Månad: juni 2014

Publicerat

Skatteåterbäring: Staten ger tillbaka våra pengar

Igår skrev centerns kommunalråd i Linköping något briljant på twitter:

Oerhört viktigt inlägg av Demirok, och det ska sägas att det är ganska sällan svenska politiker snuddar vid detta perspektiv. Det som finansierar staten är våra löner, och dessa pengar samlas in med tvång. Och nu delas de ut som en allmosa.

Vi svenskar lever våra liv genom staten. Enligt ekonomifakta går 45% av våra intäkter till skatt. Vare sig vi vill eller inte.

Correns ledarsida spann vidare på Demiroks tweet idag: Kidnappad Robin Hood

Robin Hood är bekant i politiska sammanhang. Kidnappad av vänstern, får han agera hjälten som tar från de rika och ger till de fattiga. Pilbågeskytten från Sherwoodskogen har blivit en modern symbol för utjämningspolitik. Det är en bild som förvrängts till en egentlig motsats av vad legenden står för. Det finns många varianter av historien om Robin Hood, men alla inkluderar en fredlös man som satte sig upp mot staten och myndigheternas bestämmelser och maktmissbruk, under vilkas förtryck folket led och svalt.

Hur vänstern lyckades beröva Robin Hood hans innersta väsen, och göra hans kamp till sin, är visserligen imponerande men väldigt fräckt. Hood stod förvisso på de fattigas sida, men de utgjordes av folket. Mot en rik stat som drev in mer och mer skatter. Kunde man inte betala sin skatt, kastades man från hus och hem – eller i finkan. Den arme broder Tuck fick till och med se kyrkans fattigbössa länsad av statens långa arm innan han själv fängslades, om vi nu ska ta oss tillbaka till Disneyversionen. 

På samma sätt som Robin Hood har korrumperats av vänstern har staten förskönats. Svenskens bild av staten är den milda Broder Tuck när det i verkligheten handlar om Prins John.

Robin Hood har mycket att ge i Sverige. Hans perspektiv kan hjälpa oss att se statens innersta väsen – tvånget. Och vi får aldrig glömma vilka det är som finansierar statens allmosor.

Publicerat

Beklagligt siffertrixande av Folkpartiet

Jag skrev tidigare om Utanförskapets karta i tron om att Fp inte skulle fortsätta sin granskning. Nu blev det inte så, men det skulle varit bättre av Folkpartiet att vara tyst.

Nu valde man ett sämre alternativ – att presentera friserade siffror. Svenska dagbladet skriver: Ohederligt om utanförskap

Det visar sig att Folkpartiet har bytt metod. Vad gäller en av parametrarna, skolresultaten, har Folkpartiet bytt databas för bostadsområden av en viss storlek. Detta redovisas i rapporten som en förbättring. 

Det går naturligtvis att försvara ett metodbyte. Den nya databasen ger till exempel mer exakt statistik – på individnivå – om skolresultaten. Vilket är utmärkt, därför att det på så sätt går att följa effekter av skolvalet, där en positiv utveckling inte kan mätas genom betygen i den lokala skolan. Samtidigt blir det omöjligt att jämföra bakåt. Den nya rapporten säger alltså ingenting om utvecklingen under de senaste mandatperioderna. Den konstaterar egentligen bara hur många utanförskapsområden det blir om man använder en ny beräkningsmetod. 

Det är dock inte vad Folkpartiet och Erik Ullenhag säger. De säger att ökningen har ”planat ut” sedan 2006. Att det är en ”oförändrad andel som bor i utanförskapsområden”. Det är inte hederligt, och det förhindrar saklig debatt om hur vi ska komma tillrätta med utanförskapet.

Detta är inget annat än ohederligt. Djupt beklagligt agerande av FP-ledningen.

Tino Sanandaji skrev om detta på sin blogg.

Sanandaji har även skrivit om hur Folkpartiet även i andra fall hyllar undermåliga räkneexempel. Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag berömde en rapport som påstod att Sandviken tjänade på invandring. Rapporten hade dock, enligt Sanandaji, grova räknefel.

Publicerat

Dags att kämpa för valfriheten

Miljöpartiet har alltid varit vänsterlutande, men tidigare har man ändå bemödat sig om att hålla upp en grön image. Man har velat vara en tredje kraft i svensk politik. Men nu är det slut med det.

Expressen skriver: Miljöpartiets utopier hotar jobben

Miljöpartiets grundläggande misstänksamhet mot tillväxt visar sig även på andra områden. I lördagens Svenska Dagbladet, till exempel, slog språkröret Gustav Fridolin ett slag för friåret – ett år ledigt med lön, för lyckligt lottade – och för möjligheten att jobba mindre. Han hänvisade bland annat till “slitiga kvinnoyrken”.

Men om antalet arbetade timmar minskar och tillväxten stannar av, blir det ju mindre pengar till den offentliga sektor där de slitiga kvinnoyrkena ofta återfinns. Då anställs det färre människor. Och då blir jobben ännu mer slitiga. En god välfärd, både för brukare och anställda, förutsätter god tillväxt.

Miljöpartiets krav om att stänga kärnkraften kommer krossa den svenska industrin och öka arbetslösheten. Men är det verkligen ett problem för ett parti som inte strävar efter tillväxt? Vill Miljöpartiet ens väljarnas bästa?

Lyssna även på Studio Ett, där Helene Öberg från Miljöpartiets partistyrelse ger raka besked: Vinstdrivande skolor ska stängas efter regeringsskifte.

Det går inte att vara för valfrihet i skolan utan att ge välfärdsföretagarna möjlighet att få ut vinst. Regeringsskifte gör i praktiken slut på valfriheten i skolan.

Lena Mellin skriver i Aftonbladet: En gåta hur MP och S ska regera

Det är mycket svårt att förstå hur Miljöpartiet och Socialdemokraterna ska kunna regera ihop. Bara att skriva ihop en regeringsförklaring blir besvärligt. Att enas om en budget ter sig för en utomstående som omöjligt.

Gunnar Wetterberg skriver också i Expressen: Sverige behöver statsbärarna. 
Kommer galenskaperna att tillåtas fortsätta? Kommer Miljöpartiet att fortsätta undgå granskning, trots att deras parti numer är tydliga med sin omognad?
Det finns inga garantier för det. Nu gäller det för alla sansade krafter att belysa de galenskaper vänstern står för. Där kan vi nu med säkerhet säga att Miljöpartiet ingår.