Månad: juli 2018

Publicerat

Bidragsmigration framför allt

Hanif Bali skriver om Migrationsverkets senaste rapport om asylmigration:

Idag släppte migrationsverket sin rapport om hur många asylsökande som förväntas komma till Sverige de kommande två åren.

På en söndag. Mitt i semestertider. Det är ju uppenbart så att Migrationsverket – tillsammans med regeringskansliet – gör sitt yttersta att denna rapport inte ska uppmärksammas.

Vad säger den då? Jo, den säger att asylärendena kommer fortsatt ligga på abnormt höga nivåer på ca 23 000. De tillfälliga asyllagarna man antog 2015 kommer löpa ut i mitten av 2019 och därefter beräknas asylvolymerna öka med ytterligare 25%. Enbart på ett halvår.

Antalet anhörigärenden prognostiseras att landa på ca 70 000 bara för 2019. Bara nästa år är det ca 100 000 asyl och anhörigärenden som ska behandlas.

Gunnar Sandelin skriver om reaktionerna på migrationen på Dagens Samhälle: Media sprider en felaktig bild av invandringen

Via media sprids bilden från politiker, opinionsbildare, journalister och ledarskribenter att Sverige nu tillämpar en strikt migrationspolitik som ligger på ”EU:s miniminivå”. Nyligen fastslog Göteborgs Postens politiska redaktör Alice Teodorescu i en ledarkrönikadetta påstående, liksom vår statsminister har gjort flera gånger.

Emellertid har vi haft en tydlig minskning endast om man ser till dem som söker asyl här nu, jämfört med 2015. Konsekvenserna då var att året därpå beviljades 72.000 uppehållstillstånd till asylsökande. Första halvåret i år har Sverige beviljat uppehållstillstånd i drygt 11.000 asylärenden, vilket trots allt är ungefär fyra gånger så många som övriga Norden tillsammans!

Det är ett smutsigt skådespel som pågår, och ett spel men allvarliga konsekvenser. Bidragsmigration är det mest destruktiva som svenska staten sysslar med idag.

Erik Lidström har skrivit om välfärdsstatens destruktiva effekter på samhället, och samma sak gäller med bidragsinvandring. I ett fritt samhälle har migrationen en positiv kraft. Människor kommer då genom jobb eller investeringar och blir direkt en del av samhället.

Genom bidragsinvandring kommer människor till utanförskap, och genom regleringar och lagar permanentas utanförskapet. Man skapar en ny etnisk underklass. Som Henrik Alexandersson skriver är detta rent självmord för ett land.

Det är intressant att se hur synen på bidragsmigration har blivit ett mått på en persons rasism. Det utgår från perspektivet att svensk bidragsmigration är helt normal, vilket den självklart inte är.

Precis som med det mesta annat som den svenska staten tar sig för är bidragsmigrationen ett enormt experiment. Detta experiment måste få ett slut.

Publicerat

Bokrecension: Soldat med brutet gevär

Jag läste för några år sedan Utvandrarserien av Vilhelm Moberg och förälskade mig i hans språk och berättelser. Genom projekt Allmogen fick jag upp ögonen för hans frihetliga tankar och läste igenom flera av verken som står i deras rekommenderade läsning.

Efter detta har jag fått förtroende för Moberg och gick till antikvariatet i Linköping och köpte en bok på måfå. Det blev Soldat med brutet gevär.

Soldat med brutet gevär av Vilhelm Moberg

Boken handlar om soldatsonen Valter Sträng som föds 1897 i Småland. Vi får följa hans liv tills början på 1920-talet. Det börjar med hans första intryck som barn, hans erfarenheter i skolan och de händelser som formade honom.

Valter får en kort skolgång genom kyrkan men får vid tio års ålder börja jobba vid glasbruket i trakten. Där möter han pennalism och superi. Men en del av kollegorna behandlar honom med respekt – socialisterna. Genom dem får han tillgång till böcker som han slukar och blir övertygad “unghink” som det kallas.

Han blir en soldat med brutet gevär, eftersom anti-militarism var ett krav från socialisterna på den tiden. Arbetarna skulle resa sig och enas i en världskongress och besluta att ta bort alla vapen.

Valter är begåvad och törstar efter mer kunskap. Han går därför med i godtemplar-orden där han får möjlighet att läsa och lära. Men hans törst är för stor och han jobbar ihop till ett år på en folkhögskola. Han fortsätter även sin utbildning på realskola och väljer sedan en yrkesbana som journalist.

För mig är svenskt 1900-tal ett hål, även om jag fått översiktlig kunskap genom En annorlunda historia. Genom denna bok har jag lärt känna arbetarrörelsen och deras utveckling och genom detta Sverige som det såg ut då.

Boken är inte en självbiografi även om det finns många beröringspunkter mellan Sträng och Moberg. Något som jag undrade över är hur Moberg som liberal kunde skriva med så stor kunskap och passion om socialismen. För mig känns det dock som att han utan pekpinnar ville visa på socialismens galenskap.

Valter Sträng får av en lärare på realskolan höra att han är troende och att socialismen är en religion. Det framkommer ganska tydligt att Moberg själv såg det så. Valter Sträng är en god människa som står för icke-våld, men socialismen lär honom att hata borgare och se mellan fingrarna med våld mot dem.

Det är också fascinerande att se den radikalism som arbetarrörelsen hade då, och hur mycket som lever kvar än idag.

Jag känner igen mig mycket i Valter Sträng. Jag är som han idealist och en del av en rörelse som är ny i samhället. Precis som arbetarrörelsen då strävade efter egna tidningar har libertarianer i dag bildat egna “tidningar”.

Jag är som han övertygad och möjligen lika naiv som Valter Sträng är. Även om han går över gränsen ofta är hans idealism inspirerande. Något som verkligen inspirerar är hans strävan efter att göra rätt för sig. Inga allmosor.

Ur epilogen:

Jag har aldrig velat söka någon annan hjälp än min egen. Om jag ska uppnå något som jag kan sätta värde på i mitt liv, så vill jag känna att är helt mitt eget verk. Det egnaste och dyraste man äger måste man skapa sig helt med egna händer.

Och så mycket vet jag nu vid min ålder, nu när jag börjar bli gammal och är en mogen man, så mycket vet jag: I fråga om allt det som ytters betyder något för oss i denna tillvar kan ingen människa vara en annan till hjälp.

Jag rekommenderar denna bok å det varmaste. Vi kan inget åstadkomma om vi inte känner vår historia. Med Moberg som vägledare kan vi lära av historien.

Publicerat

Socialistisk assimilation

Jag har sent omsider upptäckt Aron Flam och hans utmärkta podd Dekonstruktiv kritik. I hans repost av ett gammalt inlägg pratade han om assimilation.

Aron berättar om sin uppväxt som jude och det bemötande ha fick från sina klasskompisar. De undrade om han inte bara kunde ge upp sina judiska traditioner. Aron förstod då att de själva fått ge upp sina traditioner genom den svenska socialismen, och de förväntade sig helt naturligt att han som jude skulle göra samma sak.

Det är verkligen tänkvärt och träffande som Aron Flam säger att Sverige är socialistiskt, rätt upp och ned. Socialismen är en religion som ställer vissa krav på oss, bland annat att ge upp vår historia. Detta skrev jag om i mitt inlägg Staten som tar mer än våra pengar.

En annan aha-upplevelse fick jag från podden med Jens Ganman och Mustafa Panshiri. Panshiri brukar ställa frågan på sina föreläsningar om människor vill leva i ett multikulturellt samhälle och i så fall varför. Han brukar mötas av tystnad, men att vissa till slut säger att olikheter berikar.

Detta är för det mesta en lögn. Svenskar vill leva i en svensk monokultur och att invandrare som kommer hit ska bli svenskar. Vi säger integration, men vi menar assimilation. Det har Panshiri också skrivit om i Göteborgsposten.

Publicerat

Maktlös jättestat

Det gäller att prioritera. Illustration av @stegetefter

Skogarna brinner i Sverige och staten kan inte släcka elden.  Tino Sanandaji kommenterar en artikel från SVT: Regeringen får kritik för brandberedskapen

Morgan Johansson: ”Jag tror att det är en bättre väg att gå över en EU-kapacitet så att man kan dela på kostnaderna. Det är ganska stora investeringar, vi talar kanske om 100 miljoner kronor för två flygplan som man kanske då kan komma att använda var tredje, var fjärde år under några veckor”

Är det så det låter nu? SR ett halvår sen: ”Sverige skeptiskt till räddningsstyrka i EU. Morgan Johansson: Det blir för dyrt.”

Regeringen är mästare på skylla ifrån sig.Varför kan inte både EU och Sverige satsa mer? 100 miljoner är småpengar, och det är absurt att klaga på att det bara används ibland, när det behövs är det oumbärligt. Ska vanligt folk inte försäkringar, brandlarm och bransläckare hemma med samma argument att de knappt använder den?

Polis, försvar och krisskydd är billig relativ de enorma summor som lägs på sociala åtgärder, men vänstern är av ideologiska skäl fientliga till statens kärnuppgifter. Polisen kostar ca 25 miljarder och Brand- och räddningsverksamhet ca 10 miljarder kr per år. Som jämförelse kostar Socialt skydd ca tusen miljarder per år, där bara arbetsförmedlingen får 80 miljarder per år.

Samma regering som säger att Sverige inte har råd med helikoptrar för 100 miljoner ger 16 miljarder per år till Kultur, medier, trossamfund och fritid. Utöver detta ska regeringen utreda att ge sina partivänneri Malmö en ”demokrati- och migrationsmuseum” för kanske en miljard kr.

Vad har Sverige mer nytta av, ännu ett propagandistisk museum i Malmö eller 20 brandhelikoptrar?

Mot bakgrund att varje flykting från låginkomstländer kostar netto ca tre miljoner kr kostar amnestyn till ensamkommande ca 27 miljarder kr, som hade kunnat köpa fem hundrahelikoptrar och släcka hela EUs skogsbränder.

Från Expressen: Svidande kritiken mot svensk krisberedskap

Svensk räddningstjänst har nedrustats under lång tid, krisberedskapen är under all kritik och lärdomar från tidigare kriser har inte tagits tillvara.

Den svidande kritiken kommer från regeringens särskilda utredare för Västmanlandsbranden, Aud Sjökvist.

– Jag förlorade tron på krisberedskapen, om det blir en riktig kris då ska man inte räkna med att samhället fixar att hjälpa, säger Sjökvist.

Det som Aud Sjökvist verkar mena när hon säger “samhället” är staten. Staten kan man inte lita på – däremot kan man lita på samhället. De ideella krafterna möter upp när staten sviker.

Den svenska staten är en koloss på lerfötter. Staten har växt okontrollerat och utan styrning. Följaktligen har MSB satsat på genusforskning istället för att fokusera på brandbekämpning. Utredningen som skulle granska hur MSB skötte sitt arbete vid förra branden la regeringen ned och hänvisade till MSB att utreda sig själva.

Det finns en föreställning om att staten naturligt borde prioritera sina kärnuppgifter. Men det fungerar inte så. För staten idag är Nämnden för hemslöjdsfrågor lika viktigt som brandbekämpning.

En mindre stat med mer regionalt självbestämmande går att hantera bättre. Dagens jättestatstat saknar allt moraliskt berättiganden. Den är en födkrok för politiker, tjänstemän och lobbyister.