Slut på statsbistånd?

Detta menar nu alliansen genom biståndsminister Gunilla Carlsson. Från Ekots lördagsintervju

– Jag skulle vilja se att vi nu överger den här formen i det bilaterala svenska biståndet, säger Gunilla Carlsson.

Fyra afrikanska länder får i dag direkta svenska bidrag till sina statsbudgetar.

Det är Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique som får dela på en knapp miljard kronor.

Budgetstödet är omstritt. Samarbetsorganisationen OECD:s biståndskommitté hävdar att budgetstöd kan vara bra och kostnadseffektivt om det görs på rätt sätt, men enligt regeringen och Gunilla Carlsson överväger nackdelarna.

På EU-nivå har regeringen inget emot att det fortsätter men det direkta svenska budgetstödet ska alltså avvecklas.

– Jag hoppas att vi rätt så snart kan inleda processen med att börja avsluta det men jag vill inte sätta något årtal. Men det här är min ambition för det är också en konsekvens av det tänkande som jag nu har kring den fortsatta biståndsförnyelsen, säger hon.

Det vore oerhört väl om detta kunde upphöra ögonblickligen. Någon här som tror att ett budgetstöd till diktaturer eller halvdiktaturer kommer folket till del? Tänk också på den enorma korruption som finns i u-länder.

Men såvitt jag vet betalar Sverige statsbistånd till Palestina, och stöttar bland annat Fatahs hatpropaganda, terrorhyllningar och antisemitism. Våra biståndspengar går också till rent kontantstöd till dömda terrorister som frisläpptes. Eventuellt är det inte direkt stöd, utan indirekt – vilket får anses vara en klen tröst.

Carlsson kommenterar vidare:

Gunilla Carlsson skärper tonen när det gäller att kräva att biståndsmyndigheter och organisationer ska redovisa praktiska resultat av hur biståndspengarna används.

Enligt biståndsministern pratas det för mycket i svensk biståndsverksamhet.

– Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas, säger Gunilla Carlsson.

Det sker ingen granskning av det som uträttas inom traditionellt bistånd. Ytterligare ett argument att dirigera biståndet i andra kanaler, som t ex Swedfund. Eftersom Swedfund är ett företag är journalisterna på detta som illrar – vilket är utmärkt. Bistånd måste granskas.

Vill återigen tipsa om Fredrik Segerfelds bok Biståndets dilemman. Så här skriver han om bistånd:

Utvecklingsbistånd kan bara fungera där det inte behövs. Och där det behövs fungerar det inte. Dessutom kan vi inte bygga upp fungerande politiska system i andra länder samtidigt som vi dikterar vad dessa system ska bedriva för politik. Vidare är det omöjligt att med bistånd från en stat till en annan komma runt de makthavare i fattiga länder som utgör utvecklingens främsta hinder.

Detta är tre dilemman som gör tanken på ett fungerande bistånd omöjlig. 

Läs en recension av Biståndets dilemman här.

Det är skrämmande att tänka på hur mycket pengar som Sverige lägger på bistånd när både forskning och sunt förnuft pekar på att deti bästa fall inte ger någon effekt.

Kjöller: Polisen lider av systemfel

Hanne Kjöller skriver i DN om polisens problem. Effektivitet: Polisen behöver mer än biceps

I riksdagens ståtliga förstakammarsal anordnade Moderaterna i går ett seminarium kring polisens effektivitet. Justitieminister Beatrice Ask, som tackade nej till att delta när ämnet var på tapeten på Folk och försvars rikskonferens i Sälen för ett par veckor sedan, hade denna gång hittat till talarstolen. 

Men så vidare mycket hade hon inte att säga. Hon strösslade med formuleringar om hur människorna i organisationen är avgörande, att polisen själv är bäst lämpad att välja sina arbetsmetoder, att mycket gjorts men också att en del återstår att göra. Bland det som gjorts för att öka effektiviteten nämnde hon en ökad användning av dna-prov, buggning och preventiva tvångsmedel.

 Det är dystert att justitieministern exemplifierar ökad effektivitet med tekniska landvinningar.

Ja, det är dystert. Asks största insatser har varit att införa massövervakning av svenska folket. Det verkar som hon glömde lyfta denna tekniska landvinning. Men mot vanliga brott har hon inte gjort mycket.

Polisen lider av flera systemfel. Likriktningen är ett av dem. Ett annat, som också avhandlades under gårdagen, är de långa ledtiderna från anmälan till att brottet klaras upp – i den mån det ens sker. Om detta hade gärna justitieministern fått säga något mer om vad hon, regeringen och vi som medborgare har rätt att förvänta oss.

Ja, men det finns inte så mycket för Ask att säga. För det står klart att hon inte klarar av att lösa polisens allvarliga problem. Att slå sig för bröstet när polisen klarar upp 15% av brotten är bara pinsamt.

Oerhört positivt att detta faktiskt har uppmärksammats.

 

Svensk polis kan bara bli bättre

Johanne Hildebrand skriver om polisens kris i Svenska Dagbladet:

Den organiserade brottsligheten breder ut sig och blir allt mer
professionell, i Malmö skjuts folk ihjäl och brevbärarna vågar inte dela
ut posten på vissa gator.

Men trots att det finns 20 000 poliser i Sverige, fler än någonsin, och
politikerna skjutit till miljarder är handläggningstiderna skrämmande
långa och myndigheten verkar befinna sig i någon form av kaos. DN
avslöjar i en granskning av polismakten att inte ens tre av hundra
stölder klaras upp. […]

”Det är en tung verklighet vi har och en ruggig misshandel av de
resurser som faktiskt finns. Ändå handlar det inte om kärnfysik utan
bara om sunt förnuft, säger Kenny, polis i Malmö sedan 38 år.

Polismyndigheterna i Skåne är näst sämst i landet,
upppklarningsprocenten ligger på 15 procent, bara Stockholm är sämre på
14 procent.

Hildebrand skriver också om vad som polisen gör fel:

Bristen på uppklarade brott beror på brist på utredare. När högarna med
ärenden växer plockar man in unga, icke utexaminerade poliser som
utredare. Denna nödlösning gör att de snabbt tappar arbetslusten,
eftersom allt de vill är att åka radiobil och arbeta på gatorna.

”Förr hade vi en förundersökningsledare på 30 utredare, idag har vi 15
förundersöknings- ledare på fem utredare. Men när vi fick en ny ledning
blev åtgärden att byta rum med varandra för det skulle öka kvaliteten på
utredningarna.”

Att få några uppgifter från en avdelning i samma hus kan ta dagar,
samarbetet med Europol fungerar däremot utmärkt, det går mycket snabbare
att få information från Bryssel än från avdelningar i samma stad.

Enligt Kenny krävs fler riktiga poliser och färre jurister och chefer.
Enligt rikspolischefen krävs mer spetskompetens. Det enda positiva man
kan säga är att utvecklingspotentialen är god.

Men för att saker och ting ska bli bättre måste krisen uppmärksammas. Jag bloggar om detta för att det är så anmärkningsvärt att någon faktiskt bryr sig.

Alliansen har sopat rättsfrågorna under bordet. Trots att det är en fråga som engagerar många har man hanterat det med vänsterhanden.

Det handlar om ett långt förfall som gjort att polisen är som det är. I grund och botten handlar det om ideologi. Socialdemokraterna har inte prioriterat polis och hårda straff utan trott att brott går att lösa med socialpolitik.

Det är skrämmande att tänka på hur illa det är och hur lite denna fråga diskuteras.