Ett nytt parti rör sig på den svenska politiska scenen. De borgerliga partierna har för många förbrukat sitt förtroende, framför allt genom ansvarslös migrationspolitik. Det har jag förstått som en av de viktigaste anledningarna till att det nya partiet Borgerlig Framtid bildades.
Borgerlig Framtid betecknar sig som ett “blågrönt” parti, och när man skrapar lite på ytan, ett borgerlig parti. De är bland annat emot decemberöverenskommelsen och är beredda att göra upp med sd. De vill ha ett starkt försvar och har fokus på rättssamhället.
I stort sympatiska åsikter, och partiledningen innehåller flera personer som verkar vettiga, till exempel Josefin Utas.
Det är dock ett väldigt fokus på saker som inte är rent politiska frågor. Partiledaren Anders Königsson menar att partiet står för en “ny” politik, trots att det är märkligt svårt att få fram var partiet står i sakfrågor.
Königsson framhåller i sin presentationsfilm att han uppskattar att träffa nya människor och ta del av deras åsikter. Själv föredrar jag politiker som berättar vad de vill, eller ännu hellre vad de inte vill.
En politisk vision är bra, och det säger sig också Borgerlig Framtid ha. Hur den ser ut är inget de presenterar i första hand, utan snarare att Anders Königsson är en oerhört bra person. Det betvivlar jag inte att han är.
Nu är det nämligen så att politikersverige är fullt av bra människor. Jag tycker att Annie Lööf är en bra person, och innan hon blev toppolitiker hade hon många sympatiska åsikter. Hon framhöll till exempel att hon läst Ayn Rand. De tankarna är dock som bortblåsta idag.
När partier får makt påverkas de av den politiska vardagen. De sätts under press av journalister, administration och av vad väljarna verkar vilja ha för dagen. I Sverige har vi en hundraårig tradition av socialdemokratisk politik, så i alla lägen kommer det politiska hantverket röra sig mot socialdemokrati. Så även för Borgerlig Framtid.
Tidigare fanns i Königssons text en formulering om att Alliansen bedrivit en “nyliberal” politik. Det kritiserade jag på twitter, men nu verkar den formuleringen ha försvunnit. Det är bra, eftersom den typen av halmgubbar är oerhört vanligt bland vänsterfolk i Sverige.
Om man i första läget försöker ta billiga poänger mot alliansen från vänsterhåll kommer man sannolikt försöka göra det igen. Inte bara i retorik, men även i praktisk politik.
Min bedömning är att Borgerlig Framtid försöker ta sig mot en mer modest variant av gamla moderaterna. Det är också den väg moderaterna under Anna Kinberg Batra tar.
För mig är det viktigaste idag synen på staten. Den stora, socialdemokratiska staten har visat med önskvärd tydlighet dess brister. Jag vill se en politisk rörelse som gör upp med denna idé, och presenterar ett alternativ. Det är vad Sverige behöver idag.
Jag kan inte se att Borgerlig Framtid är en sådan rörelse.