Har borgerligheten gett upp?

Fnordspotting skrev nyligen ett intressant inlägg om hur borgerlig opinionsbildning misslyckats.

Den offentliga sektorn slösar gigantiska belopp på verksamheter som dels inte ligger i skattebetalarnas intressen, dels ofta är direkt kontraproduktiva. Här finns fantastiska möjligheter för borgerligheten att såväl illustrera vidden av det offentliga slöseriet som att visa på riskerna med en stor offentlig sektor som sådan. Att resursstarka tankesmedjor som till exempel Timbro inte prioriterar detta högre är ett mysterium.

På samma sätt är det ett mysterium varför den borgerliga opinionsbildningen inte lägger mycket större resurser på att skapa opinion mot det höga skattetryckets och omfördelningspolitikens konsekvenser. De flesta svenskar är inte bara omedvetna om alla dolda skatter de betalar, löntagarna är också i stor utsträckning omedvetna om hur mycket de förlorar på systemet och hur många som åker snålskjuts på dem.

Hela den etablerade borgerligheten verkar lida av ett slags post-Reinfeldt trauma. Reinfeldt tog död på den lilla frihetlighet som fanns inom moderaterna och etablerade partiet som öppna socialdemokrater. Där har det sedan blivit kvar.

I sommar har Sverige stått i brand. Polisen har fullständigt kollapsat och kriminella härjar fritt. Borgerlighetens reaktion? Tystnad.

Det är häpnadsväckande hur politiskt aktiva människor kan stänga av på sommaren. Det är inte bara Dan Eliasson som haft en härlig sommar, även Annie Lööf verka ha haft det riktigt mysigt. På sin insta lägger hon upp härliga sommarbilder. Men nu är hon tillbaka på jobbet efter sin skattefinansierade härliga semester och kan börja sin tjänstemannavardag igen.

Det är ett faktum att svenska partipolitiker idag är de facto tjänstemän i staten. Partierna är finansierade av skattemedel och de som söker sig till partierna vill ha arvoderade uppdrag som tjänstemän.

Helt uppenbart ser sig även ledande politiker som en form av tjänstemän som har rätt till sommarsemester med mys och avkoppling. Att Sverige brinner får vänta tills efter semestern.

Under mitt politiska liv kan jag inte minnas en så svag borgerlighet.

Vågar borgerligheten visa skatterna?

Den 20/7 hade Radio bubbla en sändning med gäst, Nima Sanandaji. Nima är bror till Tino Sanandaji och frihetlig.

Nima jobbar med policypåverkan och gör på uppdrag av olika organisationer förslag på hur man kan förbättra politiken. Det handlar alltså om små steg och genomförbara reformer.

Nima fick frågan om en reform som han skulle vilja genomföra som skulle ge mest effekt. Då nämner han ett förslag för att synliggöra skatterna.

Nima förespråkar att all skatt man betalar ska gå in på medborgarnas lönekonto, för att direkt dras tillbaka. På så vis kan alla se hur mycket pengar man egentligen har tjänat.

Skatterna i Sverige är dolda för medborgarna. Utöver löneskatten betalar arbetsgivaren sociala avgifter och arbetsgivaravgifter. På så vis tror medborgarna att man betalar ungefär 30% i skatt. Det låter ganska rimligt, men den egentliga skattesatsen är 52% enligt Nima Sanandaji.

Nima är väldigt positiv och tror att borgerligheten skulle kunna tänka sig genomföra detta. Jag hoppas att Nima har rätt, men jag tror att partierna är alldeles för fästa vid staten.

Om du som borgerlig statsminister genomför detta tar du en stor risk. Folk kommer sannolikt tro att skatten har blivit höjd. Dessutom kommer pressen öka på dig att sänka skatterna – en himla massa besvär.

Borgerligheten idag är ihopväxt med staten. De är finansierade av skattemedel och egentligen en form av tjänstemän.

Jag hoppas att jag har fel och jag utmanar alla borgerliga politiker – visa skatterna. Driv och genomför Nima Sanandajis förslag. Det är den enda vägen mot ett friare Sverige.

Otydlig Borgerlig Framtid

Ett nytt parti rör sig på den svenska politiska scenen. De borgerliga partierna har för många förbrukat sitt förtroende, framför allt genom ansvarslös migrationspolitik. Det har jag förstått som en av de viktigaste anledningarna till att det nya partiet Borgerlig Framtid bildades.

Borgerlig Framtid betecknar sig som ett “blågrönt” parti, och när man skrapar lite på ytan, ett borgerlig parti. De är bland annat emot decemberöverenskommelsen och är beredda att göra upp med sd. De vill ha ett starkt försvar och har fokus på rättssamhället.

I stort sympatiska åsikter, och partiledningen innehåller flera personer som verkar vettiga, till exempel Josefin Utas.

Det är dock ett väldigt fokus på saker som inte är rent politiska frågor. Partiledaren Anders Königsson menar att partiet står för en “ny” politik, trots att det är märkligt svårt att få fram var partiet står i sakfrågor.

Königsson framhåller i sin presentationsfilm att han uppskattar att träffa nya människor och ta del av deras åsikter. Själv föredrar jag politiker som berättar vad de vill, eller ännu hellre vad de inte vill.

En politisk vision är bra, och det säger sig också Borgerlig Framtid ha. Hur den ser ut är inget de presenterar i första hand, utan snarare att Anders Königsson är en oerhört bra person. Det betvivlar jag inte att han är.

Nu är det nämligen så att politikersverige är fullt av bra människor. Jag tycker att Annie Lööf är en bra person, och innan hon blev toppolitiker hade hon många sympatiska åsikter. Hon framhöll till exempel att hon läst Ayn Rand. De tankarna är dock som bortblåsta idag.

När partier får makt påverkas de av den politiska vardagen. De sätts under press av journalister, administration och av vad väljarna verkar vilja ha för dagen. I Sverige har vi en hundraårig tradition av socialdemokratisk politik, så i alla lägen kommer det politiska hantverket röra sig mot socialdemokrati. Så även för Borgerlig Framtid.

Tidigare fanns i Königssons text en formulering om att Alliansen bedrivit en “nyliberal” politik. Det kritiserade jag på twitter, men nu verkar den formuleringen ha försvunnit. Det är bra, eftersom den typen av halmgubbar är oerhört vanligt bland vänsterfolk i Sverige.

Om man i första läget försöker ta billiga poänger mot alliansen från vänsterhåll kommer man sannolikt försöka göra det igen. Inte bara i retorik, men även i praktisk politik.

Min bedömning är att Borgerlig Framtid försöker ta sig mot en mer modest variant av gamla moderaterna. Det är också den väg moderaterna under Anna Kinberg Batra tar.

För mig är det viktigaste idag synen på staten. Den stora, socialdemokratiska staten har visat med önskvärd tydlighet dess brister. Jag vill se en politisk rörelse som gör upp med denna idé, och presenterar ett alternativ. Det är vad Sverige behöver idag.

Jag kan inte se att Borgerlig Framtid är en sådan rörelse.

Raseri mot Reinfeldt

DN har idag ett fokusreportage under rubriken “Vreden på Östermalm“. Tesen som DN driver är att Östermalm går mot SD. Den linjen upplever jag som tendentiös.

Vad som däremot är sant är att högt uppsatta och respekterade människor på Östermalm verkar ha tappat rädslan för åsiktskorridoren. De ger uttryck för vrede mot den förda migrationspolitiken. Och det är oerhört intressant.

Bloggen Motpol skriver om reportaget:

Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt. […] 

samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. 

Under Reinfeldts ledning blev även moderaterna ett vänsterparti. Den ideologi som blev förhärskande beskrivs av Torbjörn Elensky i Axess – tredjevärldismen.

Precis som bloggen Motpol skrev gjorde Reinfeldt ett experiment med Sverige. Han såg utvecklingen kring migration och de utmaningar den innebar. Men istället för att bedriva en försiktig linje i, svensk tradition, valde han att driva på utvecklingen. När effekterna började bli tydliga avgick han och lämnade ett Sverige på väg in i kaos.

Reinfeldt och det politiska etablissemanget bröt handslaget mellan väljare och politiker. De bröt samhällskontraktet, som jag bloggat om tidigare.

Nu har vi ett oerhört allvarligt läge i Sverige. Ledarsidorna.se har intervjuat professor Magnus Henrekson: Framtidens pensionärer får betala notan.

När effekterna av den förda migrationspolitiken blir tydliga för svenskarna kommer Sd:s stöd sannolikt fortsätta att öka. Vilket verkar rimligt, för rimligen måste den här typen av haveri få effekter.

Att ilskan mot Reinfeldt nu ges den här typen av plattform är en “game changer”. Det är rimligen inte bara på Östermalm folk är förbannade på Reinfeldt och politikereliten. Det bör alla förnuftiga människor vara.

UPPDATERING: Aftonbladet skriver om ett nytt tal som Reinfeldt hållit, helt i linje med hans tidigare “öppna hjärtan”-tal. Han raljerar över de som säger att Sveriges flyktingmottagande har kollapsat. “Hur var det att fira jul i kollapsens land? Brann granen?”

En zombie till statsminister

Illustration av I fablernas land
Dagens krönika i Corren:

En överklassfamilj får under julglöggen ett oväntat besök. En “såsse” kommer och söker namnunderskrifter för en flyktingförläggning. Såssen biter snobben som infekteras och blir en sossezombie. 

Plötsligt vill alla borgarbrackor äta korv i ugn, skandera slagord och klä sig i grått.
Detta händelseförlopp utspelar sig i humorgruppen Grotescos utmärkta andra säsong. I dagarna kan dock inget annat sägas än att skrattet fastnar i halsen. Zombieviruset har nämligen spridit sig ut i verkligheten.

Tack till i Fablernas land för illustrationen. Stötta gärna dem!

Som ni bloggläsare känner till är det Grotescos fantastiska sketch som tjänat som inspiration.

Dags för konsekvens i tiggeridebatten

De stora partierna brottas just nu med tiggerifrågan. Moderaterna har lanserat sitt förslag om förbud mot organisering av tiggeri. En knepig kompromiss enligt mig. Vill man förbjuda tiggeri så gör man det och står för det.

Folkpartiet väljer en annan linje. Man uppmärksammar problemet men väljer att agera mot det med ett kraftfullt slag i luften.

Så här skriver partisekreterare Maria Arnholm i ett brev till medlemmarna.

Folkpartiet försvarar den fria rörligheten i Europa och vi säger nej till förbud mot tiggeri. Det som långsiktigt kan göra att färre människor tvingas söka sig till tiggeri i rika EU-länder är att situationen förbättras för dem i deras hemländer. När partistyrelsen träffas på fredag kommer frågan om utsatta EU-migranter att vara en av de frågor som diskuteras.

Med all respekt för Folkpartiets partistyrelse tror jag inte att romernas situation kan åtgärdas med diskussion i det forumet. Det hjälper inte heller att Veronica Palm (s) åker ned till Rumänien och säger till på skarpen.

Debatten om förbud mot tiggeri är en rökridå, eftersom frågan inte handlar om det. Tiggeri bland svenska medborgare är en viktig signal att något inte står rätt till. Självklart ska det vara tillåtet att visa sin nöd genom att tigga, så att andra kan hjälpa.

Men det vi ser i Sverige idag är en form av arbetskraftsinvandring, där fattiga EU-medborgare försörjer sig långsiktigt i Sverige genom tiggeri.

Antingen ser man tiggeri som en legitim form av arbetskraftsinvandring, och då bör man argumentera för det. Eller också anser man att fattigdom ska vara grund för asyl, och då bör man argumentera för det.

Tycker man inte det bör man rimligen ta konsekvensen och säga att utbrett tiggeri av utländska medborgare i Sverige inte är acceptabelt.

Att vägra tiggeriförbud är att acceptera storskaligt och sannolikt ökande tiggeri under överskådlig framtid.

Relaterat:

Nattvandrarstat och bistånd

I Sverige har vi ett enprocentsmål för bistånd. Varje år ska en procent av BNP gå till bistånd. Summan är därför okänd de som jobbar med bistånd, vilket leder till svårigheter. UD brukar regelbundet vid årets slut dumpa pengarna på ett FN-konto, utan uppföljning.

Generellt är biståndsarbetet behäftat med en hel del svårigheter. Utvecklingsbistånd har som syfte att hjälpa fattiga. Tyvärr gör det väldigt sällan det. Ofta gör det till och med skada.

Detta har bland annat granskats av Fredrik Segerfeldt för Timbros räkning. Eller för den delen Bengt Nilsson i Sveriges afrikanska krig.

Personligen har jag granskat hur den palestinska myndigheten använder bistånd. De använder bland annat pengarna till att avlöna dömda terrorister i palestinska fängelser, något som SvD skrivit om. Verksamheten fortsätter oförtrutet. Detta har dock inte hindrat Socialdemokraterna att höja biståndet, som nu ligger på 1,5 miljarder den kommande femårsperioden.

F d generalen Karlis Neretnieks rapporterar nu på twitter att det svenska försvaret nu ligger på 1% av BNP.

Biståndet är en fullkomligt otidsenlig verksamhet, som med största sannolikhet gör skada istället för nytta. Men om detta är det dödstyst, och istället nattmanglas och vänds på kronor för att fortsätta dra ned på försvaret.

Detta är en ypperlig illustration av hur snett vi har hamnat i Sverige. Biståndspolitiken måste omprövas och debatten om detta måste komma igång.

DÖ-debatt och vägen framåt

Kritiken mot Decemberöverenskommelsen nu är mycket stark. Men vad ska politikerna göra istället?

Henrik Brors skriver på sin blogg om två olika varianter:

  1. Misstroendevotum och alliansregering med passivt stöd av Sd
  2. Misstroendevotum och stöd till ombildad (s)-regering
Johan Ingerö, pressekreterare hos Göran Hägglund, skriver på facebook om kritiken från SvD som förespråkar en (s)-regering.

Janerik Larsson är emot DÖ och skriver på sin blogg om DÖs oklarhet. En oavsedd (?) konsekvens av DÖ är att blocköverskridande överenskommelser inte är möjliga.

Som partiaktiv är jag väldigt medveten om att ompositioneringar inom partierna tar tid. För konstruktivitetens skull har jag försökt se verkligheten ur DÖ-vännernas perspektiv.

Dick Erixon är DÖ-positiv och skriver på sin blogg: Är alternativet till DÖ verkligen bättre?

Jag hoppas att de borgerliga lär sig förstå den tid vi lever i och vågar utmana på ett nytt fräscht vis inför 2018. Då kommer nuvarande regerings bakåtsträvande politik snabbt rättas till och Sverige få en liberalare ekonomi och tryggare socialpolitik.

Är alternativen till DÖ bättre? Inte en aning.

Nattvandrarstat och samhällskontrakt

Försvarsbeslutet är taget, och nedskärningarna i försvaret fortsätter. Försvarsbloggarna skriver på Sv: Förvärrat läge efter dagens försvarsbesked.

Jag är glad och stolt att FP har protesterat och inte gett sitt stöd till detta djupt problematiska beslut. Övriga politiker fortsätter oförtrutet att skära ned.

Samtidigt ökade kostnaderna för migration och integration med 20 miljarder från höstbudget till vårbudget. Detta skriver Sd-tidningen Samtiden om. De enda jag har hört kommentera detta är Sd, och journalister och övriga partister fortsätter att närmast håna Sd för att de tar upp ämnet.

Det säger mycket om det politiska läget i Sverige när partierna manglar nätterna igenom för att komma överens om en “ökning” om 10 miljarder. Men för integration och migration ökas budgeten med det dubbla utan en axelryckning.

Idag förenas höger och vänster i synen på staten som ett verktyg för att garantera positiva rättigheter till alla människor, världen över. Staten är ett evigt ymnighetshorn där alla människor kan dricka.

Decemberöverenskommelsen har blivit den tydligaste manifestationen av samhällsordningen av idag. Partierna bakom denna ordning står för den svenska migrationspolitiken, en oärlig form av fri migration och en uppluckring av samhällskontraktet.

Problemet med detta är att det inte fungerar. Det är en öppen fråga hur Sverige ska klara den utmaning som vi står inför, med en ständigt ökande migration och medföljande utanförskap.

Följden av samhällssynen blir en enorm stat som inte klarar de mest fundamentala uppgifterna. Per Gudmundson myntade begreppet Nattvandrarstaten. Det är vad vi ser idag.

Borgerligheten måste hitta tillbaka till grunderna. Staten kan inte göra särskilt mycket bra, därför måste man ha klart för sig vad staten ska prioritera.

Statens uppgift är att skydda sina medborgare och garantera deras rättigheter. Rättsväsende och militär är fundamenten i vårt samhälle.

Sverige ska vara öppet inför nya medborgare som arbetar. Man ska kunna bygga sina drömmar här. Men migrationsprocessen måste bli rättssäker, och vi måste veta vilka som blir medborgare här. Sverige som land kan inte ta emot mängder med människor som inte kan försörja sig.

Både borgerliga debattörer och partister måste hitta tillbaka till grunderna. Samhällskontraktet måste återupprättas för att vi ska komma ur denna zombiefiering av den politiska debatten.

Allianspolitikernas väl före Sveriges

Nu kommer Stefan Löfven ut med sin vårbudget, och i samband med det blir det uppenbart vilka problem som finns med decemberöverenskommelsen. Viktor Barth-Kron på DN beskriver det bra:

Regeringens föreslagna skattehöjningar och indragna subventioner kommer att drabba Sverige hårt. Jobben blir färre och svar saknas på akuta samhällsproblem. 

Alliansen är helt enkelt djupt kritisk till den vårbudget som de inte tänker försöka stoppa, eller ens ändra i delar. 

Decemberöverenskommelsen, möt verkligheten.

Riksdagsledamot Fredrik Schulte skriver på sjätte mannens blogg och försöker bemöta kritikerna. Schulte avfärdar först en mittenregering.

Slutsatsen är i vilket fall att Sverige, för en mycket lång tid framöver skulle bli som Finland: ett land där politiken alltid är densamma oavsett vilka personer eller vilka partier som sitter vid maktens grytor. 

Schulte missar här en viktig detalj – många skulle nog vara rätt nöjda med ungefär samma politik som tidigare.

Sen skriver han om att göra upp med Sd:

Varför då inte samarbeta med Sverigedemokraterna? Ungefär hälften av Alliansens väljare är öppna för detta. Även om man är av den uppfattningen är det dags att inse att detta inte kommer ske. Dels på grund av vad Sverigedemokraterna är för parti – inte vad deras väljare är för människor, dels på grund av att migrationsfrågorna har kraften att bokstavligt talat slita Alliansen och även Alliansens partier mitt i tu. Eventuella ompositioneringar i migrationsfrågorna måste få ta tid att smältas.

Dagens industri skrev nyligen om hur kostnaderna för migrationen ökat med 205%. Det är ingen lek längre – migrationshaveriet kräver aktion.

En alliansbudget med en minskad invandring skulle gissningsvis Sd stödja. Utan något djupare samarbete. En sådan invandringspolitik borde kunna ha en hög öppenhet jämfört med andra länder.

I det här läget är det svårt att respektera Schultes och andras beröringsskräck för sd. Visst är det en svår fråga. Men att leda landet kräver att man tar i svåra frågor. Vad betalar vi annars våra politiker för?

För mig blir det uppenbart att Schulte och resten av alliansen prioriterar sitt eget bästa före Sveriges. Man kliver undan från ansvaret i förhoppning att vänstern ska visa hur odugliga de är, och att väljarna ska komma tillbaka 2018.

Schulte verkar dock missa en aspekt: Sveriges väl. Migrationspolitiken är fullständigt havererad. Om det bara vore för de många människorna som lever i utanförskap är det väl en sak. Men brottsligheten i utanförskapsområdena börjar utvecklas till ett allvarligt hot mot samhället.

Så här skrev jag på twitter nyligen. Jag verkar inte vara helt ensam om mina tankar.

GP Ledare skriver även bra om #DÖ.