Arbetslöshetsinvandring

Per Gudmundson har skrivit på facebook om Vårpropositionen och citerat en passage. Sidan 38 i denna pdf:

Utrikes födda har kraftigt ökat sin andel av befolkningen mellan 2006 och 2011, från 14,9 procent till 17,3 procent. Utrikes födda har jämfört med inrikes födda sedan länge en lägre sysselsättningsgrad, vilket i sig är problematiskt[…]. Sysselsättningsgraden har legat stilla bland utrikes födda mellan 2006 och 2011.  

Betydelsen av demografiska förändringar kan illustreras med en beräkning där sysselsättningsgraden inom olika grupper hålls konstant på 2006 års nivå, samtidigt som befolkningsstrukturen tillåts ändras. En sådan beräkning visar att sysselsättningsgraden enbart till följd av demografiska förändringar skulle ha minskat med drygt 2 procentenheter mellan 2006 och 2011. I själva verket minskade sysselsättningsgraden för gruppen 15–74 år med bara 0,2 procentenheter. Detta illustrerar att regeringens politik bidragit till att hålla uppe sysselsättningen väl, särskilt om man beaktar att den demografiska utvecklingen varit ogynnsam.

Regeringen anser alltså själv att “utrikes födda har kraftigt ökat sin andel av befolkningen”. Samt att den “demografiska utvecklingen varit ogynnsam”.

Den formuleringen måste väl anses vara olycklig givet att man tycker att regeringens politik är bra. Och det gissar jag att de som skriver vårpropositionen tycker.

Jag är i grunden positiv till immigration, men det som pågår i Sverige är rätt igenom huvudlöst. Som jag skrivit tidigare finns det två vägar:

  • Liberalisera arbetsmarknaden 
  • Minska invandringen 

Den tredje vägen är att fortsätta som vi gör idag – fortsätta utvecklingen som gör att “utrikes födda kraftigt ökar sin andel av befolkningen” och fortsätta den politik som gör att de inte får jobb. Detta blir svårt att kombinera med kamp mot arbetslöshet.

Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna har också bloggat om detta.

PS: Invandringen från Somalia och Afghanistan väntas öka under nästa år.

Slopat identifikationskrav vid anhöriginvandring

Merit Wager bloggar om att migrationsverket nu avskaffar identifikationskravet för anhöriginvandring

I Sverige har man också tagit bort kravet på att asylsökande ska kunna styrka sin identitet och väntar därför en mycket stor ökning av anhöriginvandrare (läs mer på Migrationsverkets sajt), främst av somalier, påstått eller faktiskt från Somalia, som är undantagna försörjningskravet.  

De behöver inte heller styrka sin identitet utan man ska, via dna-prov, kontrollera om den som vill anhöriginvandra (som vi inte vet vem han/hon är) är släkt med den person som fått PUT i Sverige (som inte heller har styrkt sin identitet).

En migga skrev tidigare till Merit Wager om detta:

Tack vare att Migrationsöverdomstolen kom med ett beslut angående somalier och slopandet av kravet på styrkt identitet i fall där föräldrar söker sig till Sverige på anknytning till sina barn som kommit hit ensamma, så har Skatteverket fått order om att frigöra 10.000 (tiotusen!) personnummer […]

Jag är dock osäker på hur alla dessa människor ska komma hit, såvida man på Migrationsverket inte återgår till att göra lagvidriga undantag från passlagen och utfärdar resehandlingar till personer utan styrkt, eller ens sannolik identitet.

Det blir intressant, eftersom vem som helst då i princip kan gå in till Polisen och begära ett pass i en påhittad, påstådd identitet, åberopande somaliernas undantag. Lagar har ju den egenheten att antingen omfattas alla eller ingen. Eller?

När man läser Merit Wagers bok med vittnesmål från “miggor” blir det klart att Migrationsverket fungerar mycket dåligt. Man lever inte upp till lagens krav, eller också har man hittat undantag.

Människor behöver inte styrka sin identitet. Effekten blir en i praktiken oreglerad invandring. Vilket i sin tur skapar en grogrund för trafficking och att människor kommer till Sverige på fel grunder. Vilket i sin tur slår undan benen på asylrätten och vår lagstiftning.

Diskussionen om invandring borde inte i första hand handla om hur stor invandringen ska vara. Den borde handla om hur migrationen fungerar idag och hur våra lagar efterlevs.

 

Sverige bäst på att bränna biståndspengar

TT trumpetar trumfatoriskt ut att “Sverige toppar biståndsligan”. Telegrammet finns i DN, SvD, SVT.

– Det här kommer vi att få mycket gratulationer för, säger biståndsminister Gunilla Carlsson till TT. 

Hon tycker att siffrorna från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD visar både på Sveriges globala engagemang, men också på välskötta finanser. 

– Vi upprätthåller våra biståndslöften när många andra länder sviker, säger hon. 

Att Sveriges bistånd ökade förra året är inte resultatet av något politiskt beslut utan en konsekvens av att regeringen i sin budget bestämt att en procent av BNI ska gå till bistånd. Stiger BNI ökar biståndet som en naturlig följd.

Som de flesta vet har vi ett enprocentmål, vi ska lägga en procent av BNI varje år på bistånd. Vad det går till är sekundärt, det viktigaste är att pengarna ska ut.

Det har dock visat sig att bistånd inte är särskilt effektivt. Det har till och med visat sig att bistånd kan göra skada. Se Fredrik Segerfeldts böcker Biståndets dilemman och Gör ingen skada.

Att vi ger ut mest pengar per BNI är inget att fira. Det är snarare något att beklaga. Oberoende av hur stort bistånd vi ger ut måste fokus ligga på att ge effekt – inte hur mycket pengar vi gör av med.

Att bränna pengar är lätt, att göra gott med pengarna är bra mycket svårare. Är det ens möjligt?

FP: Max 50 öres höjning av landstingsskatten i Östergötland

Tidigare har jag bloggat om att jag bestämt mig för att motverka höjning av landstingsskatten i Östergötland.

Jag är precis tillbaka från ett förbundsmöte i Folkpartiet där vi hade debatt och beslut om landstingsskatten. Förbundsmötet är bindande och våra företrädare i landstinget är skyldiga att driva den linjen som mötet beslutade.

Jag lade ett yrkande på att skattehöjningen max skulle vara på 50 öre och drev linjen under mötet. Denna linje vann gehör och blev mötets beslut.

Det kan låta som en klen tröst men diskussionen har gått om skattehöjningar på runt 70 öre. Nu kommer Folkpartiet att gå emot denna linje. Med stor sannolikhet blir nu den maximala höjningen av landstingsskatten i Östergötland 50 öre.

Det känns meningsfullt att vara medlem i Folkpartiet en dag som denna. Jag sover gott i natt!

Wagers bok: Har vi fungerande migrationspolitik?

Idag gjorde jag slag i saken och köpte Merit Wagers bok “Inte svart eller vitt utan svart eller vitt” som e-bok. Det kostade 159 kr och gick väldigt smidigt – boken ligger nu på min iPad.

Boken är en sammanställning av blogginlägg med vittnesmål från “miggor”, tjänstemän på migrationsverket. Deras vittnesmål är skakande – de beskriver en migrationsprocess i fritt fall.

Efter att ha läst de första 50 sidorna framträder en skrämmande bild av en migrationspolitik där lögner lönar sig. Att människor ljuger för att ta sig ur en desperat situation är inget konstigt, det är rent mänskligt. Men att lögner har satts i system , och att det premieras, är skrämmande.

Den enda som verkligen tar ansvar för svensk migrationspolitik är statsministern i viss mån och sen självklart den utskällde Tobias Billström. Resten av det politiska och mediala etablissemanget förespråkar i praktiken en form av fri invandring. Man upp ett parallellt system med vård och skolgång för papperslösa. Kritik förekommer inte på grund av att den politiska kulturen gör det mycket riskfyllt.

Som det verkar när man läser miggornas vittnesmål finns det grova brister i vår migrationsprocess, som gör att fel människor beviljas uppehållstillstånd. Detta förstås på bekostnad av de som verkligen behöver hjälp, och på bekostnad av allmänhetens förtroende till migrationsprocessen. En undermålig migrationsprocess skapar grogrund för främlingsfientlighet och motsättningar.

Jag rekommenderar alla att läsa Merit Wagers bok. Jag ser framför mig fortsatt obehaglig men mycket viktig läsning.

Frågan som boken väcker är skrämmande – har vi en fungerande migrationsprocess?

Bildt bjuder in Iran till statsbesök, ingen bryr sig

För ungefär en vecka sedan besökte Irans vice utrikesminister Sverige på inbjudan från Carl Bildt. Förenade Föreningar för ett Fritt Iran (sic) protesterade: FFFI fördömer starkt att Carl Bildt bjudit in Irans biträdande utrikesminister.

Deras protest föll platt till marken. Istället fick Aliasghar Khaji framträda i DN, där han förnekade förintelsen, samt i SvD där han inte fick en enda kritisk fråga.

SvDs Bitte Hammargren återgav vad som framstår som en monolog från den biträdande ministern. Som jag sagt förr – Bitte Hammargren drar ned SvD rejält. Protesterna från de svenska oppositionella iranierna var inte intressanta, istället tog SvD chansen att publicera en smörande intervju med mullornas representant.

Bildt passar dessutom på att på sin blogg raljera över den israeliska rädslan för ett nukleärt Iran.

Denna nyhet flög helt under radarn för mig. Kunde aldrig tänka mig att ett officiellt statsbesök från Iran skulle behandlas på detta sätt – jag hade faktiskt förväntat mig kritik.

Anna Ekström ställer nu frågan på sin blogg – var det rätt av Bildt att ta emot Irans vice utrikesminister? Gissningsvis är detta en retorisk fråga – svaret är ett rungande nej.

Per Ahlmark attackerade Bildt i helgen och kallade honom för en “avskyvärd person”. Jag tyckte först detta var något överdrivit, men sen ser man detta.

Det är skrämmande att Sverige har en utrikesminister som Carl Bildt. Och det är mer skrämmande att han kan bjuda in representanter för en antisemitisk regim och ha möte med dem utan att någon bryr sig.

Kommunerna svindlar med ensamkommande

Riksdag & Departement skriver: Ensamkommande kan kosta 16 000 per dygn

De nio så kallade ankomstkommunerna som tar emot ensamkommande asylsökande ungdomar får full kostnadstäckning för bland annat personal, hyra och mat av Migrationsverket. 

Eftersom verket inte ställer krav på mer detaljerade fakturor ”finns en risk att kommunerna och de privata aktörerna saknar incitament till att fakturera rimliga kostnader”, skriver Riksrevisionen i en rapport. 

Många gånger kan kostnaden per barn och dygn på dessa boenden ligga på mellan 3 000 och 6 000 kronor. 

Sigtuna kommun utgör ett extremexempel. Där sökte kommunen under tredje kvartalet 2011 en ersättning som slutade på 15 816 kronor per barn och dygn. 

Enligt Riksrevisionen är detta ett exempel på att antalet avtalade boende hos privata aktörer ”kanske inte alltid är effektivt”. Kostnaden rusade i höjden bland annat på grund av att platserna inte utnyttjats effektivt och Migrationsverket fick betala för tomma platser.

Det är lukrativ business för kommunerna om de kan överfakturera migrationsverket. Det finns säkert en och annan smart biståndsentreprenör i bakgrunden som driver på också.

Granskningen av migrationspolitiken är bristande i allmänhet om migrationsfrågor. Om ensamkommande är det om möjligt än mer tyst. Per Gudmundson skrev 2010 om ämnet: Värna asylrätten

Jag måste vara uppriktig och säga att det är ett stort antal av de personer, klienter jag möter, som varit över 18, säger Sara Darabi, ungdomscoach på boenden för ensamkommande flyktingbarn, till P4 Örebro (7/3). ”Det kan skilja på tio år.” 

Hennes vittnesmål är trovärdigt. Migrationsverkets åldersbestämning sker i princip via okulär kontroll på ett möte där man normalt accepterar den ålder sökanden anger. När norska Utlendingsdirektoratet lät göra tandtester, förvisso också en osäker metod, visade dessa i nio fall av tio en högre ålder än den uppgivna. Hälften av dem som sade sig vara minderåriga befanns vara över 20. 

År 2009 kom 2250 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. 2000 var det 350, och 2008 var det 1510. Under januari och februari i år kom 392. Andelen närmar sig nu 10 procent av samtliga asylsökande.

Frågan är om trenden har fortsatt eller avstannat sedan Per skrev sin krönika. Gissningsvis fortsätter trenden – lägg sedan ihop det med kostnader på uppåt 16 000 kr/dygn. Det blir inte gratis.

Polisen får IP-nummer för småbrott

Piratpartiets ledare Anna Troberg skriver på sin blogg om regeringens senaste aktion för mer övervakning och mindre integritet: IP-nummer för små skitbagateller

Regeringen överlämnade den 2 februari en proposition till riksdagen. Den har den spännande titeln: “De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation” […]

Regeringen slår nämligen i propositionen fast att: ”Skyldigheten för
operatörerna att lämna ut uppgifter om abonnemang till de
brottsbekämpande myndigheterna i samband med misstanke om brott ska inte
vara begränsad till brott av viss svårhet.” […]

I och med detta kan internetleverantörer komma att tvingas lämna ut
information om vem som står bakom ett IP-nummer inte bara för grov
brottslighet, utan även för småsaker. Jag har inget emot att polisen kan
begära ut IP-nummer om det finns anledning att misstänka grov
brottslighet som skadar människor och samhälle. Jag har däremot väldigt mycket emot när man tar i så att byxorna
spricker även för små skitbagateller som nedladdning av några få låtar.

Norrköpings tidningars ledarredaktion bloggar om utspelet: De små stegens tyranni

Det börjar med argumentation de flesta av oss kan
ställa upp på. Kanske varningar för terroristhotet (verkligt eller
inbillat). Eller som nu, varningar för sexuella trakasserier och så
kallad grooming på nätet.

Därför vill regeringen göra det lättare att jaga fildelare! I
fortsättningen ska polisen få rätt att begära ut IP-nummer hos
bredbandsoperatörerna oavsett det sannolika straffvärdet för ett
misstänkt brott. I dag har polisen denna rättighet bara om det finns en
chans för att brottet ska ge fängelse eller villkorlig dom.

Samtidigt påpekas att det inte ska bli lättare att göra husrannsakan.
Det är intressant, för åtminstone delvis är det samma sak. Internet är
inte någon värld för sig själv, utan en del av denna världen. Om vi inte
vill ge polisen rätt att stövla in i våra lägenheter på blotta
misstankar om bagatellbrott borde detsamma gälla på nätet.

Alliansregeringen har gjort allt de kan för att öka övervakningen av svenska folket. Här är ännu ett steg, som kommer kunna utnyttjas hur mycket som helst. Det behövs bara att polisen hittar på ett skitbrott som någon är misstänkt för så kan de få ut ip-nummer.

Den svenska polisen fungerar illa på flera sätt. För det första så är de oerhört dåliga på att lösa brott. För det andra är de maktfullkomliga. Poliser som begår övergrepp kan vara lugna med att slippa påföljd. Därför är denna reform så skrämmande.

Alliansregeringen har inte förmått göra något åt uppklarningsfrekvensen av brott. Nästan som för att kompensera detta har man varit bäst i klassen på att införa övervakning av medborgarna. Detta hjälper inte särskilt mycket för att lösa brott, men det tar fullständigt död på medborgarnas integritet.

När regeringen gick med på ACTA-avtalet gick man stolt ut med att man inte behöver ändra några lagar. Det beror inte på att ACTA är bra – det beror på att vi redan infört alla övervakningsåtgärder som avtalet kräver.

Men ingen ska tro att alliansen är sämre än oppositionen. Massövervakning är en hjärtefråga hos alla riksdagspartier.

Regeringen vet inte om biståndet ger effekt

Från dagens DN Debatt av Fredrik Segerfeldt och Bengt Nilsson: Regeringen har gett upp om biståndet

Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”

Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”

Detta innebär att regeringen talar klarspråk: 1% av BNP varje år går till något som regeringen inte vet har positiv effekt. Forskningen talar för att den inte har det, eller till och med har negativa verkningar.

Artikelförfattarna skriver vidare:

35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige.
Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker
eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana
summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför
samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.

Ja, det är en verkligt viktig fråga. Det mesta talar för att det bästa för tredje världen vore att vi stängde ned vårt bistånd och använde pengarna till något annat. Personligen tycker jag det svenska rättsväsendet kunde vara en vettigare prioritering.

Till syvende och sist faller detta tillbaka på oss själva. Medierna bryr sig inte om att granska biståndet, och väljarna bryr sig inte heller. Rent känslomässigt och instinktivt låter bistånd som en klockren idé – vi delar med oss av vårt välstånd och hjälper de som inte har. Men det är inte så det fungerar. Från artikeln:

De som har anledning att glädjas åt att svenska skattebetalare i femtio års tid har pumpat in hundratals miljarder kronor i främst afrikanska statsbudgetar är en större samling envåldshärskare. Under ett halvt sekel har en brokig skara paraderat förbi med utsträckt hand. Allt från Sovjetstödda gerillagrupper i södra Afrika till kejsar Haile Selassie, Robert Mugabe och en stalinistiskt färgad militärjunta i Etiopien. Därefter president Museveni i Uganda, premiärminister Meles Zenawi i Etiopien och många fler.

Det finns förstås också svenskar som har glädje av biståndet:

Finns de då inga svenskar som blir glada när biståndet fyller år? Jo naturligtvis. Alla de som har biståndet som levebröd. De uppgår till cirka 10.000 personer i Sverige. Det är av förklarliga skäl också de som ständigt upprepar mantrat att ”bistånd gör nytta, bistånd gör nytta”.

Trots att samlad forskning och biståndsministerns närmaste medarbetare öppet redovisar motsatsen.

 Fredrik Segerfeldt har skrivit flera böcker om bistånd, den senast är Biståndets dilemman. Bengt Nilsson har skrivit boken Sveriges afrikanska krig.

Slut på statsbistånd?

Detta menar nu alliansen genom biståndsminister Gunilla Carlsson. Från Ekots lördagsintervju

– Jag skulle vilja se att vi nu överger den här formen i det bilaterala svenska biståndet, säger Gunilla Carlsson.

Fyra afrikanska länder får i dag direkta svenska bidrag till sina statsbudgetar.

Det är Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique som får dela på en knapp miljard kronor.

Budgetstödet är omstritt. Samarbetsorganisationen OECD:s biståndskommitté hävdar att budgetstöd kan vara bra och kostnadseffektivt om det görs på rätt sätt, men enligt regeringen och Gunilla Carlsson överväger nackdelarna.

På EU-nivå har regeringen inget emot att det fortsätter men det direkta svenska budgetstödet ska alltså avvecklas.

– Jag hoppas att vi rätt så snart kan inleda processen med att börja avsluta det men jag vill inte sätta något årtal. Men det här är min ambition för det är också en konsekvens av det tänkande som jag nu har kring den fortsatta biståndsförnyelsen, säger hon.

Det vore oerhört väl om detta kunde upphöra ögonblickligen. Någon här som tror att ett budgetstöd till diktaturer eller halvdiktaturer kommer folket till del? Tänk också på den enorma korruption som finns i u-länder.

Men såvitt jag vet betalar Sverige statsbistånd till Palestina, och stöttar bland annat Fatahs hatpropaganda, terrorhyllningar och antisemitism. Våra biståndspengar går också till rent kontantstöd till dömda terrorister som frisläpptes. Eventuellt är det inte direkt stöd, utan indirekt – vilket får anses vara en klen tröst.

Carlsson kommenterar vidare:

Gunilla Carlsson skärper tonen när det gäller att kräva att biståndsmyndigheter och organisationer ska redovisa praktiska resultat av hur biståndspengarna används.

Enligt biståndsministern pratas det för mycket i svensk biståndsverksamhet.

– Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas, säger Gunilla Carlsson.

Det sker ingen granskning av det som uträttas inom traditionellt bistånd. Ytterligare ett argument att dirigera biståndet i andra kanaler, som t ex Swedfund. Eftersom Swedfund är ett företag är journalisterna på detta som illrar – vilket är utmärkt. Bistånd måste granskas.

Vill återigen tipsa om Fredrik Segerfelds bok Biståndets dilemman. Så här skriver han om bistånd:

Utvecklingsbistånd kan bara fungera där det inte behövs. Och där det behövs fungerar det inte. Dessutom kan vi inte bygga upp fungerande politiska system i andra länder samtidigt som vi dikterar vad dessa system ska bedriva för politik. Vidare är det omöjligt att med bistånd från en stat till en annan komma runt de makthavare i fattiga länder som utgör utvecklingens främsta hinder.

Detta är tre dilemman som gör tanken på ett fungerande bistånd omöjlig. 

Läs en recension av Biståndets dilemman här.

Det är skrämmande att tänka på hur mycket pengar som Sverige lägger på bistånd när både forskning och sunt förnuft pekar på att deti bästa fall inte ger någon effekt.