Programledare: Du skriver att det är obehagligt, så skriver du i dagens DN. På vilket sätt är det en obehaglig bild?
Peter Wolodarski: Jag hörde inslaget i morgonekot som Cecilia Uddén gjorde i morgonekot om de här två kvinnliga politikerna, dom är ju extremister, det framgick ju också av inslaget, eftersom de förespråkar sharia och stening av kvinnor som är otrogna.
När jag hörde inslaget så reagerade jag inte annat än att jag kände obehag inför de värderingar som dom torgförde. Men sen så gick jag in på Sveriges Radios hemsida under dan och såg då det här reportaget och i anslutning till det en bild, där Cecilia Uddén står mitt emellan de här två kvinnorna som är iklädda niqab, dom är i princip heltäckande, och håller om dom på ett kärvänligt sätt.
Och den här bilden är helt okommenterad, den finns där ungefär som något slags coolt porträtt av en händelse, att hon har träffat dom. Och det tyckte jag, det fyllde mig faktiskt med obehag.
Varför ställer sig Sveriges radios mellanösternkorrespondent sig på såna här bilder. Varför står hon där, varför håller hon om dom? Ungefär som att hon kände närhet till dom. Så det är bakgrunden till min kritik.
Programledaren: Men obehagligt säger du, men finns det något problem med bilden? Vad signalerar den?
PW: Jag tror var och en av oss, om vi ställer oss den frågan, skulle vi vilja posera med någon som förespråkar stening av kvinnor? Skulle vi vilja ställa oss framför en fotograf med dom och hålla om dom? Då tror jag instinktivt man svarar nej på en sådan fråga.
Ur ett rent mänskligt perspektiv så förstår jag inte hur hon kan ställa upp på en sån sak. Ur ett journalistiskt, etiskt perspektiv tycker jag också det är mycket tvivelaktivt.
Programledare: Vi bollar det till Cecilia Uddén.. Du är med oss också Cecila. Hur tänker du kring den här kritiken som du får från Peter Wolodarski?
Cecilia Uddén: För det första gör det mig kanske lite häpen att Peter Wolodarski inbillar sig att jag, i den här intervjusituationen, med två unga tjejer, som inte är medietränade, där jag försöker skapa en förtrolig stämning för att få dom att svara och inte vara på sin vakt, […] att jag på nåt sätt skulle hålla med dom är ju fullständigt befängt… […]
Det här är ju […] extremister, ja, men hur får man dom att säga sånt som dom medietränade salafisterna inte säger, jag det gör man genom att skapa en förtrolig stämning. […] Det är så jag jobbar när jag träffar extremister, salafister, terrorister, extremistiska bosättare i Hebron… Jag försöker skapa en stämning där dom vågar öppna sig.
Sen när det gäller den här bilden fanns det två bilder att välja mellan. På den ena ser man de här kvinnorna, två svarta skynken med ögonspringa, och den andra bilden där man ser kontrasten mellan våra två världar, där jag står mellan dom. Jag är visserligen inte bildredaktör och jag jobbar egentligen bara med radiobilder (sic), men vore jag bildredaktör så skulle jag naturligtvis välja bilden där man ser denna kontrast för att locka till lyssning…
PW: När togs den här bilden?
CU: I samband med intervjun
PW: Var det före eller efter intervjun?
CU: I samband med intervjun
PW: Var det före eller efter intervjun?
CU: Det var efter intervjun… Näe, det var i mitten av intervjun. När den ena flickans mamma kom in och ville att vi skulle ta bilder. Jag ville ta bilder på dom och vi tog bilder, alla tog bilder.
PW: Och du bedömde att det enda sättet att få dom att prata, det var att hålla om dom… Eller vad?
CU: Näe, inte att hålla om dom… Hade du varit lyckligare om jag hade stått med armarna i kors på bilden och sett arg ut? Jag försöker här att skapa en stämning i en intervjusituation, syftet är att dom öppnar sig så att man för höra hur otroligt vansinniga deras åsikter om världen är.
PW: Jag ar förstående att man inte kan göra en skjutjärnsintervju, därför det kommer inte leda nånstans… Det är ingen ovanlig situation för en journalist, att du kan inte vara för konfrontativ för då blir intervjun fullständigt meningslös. Men alternativet då är att vara korrekt, att inte vara oförskämd, men man behöver inte spela med på det sättet att man håller om intervjuobjektet.
CU: Och du menar att jag spelar med? (upprörd) När du lyssnar på reportaget, som är det intressanta i sammanhanget, spelar jag med i vad dom tycker?
PW: Jag reagerar inte mot reportaget, jag reagerar mot bilden. Om du hade intervjuat fascister i Ungern och gjort samma sak med dom, att du hade ställt dig med två manliga fascister och hållt om dom eller hade du gjort samma sak med Le Pen i Frankrike eller nazister i tyskland eller talibaner i Afghanistan så hade jag reagerat på precis samma sätt, att det finns en gräns när man inte kan låna… Egentligen handlar det ytterst om Sveriges Radios legitimitet, för det här partiet, salafisterna, kan ju använda den här bilden i sin propaganda.
Programledaren: Hur ser du på det Cecilia, den här argumentation som Peter Wolodarski har, om du hade intervjuat Jobbik i Ungern eller nazister i Tyskland, hade du också ställt dig emellan dom?
CU: Jag hade antagligen inte ställt mig och hållit om några män, nej. Det här var två unga tjejer som intervjuades av fyra kvinnliga journalister, vi försökte få dom att känna sig bekväma och då kanske man lägger en arm om dom.
Jag gillar inte heller den här bilden men jag kan inte se att den här på något sätt påverkar det radioreportage jag har gjort och sen syftar ju bilden att locka till lyssning av programmet – ingenting annat.
PW: Jo men ingenstans på hemsidan står ju, ni förklarar ju inte att du kände att du var tvungen att hålla om dem för att få dem att prata, och sen tycker jag också att ditt sätt att prata om två unga tjejer som om dom inte behöver stå för vad dom säger – dom förespråkar stening av andra kvinnor. Det är extremt allvarligt och det finns faktiskt en gräns vad man som journalist kan tillåta sig att göra. Man får liksom inte låna sig till vad som helst.
Denna intervju avslöjar alltså inte något om varför Cecilia Uddén valde att posera med de två salafististerna. Det var inte för att stödja dem, enligt henne själv. Trots detta ägnar hon hela utfrågningen till att prata om just detta, att det handlar om att skapa en förtrolig stämning för att få dem att öppna sig.
Även om det nu var så att Cecila Uddén behövde lägga sin arm om dem under intervjun fanns det inget som säger att hon behöver posera med dem efter intervjun. Eller ville Cecilia Uddén få flickorna/tjejerna att känna sig bättre genom att publicera sin bild med dem på Ekots hemsida?
Cecilia Uddén verkar noga med att benämna salafisterna som flickor och tjejer, hon gör det tre gånger under intervjun. Det påminner om hur SR-auktoriteter som Eva Hamilton och Mats Svegfors resonerar kring en annan ung tjej, Gina Dirawi som nyligen var i blåsväder.
Cecilia Uddén verkar inte heller utesluta att hon kan tänka sig att posera med andra kvinnliga extremister.
Jag måste säga att jag är lite besvärad av hur Studio ett lägger upp detta. Måste det verkligen förklaras att det är fel för en public service-journalist att posera med personer som förespråkar stening av otrogna?
Här är en inscanning av Peter Wolodarskis ledarstick från Dagens DN (tack Wlodek för scanning):
