Det är naturligt att Liberalerna och Centern gör upp med socialdemokraterna. Under förra mandatperioden var de stödparti utan att få något tillbaka – de la helt enkelt ned sina röster.
Nu har de gjort ett avtal som till stora delar bygger på förhoppningar. Överenskommelsen består till största del av olika utredningar, vilket bör vara oerhört enkelt för socialdemokraterna att runda.
Det vi ser är en variant av Decemberöverenskommelsen och socialliberalerna har bekänt färg.
Att C/L litar på S framstår som helt orimligt om man tänker sig dem som politiska motståndare. Om man ser dem som meningsfränder blir det däremot helt naturligt. I ryggmärgen vill Jan Björklund och Annie Lööf att Stefan Löfven ska styra.
På många sätt är situationen densamma i Moderaterna och Kristdemokraterna. De allra flesta är oerhört strykrädda och vill helst av allt få en klapp på ryggen från journalister och vänstertyckare. M och KD röstade nyligen för SVTs TV-skatt, vilket är ett bevis så gott som något.
Rent politiskt är hela riksdagen socialdemokrater. De borgerliga vill ändra lite i marginalen, vilket självklart är att föredra före försämringar. Men i grunden sträcker sig spektrat från kommunister till högersossar.
Den enda skillnaden är att delar av M och KD och hela SD gör kulturellt motstånd mot socialdemokratisk dominans. Man vill byta ut vänsteretablissemanget mot ett etablissemang med andra kulturella värderingar men i princip intakt politik.
Därför är det som pågår nu ett spel för gallerierna. Frihetliga borde granska korten från de borgerliga och motstå frestelsen att sympatisera med M/KD. De står för en fundamentalt ofrihetlig politik.
Blir det en s-regering kommer det självklart spä på förfallet. Men det hade skett även med en M/KD-regering.
Det positiva som kan ske utifrån detta sidbyte är dels en tillnyktring inom borgerligheten. Är man vänster är det bättre att vara ärlig med det, och de som inte är vänster kan nu ta sig i kragen. Men det är inte mycket att hoppas på.
Det bästa i dagsläget vore såklart ett nyval, och hoppet står nu till att Vänsterpartiet inte accepterar att bli dörrmatta åt Annie Lööf.
Vill man engagera sig finns Klassiskt Liberala Partiet. Vi bygger en rörelse på stegvisa reformer mot ett frihetligt mål. Här kan man vara medlem utan att skämmas.
Jag är stolt över min röst på KLP, för det finns inga alternativ. Det har det senaste halvårets pajaserier visat.
Vi i Medborgerlig Samling finns också och delar samma analys men är samtidigt mycket större och fångar upp betydligt bredare grupper än er.
Fredrik: Ja, ni finns – men är irrelevanta och kommer så alltid förbli tills ni gör upp med hur ni vill göra. Ska ni rätta er i leden och komma snabbare till köttgrytorna som ytterligare kontrollerad opposition? Eller ska ni göra uppror och försöka vara riktig opposition?
Med tanke på hur fort ni börjat ta avstånd från “obekväma” positioner och personer, så är jag långt ifrån övertygad att ni kommer bli någonting annat än en klubb för internt intresserade.
Sen är det lite osmakligt att du som före detta vice ordförande i Klassiskt Liberala Partiet gör reklam för Medborgerlig Samtlig på nuvarande ordförandes inlägg.
Hej.
Frihetliga bör ta och kliva av gärdsgården och sluta försöka vara både oskuld och aktiv: det finns sju partier i riksdagen som anser att invandring i storleksordningen ca 150 000 araber, afghaner och afrikaner årligen, försörjda med skattemedel, är en god affär. Det finns sju partier som anser att invandrade brottslingar skall få stanna i Sverige. Det finns sju partier som inte anser att det finns ett svenskt folk, eller att detta folk har någon rätt till sitt eget land, språk, kultur eller tro.
Det finns ett parti i riksdagen som inte sjunger i kören, eller kryper för islam.
Det är vad valet handlade om, och det är vad alla ställningstaganden politiskt nu handlar om: för eller mot att Sverige är svenskarnas land.
Frihetliga (dvs liberaler och libertarianer som lånar metod och strategi från kommunisterna – jfr ‘demokratisk socialism’ som begrepp med ‘frihetlig’ istället för liberal) har att välja mellan tre saker:
1)För massinvandring, kulturrelativism, islam och gränslöshet.
2)För patriotism, nationalism, kristendom och landet Sverige.
3)För sin politiska oskuld: likt ‘Grindslanten’ stå bredvid med självgod min och hålla sig för god (dvs för feg) för att delta på riktigt.
De ‘frihetliga’, fegisar som de är, kommer att välja alternativ tre.
Om dagens ‘frihetliga’ levt under andra världskriget, hade de motsatt sig Sverige smedverkan med såväl Tyskland, Sovjet som de Allierade – ty det hade ju varit att ta ställning och faktiskt göra något. Verkligheten, och historien, tenderar att först ignorera staketsittare, sedan utnyttja dem och till sist göra sig av med dem.
Svenska ‘frihetliga’ kan inte ens komma överens om det är ideologiskt korrekt att rösta eller ej.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Jag håller med men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig rösta på er eller MED eller ens AfS i dagsläget.
Vi måste akut stänga gränserna, slänga ut folk som inte har här att göra och få ordning. Därför är det enda alternativet ett parti som har chansen att komma över 4% och som tänker göra just detta.
Sen kan jag rösta på ett parti som vill minska statens alldeles för stora makt. Men nu handlar det om att överleva.
Med all respekt, påståendet att alla partier i riksdagen skulle vara socialdemokrater är direkt felaktigt. I själva verket är alla partier i första hand liberala, specifikt socialliberala, därtill i varierande grad influerade av postmarxistiskt idégods.
Det är därför de sätter jämlikhet först och låter jämlikheten prioriteras i alla frågor, en insikt som låter oss förstå hur det absurda påståendet “alla människors lika värde” har blivit statsreligion. De riktiga socialdemokraterna trodde defintivt inte på “alla människors lika värde” utan tyckte att vissa grupper, som till exempel homosexuella var minst sagt problematiska för samhället.
Man kan därtill knappast hävda att något parti ägnar sig åt att värna arbetares rättigheter eller är för ett kraftigt utökat statligt ägande av vissa delar av näringslivet med mera.
I de fall som t ex partiet Socialdemokraterna har nära band till facket är detta numera enbart en följd av historiska faktorer – facket tillvaratar inte sina medlemmars intressen och patiet Socialdemokraterna tillvaratar inte heller fackmedlemmarnas intressen utan för istället en politik som framförallt drabbar just arbetare och t ex LO-medlemmar, vilket ses i inte minst migrationspolitiken och den numera alltmer totalitära tvångsintegrationen av svenskar/européer och andra folkgrupper som är etnokulturellt mycket främmande, som ingen förutom socialliberaler önskar sig.
I den mån jämlikhet inte prioriteras är det istället frihet, t ex friheten att vara homosexuell eller transsexuell eller att ägna sig åt diverse samhällsmoralsmässigt nedbrytande aktiviteter som prioriteras, i mycket mindre mån prioriteras ekonomisk frihet. Detta ses också på hur de etablerade partierna ser på individualism kontra kollektivism. Kollektivism var en självklarhet för ideologiska socialdemokrater, idag prioriterar stället alla partier (utom SD) total hyperindividualism.
Ideologiska socialdemokrater tvångssteriliserade transsexuella och kvinnor som låg runt och fick barn med många män. De var fram till sextiotalet, då 68-vänsterns liberalisering och postmarxistiska infiltration började bli tongivande, för stränga straff och ett samhälle som till icke obetydlig del genomsyrades av auktoritet och därtill för stränga uppbyggliga samhälleliga normer som omöjliggjorde många samhällsnedbrytande aktiviteter, till priset av minskad frihet, vilket dfagens partier ser som en dödssynd.
Detta skrivet av en man tillhörig den riktiga, traditionella högern.