En dag beslutade jag mig för att läsa alla böcker jag hade i min bokhylla. Jag började med Vilhelm Mobergs Utvandrarna, och blev biten av Moberg. Hans skildringar av det Sverige som varit gjorde mig fascinerad och nyfiken.
Efter det läste jag “Min svenska historia berättad för folket” och började ana konturerna av den svenska historien. Jag kände en känsla av tillhörighet och delaktighet.
Svartsyntheten dominerar västvärlden idag. Antingen är det klimatet som ska göra att väst ska gå under, eller migrationen. Människor är djupt oense men lika eniga om att det kommer gå åt skogen.
För mig har det varit likadant. Jag har sett utvecklingen i Sverige och vartåt det pekar. Med alla insikter om statens galenskap och inneboende destruktivitet är det lätt att gräva ned sig.
Jag lyssnade på Radio bubb.la och fick genom dom många nya tankar, som tyvärr inte hjälpte mig att må bättre. Snarare sämre – man frossar i det negativa och de mörka framtidsutsikterna. Men de pratade också om kristendomen på ett sätt som jag aldrig hade hört.
Min bild av kristendomen var den jag fått från svenska skolan och etablissemanget. Pinsamt, töntigt och fullkomligt onödigt. Jag har sökt spiritualitet inom österländska kultur med yoga och meditation. Men aldrig i min egen kultur.
Jag såg Jordan Petersons föreläsningar om bibelns betydelse för psykologin. Jag har alltid sökt efter visdom och spiritualitet och förstod plötsligt att kristendomen kunde vara en källa till detta.
Jag har hört från vissa att det är svårt att tro. Detta gjorde mig lite provocerad, och jag bestämde mig för att öppna mig för tron. Jag tog ett beslut att öppna mitt hjärta för gud.
På facebook ramlade jag över en intervju med Sebastian Stakset. Han pratade om hopp och hur starkt bibeln påverkat honom. Jag tog fram min konfirmandbibel och började läsa.
Vad som dessutom skänker mig hopp är min familj och att vårda och värna dem. Jag vill lära mina barn goda värderingar och föra vidare allt gott som jag lärt mig. Och detta har nu fått en starkare mening i och med att jag också vill föra tron vidare.
Det pratas mycket om hur radikalisering kan driva muslimer till sin tro och radikalisering. Men jag tror, som Sebastian Stakset, att detsamma gäller för svenskar. I takt med att vi konfronteras med islam och hotas av våld och galenskap söker människor svar. Denna tanke skänker mig verkligt hopp.
Jag kan se hur jag har sökt en identitet utan att ens veta om det. Som svensk är man ingen, man har ingen historia och ingen kultur och man ska skämmas. Det har jag lärt mig, men jag har också lärt mig att det mesta jag lärt mig är fel.
I takt med mitt läsande om det gamla Sverige byggdes något upp inom mig. Jag är svensk, jag har ett arv, jag har en kultur och jag har ett folk. Som pusselbitar byggdes det på och nu är sista pusselbiten lagd.
Jag är svensk och jag är kristen. Jag är inte ensam.