Lördagen den 26/4 påannonseras ett inslag om de havererade fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna i Rapports 19.30 sändning.
Inslaget börjar med bilder från ett begravningståg där en 19-årig palestinsk pojke bärs fram av en grupp sörjande män. Kameran förflyttas till mamman som berättar att hennes son aldrig gjort något ont i hela sitt liv. Nytt klipp tillbaka till tåget som visar män som med sina bara händer gräver den grav han skall sänkas ned i. […]
Inklippta bilder visar sedan tungt beväpnade Israeler samtidigt som man hör SVT:s utrikeskorrespondent Samir Abu Ei citera en enligt honom färsk Amnestyrapport om barn som dödas, skjutits i ryggen, hur det skett en ökning av antalet skjutningar och hur detta försvårat fredsförhandlingarna. […]
Men stämmer verkligen den bilden? Amnestyrapporten som presenterades som färsk släpptes för över två månader sedan. Inslaget visar sig ha spelats in en månad innan fredsförhandlingarna havererade. SVT använder sig alltså av Amnestyrapporten för att skylla de havererade fredsförhandlingarna på Israel trots att dessa inte är direkt sammankopplade.
Amnestyrapporten heter Trigger-Happy: Israel’s excessive use of force in the West Bank. Bara genom rubriken borde man dock kunna få en känsla för att något är fel.
NGO Monitor har skrivit om rapporten: Amnesty International’s Report Reflects Lack of Expertise and Methodology.
Efter att ha följt journalistiken noga under ganska många år förstår jag nu hur Samir Abu Eid tänker. Det anses som positivt att skildra från den upplevt svagares perspektiv. Dessutom gäller det att få till en bra story med gripande känslor.
Att kritiskt granska en rapport från Amnesty är knappast något som en journalist från Sverige förväntas göra. Och Amnesty går mycket långt i sin rapport. Att skarva lite kan väl då inte vara så farligt?
Men det som Samir Abu Eid har gjort blir inte journalistik. Det blir en nidbild av verkligheten – som alltid när man försöker applicera ett fördummande stark-svagfilter på en komplex konflikt.