätet. Även Metro har skrivit om händelsen.

Mycket bra att detta klarades upp.

Kassem Hamadé – journalist eller aktivist?

Kassem Hamadé är Expressens utsände journalist i Gaza. Jag har tidigare skrivit om hur han i sina reportage antytt att Israel medvetet dödar barn.

Oftast låter Hamadé sina intervjupersoner framföra anklagelser. Som i dagens Expressen, där Israel anklagas för att “hämnas på civila”.

Men på twitter skriver Hamadé som sig själv. Den 30:e juni menar han att Israel utför en “massaker” – ett ord som implicerar uppsåt och urskiljningslöst dödande.

Även den 2:a augusti menar han att Israel “massakrerar” palestinier:

Den 4e augusti tar han bladet från munnen helt:

Hamadé skriver alltså rakt ut att Israel medvetet dödar palestinska barn.

Opartiskhet är oerhört viktigt i krigsrapportering. Men Hamadé visar total ensidighet. Han anklagar till och med israeliska soldater för att “mörda barn”.

Anklagelser om barnamord är ett bärande tema hos israelhatande antisemiter. Är det verkligen OK att Expressens journalist för fram sådana anklagelser?

Vapenvilan bröts när Israel slog tillbaka

Aftonbladet rapporterar om striderna i Gaza och att vapenvilan är bruten. Det verkar som att Israel bröt vapenvilan och dödade 27. Så kommer de flesta att läsa denna nyhetsartikel. 

Men när man klickar på länken får man lite annan information. Efter en stunds läsning:

40 personer har dödats av israelisk stridsvagnseld i Gaza, enligt palestinska myndighetskällor. Den nya striderna blossade upp ett par timmar efter att ett 72 timmar långt eldupphör införts. 

Nu uppger den israeliska militären för människor i Gaza att den kommer att återuppta sin operation, enligt BBC

Vapenvilan trädde i kraft klockan sju på morgonen, svensk tid. Initialt upphörde eldgivningen, rapporterade nyhetsbyråer på plats, men redan två timmar senare ska fyra palestinier ha dödats av israelisk militär. Enligt talesmän i Gaza sköts palestinierna till döds av israeliska stridsvagnar. Strax efter lunch skrevs dödssiffran upp till 40 människor, uppger Haaretz. Minst 100 skadades i Rafah, skriver BBC. 

Den israeliska militären säger att attacken var ett svar på eldgivning från den palestinska sidan.

För det första citerar aftonbladet “palestinska myndighetskällor” för antalet döda. Det är med största sannolikhet Hamas, eller PCHR som styrs av dem.
Det har genomförts flera vapenvilor hittills, och Hamas har tagit chansen att under vapenvilorna skjuta på Israel. En del av detta har faktiskt letat sig in i svenska medier
Halv tolv rapporterades det från Gaza att raketer skjutits av Hamas.
Man ska alltid vara kritisk till arméuppgifter, men just i detta fallet verkar det vara ganska enkelt vilken av de två källorna man ska värdera högst. En demokratisk stats armé, eller en terrorgrupp?
Aftonbladet är glasklara – terrorgruppen! 
En av alla vinklade artiklar som steg för steg bygger upp bilden av Israel som krigiskt och mordiskt. Självklart bidrar detta till att piska upp den antisemitism som just nu härjar i Europa.

Medierna i Hamas knä

Något som har blivit uppenbart i detta krig är att Hamas använder mänskliga sköldar. De lägger militära installationer i bostäder, de skjuter från bostadsområden och de lägger sin kommandocentral i sjukhus. Denna taktikt ger många civila dödsoffer, som uteslutande läggs Israel till last.
Jeffrey Goldberg skrev om varför världen fokuserar så på Gaza: Obsessing About Gaza, Ignoring Syria. Det är lätt för journalisterna att få tillgång, och de får nyheter som läsarna bryr sig mycket om. Goldberg har många vettiga poänger, men han missar den viktigaste: Anledningen att Hamas ger journalisterna tillgång till bra nyheter är för att de tjänar på alla civila dödsoffer.

DNs Paul Hansen har blivit prisbelönt för sin bild av ett palestinskt begravningståg. När en FN-skola blev bombad kunde Peter Wolodarski knappt dölja sin stolthet inför bilderna av döda barn.

Hamas krigar från civila områden och sätter civila i livsfara. De skjuter raketer som ofta faller ned i Gaza. Men så fort civila dör lägger journalisterna skulden på israel, och kablar ut bilder på de döda.

Bloggaren Elder of Ziyon ställer en viktig fråga: Why are the only stories out of Gaza the ones Hamas wants the world to see?

Hamas’ Interior Ministry instructed Gazans not to discuss anything about Hamas militants, or rocket positions, or military funerals, or anything else that would discuss terrorists shooting rockets in Gaza or using human shields. Some Hamas members or sympathizers are taking that directive much further, actually threatening journalists who report on Hamas firing positions, Hamas gunmen hiding, or Hamas rockets that fall short, or Hamas using civilians as human shields, according to a Jerusalem Post reportlast week. […] 

There are other stories that are being all but ignored by journalists. As I reported, a French-Palestinian journalist told another reporter that he was intimidated by members of the Hamas Al Qsssam Brigades from their office next to the emergency room at Shifa Hospital.
That story was taken down at the reporter’s request, no doubt because of threats.
Similarly, Wall Street Journal reporter Nick Casey noted that Hamas created a TV studio in the same hospital and tweeted a photo of a Hamas politician being interviewed there.

He took down that tweet as well. 

There is a pattern here. The most prominent stories out of Gaza are the ones that Hamas wants the world to see. The stories that Hamas emphatically do not want want covered are being given short shrift, and finding them is not easy. And too many journalists are seemingly self-censoring out of fear of Hamas.
That is a story a real journalist would cover.

Den journalist som rapporterar även om Hamas brott riskerar det öde som RT-journalisten Harry Fear råkade ut för. Han blev helt sonika deporterad efter att ha rapporterat om hur en raket sköts från nära hans hotell.

Så valet är enkelt. Publicera de nyheter Hamas vill att du ska publicera – bli hyllad, din tidning blir framgångsrik. Eller rapportera det som verkligen händer och riskera att ditt mediehus blir portat från Gazarapportering.

Jag har förståelse för att journalisterna har en bra möjlighet i Gaza att få gripande innehåll. Det är heller inte lätt att vara i Gaza och bli utsatt för hot.

Men varför finns inget problematiserande av att man blir propagandakanal åt Hamas? Hur kan journalisterna se sig själva i ögonen när de dag ut och dag in kablar ut endast de nyheter som Hamas vill visa världen?

MEMRI har översatt Hamas’ regler för Gazabor att följa när de skildrar konflikten. Jämför detta med de internationella korrespondenter som rapporterar från Gaza.

Det är inte lätt att skildra en assymetrisk konflikt på ett riktigt sätt, men det vore klädsamt om medierna på något sätt kunde försöka.

Israel som barnamördare i svensk media

För en vecka sedan hände en tragedi – fyra palestinska pojkar dödades av en israelisk flygattack på en strand i Gaza. Att det händer olyckor i ett krig är ofrånkomligt. Men i svensk media antyds mer eller mindre öppet att attacken var medveten.

Journalisten Kasem Hamadé skriver om händelsen i ett krönikeliknande reportage: Raket dödade fyra pojkar. Här får barnens pappa lägga ut anklagelserna: “Varför döda små barn? […] Israel vill krossa oss genom att döda våra barn.” Och målande beskrivningar hur raketerna “slets i bitar” av de israeliska raketerna.

Svenska debattörer skildrar olyckan som ett medvetet drag.

Att Aftonbladet Ledare gör detta är kanske inte förvånande. Under rubriken “Att döda barn är inte självförsvar” omskrivs olyckan.

Isobel Hadley-Kamptz skriver en krönika om händelsen: “Vad finns kvar när elden upphört?”

Vad tänker soldaterna som avfyrade raketerna mot stranden nu? En israelisk minister förklarade attacken med att barnen lekte i närheten av ett raketgevär. Det gör dem alltså till rättfärdiga mål, eller åtminstone till “collateral damage” man inte behöver bry sig om.

Carolin Dahlman i Kristianstads-bladet skriver också om händelsen:

I förra veckan mördades fyra barn som lekte i Gaza i en flygräd från Israel. Målet var inte små pojkar, utan soldater, men likväl sprängdes 2-11-åringar mitt i sitt sökande efter krabbor på stranden. Vad säger Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? ”Ojdå”?

I båda texterna utmålas de israeliska soldaterna som känslokalla inför dödsfallen. Eller rakt ut som barnamördare.

Är det verkligen rimligt att anta att israeliska soldater känslokallt och närmast av nöje skjuter palestinska barn? Vilka signaler sänder man som skribent när man utmålar israel och dess innevånare på detta sätt?

Den som känner till något om antisemitism vet att ett bärande tema är juden som barnamördare. Därför borde varje debattör som skriver om kriget i mellanöstern vara mån om att vakta sina ord.

Det är ingen slump att antisemitismen blommar upp i mellanösternkonfliktens spår.

Bloggaren Svart på Vitt skriver på samma tema.

Pogromer i Paris

För några dagar sedan ägde en anti-israelisk manifestation rum i Paris. Denna manifestation urartade i en attack på en synagoga. Times of Israel rapporterar: Pro-palestinians throw Molotov Coctail at Paris Synagoge

Pro-Palestinian protesters hurled a Molotov cocktail at a Paris synagogue on Sunday afternoon after a demonstration against Israel’s military operation in the Gaza Strip descended into violence. 

The synagogue, located on the Val d’Oise in the Sarcelles district of the French capital, suffered no damage in the attack, French newspaper Le Figaro reported. Sarcelles, in the north of the city, is home to a large Sephardic Jewish community. 

The riot broke out after a few hundred people assembled at a local metro station to protest Israel’s actions in Gaza, as well as the decision by French Interior Minister Bernard Cazaneuve to ban rallies against Israel following the staging of riots last week outside several synagogues in the Paris region.

Anledningen att synagogan klarade sig var att ett judiskt medborgargarde skyddade synagogan. Sajten Liberty Voice rapporterar:

A smaller group splintered off and tried to burn its way into a synagogue at the 11th Arrodissement near Gare de Lyon. Using chairs taken from sidewalk cafe’s and bats, the group was met by five police officers guarding the temple. A mob of 100 to 200 individuals then charged at 30 worshippers standing outside the Don Isaac Abravanel synagogue while 150 to 200 congregants were barricaded inside. Ironically those inside were attending a ceremony in honor of three recently killed Israeli teens.

The rioters chanted anti-Semitic slogans, hurled objects at the Paris synagogue and attacked the inadequate number of police on hand. They were kept sufficiently away from the building, however, by members of the Jewish community’s own self-defense force, the SPCJ. Those private security officers were assisted in the street brawl by members of the Jewish Defense League and Betar, a group that promotes young Jewish leadership on university campuses and local communities. 

En kvinna från den judiska församlingen vittnar om vad som hände: ‘Yesterday, a Part of My Love for France Left Me’

In telling my father about the assault on La Roquette, I asked him if he had ever seen any such clashes. 

He answered, yes…. In Algeria, before leaving it all behind… He added: but we were in Algeria, here we’re in metropolitan France!! 

I wished him sweet dreams and hung up. I cried

Det som verkar ha hänt i Frankrike är att antisemiterna där känner sig trygga med att visa sin antisemitism öppet. Det skulle självklart även kunna hända i Sverige.

Därför är det så viktigt att det markeras mot antisemtismen, som Sydsvenskan gjorde efter debaclet om Stefan Löfvens utspel: Judehat är inte kritik.

Om antisemitismen får passera har vi snart pogromer även i Sverige.

Uppdatering: Elder of Ziyon rapporterar att pogromerna fortsätter.

Europas anti-israeliska aktivism ger antisemitism

Under söndagen genomfördes två vidriga antisemitiska dåd. Flera personer sköts ihjäl utanför judiska muséet i Bryssel. På samma dag attackerades två judar utanför en synagoga i Paris.

Israeliska politikern Nathan Sharansky skriver på facebook om attentaten:

I am deeply distressed by yesterday’s horrifying attacks against Jewish targets in Brussels and Paris. We at The Jewish Agency for Israel are investing considerable sums in helping Jewish communities across Europe—including in Belgium and France—provide for their physical security, however nothing will help so long as Europe’s political and intellectual leadership refrains from declaring all-out war against the demonization of the Jewish state. 

While Jews as individuals are no longer demonized in Europe as they were in previous centuries, the demonization of Israel—the collective Jew—continues to rise to new heights, creating a toxic atmosphere in which Jews live in fear and those who target them flourish. 

When Israel is singled out for condemnation and scorn, even as crimes against humanity and genuine humanitarian catastrophes rage throughout the Middle East and around the world, the message to those seeking a pretext to harm Jews is clear. Until Europe declares war on the demonization of Israel, no security measure will help.

NGO Monitor har skrivit om hur bland annat Sverige göder det politiska krig som pågår mot Israel genom att stötta antisionistiska föreningar i Israel och de palestinska områdena.

De antisemitiska dåden sker inte i ett vakuum. Så länge etablissemanget demoniserar Israel kommer de antisemitiska dåden att fortsätta öka.

En analys av en vinkling

Bloggen Svart på Vitt har uppmärksammat ett SVT-inslag om den havererade fredsprocessen mellan Israel och Palestina: En bild som inte går att tvätta bort?

Lördagen den 26/4 påannonseras ett inslag om de havererade fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna i Rapports 19.30 sändning. 

Inslaget börjar med bilder från ett begravningståg där en 19-årig palestinsk pojke bärs fram av en grupp sörjande män. Kameran förflyttas till mamman som berättar att hennes son aldrig gjort något ont i hela sitt liv. Nytt klipp tillbaka till tåget som visar män som med sina bara händer gräver den grav han skall sänkas ned i. […]

Inklippta bilder visar sedan tungt beväpnade Israeler samtidigt som man hör SVT:s utrikeskorrespondent Samir Abu Ei citera en enligt honom färsk Amnestyrapport om barn som dödas, skjutits i ryggen, hur det skett en ökning av antalet skjutningar och hur detta försvårat fredsförhandlingarna. […] 

Men stämmer verkligen den bilden? Amnestyrapporten som presenterades som färsk släpptes för över två månader sedan. Inslaget visar sig ha spelats in en månad innan fredsförhandlingarna havererade. SVT använder sig alltså av Amnestyrapporten för att skylla de havererade fredsförhandlingarna på Israel trots att dessa inte är direkt sammankopplade.

Amnestyrapporten heter Trigger-Happy: Israel’s excessive use of force in the West Bank. Bara genom rubriken borde man dock kunna få en känsla för att något är fel.

NGO Monitor har skrivit om rapporten: Amnesty International’s Report Reflects Lack of Expertise and Methodology.

Efter att ha följt journalistiken noga under ganska många år förstår jag nu hur Samir Abu Eid tänker. Det anses som positivt att skildra från den upplevt svagares perspektiv. Dessutom gäller det att få till en bra story med gripande känslor.

Att kritiskt granska en rapport från Amnesty är knappast något som en journalist från Sverige förväntas göra. Och Amnesty går mycket långt i sin rapport. Att skarva lite kan väl då inte vara så farligt?

Men det som Samir Abu Eid har gjort blir inte journalistik. Det blir en nidbild av verkligheten – som alltid när man försöker applicera ett fördummande stark-svagfilter på en komplex konflikt.

Felaktigheter om Sharon

Ariel Sharon har dött, vilket har föranlett en hel del skriverier om honom och hans liv. Som vanligt antyds saker som inte har hänt, och ibland är det grova faktafel.

Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet: Krigshetsaren som blev en fredsduva

Länge var han krigaren som utan betänkligheter lät massakrera palestinierna. Det mest kända exemplet var Israels invasion av Libanon 1982 och blodbadet i de palestinska lägren Sabra och Shattila. Sharon var försvarsminister och ansvarig för grymheterna.

Massakern i Sabra och Shatila utfördes av kristna falangister från Libanon. IDF släppte in dem i lägret med instruktioner att inte skada civila. IDF och Sharon hade ett indirekt ansvar för det som hände – dödandet utfördes inte av IDF. Allt detta går att läsa på Wikipedia.

Hansson passar även på att föra vidare en annan myt om Sharon:

När han år 2000 på allvar återvände till toppolitiken var det som brukligt när det gäller Sharon med en elefants smidighet i porslinsbutiken. Sharons första drag var att promenera uppför Tempelberget i Jerusalem där både judar och muslimer har sina heligaste platser. Det var en ren provokation i ett mycket känsligt läge när ett fredsavtal mellan palestinierna och Israel låg inom räckhåll. Resultatet blev den andra palestinska intifadan, upproret. 

Även har kan wikipedia ge värdefull information. Sidan om orsakerna till den andra intifadan hänvisar till Mitchellrapporten, en internationell kommitté som efterforskade orsakerna till den andra intifadan. Så här säger den om Sharons besök på tempelberget:

The Sharon visit did not cause the “Al-Aqsa Intifada.” But it was poorly timed and the provocative effect should have been foreseen; indeed it was foreseen by those who urged that the visit be prohibited.

Mer detaljer om misuppfattningar kring Sharon finns hos CAMERA: With Ariel Sharon’s Death, Expect the Usual Falsehoods

Utöver vanligt slarv hos journalistern finns även lite mer extrema händelser. Talespersonen för Vivalla-moskén i Örebro, Aisar Al Shawabkeh, påstod i går natt på facebook att Sharon tillagat blodpudding på palestinska barns blod. En klassisk antisemitisk myt som uppmärksammas i Nerikes Allehanda.

Jag anser att det mest anmärkningsvärda Ariel Sharon gjorde var när han utrymde Gazaremsan och avslutade den israeliska ockupationen där. I efterhand kan detta inte ses som annat än ett misstag. Denna ensidiga israeliska eftergift gav mycket litet tillbaka till Israel. Istället för fred fick de terrorister och raketregn – och fortsatta internationella fördömanden.

En utförlig dödsruna finns på The Tower av Benjamin Kerstein: The Last Lion of Judea. En svensk motsvarighet finns hos Rasmus Jonlund: Sharon – Skurk och hjälte.

Neudings mod har förändrat Sverige

Via en youtube-rekommendation igår kom jag över ett klipp med Paulina Neuding från ett Axess-seminarium om invandring. Klippet kommer från en kanal kallad Galne Gunnar TV som är en invandrings- och islamkritisk kanal men med en hel del intressanta klipp.

Seminariet är från 2011 och heter Integrationspolitikens tillkortakommanden, och det är väldigt intressant att se två år tillbaka och vad som har hänt sedan dess. Klippet heter Paulina Neuding – Invandringspolitikens misslyckanden.

 

Neuding pratar om tre fundamentala insikter om invandring:

  • Vi har en invandring av en omfattning vi inte sett sedan tidigare. Unikt i vår historia.
  • Stor invandring från auktoritära samhällen – samhällen där mannen agerar som despot.
  • Vi kan inte förutsätta att människor väljer Sverige för de värderingar vi håller kära. Med en stor invandring kommer vi se en förskjutning i värderingar. Det kommer ske och det har redan skett.
Neuding tar sedan upp ett exempel – kvinnors situation i Rinkeby. Detta har Neo uppmärksammat, bland annat i artikeln “Gäst hos verkligheten” som finns online på Neos hemsida.
Fokuseringen på kvinnors situation i Rinkeby möttes inte av attacker, utan snarare tyst resignation. Neudings ord från 2011 är fortfarande relevanta:

“Jag önskar att man kunde få samma indignation över att kvinnor inte fikar längre i Rinkeby centrum som en ledare om aborter eller om att kd inte ska infinna sig på Pride.”

Hur ser kvinnors situation ut på Rinkeby torg idag? Gissningvis ingen skillnad mot 2011, eller möjligtvis en försämring. Rinkeby är isolerat och bortglömt, till skillnad från det andra exemplet som Neuding tar upp – Malmö.

Så här säger Neuding:

“Nu ska jag nämna det där tråkiga med judar i Malmö igen, jag märker att det inte har något nyhetsvärde längre” 

Att sätta Neudings uttalande i kontexten av vad som hänt de senaste åren är överväldigande. Tack vare Neudings uppmärksammande av judarnas situation i Malmö har detta blivit enormt uppmärksammat. Så till den grad att det faktiskt påverkat USAs president att besöka en synagoga under sitt Sverigebesök, som Ivar Arpi och PM Nilsson uppmärksammade i veckan.

Judarnas situation i Malmö är uppmärksammad, och orsaken klar. Det handlar som Neuding tar upp om invandring från mellanöstern och norra Afrika och de värderingar som är dominerande där. De har följt med invandrarna och blivit dominerande i Malmö. Som Ivar Arpi skrivit så fortsätter också antisemitismen i Malmö att öka, trots uppmärksamheten.


Sverige står fullständigt handfallet inför det problem som Neuding så klarsynt belyste 2011 – invandring från auktoritära samhällen påverkar värderingarna i Sverige.

Den debatt som Neuding startade 2011 var omvälvande och kulminerade bland annat i en riktad kampanj från vänster och höger för att förstöra Neudings karriär. Den misslyckades, men tyvärr driver hon inte denna fråga lika hårt som 2011. Det är förståeligt men djupt beklagligt.

Paulina Neuding har gjort ett enormt arbete för att uppmärksamma judarnas situation i Malmö. Det har blivit en nationell angelägenhet tack vare hennes enträgenhet. För detta borde hon hedras.

Upppdatering: Se Tino Sanandajis inlägg Paulina Neudings revansch.