Månad: november 2017

Publicerat

Statsinvandring, ansvar och lösningar

Jimmie Åkessons valfilm inför valet 2018 finns nu på youtube.

Det är en ödesmättad film som pekar på den statligt drivna invandringens effekter på Sverige. Den pekar också på moderaterna och socialdemokraterna som huvudansvariga, och på medierna.

Statsinvandringen har försämrat Sverige drastiskt, vilket Åkesson och Sverigedemokraterna förtjänstfullt visar i sin film.

Det är mycket bra att ansvar utpekas, och moraliskt har Sverigedemokraterna rätt. Men de har bara förstått en del av problemet.

Den statligt drivna invandringen eller massinvandringen är strået som knäckte kamelens rygg. Men det finns en elefant i rummet.

Skatterna är höga, byggandet är reglerat, polisen är kuvad och sönderreglerad – det går att hålla på hur länge som helst. Sverige är ett semi-socialistiskt land med skatter över 50%. Då bryts samhället ner och misär uppstår.

Vi är halvvägs till Venezuela, och följaktligen har vi rätt mycket av de problem som Venezuela har. Stagnation, fattigdom och misär i ett land korrelerar väl med skattenivåerna.

Sverigedemokraterna vill ha kvar den enorma stat vi ser idag, men hoppas kunna reformera genom att byta ut de ansvariga på toppen. Dessa förmodat upplysta och kunniga politiker ska styra skutan rätt.

Åkessons tvivel skiner igenom i slutfrasen:

Mitt namn är Jimmie Åkesson, och jag kommer göra allt för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och moderater ha skapat. Vi kan, och vi måste lösa det här.

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 13.0px Helvetica}

Jag tvivlar inte på Åkessons barnatro att staten kan lösa detta. Detta är samma förhoppning som Medborgerlig Samling har, eller Moderaterna med sitt nya mer sansade ledarskap. 

Jesus borde väl kunna fixa biffen? Jesus som statsminister?

Tyvärr är det så att socialism inte fungerar, hur briljanta företrädarna än är. Det har bevisats om och om igen, men med idioters envishet försöker människor om och om igen.

Det enda som kan rädda Sverige är att rusta ned den massiva stat som plågar Sverige. Självklart ska staten sluta att locka människor till Sverige med skattepengar. Men om invandringen minskades till noll skulle ändå problemen vara kvar.

Sverigedemokraternas förslag på lösningar för polisen är behjärtansvärda men vem som helst kan se att det finns brister. Man vill göra “effektivitetsreformer”, vilket är rätt svårt när hela myndigheten är mer eller mindre nedbruten.


En jättemyndighet kan inte lösa säkerhetsproblemen för hela Sverige. Det måste till decentraliserade lösningar.

Kommunerna måste ges möjlighet att bygga upp lokala polisorganisationer, det måste underlättas för privata bolag att sköta säkerheten och sist men inte minst måste människor tillåtas att bära vapen.

Politiker kan inte lösa människors problem. De kan bara förhindra och förstöra. Det vill inte Sverigedemokraterna eller något annat parti inse.

Jag har engagerat mig i Klassiskt Liberala Partiet för att ge människor en möjlighet att rösta för verklig förändring. Vi kan inte reformera myndighetssverige, lika lite som någon annan. Vi är rätt duktiga men ärligt talat inte bättre än några andra politiker.

Vi kan däremot rulla tillbaka staten, sänka skatterna och ge människor möjlighet att lösa sina egna problem. Det är det enda som fungerar.

Publicerat

Folkmusiken och politiken

Sara Parkman och Samatha Olanders är två folkmusiker som gjort succé med sin föreställning Fäboland. Fäbodland presenteras på Riksteaterns hemsida:

Fäboland utgår från fäbodarna som en matriarkal utopi. Det handlar om den svenska folkmusikens historia ur ett annat perspektiv, en bortglömd historia. 

Nu har de släppt en skiva under namnet Matriarkerna.

Skivan recenseras bland annat i Sonic Magazine och får bra betyg.

Parkman och Olanders är aktivister, vilket innebär att de använder musiken för att göra politiska poänger. De är en del av en politisk våg som blivit mer närvarande i folkmusikvärlden under de senaste åren.

Folkmusiker mot främlingsfientlighet är en organisation som synts på stämmorna och i spelmanstidningar. Organisationen reagerar mot Sverigedemokraternas stöd till folkmusiken. Personligen har jag sett väldigt lite av det, förutom att Jimmie Åkesson hade folkdräkt en gång, men väldigt mycket av motreaktionerna.

Som folkmusiker förväntas du ta ställning – du är väl inte främlingsfientlig?

Något som också alltid är närvarande är det multikulturella idealet. På Bingsjöstämman uppträder alltid Ethno, en organisation för musikaliska möten över gränserna. Den svenska folkmusiken ska vara en språngbräda för multikulturella möten.

Folkmusikens påverkan utifrån är också viktig. Olanders och Parkman intervjuas i DN.

– Folkmusiken har dessutom alltid påverkats av sin samtid. När dragspelet kom så var det revolutionerande, och den kändaste dansformen i svensk folkmusik heter polska, som heter så för att den kom hit via Polen. Om man är för nostalgisk så är ju folkkulturen inte längre levande, säger Samantha Ohlanders.

Ni vet väl att det inte finns någon svensk kultur?

Folkmusiken är bidragsfinansierad och statens värderingar sipprar ned från föreningar, arrangörer och ut på stämmorna. Det är så politiserat att till och med ETC är nöjda.

Följaktligen är Olanders och Parkman helt rätt i tiden. De är mycket framgångsrika.

Från intervjun i DN:

De kallar sig både feminister och anti-nationalister, men samtidigt inser de att det som folkmusiker är få förunnat att leva på sitt värv. 

– Vi har ju sparkat uppåt länge, men ju högre upp man kommer, desto mer tillhör man själv etablissemanget, säger Samantha Ohlanders.

Det är intressant att matriarkerna själva inser att de tillhör etablissemanget. Men mer än så, de är politiska kommisarier på ett uppdrag. Spelmännen ska bli anti-nationalistiska folkmusiker, med korrekt beteende och en progressiv historiesyn.

Ingen kommer undan politiken.

Publicerat

Vad fan kan man förvänta sig?

Vad fan får jag för skatten? Den frågan sprids nu genom cyberrymden tack vare Leif Östlings klarspråk i Uppdrag granskning.

Vad fan kan man som medborgare förvänta sig egentligen?

Tidigare trodde jag på ett samhällskontrakt, en tyst överenskommelse mellan förnuftiga politiker och medborgare som troget betalar in skatt och litar på myndigheter. Men det finns inget samhällskontrakt.

Den svenska staten byggdes upp av despoter som vid nittonhundratalets börja lämnade över makten till folkvalda. Dessa folkvalda gavs rätten att beskatta folk, och använde rätten för att göra sig attraktiva för omval. Så började resan mot dagens massiva stat.

Politikerna lyckas eller misslyckas att bli omvalda, och lämnar sedan över stafettpinnen till nästa omgång politiker som också ska bli omvalda. De gör sitt bästa för sig och sina partikamrater, sina vänner och sina åsiktsfränder.

Staten har växt fram i spontan process i syfte att få politiker omvalda. Den har svällt och fortsätter svälla. Det är en koloss på lerfötter som ger människor möjlighet att leva på andra.

Vi medborgare kan förvänta oss att politikerna kommer fortsätta agera som de alltid har gjort. De kommer höja skatterna, gynna sina partikamrater, vänner och åsiktsfränder.

Vi kan förvänta oss att de trogna tjänstemännen på stats-tv kommer fortsätta att hänga ut människor som de anser vara uschliga, som framgångsrika näringslivspersoner som Leif Östling.

Vi kan förvänta oss att staten kommer göra allt den kan för att driva in våra pengar så att den kan fortsätta sin verksamhet.

Vi kan tyvärr inte förvänta oss så mycket mer.

Läs även Fristad.