Månad: november 2015

Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte kons­tigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.

Åren efter andra världskriget befann sig miljontals människor i Europa på flykt i ett annat land än hemlandet. Deras nya värdstaters åtaganden gentemot dessa flyktingar behövde regleras och därför skrevs FN:s flyktingkonvention år 1951. I den stadgades, väl avgränsat, att människor som på grund av ”händelser i Europa före 1951” var på flykt i ett annat land och riskerade förföljelse om de återvände till sitt hemland inte fick skickas tillbaka. 

Alla de flyktingar konventionen gällde befann sig alltså i det tänkta asyllandet redan när konventionen skrevs och man visste ungefär hur många de var. Detta förklarar de två aspekter av konventionen som nu formar ­dagens flyktingkris: att den endast talar om att bevilja asyl till de som befinner sig i asyllandet, och att den föreskriver att alla med legi­tima skyddsskäl ska ges skydd. 

Dessa principer var lämpliga för den situation som konventionen skrevs för att hantera. Men 1967 sådde man fröet till dagens kris. Utan att i övrigt ändra på konventionen utvidgade man den då till att inte bara gälla människor som var på flykt på grund av händelser i Europa före 1951, utan alla som var på flykt.

Denna artikel var en stor ögonöppnare för mig. Under åsiktskorridorens svåraste tid var det svårt att tänka fritt, men visst var det något som skavde. Varför har man en rättighet att ansöka om att bli medborgare i en stat så fort man kommer till landets gräns?

Jag skrev om detta 2013: Asylinvandringen de facto fri – vad blir konsekvensen?

Jag har aldrig fått ihop det logiskt eller moraliskt. Jag anser att stater bör hjälpa andra människor, men asylrättens konstruktion är sådan att den inte går ihop. Vad sker om mängden asylsökande blir mycket stor? Det ser vi i Sverige idag.

Att asylrätten inte håller och kom till av en slump har dock inte gått in hos svenska debattörer. Att värna asylrätten har för många blivit en oerhört central fråga.

Joakim Ruist skriver att asylrätten bör avskaffas och ersättas med ett annat system:

Det är inte omöjligt att skapa ett i alla fall någorlunda generöst system för asylmottagande som bygger på frivillighet. Beviset för det är USA. USA har ett mindre utsatt geografiskt läge och får inte lika många asylsökande som knackar på dörren som EU får. 

Ändå har landet, som har ungefär lika stor BNP som EU, haft ungefär lika stort flyktingmottagande som EU de senaste tio åren. Skillnaden är att i USA var cirka 70% av mottagandet vidarebosättning av flyktingar från UNHCRs flyktingläger (så kallade kvotflyktingar). 

Resten var asyl. I EU var nästan alltihop asyl och bara några enstaka procent vidarebosättning. Så länge vi inte har kontroll över inflödet över gränsen kommer vi inte att frivilligt öka vidarebosättningen. Men får vi kontroll över gränsen, vilket bara kan ske genom att asylrätten avskaffas, kommer vi att kunna göra det.