Wood förklarar att jihadisten som utförde dådet i Manchester hade läst koranen och kommit fram till att musik är syndfullt, och att de syndfulla ska straffas. Följaktligen genomförde han sitt dåd.
Islamismens mål är världsherrevälde för islam. Islamisterna kämpar målmedvetet, steg för steg, och utökar sin makt. De har i västerländska stater hittat den perfekta bundsförvanten, då staterna i väst precis som islamisterna är fientligt inställda till västerländsk kultur och egentligen hela västerlandet som koncept.
Islamisterna har lyckats få lagstiftning på sin sida, och kritik av islam klassas numer som rasism och hets mot folkgrupp. Islamisternas mål är förstås att islam ska bli statsreligion, och de är faktiskt en god bit på väg.
Politikerna är on message om att islam är en fredens religion och att det bara är några få galningar som utför terror. Idag har vissa börjat prata om islamism, men helst undviker man ämnet helt. Det är vettlösa dåd, vi ska möta dom med kärlek och demokrati och kum-ba-ya.
Man pratar ofta om islamism, men begreppet är väl teoretiskt. Som David Wood enkelt förklarar finns uppmaningarna till terror rätt upp och ner i Koranen. Koranen ska tas som en helhet, allt gäller precis som det står.
Alla blir inte jihadister, men det beror inte på att islam är en fredens religion. Det beror på att budskapet i religionen är tvärs emot mänsklig natur, och det krävs en hel del jobb för att bränna bort civilisation från människor. Men det går till slut.
Ju mer islam som ett samhälle influeras av, desto mer terror. Islam är på frammarsch i västerlandet. Muslimska kvinnor föder fler barn än icke muslimska, de är självklart också mer mottagliga för islamism.
Lagarna gäller, myndigheterna pumpar ut pengar till islamistiska organisationer och islamisterna har självklart stöd från vänster inom medier och akademi.
Vi kommer få se mer terror i Sverige och i Väst. Terrorn är en ny normalitet, som våra politiker har bjudit in, stöttat och finansierat. Tänk på det nästa gång det smäller.
Jag är uppvuxen med folkmusik. Min pappa har spelat låtar och jag har alltid tyckt det har varit vackert och speciellt. Pappa har spelat med andra hemma och de har spelat i timtal, jag har hört genom väggarna och det har låtit fantastiskt.
När jag en gång i tiden fick en mobil med filmfunktion fick jag en idé – man skulle kunna spela in den vackra musiken och sprida på youtube. På så vis skulle den kunna dokumenteras.
Kvalitén var på den tiden väldigt låg men så kan det vara med folkmusik. Så jag skred till verket. Min första inspelning var Julias polska, som pappa gjort till min syster Julia. Videon laddades upp november 2006.
Jag började spela in låtar och fick sedan en idé – Äppelbo gånglåt fanns inte på youtube. Eftersom den var mest känd av alla låtar tog jag chansen och spelade in. Det blev som jag trodde och videon är idag min mest sedda låt, 64 000 visningar.
Jag fortsatte och spela in och hade två rätt seriösa projekt.
Först spelade jag in alla låtar jag lärt mig efter min far. De finns ofta inte inspelade någonstans och jag ville ha dem dokumenterade så jag och andra kunde komma ihåg dom. Det blev någotsånär klart efter 57 videor, som finns samlade i en spellista.
Tanken har alltid funnits där om den fantastiska musiken som bara existerar när man spelar den och sen inte hörs. Därför fortsatte jag att spela in klipp spontant när pappa och jag spelade. En gång när pappa hälsade på mig och vi var på Linköpings folkmusikfestival lyckades jag spela in lite. (Pappa var rätt motvillig mot filmning till en början.)
Vi satt i pyjamas morgonen efter en härlig festival och jag drog upp webkameran så körde vi. Denna video har blivit framgångsrik utan att jag riktigt vet varför. Världens bästa schottis heter den och har 16 000 visningar idag:
Jag har alltid lyssnat på traditionella skivor som har en del inslag av dokumentation i sig. Det gör att skivorna ofta blir lite för långa, eftersom man har velat klämma in så mycket som möjligt när man ändå ger ut. Det problemet slipper man på youtube.
Låtarna blir tillgängliga via googlesökning. Det är ofta så när man spelar, man sitter och ska ta en låt och så kommer man inte ihåg. Men nu kan man googla fram många låtar. Min ambition är också att låtarna ska vara korrekt namngivna och innehålla lite information om spelmännen.
Jag började att dokumentera ganska smala projekt, som låtarna efter min pappa. Ibland ville jag bara “slappna av” och köra in en låt som jag tyckte om att spela, som jag antog fanns i flera inspelningar redan.
Men efterhand har jag lärt mig att det är mycket som inte alls finns tillgängligt. Många gånger var mina videor den första inspelningen som fanns och visningsantalet stack iväg. Som denna inspelning av Djävulspolskan
I folkmusiken är publiken liten och scenerna små. Att hålla en konsert på en spelmansstämma kan ofta ta bort det underbara ögonblicket som sker i ett mindre jam.
Min dröm är att kunna dokumentera dessa fantastiska ögonblick och göra folkmusiken så känd att det finns en poäng med att göra spelningarna.
Ett år lyckades jag fånga mitt och min vän Pers årliga jam på Bingsjöstämman. Vi brukar alltid spela gubbiga västerdallåtar när vi träffas. Det är underbart för mig att kunna se och höra känslan av ett riktigt buskspel som i detta klipp:
Jag känner mig som en udda fågel bland folkmusiker. Saker måste hålla en rätt hög nivå för att det ska vara kul för mig. Dessutom är jag allergisk mot nymodigheter som ensemblespel och världsmusiker. För mig ska saker och ting vara traditionellt. Jag vill spela som de gamla mästarna.
Följaktligen blir jag rätt isolerad folkmusikmässigt. Men jag har hittat en spelkompis, min gamla klasskamrat Åsa. Vi gick tillsammans på Malungs Folkhögskola år 2000 och nu bor vi nära varandra. Vi träffas en gång i veckan och repeterar de låtar vi lärde oss från kursen. Vi har samma mål – att spela traditionellt. Jag är väldigt glad för det och Åsa har gått med på att läggas ut på min kanal.
Idag har tekniken utvecklats så mycket att låtarna jag spelar in på min mobil inte längre är enbart för dokumentation. Det blir njutbara videor som jag enkelt kan spela in hemma hos mig. Min tanke var från början att jag skulle kunna spela in alla låtar jag kunde. Dit är det långt kvar. Dessutom finns det många olika sätt att spela låtarna.
Låtarna får inte så många visningar. De ligger och skvalpar uppåt hundra. Men de blir fler och fler, 246 stycken för närvarande. Totalt har min kanal 246 000 visningar.
Jag lever i en vardag utan folkmusik i ett samhälle som ser folkmusik som något som inte angår dem. Min stora dröm är att hitta en publik för min musik, och ännu hellre kunna tjäna bra med pengar på det. Jag skulle också vilja kunna dokumentera och skildra alla fantastiska musiker som finns inom folkmusikvärlden.
Jag vet inte var mitt spelande och min kanal kommer ta mig. Det får vi se. Det är i alla fall säkert att jag kommer fortsätta.
I det övre högra hörnet har vi valt att ha en bild på Ludwig von Mises; en förebild, inspirationskälla och upphovsman till mycket. Ludwig von Mises har än idag inte fått det erkännande han förtjänar, men är fortfarande en källa till inspiration för oss alla och kan visa vad det innebär att aldrig ge upp trots oöverkomliga odds.
I det nedre vänstra hörnet finns en bild på Hans Hermann-Hoppe som är en av vår tids ledande intellektuella och en självklar förvaltare av Ludwig von Mises intellektuella arv. Hans Hermann-Hoppe är bland annat författare till den banbrytande boken Democracy the god that failed och flertalet andra böcker och artiklar som till exempel Liberalismens framtid – en vädjan efter en ny radikalism och Naturliga eliter, intellektuella, och staten. I dessa verk har Hoppe stakat ut liberalismens framtid och vad som måste göras för att uppnå ett fritt samhälle baserat på privat egendom.
Men så det som verkligen har gjort intryck på mig:
Det spända armborstet ska påminna om kämpen och hjälten Nils Dacke och är riktat mot Gustav Vasa och centralmakten i Stockholm (norrut). Nils Dacke visade i Dackeupproret vad en decentraliserad gerillaarmé med stark lokal förankring kan åstadkomma. […]
Under Dackefejden valde Nils Dacke att få till stånd en vapenvila med Gustav Vasa, den 8 november 1542, istället för att gå mot Stockholm och krossa Vasa. Trots alla gällande regler och överenskommelser bröt Vasa vapenvilan, vilket ledde till att Nils Dacke besegrades och dödades. […]
Efter detta fanns det inget som kunde stoppa centralmakten som slog klorna i Sverige. Vinnarna skriver historien, och Nils Dacke har länge utmålats som en girig storbonde, en upprorsman som förstörde för vår landsfader Gustav Vasa. Idag vet vi mer och Gustav Vasa kommer oftare i ljuset som den tyrann han verkligen var.
Jag går och tänker på Nils Dackes armborst och centralmakten som har härskat över Sverige. Det går en rak linje från Gustav Vasas förtryck till Skatteverket och Kronofogdens vakande öga över oss undersåtar idag.
Jag är stolt medlem av Mises-institutet och ser fram emot att få lära mig mycket från dem.
Jag kommer från mellansverige. Den gård jag har växt upp på har långa anor, jag är tolfte generationen i min släkt som har växt upp där. Bergslagen blev modernt snabbt genom bruken som finns där, och våra traditioner bröts snabbt och vi kastades in i modernitet.
Svenska folket har alltid varit utsatta för överhetens nycker. Förr i tiden var det grymma kungar. Sedan demokratins intåg har statens näve fått en sammetshandske, men den är fortfarande stenhård. Och den griper allt hårdare.
Under 1900-talet har staten steg för steg ökat sin makt över våra liv. Staten har infiltrerat de flesta delar av samhälle. Skola, pension, föreningsliv – staten lägger sin våta hand över det mesta. Och skatterna höjs.
Fria initiativrika medborgare blir steg för steg kuvade och bidragsberoende. Den protestantiska arbetsmoralen byts ut mot bidragsberoende. Driftiga svenskar lessnar och lämnar landet.
Utvecklingen accelereras nu när en omfattande invandring kommer till. De nya medborgarna skolas snabbt in i välfärdsstatens bidragsberoende och passivitet.
Till det kommer att många har en kultur som är väsensskild från vår. En kultur som säger att män och kvinnor inte är likvärdiga, att otrogna är smutsiga och att brott mot otrogna inte är brott. En kultur som har mäktiga externa aktörer som finansierar och påverkar utifrån. Denna kultur passar som hand i handske med överhetens ovilja mot det traditionellt svenska.
Förr i tiden kuvades folket av prästerskapet som predikade svavelosande om arvssynd. Idag är det politiska ledare som sprider sin motvilja mot det traditionellt svenska. Överheten har lärt oss att vår kultur är barbarism och att inget finns att vara stolt över.
Vi ska tacksamt öppna våra hjärtan när nya kulturer påverkar oss. Deras kultur är ju lika mycket värd som vår, eller egentligen bättre. Är det kanske till och med vårt fel att andra har det dåligt?
Överheten har sett svenskarna som sitt projekt under lång tid. Först skulle vi bli goda socialdemokrater. Nu ska vi bli en del av ett globalt, modernt och identitetslöst samhälle. Svensken ska lydigt se på när landet han känt förändras till oigenkännlighet, och acceptera ännu lite höjd skatt.
Det finns många sätt att bromsa utvecklingen, men allt börjar fundamentalt med vissa insikter
Jag som svensk är en del av ett folk
Jag har en historia som är värd att berättas och lära av
Jag har en kultur och värderingar som jag tänker försvara
Jag förstår de som vill engagera sig politiskt för att ändra saker. Kanske kan saker och ting förbättras eller så är staten helt enkelt för stor och kollapsar under sin egen vikt.
Den varaktiga förändringen kommer dock genom att institutioner återuppbyggs utanför staten och att vi svenskar inser att vi måste ta ansvar för oss själva.
Har man det bra för länge blir man bekväm och aningslös och hamnar i knipa. Vi är i en knipa nu, men kanske kan det komma något vackert ur detta. Kanske är askan den bästa jorden.
According to Israel, Barghouti was then a commander in the Tanzim – the armed wing of Yasser Arafat’s Fatah party – and deeply involved in planning attacks against Israelis. […]
Two months later he appeared in a civilian court in Tel Aviv and began a display of defiance that would make him a hero to Palestinians. He raised his shackled hands above his head and shouted at the judges in fluent Hebrew, which he had learned in a previous stint in Israeli jail. The moment in the Tel Aviv court is now captured in spray paint on an enormous mural near the Kalandia checkpoint into Jerusalem.
Throughout the trial, Barghouti refused to recognise the authority of the judges, calling it “a court of occupation”.
A Tel Aviv judge convicted former Fatah–Tanzim militia commander Marwan Barghouti, 43, on May 20, 2004, of murder for his involvement three terrorist attacks in Israel that killed five people. He was acquitted for 33 other murders due to lack of evidence of his direct involvement in those crimes.
Barghouti was also convicted of a charge of attempted murder, membership in a terror organization and conspiring to commit a crime. The prosecution was seeking to sentence him to five consecutive life terms. The court said in its verdict that “Barghouti was responsible for providing the field units with money and arms….”
The prisoners’ demands include more family visits, an end to solitary confinement, better health care and greater access to education.
Marwan Barghouti har redan genomgått en universitetsutbildning i israeliskt fängelse, men nu vill han ha mer. Marita Ulvskog stöttar hans krav.
Det vore intressant att veta hur Marita Ulvskog ser på Marwan Barghoutis brott. Anser hon, som Barghouti, att israels juridiska system inte är legitimt? Eller stöttar hon hans terrorverksamhet?
“The five people who were killed in these attacks that he ordered will not return to life. The widows and orphans will not get their loved ones back. But at least justice was done.
