Kategori: Kultur

Lars Anders Johansson är borgerlig debattör och även musiker. Genom hans musik har jag kommit i kontakt med diktaren Erik Axel Karlfeldt. Jag blev intresserad av hans tonsättningar och ville lära mig mer.

I somras åkte vi förbi Tolvmangården i Avesta där Karlfeldt växte upp och där fanns böcker till försäljning. Jag är inte van att läsa poesi, men hoppades genom att läsa en bok om Karlfeldt komma närmare hans diktning. Således inköptes Karlfeldt – Dikt och liv av Staffan Bergsten. 

Wikipediasidan om Karlfeldt visar på ett dramatiskt liv och därför var jag väldigt nyfiken. Bokens upplägg är att berätta om Karlfeldts diktning främst, men diktningen vävs in i en fin biografi. Vi får följa Karlfeldt genom livet och se hur hans diktning utvecklas.

Något som fascinerade mig är att alla Karlfeldts dikter följer ett strikt versmått med rim, som i visor. Dikterna är som sånger utan melodi.

I boken lär vi oss att Karlfeldt var en kvinnokarl, och hade ett destruktivt förhållande till sin sexualitet. Han saboterade sin karriär ett flertal gånger genom att ingå olämpliga relationer med kvinnor.

Också i hans diktning är sexualiteten närvarande. Karlfeldt liknade således samtidens musikstjärnor.

Vi besökte i somras Zornmuséet i Mora, som för övrigt var helt fantastiskt. Zorn och Karlfeldt var goda vänner med liknande ideal om manlighet och båda var kvinnokarlar.

Min ansats var lyckad – jag är oerhört nyfiken på att ta mig an Karlfeldts diktning. Jag rekommenderar varmt denna bok, inte bara för diktningens skull utan också för bildning om hur 1900-talets början var. 

Här kommer en dikt som trycktes i sin helhelt i boken – Sub Luna

Sub luna amo.
                 Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
                 dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
                 under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
                 växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
                 Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
                 skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
                 sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
                 sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
                 Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen,
                 rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
                 sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
                 gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
                 Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
                 sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
                 tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta 
                 jordlivets fulla mått.

Sub luna morior.
                 Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
                 eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
                 eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
                 fladdrat mot månklara loft.

Boken finns på google books för den som vill läsa digitalt.

Jag läste för några år sedan Utvandrarserien av Vilhelm Moberg och förälskade mig i hans språk och berättelser. Genom projekt Allmogen fick jag upp ögonen för hans frihetliga tankar och läste igenom flera av verken som står i deras rekommenderade läsning.

Efter detta har jag fått förtroende för Moberg och gick till antikvariatet i Linköping och köpte en bok på måfå. Det blev Soldat med brutet gevär.

Boken handlar om soldatsonen Valter Sträng som föds 1897 i Småland. Vi får följa hans liv tills början på 1920-talet. Det börjar med hans första intryck som barn, hans erfarenheter i skolan och de händelser som formade honom.

Valter får en kort skolgång genom kyrkan men får vid tio års ålder börja jobba vid glasbruket i trakten. Där möter han pennalism och superi. Men en del av kollegorna behandlar honom med respekt – socialisterna. Genom dem får han tillgång till böcker som han slukar och blir övertygad “unghink” som det kallas.

Han blir en soldat med brutet gevär, eftersom anti-militarism var ett krav från socialisterna på den tiden. Arbetarna skulle resa sig och enas i en världskongress och besluta att ta bort alla vapen.

Valter är begåvad och törstar efter mer kunskap. Han går därför med i godtemplar-orden där han får möjlighet att läsa och lära. Men hans törst är för stor och han jobbar ihop till ett år på en folkhögskola. Han fortsätter även sin utbildning på realskola och väljer sedan en yrkesbana som journalist.

För mig är svenskt 1900-tal ett hål, även om jag fått översiktlig kunskap genom En annorlunda historia. Genom denna bok har jag lärt känna arbetarrörelsen och deras utveckling och genom detta Sverige som det såg ut då.

Boken är inte en självbiografi även om det finns många beröringspunkter mellan Sträng och Moberg. Något som jag undrade över är hur Moberg som liberal kunde skriva med så stor kunskap och passion om socialismen. För mig känns det dock som att han utan pekpinnar ville visa på socialismens galenskap.

Valter Sträng får av en lärare på realskolan höra att han är troende och att socialismen är en religion. Det framkommer ganska tydligt att Moberg själv såg det så. Valter Sträng är en god människa som står för icke-våld, men socialismen lär honom att hata borgare och se mellan fingrarna med våld mot dem.

Det är också fascinerande att se den radikalism som arbetarrörelsen hade då, och hur mycket som lever kvar än idag.

Jag känner igen mig mycket i Valter Sträng. Jag är som han idealist och en del av en rörelse som är ny i samhället. Precis som arbetarrörelsen då strävade efter egna tidningar har libertarianer i dag bildat egna “tidningar”.

Jag är som han övertygad och möjligen lika naiv som Valter Sträng är. Även om han går över gränsen ofta är hans idealism inspirerande. Något som verkligen inspirerar är hans strävan efter att göra rätt för sig. Inga allmosor.

Ur epilogen:

Jag har aldrig velat söka någon annan hjälp än min egen. Om jag ska uppnå något som jag kan sätta värde på i mitt liv, så vill jag känna att är helt mitt eget verk. Det egnaste och dyraste man äger måste man skapa sig helt med egna händer.

Och så mycket vet jag nu vid min ålder, nu när jag börjar bli gammal och är en mogen man, så mycket vet jag: I fråga om allt det som ytters betyder något för oss i denna tillvar kan ingen människa vara en annan till hjälp.

Jag rekommenderar denna bok å det varmaste. Vi kan inget åstadkomma om vi inte känner vår historia. Med Moberg som vägledare kan vi lära av historien.

Jag har sent omsider upptäckt Aron Flam och hans utmärkta podd Dekonstruktiv kritik. I hans repost av ett gammalt inlägg pratade han om assimilation.

Aron berättar om sin uppväxt som jude och det bemötande ha fick från sina klasskompisar. De undrade om han inte bara kunde ge upp sina judiska traditioner. Aron förstod då att de själva fått ge upp sina traditioner genom den svenska socialismen, och de förväntade sig helt naturligt att han som jude skulle göra samma sak.

Det är verkligen tänkvärt och träffande som Aron Flam säger att Sverige är socialistiskt, rätt upp och ned. Socialismen är en religion som ställer vissa krav på oss, bland annat att ge upp vår historia. Detta skrev jag om i mitt inlägg Staten som tar mer än våra pengar.

En annan aha-upplevelse fick jag från podden med Jens Ganman och Mustafa Panshiri. Panshiri brukar ställa frågan på sina föreläsningar om människor vill leva i ett multikulturellt samhälle och i så fall varför. Han brukar mötas av tystnad, men att vissa till slut säger att olikheter berikar.

Detta är för det mesta en lögn. Svenskar vill leva i en svensk monokultur och att invandrare som kommer hit ska bli svenskar. Vi säger integration, men vi menar assimilation. Det har Panshiri också skrivit om i Göteborgsposten.

För en tid sedan läste jag Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Den grep mig djupt, och jag fascinerades av Moberg språk och hur mycket av det gamla han beskrev som fortfarande kändes relevant idag.

Genom Projekt Allmogen fick jag klart för mig att Moberg var en frihetskämpe och fortsatte läsa hans böcker. Jag fick tag i “Min svenska historia: berättad för folket” via Bokbörsen. Även “Rid i Natt!” köpte jag hem och läste.

Till sist har jag även fått tag i Förrädarland.

Boken handlar om Mobergs hemtrakter i Småland och den bäck som skilde dåvarande Danmark och Sverige. Smålänningarna hade såklart samröre med sina grannar på andra sidan bäcken. Men plötsligt kom Gustav Vasa och bäcken var en gräns.

Genom olika personer runt gränsen och deras liv får vi lära oss om livet under Gustav Vasa och danskarnas krig.

Som alltid med Vilhelm Moberg är det lätt att dra paralleller till dagens samhälle. Idag kommer inte knektarna och rövar och våldtar, vilket är en klar förbättring. Men deras makt är lika stor som då, över våra själar och våra liv. Men vi är lydigare idag.

Sverige var då katolskt och en av personerna vi följer är katolsk präst. I bokens slut kommer Gustav Vasas tyska knektar till prästens kyrka för att plundra. Gustav Vasa beslagtog nämligen kyrkans värdesaker och påtvingade svenskarna en ny religion, protestantismen.

Han besöks av en kringvandrande munk, broder Jakob.

“Broder Jakob ryckte på axlarna. Han kände självhärskarna och kostade inte på sig någon vrede över deras regemente. […]

Vandrarmunken hade sett så mycket av Djävulsriket på jorden, att han blivit oförmögen att uppröras över dess framfart, medan sockenherden alltid blev upptänd i sinnet över de svarta änglarnas ondska och grymhet.

Han hade varnat vännen: Akta dig för vredens dödssynd! Och var rädd om ditt hjärta”

Dessa rader talade särskilt till mig. Det finns en tidlöshet över herrarnas galenskaper. Deras vansinne har pågått sedan Gustav Vasas tid in i våra dagar.

Jag har som broder Jakob sett så mycket galenskaper att jag har blivit oförmögen att uppröras. Jag ser till mitt och mina käras väl, och resten är ett skådespel som glider förbi.

Vreden varnar jag inte för, men att låta den få fäste och dominera livet är inte bra. Var rädd om era hjärtan, lär er mer och minns de illdåd som görs och har gjorts.

Det som har hänt angår oss, även om det var hundratals år sedan. Och vetskapen om det som hänt skänker frid.

Jag följer violinisten Giora Schmidt på instagram. Han spelade nyligen på en konsert med instrument som genomlevt förintelsen:

Giora Schmidt is a professional violinist and a visiting music professor at the University of Cincinnati. He is also one of the concert soloists

“There’s something about the Jewish people and the violin that’s timeless for me,” said Giora.

Det stämmer som Giora säger att judarna har en stark koppling till violinen.  Hans ord väckte mina egna tankar.

Som svenskar har vi av lärt oss att vi inte är en del av något folk. Vi är utan tillhörighet, moderna människor som svävar i rymden.

Jag har insett att detta är en lögn.

På senare tid har jag läst flera böcker av Vilhelm Moberg. Utvandrarserien, Min svenska historia berättat för folket, Rid i natt och nu håller jag på med Förrädarland. Starkare och starkare känns kopplingen till de som kom före mig.

Sedan jag var liten har jag spelat folkmusik, men utan något sammanhang annat än att jag älskar musiken. Nu växer känslan att musiken hör hemma i ett sammanhang.

Svenskarna har, precis som judarna, en stark koppling till fiolen. Traditionen förs vidare idag, av mig och andra. Det är en fantastisk känsla.

Här är några videor från i helgen:

Lejsmepolska efter Herman Strömberg

Polska efter Pers Olle, Östbjörka